Tre buskar från Amerika

Får jag presentera tre buskar från Nordamerika som växer i min trädgård och som alla blommar ungefär nu. (Något måste man göra när det är så varmt ute att man inte kan gå ut. Lite svalare inne i alla fall.)

För att ta dem i storleksordning så börjar jag med den minsta. Det är Hypericum buckleyi. Den har inte fått något svenskt namn. En släkting till vår svenska johannesört som dock är förvedad och växer som en låg bred buske. Den blir högst en halvmeter hög och får med tiden nedliggande grenar som gärna slår rot och den kan på så sätt täcka någon kvadratmeter. Det kan givetvis förhindras, om man så vill, genom beskärning. Då blir det en låg kompakt buske, som är något bredare än hög. Den blommar med rikligt med små gula, typiska ”johannesörts”-blommor, i juli. Om blommorna likt vår johannesört duger till att krydda brännvin med vet jag inte. Jag har inte prövat. Den trivs bäst om den får väldränerad jord och sol eller halvskugga. Vilt växer den i södra Apalacherna och har en mycket begränsad utbredning. I praktiken förekommer den enbart i ett fåtal counties i västra North Carolina. Den anses sårbar i det vilda. Jag sådde den för cirka 20 år sedan med frön som jag fick från Göteborgs botaniska. Där ursprungligen insamlad av trädgårdens personal i Transsylvania County i North Carolina.

Något större är Itea virginica. Itea på svenska. Det är en buske på en dryg meter, men den jag har är en lite lägre och kompaktare sort vid namn ’Little Henry’. Som namnet antyder förekommer den i Virginia men finns också längre söderut, främst i kusttrakterna, ända ner till Florida och Louisiana. Med den utbredningen kan man lätt förstå att härdigheten inte är den bästa. Den kan gå i zon 2 men knappast i kallare lägen. Den vill också ha tillräckligt med nederbörd och gillar inte torka. Jag har fått vattna den en del under etableringen. Den är inte mer än 5 år gammal hos mig och det har varit några somrar, som varit i torraste laget för den. I år trivs den bra. Milda vintrar är den delvis vintergrön. Blommorna sitter i decimeterlånga gulvita kolvar. Jag har köpt den av en av mina gamla trädgårdsvänner, Boel Thorsell, som har en liten plantskola i Byxelkrok på Öland med främst ovanliga buskar. En länk till hennes hemsida:  https://www.bstrootradobuskar.se/

Ännu större är Holodiscus dumosus, liten vippspirea. Den kan bli uppemot 3 meter hög. Har precis nu i stort sett blommat färdigt med sina stora krämgula vippor som hänger i spetsarna av skotten. Vilt förekommer den till skillnad mot de två tidigare i västra Nordamerika, företrädesvis i Klippiga Bergen där den växer mest som undervegetation i glesa barrskogar. Mycket anspråkslös då det gäller jord. Jag sådde den för cirka 25 år sedan och fröerna kom naturligtvis från Göteborgs botaniska! En buske som verkligen sticker ut när den blommar och kan som sagt odlas i stort sett var som helst. Härdigheten är troligen god men jag vet inte om det finns så stor erfarenhet av den i Sverige. Den är nära släkt med vippspirea, Holodiscus discolor. Svårt att skilja dessa båda och skillnaden verkar mest vara utbredningsområdet. Frågan är om det inte snarare rör sig om två underarter.

Mest blommande buskar

 

Det var längesedan jag skrev något nytt här. Tiden har varit fyllt av mycket annat, men nu tycker jag att det kan vara dags igen. Våren och försommaren har bjudit på mycket variabelt väder. Perioder av högsommarvärme har avlösts av svalt väder. Inte mycket nederbörd men likväl inte så torrt som varit vanligt under de senaste åren. Det har inte varit nödvändigt att vattna nästan alls. Bara lite nyplanterat för säkerhets skull. Blomningen hos rododendron och andra buskar har varit osedvanligt riklig.

Nu är rododendronblomningen i det närmaste över. Sist ut som vanligt är Rhododendron lepidostylum, gul borstalpros. En buske som inte odlas så mycket. När jag skaffade ett litet exemplar för drygt tio år sedan var det mest för att jag gillade bladen. Jag hade egentligen ingen aning om hur blommorna skulle se ut. Det var först efter ett flertal år som den fick de första blommorna som till min överraskning visade sig vara gula. Ingen särskilt uppseendeväckande blomning. Eftersom blommorna kommer så sent har den nya årstillväxten skett och blommorna döljs delvis av bladen. Blommorna är inte så regelbundna utan kan närmast beskrivas som ”slarviga”. Men när busken blommar så rikligt som i år blir effekten av de gula blommorna mot de blådaggiga bladen likväl slående.

Riklig blomning kan man verkligen tala om när det gäller den krypande Cotoneaster salicifolius ’Herbstfeuer’. Det är alltså en helt krypande form av videoxbär, som är en utmärkt marktäckare. Den har en fantastisk utbredningsförmåga i sidled och de liggande skotten slår rot, när den ligger mot marken. Vill man odla ’Herbstfeuer’ gäller det att ha plats för den. Sortnamnet syftar dels på massor av lysande röda bär, dels på att många av bladen blir röda på hösten.

Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’, storblommig kryddbuske har redan blommat ett tag. Den får blommor under en lång period, men den rikligaste blomningen kommer nu på försommaren. Det är en hybrid mellan en amerikansk och en asiatisk kryddbuske som ger avsevärt större blommor än någon av föräldrarna. Den blir ungefär två meter hög och en aning spretig i formatet.

'

Calycanthus ’Venus’ är en annan hybrid mellan flera kryddbuske-arter. Den får gräddvita blommor. Den blir ungefär lika stor som den förra, men växer hos mig betydligt kompaktare. Båda dessa nya hybrider har visat sig härdiga och kan odlas upp till zon 3. Bäst resultat får man i en mullrik och genomsläpplig jord. Lera är mindre lämpligt.

Deutzia longifolia, långbladig deutzia, är enligt min och många andras uppfattning den finaste busken i släktet. Växer till max två meter och får en kompakt form. Blomningen kan, som i år, bli riklig. Det förvånar mig att man inte marknadsför den här busken mera. Passar även i den lite mindre trädgården.

Abelia mosanensis, doftabelia, är nog ännu ovanligare i svenska handelsträdgårdar och därmed även i svenska trädgårdar. Den har sitt ursprung i Korea och förklaringen till att den inte förekommer så mycket är troligen en ganska dålig härdighet. Annars är det en trevlig liten buske som kan nå en höjd på ungefär 1,5 meter. Doften är kryddig och i min smak angenäm. Inte obehagligt stark utan en sådan där doft som man svagt förnimmer när man går förbi busken.

I min trädgård och i trakten här omkring finns en ”ogräsbuske”, som inte alltid är så populär. Det är harris, Cytisus scoparius. Den skjuter på sensommaren ut sina fröer, när frökapslarna öppnar sig med en smäll i solen, varefter den gror i stor mängd nästa vår. Man kan få rensa bort rätt många små plantor som snabbt får en djup pålrot. Men när den blommar med massor av gula ginstblommor tidigt på sommaren kan den ändå vara riktigt fin. När den, som här, slagit rot i en spricka i berget, är den till och med en riktig attraktion.

I stenpartiet har det mesta blommat över sedan en tid men nejliksläktingen Silen pusilla, flikglim, blommar nu. Det är en krypande marktäckare som skickar upp en luftig sky av vita blommor ungefär vid midsommar. En växt i min smak. Den är inte aggressiv i utbredning utan lätt att begränsa.

 Annars har det blivit lite fullt i stenpartiet som synes och jag har börjat att rensa upp och dela. Bakom flikglimmen syns en liten grön buske. Det är en lågväxande tibast som passar mycket bra i stenparti. Namnet är Daphne x susannae ’Anton Faendrich’. Den är nu efter cirka 15 år  4 dm hög och ungefär 8 dm bred. Lite större än vad jag tänkt så nu får den sluta växa. För en dryg månad sedan blommade den så här fint.