onsdag 28 november 2018

Stenpartipresentation 5


Ett väldränerat stenparti erbjuder en perfekt miljö för många sommarvilande lök- och knölväxter. Här kommer en provkarta på sådant som jag har eller har haft i mina stenpartier. Den enda haken är att man måste låta bladen stå kvar till dess att de naturligt vissnat. Det kan vara mindre tilltalande och därför kan det vara bra att välja sådant som hinner försvinna innan huvudblomningen i övrigt börjar.

Perfekt för stenpartiet är en del nunneörter. Allra bäst tycker jag om Corydalis malkensis. Den blommar tidigt på våren och har i allmänhet helt försvunnit när det är blomdags för annat. När den väl etablerat sig sprider den sig villigt och man har snart så mycket man vill. Den heter på svenska malkanunneört och har sin vilda hemvist i Kaukasus bergstrakter.


Krokusar är också utmärkta i stenpartiet och går bra även i skugga. Crocus chrysanthus, bägarkrokus finns i många sorter. De som finns i handeln är selektioner eller hybrider med Crocus biflorus, blå bägarkrokus. I mitt södra stenparti finns den rena arten, som jag fått som överskottsmaterial från löksamlingen i Göteborgs botaniska. Den är ursprungligen vildinsamlad i Grekland av min vän Jimmy Persson. Ursprungligen planterad i lökbädden har den ”rymt” över till stenpartiet, där den faktiskt trivs bättre.


Crocus kosaninii, kosovokrokus, kommer som namnet antyder från Kosovo och växer där i skuggiga gräsmarker. Den tolererar fukt bra och vill gärna ha det lite svalt på sommaren. Jag har den i mitt norra stenparti.


Crocus versicolor, fransk krokus, kommer från sydöstra Frankrike och har liknande krav som den förra. Även den har jag i det norra stenpartiet.


Allium sikkimense, porslinslök, från Himalaja blommar i juli-augusti och har diskreta blad som inte stör så mycket. Små fina blå blommor och passar alldeles förträffligt i stenpartiet.


Allium chloranthum, grönblommig dagglök har en riktigt läcker gulgrön färg. Den växer vilt i södra Turkiet och Libanon. Den kan ha lite härdighetsproblem i Sverige. Tyvärr svår att få tag i. Lite fula blad efter blomningen skämmer en aning.


Bland narcisserna är min favoritgrupp, Cyclamineus-gruppen. Dessa är lågväxta med ganska små blommor. Oftast har de tillbakavikta kalkblad och lång smal trumpet. ’Beryl’ är en karaktäristisk cyclamen-narciss, som funnits på marknaden i klart över hundra år. Kan rekommenderas. Många generationer har fallit för dess charm. Jag har planterat många cyclamen-narcisser under åren och har tappat kontrollen över dem, men det går bra även om man inte alltid minns sortnamnet.


Slutligen en läcker liten tulpan, Tulipa batalinii, bokharatulpan, från Uzbekistan, eller som den här sorten egentligen skall heta, Tulipa linifolia (Batalinii-gruppen) ’Yellow Jewel’. Namnen blir lite tungrodda nu för tiden! En långlivad och fin tulpan om den får en sommarvarm och torr placering.


Detta var den sista presentationen i serien. Jag antar att ni kunnat notera att jag inte är en idealisk stenkonstruktör och att jag också kan vara rätt slarvig då det gäller att hålla ordning i stenpartierna. Främst har jag velat ge en bild av några av de hundratals olika växter som man kan tänka sig att odla i sitt stenparti. Här är det bara smaken och kanske hur pass mycket man är beredda att lägga ned i form av arbete som avgör växtvalet.

torsdag 22 november 2018

Stenpartipresentation 4


Alla stenpartiväxter kräver inte gassande södersol utan växer hellre i ett läge där det är svalare och till och med skugga. Sådana ställen finns naturligtvis även i alpin miljö och de växter som specialiserat sig där kan vi också vilja odla. Ett stenparti kan ha en söder- och en norrsluttning eller det kan finnas en lämplig plats i norrläge att anlägga ett separat norrvänt stenparti. Jag har en sådan plats som jag inte visste riktigt vad jag skulle göra med, så det fick till slut bli ett litet stenparti. Så här såg det ut i september 2009, då det just var iordningställt. Det är ovalt, cirka tre meter långt och två meter brett. Som synes är mitt sätt att använda sten mer ett resultat av att jag har mycket sten att placera än av min estetiska talang.



Ett växtsläkte som passar utmärkt just i den här miljön är Astilbe. Det finns många sorter och en del är alldeles för stora. En liten art som är perfekt för det norrvända stenpartiet är Astilbe simplicifolia, som ses på första bilden. Den blir bara drygt en decimeter hög och kommer från Korea, Japan. Den är tyvärr ovanlig men det finns en hel grupp med hybrider av den, Simplicifolia-gruppen, som passar alldeles utmärkt. De blir dock lite större. En av dessa sorter kan ses på den andra bilden. Den heter ’Sprite’ och är rätt vanlig i handeln.




Släktet Dicentra innehåller flera fina arter som trivs bra just i den här miljön. Den ultimata utmaningen är den japanska Dicentra peregrina, samurajhjärta. Tyvärr mycket svårodlad och blir sällan långlivad hos oss. Jag har odlat den i några omgångar men gett upp. Första bilden visar en av dem som levde några år. Lyckligtvis har arten använts i en del korsningar som är utmärkta och lite mera lättodlade. Andra bilden här visar en av de mera kända ’King of Hearts’. Men man får räkna med att inte heller dessa korsningar (Rukojo-gruppen) blir särskilt långlivade ens under de bästa förhållanden.




Hundtandsliljor kan också passa bra i ett lite skuggigare stenparti. Den vanliga hundtandsliljan Erythronium dens-canis är den pålitligaste. På bilden syns en sort med vita blommor vid namn ’Niveum’.



Ramonda nataliae kan med fördel planteras lodrätt. Här växer den mellan två stenar som avgränsar stenpartiet. Genom att planteras så undviker man att vatten samlas i mitten av bladrosetten, vilket kan leda till röta.



Ett klassiskt släkte för lite halvskuggiga delar av stenpartiet är bräckorna. Det finns massor av fina och jag visar två stycken. Den första går numera under namnet Saxifraga (Arendsii-gruppen) ’Luschtinetz’. När den planterades här hette den ’Harder Zwerg’. Svenskt namn på hela gruppen är rosenbräcka.

Den andra bräckan är en riktigt fin kuddformig sak vid namn Saxifraga sancta. Den har så småningom fått egen artstatus och den har sitt ursprung på Balkan och närliggande områden. Jag har skrivit om denna och den föregående i en blogg för ett par år sedan. Den är min favorit i släktet men tyvärr lite känslig, särskilt för barfrost och sol.

Slutligen Oxalis enneaphylla ssp ibarica. Det är en underart av klippoxalis som kommer från allra sydligaste delen av Sydamerika. Alltid roligt med en sydamerikansk växt som kan odlas hos oss. Det finns inte så många. Den vill ha lite ljusare och platsar egentligen lika bra i den sydvända delen av stenpartiet. Hos mig har den trivts bra i båda de lägena. Det finns flera varianter som kommer från olika delar av Sydamerika och Falklandsöarna, vilka tidigare räknats som olika underarter. På den andra bilden ses två olika kloner som jag en gång inköpt under olika namn men som numera räknas till samma art. De växer tillsammans med en Saxifraga x apiculata ’Gregor Mendel’.


lördag 17 november 2018

Stenpartipresentation 3


Bland de klassiska stenpartiväxterna återfinner man en del som växer i tät kuddform. Den formen är funktionell på heta blåsiga ställen. Den täta växten ger skydd mot avdunstning och inuti och under kudden blir det svalare än i omgivningen. Dock kan de vara känsliga mot våra regniga vinterförhållanden. I sina hemtrakter är de ofta snötäckta på vintern.

Dianthus (Plumarius-gruppen) ’Pixie’, fjädernejlika är väl egentligen ingen riktigt äkta kudde, bara nästan. Till skillnad mot de flesta mera kompakta kuddnejlikorna blommar den dock mycket rikligt. Gruppen består av sorter och hybrider med D plumarius och det finns en massa olika med olika färg och utseende.


Dianthus microlepis, dvärgnejlika, är betydligt kompaktare i sin form men blommar likväl bra. Den växer vilt på Balkan.


Det har visat sig vara ett problem att hålla reda på namnet på de olika kuddväxterna. Efter ett tag har de växt över namnskylten och den blir väldigt svår att återfinna utan att skada växten. Därför har jag ett flertal kuddar vars namn jag tappat bort. En sådan är denna som jag ändå vill visa bild på som illustration av hur kuddnejlikor kan se ut. En Dianthus är det i alla fall. Det är jag säker på.


Kuddväxter i ordets rätta bemärkelse återfinns inom släktet Acantholimon. Jag planterade en sådan som jag köpt i botaniska efter omläggningen av stenpartiet, troligen 2007, nämligen Acantholimon ulicinum var creticum. Första bilden nedan visar den och är tagen 2012. Den kommer från bergstrakter på Kreta och lever i total torka under sommaren. Första vintrarna täckte jag den mot regn med en glasskiva men då den blivit större struntade jag i det. Den dog tyvärr den besvärliga vårvintern 2013. Jag skaffade mig senare samma vår en släkting till den och planterade in i en hålighet i min tuffsten. Det var Acantholimon puberulum ssp longiscapum. Den härstammar från Turkiet och växer där under ungefär samma förhållanden som den förra. Fram till i år har den etablerat sig väl och växer till sig. Bilden är från 2017.



I ett stenparti är det en trevlig omväxling att plantera även något vedartat. Det finns exempelvis små dvärgväxande barrväxter, så kallade häxkvastar. Jag planterade två då jag gjorde om stenpartiet men en av dem har av oklar anledning dött. Den som finns kvar är Abies veitchii ’Rumburk’. Jag hade missat att rådjuren var förtjusta i ädelgranar och den blev nedbetad ordentligt våren 2015. Efter det var den länge ganska ful men börjar nu repa sig. Tyvärr har jag ingen alldeles färsk bild men så här såg den ut 2010 då den var nyplanterad och 2016, då den hade fått en något besynnerlig form. I dag är den bättre och med tiden skall den nog bli fin igen.




Jag har flera andra ställen på tomtens södersida där det inte precis är stenparti men där det likväl passar bra med små barrväxter. Exempelvis försöker jag plantera i de sprickor i berget, som finns. Det blir egentligen samma miljö som de alpina växterna ofta växer i naturligt. Här är en bild på Picea glauca ’Alberta Globe’. Det har visat sig att släktena Abies och Pinus är väldigt attraktiva för rådjuren på vintern och jag undviker numera dem för att slippa besvär med vintertäckning.


I tibastsläktet finns det ett par lågväxande arter, som gör sig väldigt bra i ett stenparti. En sådan är Daphne arbuscula. Den och hybrider med den är något av det bästa man kan ha i stenpartiet. De skickar sina rötter rejält på djupet och klarar i princip vilken torka som helst då de väl etablerat sig. Enligt uppgift kan rötterna söka sig ned i sprickor till en meters djup. Utmärkta små buskar för klippskrevor. Här är det Daphne x susannae ’Anton Fahndrich’, susannatibast. Det är en hybrid mellan D arbuscula och D sericea ’Collina’.


 Även ginst kan skicka sina rötter på djupet och klara torka bra. Här är det en liten krypande sak vid namn Cytisus pygmaeus. Tidigare kallad Chamaecytisus pygmaeus och dess artstatus verkar oklar. Somliga anser att det är en underart av Cytisus austriacus. Vad den nu än heter så är jag mycket förtjust i den. Den är lätt att så och jag har planterat egensådda småplantor på flera håll.



Som jag nämnde ovan planterar jag gärna i de sprickor som finns i berget. Här har jag planterat en lite större ginst vid namn Genista radiata, strålginst, i en sådan spricka. När den växt till sig lite ger det intrycket att den växer direkt ur berget. Jag tycker att det är ett utmärkt sätt att använda ett utrymme som annars normalt bara är till besvär och samlar ogräs.


tisdag 13 november 2018

Stenpartipresentation 2


I mitt första större stenpartiförsök i vår tidigare trädgård gjorde jag misstaget att inte rensa ur ordentligt så där fanns kvar en del flerårigt rotogräs, som visade sig omöjligt att hantera i stenpartiet. I mitt andra försök vid sommarstugan blev växtvalet rätt dumt. Jag satsade mycket på mattbildande perenner varav några var alltför expansiva. Dessutom valde jag bland annat några aklejasorter som självsådde sig alldeles för mycket. De grodde mitt bland andra växter där de var svåra att rensa bort. Det växte bra men blev rörigt, och mera ömtåliga arter kom i kläm. Efter ett antal år insåg jag att det fick göras något radikalt och som jag beskrev i förra bloggen grävdes alltsammans bort 2006 och jag började om.

Jag beslöt att nu skulle jag undvika aggressiva mattbildare och sådant som var alltför benäget att självså sig. Ett stort misstag var att jag planterade en japansk vildros, som jag själv sått längst ned i stenpartiet. Jag blev totalt vilseledd i fråga om dess växtkraft och den blev alldeles för stor. Den var fin när den blommade men jag beslöt mig ändå för att den absolut inte passade. Jag tog fröer och sådde för placering på annat ställe och sedan sågades den ned. Ett annat misstag var att jag blev alltför försiktig med mattbildare. Det blev lite glest och inte alls så imponerande i fråga om helhetsintryck. Jag tror att det är därför jag nästan helt saknar översiktsbilder.

Så småningom har jag valt att plantera in fler mattbildare men varit noga med urval för att slippa de värsta expansionisterna. Jag får väl se hur det blir om ett par år. Nu skall jag i alla fall inte vara alltför sentimental utan omgående ta bort det som visar sig felplanterat. Iberis aurosica, dvärgiberis , är jag kanske något orolig för. Den är planterad alldeles i kanten mellan några stenar och den bör kunna hålla sig på plats. I det vilda växer den i sydvästra Alperna.


Arabis caucasica, fagertrav, kan kanske vara lite väl expansiv. Den är placerad så att det skall vara relativt lätt att begränsa den åtminstone i den ena riktningen. Får se hur det går. Den kan vara lite ömtålig, vilket man förstår då man hör dess utbredning. Den finns i hela medelhavsområdet och bort mot Iran. Alltså ett område med värme och sommartorka. Inget som präglar den svenska västkusten precis.


Arabis stelleri, stellertrav, är vintergrön och kommer från Ostasien. Både namnet A japonica och A stelleri var japonica förekommer. Växer vilt i grusiga slänter nära kusterna. Borde inte vara härdig här, men har klarat sig länge nu hos mig. Den står lite svårtillgängligt så man ser den inte så bra. Därför köpte jag mig en ny i våras på Kiekeberg. Märkligt nog klarade den som nyplanterad den långa torkperioden i somras med bara en aning vattningshjälp.


Campanula garganica, italiensk klocka, är jag rädd inte blir alltför gammal hos mig. Den härstammar från sydöstra Italien och Grekland. Det är alltså en chansning, som i alla fall klarat två vintrar. Nu blir det spännande att se hur det går den tredje.


Lysimachia japonica var minutissima, dvärglysing, hör till ett släkte som inte brukar vara direkt blygsamma då det gäller utbredning. Den har hittills växt kompakt och snällt, så den skall nog inte ställa till några problem för grannarna. Möjligen är härdigheten tveksam. Som namnet antyder kommer den från Japan, närmare bestämt södra delen.


Phlox nivalis ’Nivea’, snöflox, heter så på grund av sin vita färg och inte för att den har något med snö att göra. Tvärtom kommer den från snöfria delar av sydöstra USA, bland annat Texas. Här är jag verkligen orolig för härdigheten. Blöta västkustska vintrar med barfrost emellanåt känns inte så lovande. Den verkar heller inte trivas så bra. Synd för den är verkligen fin.


Potentilla verna, småfingerört, bör inte ge några härdighetsproblem. Den finns vildväxande i Sverige, främst på kalkrik mark i sydost. Det är lite problem med namnet. Den återfinns även under namnen P neumanniana och P tabernaemontani. Jag litar på SKUD. Växtsättet är nedliggande men skotten verkar inte rota sig och den tycks inte breda ut sig särskilt mycket.


Silene pusilla, flikglim, är lite mer utbredningsvillig och den tycks också självså sig en del. Lite besvär med den kan jag nog komma att få. Kärt besvär i så fall för den tillhör favoriterna. Vilt har den en ganska stor utbredning i södra Europa.


 Veronica bombycina ssp bolkardaghensis kunde gärna för mig få byta namn. Fullständigt hopplös att minnas och det florerar flera olika stavningar på internet. Finns inte med i SKUD och är sannolikt mycket ovanlig i Sverige. Ett av mina fynd från trädgårdsmässan i Kiekeberg. Har klarat sig några år och jag hoppas den fortsätter med det. Vildväxande i Turkiet.



Vitaliana primuliflora ssp cinerea, barrviva är en mattbildande primulasläkting från Alpernas sydsluttningar. Den har växt på bra hos mig utan att jag känner mig direkt orolig för att den skall bli alltför vidlyftig.        



söndag 11 november 2018

Stenpartipresentation 1


Jag är en stor anhängare av stenparti i trädgården. Det kan säkert förklaras av min beundran för den fantastiska klippträdgården i Göteborgs botaniska. Det är botaniskas mest uppskattade och internationellt mest ryktbara del. Som gammal vän till botaniska är det givet att jag i de trädgårdar jag ställt i ordning har haft stenpartier. Inte för att jag på minsta sätt anser mig kunna efterlikna botaniska men man vill såklart försöka. Det började 1972 då vi anlade vår första trädgård vid det hus vi då köpte. Där blev det i en sluttning två ganska stora stenpartier, som väl blev bara så där lyckade. 1990 då vi började göra i ordning trädgården vid sommarstugan var det givet att det i södersluttningen skulle bli ett stenparti och långt senare blev det också ett mindre parti i trädgårdens norrsluttning.

Jag tycker att varje trädgård bör ha någon form av stenparti. Det behöver inte vara stort och måste inte vara ambitiöst uppbyggt men där bör vara väldränerat, helst i en sluttning eller en upphöjd bädd. Jag går inte in på själva anläggandet här i detalj. Det kan man läsa om på många ställen. Däremot vill jag i ett antal bloggar presentera de båda stenpartier jag har och illustrera med lite bilder av växter som finns eller har funnits där. Kanske kan det fresta någon som läser detta.

Först till det sydvända partiet där solälskarna kan få sitt lystmäte och där det kan bli rätt torrt på sommaren. Det fanns från början en igenväxt plantering och jag röjde och planterade där i början av 90-talet. Det blev inte helt lyckat trots att jag tyckte att jag hade viss erfarenhet. Såväl grundarbete som växtval lämnade en del övrigt att önska. Efter att ha kämpat med detta under ett antal år tog jag beslutet 2006 att gräva ur alltsammans och dränera och återfylla med ny, bra och ogräsfri jord. Det var min första hela säsong som pensionär och jag kunde helhjärtat satsa på det här stora projektet. En del avsattes till separat lökbädd och resten blev stenparti. Så här såg alltsammans ut den 22 augusti, då jag kunde börja sätta ut en del småplantor av egen uppdragning som stått i kruka och väntat.


Sedermera har det skett en viss utökning i ett par etapper och det hela är väl i dag på cirka 50 kvadratmeter inklusive lökbädden. Jag märker nu när jag ser igenom mina bilder att det är dåligt med bilder som visar helheten. Här har jag en från juli 2014 som i alla fall visar större delen av stenpartiet/lökbädden. Tyvärr är det i stort sett inget som blommar då, mitt i sommaren. En stor ändring sedan dess är att den japanska vildros som syns i vänsterkant är helt borttagen och där har jag nu nyplanterat låga krypande växter.


Över då till enskilda växter. Jag börjar med några stycken som växer samlat och inte har någon direkt tendens att breda ut sig på andras bekostnad. Aethionema armenum ’Warley Rose’, klippört, är den första. Det är en gammal känd stenpartiväxt som kommer från Turkiet/Kaukasus och är lättodlad, förutsatt god dränering.



Armeria caespitosa ’Beavan’s Variety’, tuvtrift, är också en bekant gammal goding som tidigare gick under namnet A juniperifolia. Inga direkta konstigheter med den. Den växer vilt i centrala Spanien och är alltså van vid riktig sommarvärme.


Helt annorlunda växtsätt finner man hos Aquilegia flabellata, Japansk akleja. Som namnet säger kommer den från Japan. Den är inte känd som vild utan har kulturursprung. Det finns flera namnsorter i olika färger. Detta är en frösådd och den frösår sig gärna i sin närhet. Man får passa på med rensning om man inte vill ha för många. Fröplantorna kan variera i utseende. Den klarar sig också bra i vanlig rabatt. Jag har ett flertal andra aklejor i stenpartiet men det får räcka med denna.


Primula marginata ’Caerulea’, dvärgaurikel, är den mest lättodlade av de alpina vivorna. Arten är vildväxande i de sydvästra Alperna och det finns flera andra namnsorter, bland annat en vit vid namn ’Alba’. Jag har flera alpina vivor som är rätt knepiga att få att överleva i vårt regniga klimat. P recubariensis och P miniera är ett par som likväl klarat sig i 10 år. Jag visar ingen bild på dem nu. De är tveksamt odlingsbara hos oss och bör för säkerhets skull täckas över vintern.


Phyteuma scheuchzeri , hornrapunkel,  är en blåklockssläkting med ursprung i de italienska Alperna. Inga särskilda problem med den, förutom möjligen att den frösår sig en del, så man får se upp. Originellt utseende på blommorna.


Gentiana acaulis, alpgentiana, är egentligen mattbildande men har det inte helt lätt i vårt klimat. Jag är tacksam för att den överhuvud taget klarar sig och växer till en aning. Någon stor blommande matta räknar jag inte med och heller inte att den skall inkräkta på andras utrymme. Trots att den är lite svårodlad vill jag ändå gärna ha den i stenpartiet. Dess blommor är enligt min mening något bland det vackraste man kan se. Vilt kan man uppleva den i Alperna.


 Campanula armena, armenisk klocka, är en blåklocka som tidigare gick under namnet Symphyandra armena. Ännu en av alla dessa som bytt namn på senare år. Svårt att hänga med. Den finns i alla fall vildväxande, bland annat i Armenien.



Slutligen som sista stenpartiväxt i den här bloggen en backsippa, Pulsatilla vulgaris ssp grandis. Särklassigt tidigast av mina backsippor och blommar ofta redan i början av april. Här en bild från 11 april 2017.