tisdag 20 oktober 2020

Stadsliv

 

Så är det dags att ersätta lantlivet med stadsliv. I fredags, den 16 oktober flyttade jag ”officiellt” in till stadslägenheten. Än är landet inte helt lagt i vintervila. Exempelvis har jag ännu inte tagit in krukorna med icke vinterhärdiga växter. De står på altanen under tak ett tag till. Än är risken för svårare frost liten och några minusgrader klarar de. Det är sällan man behöver befara frost på landet i oktober. För det mesta i så fall bara enstaka minusgrader. Det stora undantaget var 2003, då det uppmättes -8,5 grader den 24 oktober i Göteborg. På landet var det någon grad mildare, d v s cirka -7. Jag hade ingen riktigt pålitlig termometer där då, så jag är lite osäker. Det var en riktig dräparkyla. Exempelvis dog många rododendron i Göteborgs botaniska, som inte hunnit avmogna inför vintern. Även hos mig på landet var det en hel del förluster av träd och buskar.

Sådant vill vi helst slippa och i år verkar det lugnt. Ännu ingen frost. Som kallast fram till i går, då jag var ute på ett kort besök, har det varit en plusgrad. Ingen svårare kyla förutses för den närmaste veckan. Det är inte så mycket blommor kvar att glädja sig åt så här års. I lökhuset blommar dock en höstkrokus fint. Det är Crocus goulimyi ssp leucanthus, olivlundskrokus. Växer naturligt i södra Grekland och, som namnet antyder, företrädesvis i gamla olivlundar. Jag har bestämt mig för att avveckla mitt lökhus. Mycket arbete med att odla ömtåliga lökar i kruka och många av dem blommar vid tillfällen då jag knappast är på landet, så jag hinner ofta nästan inte uppleva blomningen. Lökarna kommer jag att plantera ut i min lökbädd nästa höst. Denna lär då inte ha någon större chans att leva vidare och blomma. Kanske nästa höst då, men sedan är det nog slut. Jag har fått glädja mig åt den vid några tillfällen i alla fall.


En senblommande perenn är nordamerikansk grenaster, Symphyotricum lateriflorum ’Horizontale’. Det är en höstaster som inte drabbas av mjöldagg och liknande och som trivs bäst där det inte är alltför torrt, gärna i ljus halvskugga. Jag har haft svårt att hitta en bra plats för den. Detta är tredje försöket och nu står den i mullrik jord med skugga mitt på dagen men sol morgon och kväll. Det tycks vara bingo. Så här kraftigt har den inte växt, och så riklig blomning har jag aldrig sett, trots att jag haft den i närmare 20 år. De små blommorna ser på håll vita ut men kryper man närmare ser man att de har en kraftig purpurfärg i mitten. Förtjusande små blommor, som man alltså bör komma nära för att helt uppskatta.



Annars är det mest bären som svarar för färgprakten i trädgården (förutom så klart de höstfärgade bladen). Narrbuskens, Decaisnea fargesii, märkliga blå fröbaljor dyker plötsligt upp vid den här tiden som ett trolleri. Man har inte tänkt på dem förrän de plötsligt är där, synliga på långt håll. Den här busken från Kina är inte så härdig, och ett exemplar i rododendrondalen i botaniska frös ihjäl den förskräckliga oktobermånaden 2003, som jag nämnde inledningsvis. De märkligt färgade fröbaljorna har gett upphov till en del fantasifulla namn och ibland hör man dem omnämnas som ”död mans fingrar”. En buske som likväl förtjänar en större uppmärksamhet i de mildare zonerna.


En annan buske med uppseendeväckande färg hos bären är glasbusken. Bilden visar sorten Callicarpa bodinieri ’Imperial Pearl’. Arten är liksom narrbusken hemmahörande i Kina och är väl ungefär lika härdig. Bären är en prydnad där de sitter kvar länge efter det att bladen fallit. Fåglarna i vårt land tycks inte riktigt förstå att det är något ätbart.


Från Kina kommer också koralloxbär Cotoneaster franchetii var sternianus, ibland också kallad Sterns oxbär. Halvt vintergrön, d v s den behåller bladen under milda vintrar. Bladen är något håriga och därför inte så blanka som de flesta oxbärsbladen. Jag tycker ändå bladen har en väldigt fin färg och med de bågböjda grenarna är det en dekorativ solitär buske. Likväl används den mest som häckväxt i lite varmare klimat, där den oftast behåller bladen över vintern. Bären blir lysande orangeröda och sitter kvar länge eftersom de inte verkar lockande för våra fåglar. Ovanlig i handeln i vårt land, om den ens finns att få tag i. Härdigheten kan diskuteras. Hos mig är det inga problem och den till och med självsår sig, så att jag får rensa bort småplantor. Busken blir 2-3 meter hög och lika bred. Det kan slutligen nämnas att busken av RHS tilldelats utmärkelsen Award of Garden Merits.