Mina bambu

Jag har fyra bambu i trädgården. Egentligen har jag inte så bra förutsättningar för att odla bambu. De kräver i princip mullrik och fuktig jord, gärna i halvskugga till skugga. Jag har inte direkt sådana förhållanden men har ändå velat ha bambu, som jag gillar mycket. Lyckligtvis har mina bambu troligen inte läst böckerna utan har visat sig tillfreds med min tämligen magra jord som lätt torkar ut. De fyra bambu jag har på olika håll i trädgården har mycket varierande storlek. Den minsta blir bara cirka en halvmeter i höjd och den högsta är för närvarande fyra meter men kan nog bli lite högre med tiden.

Lägst i särklass är en sort av bergbambu som heter Fargesia murielae ’Luca’. Det är en ny sort på marknaden och den blir bara 40-50 cm hög. Den har fått en hel del uppmärksamhet och valdes exempelvis till årets växt på Chelsea Flower Show för några år sedan. Jag tror det var 2018. I Sverige har den konstigt nog ännu inte kommit ut i handeln. I alla fall har jag inte sett den. Det är annars den ideala bambun för mindre trädgårdar och även krukodling. Låg och kompakt utan otrevlig tendens att expandera för mycket i sidled.

Den vanliga bergbambun, Fargesia murielae blommade för sådär 25 år sedan i Europa, varvid samtliga dog. Det var nämligen en och samma klon som kommit hit från Kina i början av 1900-talet. De flesta bambuarter är monokarpa, d v s de blommar en gång och därefter dör de. Det kan, beroende på art, dröja olika länge innan de blommar men vanligen handlar det om många tiotals år, ibland uppemot hundra år. När bergbambun i Göteborgs botaniska blommade tog man hand om fröer och sådde. Det blev många nya plantor och en av dem finns sedan länge i min trädgård. Den står både soligt och torrt men kämpar på. Somrarna 2018 och 2019 blev särskilt påfrestande. Jag trodde i våras att det nu var ute med den. Det fanns efter vintern inte många gröna blad. Nu har den dock repat sig fint och verkar överleva, om vi nu inte får en hemsk torrsommar till. Den är cirka 1,5 meter hög vilket är onormalt lågt för arten och kan kanske bero på det något ogynnsamma läget. Den har vackert gula stjälkar, som nästen tenderar mot orange.

Något högre än bergbambu blir björnbambu, Fargesia rufa. Den skall enligt vad jag läst vara en favoritföda för pandabjörnarna, vilket väl förklarar det svenska namnet. Den skall kunna bli tre, meter hög men mitt exemplar har inte så många år på nacken, så den är ännu inte mer än två meter.

Högst i teorin, och även i praktiken hos mig, är Fargesia angustissima, wenchuanbambu. Den kan bli minst fem meter och mitt exemplar är nu drygt fyra. Inköpt helt på vinst och förlust på Plantagens höstrea för sådär 15 år sedan. Växtrea är jag närmast allergisk mot men jag köpte likväl denna, eftersom jag var mycket sugen på att testa. En bambuart som då inte funnits på den svenska marknaden och knappast inte därefter heller, tror jag. Varken jag själv eller de jag pratade med om den räknade med att den skulle klara sig i vårt klimat. Bland annat uttryckte Björn Aldén i Göteborgs botaniska stor skepsis. Nu tror jag att jag kan rekommendera denna mäktiga bambuart för odling i alla fall i zon 1 i Sverige.

Varmt, blåsigt, torrt

Det har visst blivit mitt signum att ständigt klaga över torkan. Det verkar som den typen av väder som beskrivs i rubriken har etablerat sig för all framtid här på västkusten – i alla fall vid den här årstiden – när vi vanligen kan räkna med en hel del regn. Jag får inse att det inte hjälper att klaga. Vädret blir som det blir och vissa växter kan jag nog inte räkna med kommer att klara sig där jag planterat dem. I en blogg för en månad sedan nämnde jag blått som favoritfärg på blommor fast jag då nästan bara visade gula blommor. En fin blå växt blommar nu i stenpartiet. Det är Glandora diffusa ’Grace Ward’, bergstensfrö . Den klarar torkan alldeles utmärkt och risken är nog snarare att den drabbas av en blöt höst och vinter och ruttnar bort. Lite olika uppfattningar om släktnamnet. Ofta ser man namnet Lithodora.

En bit bort i stenpartiet växer en annan torkälskande växt, Aethionema grandiflorum, praktklippört. Även när det gäller den är vätan under höst och vinter den största fienden. Den växer vilt bland annat i bergen i Iran. Där blir kallt på vintern med mycket snö. Det är inte som i våra trakter, där det ibland regnar hela vintern. Annars en mycket tilltalande stenpartiväxt med ljust syrenlilja blommor som doftar av mandel och honung. I vissa väderförhållande en mycket genomträngande doft. Ibland på kvällarna undrar jag om grannarna bakar bullar.

För att fortsätta på temat torkälskande vänder jag mig till min vulkaniska tuffsten som ligger mitt i stenpartiet. Där blommar nu en Edraianthus. Arten är jag inte säker på. Jag har slarvat med namnlappen men tror att det är E pumilio, dvärggräsklocka. Det är ett släkte som inte brukar bli så långlivat hos mig men här i stenen riskerar den definitivt inte drunkningsdöden.

Det gula representeras nu i stenpartiet av en gul påfågelslilja, Moraea spathulata. Jag blir lika nöjd varje år när jag ser hur knopparna i den skjuter upp. Det känns inte självklart med växter från södra Afrika i våra trakter. Ursprungligen härstammar den från fröer som samlats på hög höjd i Lesotho. En populär trädgårdsväxt i England men sällsynt i Sverige.

Över huvud taget är det ont om växter från södra halvklotet som går att odla i trädgårdar i vårt klimat. En sådan från en annan världsdel är Oxalis enneaphylla ssp ibari, klippoxalis. Hör hemma längst i söder av den amerikanska kontinenten.

Buskpionerna har sin blomningstid nu precis före midsommar. Detta är Paeonia delavayi,småbuskpion, med mörkt brunröda små blommor. Det kan bli en riktigt högväxt buske men min är än så länge bara ungefär en och en halv meter.

I ganska precis samma färgskala hittar man den här kryddbusken, Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’. Naturligtvis inte alls släkt med den förra, även om blommorna en aning påminner om varandra.

När det gäller regn får man väl förlita sig på midsommar.

Maj går över till juni

Skiftet mellan månaderna maj och juni representerar på sätt och vis mognaden i trädgården. Nu har de allra flesta träd och buskar fått sina blad och de har mörknat till djupt sommargrönt. Några av de allra vackraste blommande träden blommar. I botaniska, när jag hade visningar där, var det en populär tid, då grupperna tidvis nästan stod på kö. Det hängde mycket samman med att vid den här tiden blommar ett av trädgårdens mest spektakulära (och ovanliga) träd, nämligen näsduksträdet, Davidia involucrata. Jag har nu, sedan förra året, glädjen att själv ha ett sådant träd blommande i trädgården. Det är cirka 20 år sedan jag sådde frö från ett av träden i botaniska och nu har det resulterat i detta. Ännu lite ojämnt i blommängd och inte lika överdådigt som i botaniska men jag ser framtiden an med tillförsikt.

Ett annat träd som är mindre omtalat, men mycket uppskattat vid mina visningar vid den här tiden, är snödroppsträdet, Halesia monticola ’Vestita’. Även det har jag glädjen att kunna avnjuta på nära håll i min egen trädgård. Jag ser nu i SKUD att det bytt namn till Halesia carolina (Vestita-gruppen) och på svenska ludet snödroppsträd. Jag tror jag vägrar!

Ett tredje träd som är mycket uppskattat vid den här tiden är Wilsonmagnolian, Magnolia wilsonii, min favoritmagnolia. Här måste jag tyvärr konstatera att mitt eget träd haft stora problem med torkan under de senaste tre åren och nu enbart är en spillra. Jag har tvingats såga ned det till cirka en meters höjd där det ännu finns ett par skott som grönskar. Någon blomning kan man inte räkna med på länge om det ens blir något med det efter detta.

Lite rododendron finns dock att trösta sig med. Det här är sorten ’Walküre’, som blommar nu. Oerhört stora blommor, både blomklasarna och de enskilda blommorna. Jag tror inte jag sett några så stora rododendronblommor. Lite problem är det med den. Jag misstänker att den här busken kommer att växa till sig betydligt mer än vad jag planerat. Återigen lurad av uppgifterna från plantskolan. Något mera långsamväxande grannar kommer troligen i kläm så småningom. Jag kunde ha misstänkt detta om jag tittat på härstamningen. Där finns både R catawbiense och R griffitianum. Inga direkta dvärgar det.

Betydligt mera småväxta är i alla fall de japanska azaleorna. De är hybrider mellan ett flertal olika lågväxta, vintergröna och småbladiga ostasiatiska rododendron. Här har jag en samling sådana som i år blommar riktigt bra, trots flera års torksomrar på rad här. Bilden tagen från fönstret i ett av huset sovrum. Mysigt att titta ut på då rullgardinen dras upp. Det enda jag kan klaga på är att de kunde ha blommat mera samtidigt. Någon har redan blommat över medan ett par knappt slagit ut.

I hybridkomplexet bakom de japanska azaleorna ingår Rhododendron kiusianum. Det är en mycket fin rododendron som i vårt klimat är halvt vintergrön. Jag har haft flera olika kloner i lite olika färgnyanser. Även de har haft problem med torkan de senaste åren. Någon dog helt och ett par dog delvis. En enda hade det lite bättre och vattnades väl också lite. Den tackar med den här överdådiga blomningen just nu.

Men det är inte bara träd och buskar som blommar. Än finns det lökar i lökbädden som blommar och andra som står i knopp. Scilla litardierei, dalmatisk blåstjärna, blommar exempelvis. Här står den i lökbädden men den klarar även andra miljöer i trädgården och skulle även kunna klara sig bra på lökängen eller i en vanlig perennrabatt. Rekommenderas.