måndag 28 november 2016

Bildredigering 3

Så har jag fått tid att gå igenom de sista av mina bilder som inte har blivit bearbetade. Det är bilder från i år men även en del från 2015 som blivit liggande. Först ett par marktäckare som jag haft stor glädje av. Marktäckare skall gärna breda ut sig men det är en fördel om de inte är alltför expansiva. Då kan de bli mer irriterande än nyttiga.

Cardamine glanduligera, ungersk tandrot är precis lagom tycker jag. Med den behöver man inte direkt befara ohämmad utbredning. Den växer här i skugga under träd och buskar och täcker 2016 ett par kvadratmeter. En enda planta planterades ursprungligen 2003. Henrik Zetterlund har kallat den för världens bästa skuggperenn och jag har inget direkt att invända mot den beskrivningen. Vilt växer den som namnet antyder i Ungern men även i andra delar av Central- och Sydosteuropa.


Cornus canadensis, amerikanskt hönsbär, är avsevärt vildare i sin utbredningsförmåga. Den fungerar bra som sällskapsväxt till rododendron och som sådan har jag ursprungligen planterat den. Därifrån har den expanderat åt olika håll och har på något sätt lyckats ta sig över kala berghällar. Passar absolut bäst i den lite vildare trädgården där den kan härja mera fritt. En nära släkting till vårt vilda hönsbär och förekommer främst i Nordamerika men även i nordligaste Ostasien.


Forsythia finns väl i de flesta trädgårdar och är så vanlig att den nästan fått lite dåligt rykte. Oförtjänt i så fall. Det finns få så uppmuntrande vårtecken, som när forsythian blommar. Jag glömmer aldrig en gång då jag flög in över London i mars. Precis hela staden var bokstavligt talat gul av blommande forsythiabuskar. Märklig upplevelse som verkligen illustrerade hur vanlig den är. Min buske är en sticklingsplanta av ett exemplar som var bland det första vi planterade i vår första trädgård i början av 1970-talet. Forsythia x intermedia är namnet och det är en korsning mellan två kinesiska buskar F suspensa och F viridissima. Det finns ett rätt stort antal namnsorter och jag minns nu inte vilken det rör sig om.


Arabis flaviflora, svaveltrav, Har jag planterat i två omgångar i stenpartiet. Först en egen frösådd för cirka 15 år sedan. Tyvärr gick den ut under en ogynnsam vinter men för några år sedan lyckade jag få tag i en planta på växtmarknaden i Kiekeberg. Den är annars ovanlig i odling. Exempelvis tas den inte upp i SKUD, så det svenska namn jag uppger här är inte officiellt. Det syftar annars på att den intensivt gula mitten av blommorna. Den har sin vilda hemvist i Kaukasus.


Till samma växtfamilj, korsblommiga, hör Thlaspi zaffranii, en art i skärvfrösläktet. En frösådd från cirka 2010, där ursprungsplantan inte blev särskilt långlivad i stenpartiet men som hade den goda smaken att självså sig i närheten i min lökbädd i grus. Där trivs den hur bra som helst verkar det, och den har spridit sig så att jag har ett flertal plantor numera. Liten låg vintergrön sak som blommar fint i april. Kommer ifrån Grekland och hemfördes till botaniska av Arne Strid.


Edraianthus pumilio, dvärggräsklocka, är ett annat fynd från Kiekeberg. Jag har planterat in även den i lökbädden i grus. Jag har lite dålig erfarenhet av Edraianthus. Flera arter har jag försökt med, men de har blivit kortlivade. Placeringen i grus verkar lyckad så jag ser fram mot dess utveckling med viss tillförsikt.


Narcissus scaberulus, liten gulljonkvill, har visat sig tåla vårt klimat bra placerad i grus i lökbädden. Den har till och med spontansått sig en hel del. Annars härstammar den från Portugal och jag gissar att det där inte blir så kruttorrt på sommaren som det kan bli i östra Medelhavsområdet. Jag har tyvärr ingen anteckning om när jag planterade den, men det torde vara ungefär tio år sedan.








söndag 13 november 2016

Bildredigering 2

Ytterligare bilder tagna i somras. Först kommer här en utmärkt låg och bred buske för stenpartiet. Det är Hypericum buckleii, sydstatshypericum. Den är vildväxande i ett mindre område av södra Appalacherna i USA, precis i gränsområdet mellan North och South Carolina och Georgia. Jag sådde denna 2008 med frö från Göteborgs botaniska trädgård. Deras exemplar kommer från vildinsamlat frö från Transylvanian County, North Carolina. En mycket rikblommig liten buske med klart gula blommor som efter hand mörknar mot orange.


Jag har inte någon särskilt god erfarenhet av storblommiga klematishybrider. Egentligen hade jag gett upp försöken men uppförde härom året i alla fall en liten fristående spaljé, som fick bilda underlag för ett par klematis. Tanken var framför allt egentligen att den skulle få ge lagom skugga till en plats där jag odlade orkidéer. Den funktionen fick jag till bra och hittills har också de båda klematis jag satte klarat sig bra. Här är det sorten ’Red Pearl’, som blommade hyfsat bra i somras.


Exempel på orkidéer som drar glädje av den här spaljéns skuggning är denna: Cypripedium ’Sabine’, en hybrid mellan C fasciolatum och C macranthos. Den är inne på sitt sjätte år och har blommat varje år men tyvärr inte växt till sig som jag hade hoppats. Jag tycker den verkar trivas bättre nu när den skyddas mot högsommarsolen.


Liljorna blommade fint i år. Lilium regale, kungslilja är en gammal klassiker med ursprung i Kina. Beskrevs och namnades av Ernest H Wilson. En av många hundra växter som genom hans försorg kom från Kina till odling i västvärlden.


En annan lilja med helt annat utseende med ursprung från samma område är Lilium lankongense. Inte lika vanlig i trädgårdarna som förra men väl värd att satsa på. Behöver en lucker liljejord gärna i halvskuggigt läge.


Sist men inte minst en av de ljuvaste skuggväxter jag vet, porslinsanemon Anemonopsis macrophylla. Det svenska namnet är på pricken. De hängande blommorna ser ut precis som små mästerverk av Meissen-porslin. Här står den i mitt woodland i full skugga och blommar hur bra som helst. Den har nästan 15 år på nacken och tyvärr har åren medfört att kringstående buskar och träd gjort den lite otillgänglig. Man får tränga sig fram för att hitta den. Värt besväret men jag skulle gärna vilja ha den lite tillgängligare. Vilt växer den i Japan.







lördag 5 november 2016

Bildredigering 1

I novembermörkret lämpar det sig bra att kura inomhus och gå igenom bilderna från trädgårdssäsongen. Det blir en hel del bilder som bara blir liggande i datorn och som det nu är dags att redigera, namna och sortera in i album. Då hittar man en del bilder, som man inte riktigt kom ihåg att man tagit. Här kommer en del sådana med kommentarer.

Bland luktpionerna som blommar i slutet av juni är sorten ’Couronne d’Or’ en av mina favoriter. Det är en gammal fransk sort med anor från 1800-talet, närmare bestämt 1873. Medelhög med starka, upprättväxande stjälkar. Den behöver i normalfallet inte bindas upp. Doften är stark och avnjuts bäst i det fria. Visserligen står blommorna fint i vas men inomhus kan doften uppfattas som oangenäm. Namnet betyder guldkrona och lär syfta på hur den ser ut som fullt utslagen med sina lysande gula ståndare. En del av de mittersta kronbladen är starkt röda i kanterna.


Nästa bild visar en midsommarbukett på altanbordet med bland annat några blommor av ’Couronne d’Or’. Här är doften inte lika påträngande som den kan vara inne i stugan.


Jag har tidigare visat bild på och kommenterat min japanska vildros, Rosa luciae var onoei. Sedan dess har den vuxit mer än vad som lämpar sig för platsen där den står. Jag visste inte när jag sådde fröer av den 2008 hur mycket den skulle växa. Den uppfattning jag fick var att det var en liten, rätt obetydlig växt. Så är det inte. Den växer kraftigt och jag måste varje år beskära den kraftigt. Lyckligtvis har jag lyckats med det så att jag hittills fått ett tämligen bra resultat. Det är lite oklart med namnsättningen men jag håller mig till det namn jag fick ursprungligen och som även används i RHS växtdatabas. Det växer som sagt naturligt i Japan och är ovanlig i västvärlden. Mitt exemplar härstammar från Göteborgs botaniska trädgård. Moderplantan där härstammar från vildinsamlat frö i Japan.


Deutzia är ett släkte med väldigt fina trädgårdsbuskar. Inte så vanlig numera men borde kunna odlas mera i våra trädgårdar. En lite ovanligare art är Deutzia longifolia. Som så mycket annat i min trädgård har den sitt ursprung i Göteborgs botaniska. Fröer därifrån fick jag för väldigt många år sedan. Min buske har en lite blandad historia och har inte alltid haft de bästa förutsättningarna. Nu har den hamnat i bra jord i sol och därför utvecklats betydligt bättre än under sina första år.


Pioner har under många år utsatts för växtförädling. Nya sorter har selekterats fram ur släktena P lactiflora och P officinalis men det har också experimenterats mycket med korsningar mellan olika pionarter. Från att ha börjat med att korsa två arter har man så småningom börjat skapa hybrider med flera arter inblandade. I Sverige har framför allt Hermann Krupke i sin plantskola i Ljung i Västergötland ägnat sig åt ett omfattande arbete med pionhybrider. En del har kommit ut på marknaden men många har också bara sålts som onamnade fröplantor. En sådan köpte jag av honom för ett tiotal år sedan och jag kallar den bara för en Quad-hybrid. Det betyder att den har fyra olika vildarter i sin härstamning och jag har tyvärr ingen aning om vilka. Resultatet är enligt min mening mycket vällyckat. Den växer kraftigt och är stadig och fin. Blommorna är jättestora och rent vita. Doften är kraftig och känns kvällstid på långt håll.