Fransklocksläktet

Släktet Shortia, fransklockssläktet, är växter som inte odlas i den utsträckning de förtjänar. De är enligt min mening något av det allra finaste man kan ha i sin trädgård. Det finns totalt sex arter i släktet, varav tre återfinns i odling i Sverige. Ett par av arterna har ett flertal varieteter. Släktet beskrevs ursprungligen 1842 av två amerikanska botanister, Torrey och Gray. Den första arten som beskrevs var den amerikanska Shortia galacifolia men övriga fem arter återfinns i Ostasien. Släktnamnet hedrar en amerikansk amatörbotaniker vid namn Charles Wilkins Short.

Orsaken till att fransklockor så sällan odlas är, den enbart delvis berättigade, uppfattningen att de är svårodlade. Det gör att de vanligen bara återfinns hos odlare med specialintresse eller i botaniska trädgårdar. Samtliga arter växer naturligt i öppen lövskog där det inte är alltför mörkt och med mullrik, genomsläpplig jord. I exempelvis engelsk litteratur rekommenderas odling i sandblandad kompost i skugga eller halvskugga för att förhindra uttorkning. I Sverige har Göteborgs botaniska trädgård visat att fransklockorna med fördel odlas direkt i torvblock. Där garanteras fuktigheten på djupet utan att det någonsin blir för blött för rötterna. Med placering i torvblock kan de även odlas i full sol, vilket ger riklig blomning, men tyvärr inte alltid är så gynnsamt för bladen. Botaniskas massplanteringar av olika arter av Shortia är en stor sevärdhet och, för att parafrasera Guide Michelin, värd en egen resa. I botaniska självsår sig bland annat Shortia uniflora i torvblocken.

Tack vare försäljningen av såväl frö som plantor i botaniska har jag under åren kunnat förse mig med flera arter/varieteter för min egen trädgård, där jag nyttjar torvblocksmetoden. Den enligt mångas mening älskligaste av fransklockorna är Shortia uniflora med sina mycket svagt rosa blommor. I praktiken är det svårt att riktigt urskilja den rosa tonen, särskilt på bild där blommorna framstår som vita. De första två bilderna här är tagna på plantor som står i djup skugga och där blommar i mitten/slutet av april. Den sista bilden visar en planta som är betydligt soligare planterad och är på väg att slå ut sina blommor redan i slutet av mars. Där ser man också ett fenomen som blir särskilt påtagligt i en mera solig plantering, nämligen rödfärgningen av bladen under vintern. Längre fram på sommaren blir bladen gröna igen.

Den andra arten jag har är Shortia soldanelloides. Av den har jag tre olika varieteter. Den mest kraftigväxande och även mest lättodlade är S soldanelloides var magna. Stora vackert glänsande blad och kraftiga stänglar med flera mörkrosa, klockformiga blommor per stängel. Kronbladen något fransade vilket gett upphov till artnamnet. Den här arten blommar senare, närmare bestämt i första halvan av maj. Arten S soldanelloides har av en del botaniker förts till ett eget släkte, Schizocodon beroende på skiljaktigheter i fröernas utseende. Numera är de flesta dock överens om att den bör ingå i släktet Shortia. I botaniska ser man likväl fortfarande namnet Schizocodon.

Shortia soldanelloides var intercedens har mindre blad med lätt taggiga bladkanter. Den är betydligt långsammare i tillväxt än föregående och är trög att etablera. När den äntligen kommit igång lite bättre, där den planterades först, hade mycket annat hunnit växa desto mer och skymde den nästan helt. Det innebar att jag fick flytta fram den i ett mera framträdande läge. Det skedde på hösten 2012 och följdes av en mycket besvärlig vår med mycket barfrost ända in i april. Jag hade i praktiken räknat ut den, när den faktiskt återuppstod våren 2015 med nya blommor.

Shortia soldanelloides var ilicifolia är mycket lik föregående. Skillnaden syns på bladstorleken och att bladtaggarna är färre men större. Blomfärgen både hos denna och föregående är något variabel men generellt är denna tydligt rosa medan föregående är nästan vit.

Det kan vara svårt att hitta fransklockor i handeln. Troligen är det störst chans att få tag i fröer, exempelvis via frölistor. Frösådden är egentligen inte så svår och kan jämföras med sådd av rododendron. Använd en såjord med torv och grus och så ytligt. Någon köldbehandling behövs inte utan det gror bra vid ca 20 grader. Skydda på lämpligt sätt mot uttorkning och placera ljust. Jag brukar inte skola om under första säsongen men vattnar efter grodd med mycket svagt gödselvatten. Frösådd är tyvärr en långsam metod och det dröjer flera år innan man har blombara plantor.

Det finns flera specialplantskolor i landet med ett sortiment av udda växter. Det kan vara lönt att titta i deras växtlistor eller söka på trädgårdsamatörernas växtförsäljningar.

Dvärgbarr

När julen städats ut och Göteborgs filmfestival nalkas börjar det så smått kännas att det nog kommer en vår även i år. Det första steget mot våren brukar vara att sådden börjar. Eftersom jag i år bara tänkt så lite egna fröer klarades det av redan i början av december och krukorna står nu i en temperatur på fem grader i källaren på landet. Nästa steg brukar bli att se fram mot vilka nytillskott som kan behövas i trädgården. Inspiration kan komma från olika håll. En inspirationskälla är de bilder man har från trädgården och vad man kan vilja ha mer av eller vilka liknande växter som lockar. Jag håller på med detta och det kan troligen innebära några inlägg här.

Det som för tillfället är aktuellt är att lusläsa lite om dvärgbarrväxter, som jag absolut behöver mera av. Jag snöade in på så kallade häxkvastar för ett drygt tiotal år sedan men det blev inte så många, eftersom de kändes så dyra i förhållande till sin storlek. För några år sedan beslöt jag mig för att kosta på mig lite mer och då använda de förtjänster jag gjorde på mina guidningar i botaniska trädgården. De som jag därefter köpt hamnade i en speciell nyanlagd rabatt. Där är behovet i princip täckt men jag har från och med i höstas ännu en nyanlagd rabatt där det kan passa utmärkt med några ”låga barr”.

Här kommer alltså lite om ett par av de små barrväxter jag redan har, med utvärdering av dem. Först en av de lite större nämligen ädelgranen Abies koreana ’Bonsai Blue’. Köptes 2014 hos Hachmanns plantskola i Tyskland. Den selekterades och namngavs i början av 90-talet i plantskolan H Bolken. En blåbarrig Koreagran som växer lågt och brett. Efter tio år skall den vara ungefär 50 cm hög och en meter bred. Till att börja med växer den ganska oregelbundet men blir kompaktare med åren och får då även en låg topp. Den skall enligt uppgift redan som ung ansätta rikligt med vackra blå kottar. Allt detta under förutsättning att inte rådjur/älgar hittar den och använder den som vinterföda. Tyvärr råkade jag våren 2015 ut för just det och då förvandlades den på det sätt som visas av de här båda bilderna. Den första togs strax efter plantering och den senare efter odjurens härjningar. Den verkar kunna komma igen och är denna vinter nätinhägnad. Jag är nog inne på att skaffa ännu ett exemplar av den. 

Även av vanlig gran Picea abies finns det många små fina häxkvastar. Den som visas på bilden nedan är en obekant sort. Jag har fått den för flera år sedan och den ädla givaren hade själv inte något namn på den. Den är friskt grön till färgen och växer långsamt. Årstillväxten uppgår bara till ett par cm. Den är idag nästan rund till formen och ca 15 cm hög. Jag skall försöka hitta någon mer som har liknande färg och växtsätt. En kandidat med lite längre barr, som blir aningen större, är ’Palecek’ och ett par andra verkliga dvärgar är ’Bally’ och ’Blatny’. Jag får se vad som går att få tag i framåt våren då jag åker till Tyskland. Sannolikt blir det Horstmann i Schneverdingen som får besök. Där finns ett oerhört rikt utbud av små och även lite större barrväxter.

På tal om verkliga dvärgar så kan den här nämnas: Cryptomeria japonica ’Tansu’. Den var verkligen i miniformat då jag planterade den våren 2013 med en diameter på ca 8 cm. Nu, tre växtsäsonger senare är den inte särskilt mycket större, ca 12 cm. Kryptomeria är ömtåliga och den är lite på gränsen här i ett dåligt zon 1-läge. Den skall kunna klara zon 2 men man kan inte vara alltför säker. Jag har flera andra exemplar av kryptomeriadvärgar, som jag förökat själv och det är tveksamt om jag skaffar fler. I så fall lutar det nog åt sorten ’Little Sonja’, som är något mer starkväxande.

Nästan lika ömtålig är den här häxkvasten från en libanonceder, Cedrus libanii ’Taurus’. Den har hittills klarat både vinterkyla och rådjur. Växer lågt och brett med en årstillväxt på högst 10 centimeter. Vacker ljusgrön nytillväxt som tenderar att hänga en aning. Det finns inte så många dvärgformer av libanonceder men desto fler av himalajaceder, Cedrus deodara. Nästa inköp kan nog bli en sådan, exempelvis sorten ’Prostate Beauty’ eller kanske ’Vanilla’. 

Slutligen en barrfällande japansk lärk. Namnet är Larix kaempferi ’Tunis’. Den växer utbrett, nästan hängande, och det exemplar jag har är ympad på en 30 cm kort stam och avsikten är att den skall hänga ned runt stammen. Barren på den här häxkvasten är i princip normallånga och ser på grund av det låga formatet ovanligt stora ut. En speciell fördel är den fina höstfärgen. Andra bilden här togs i höstas. Om jag skall skaffa någon mer liknande lär det bli en sort som heter ’Nana’, som är mer svagväxande och lovordas mycket av dem som sett den.