Ännu mera bildarbete

 Jag fortsätter genomgången av mina oredigerade bilder från 2021. Nu har jag kommit till bilder från maj/juni. Jag inleder med gult treblad Trillium luteum, en ovanlig färg i släktet. Den här arten är endemisk i Great Smokey Mountains, en del av bergskedjan Appalacherna i östra Nordamerika. Skogsväxt som växer bra i mullrik lövkompost i halvskugga. Bild från den 25 maj.

Rhododendron ’Hans Scholl’ tillhör gruppen japanska azaleor. Det är en grupp med vintergröna eller halvt vintergröna, småväxta, småbladiga hybrider, där främst arterna R kaempferi och R kiusianum ingår. Bild från 2 juni.

En annan azalea i den här gruppen är den vitblommiga ’Feenkissen’. Bilden på denna är från 14 juni.

Paeonia rockii ssp linyanshanii köpte jag före pandemin på trädgårdsmässan i Kiekeberg i Hamburg. Säljaren uppgav att den härrörde från vildinsamlat material i Kina. Även om det är så, kan man inte vara helt säker på att det rör sig om den rena arten. De kinesiska buskpionerna har odlats i hundratals år och de har sedan länge korsats med varandra. Man kan därför aldrig var säker på att det inte är en förvildad hybrid från långt tillbaka i tiden. Blommorna är i alla fall precis så vackra som de skall vara. Bild från 2 juni.

Acer palmatum ’Dissectum’ flikbladig japansk lönn är min favorit bland de japanska lönnarna. Låg och tätvuxen med finflikade blad. Den får fin röd höstfärg och är mycket tålig. Den är också bland de vanligaste och är lätt att hitta i handeln i Sverige. Egentligen ingår den i en större grupp av liknande lönnar vid namn Dissectum-gruppen.

Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’ har jag beskrivit flera gånger tidigare tror jag. Den står inklämd med andra buskar så det är svårt att på bild fånga hur busken ser ut i sin helhet. Här ser man i alla fall en stor del av den. Bilden är tagen 15 juni.

Cotoneaster subadpressus, snöbergsoxbär finns nog inte odlad särskilt mycket i Sverige i privatträdgårdar. Denna härrör från botaniska trädgårdens expedition till Kina 1993, som gick under benämningen KGB. Den finns i ett mindre område i norra Yunnan-provinsen och i delar av Sichuan. Lågväxt, närmast krypande och halvt eller helt vintergrön. Blomningen följs av massor av orangefärgade bär. Bilden tagen den 15 juni.

Glandora diffusa ’Grace Ward’, bergstenfrö, är en bra stenpartiväxt för oss som gillar blått. Det är inte så vanligt med riktigt blåblommande mattbildande växter. Den är anspråkslös då det gäller jord men gillar inte stående väta. Har en viss tendens att brännas av solen under vårvintern. Lite nedstucket granris som skuggar kan vara bra. Bilden tagen den 14 juni.

Mera bildarbete

 Jag fortsätter att redigera och sortera bilder som blivit liggande sedan 2021. Nu har jag kommit till mitten av maj. Först en amerikansk hundtandslilja: Erythronium californicum ’White Beauty’. Gräddvit hundtandslilja. I vilt tillstånd hittar man den i norra Kalifornien.

Rhododendron hirsutum, håralpros är en nära släkting till den vanliga alprosen. En skillnad är att denna växer på kalkrik grund och alltså är kalktålig. Dock kan den odlas även i lätt sur mark. Den går däremot inte så bra i ren torv. Hemmahörande främst i östra Alperna.

Arabis caucasica, fagertrav, är en lättodlad och torktålig vintergrön stenpartiväxt. Dock sprider den sig väldigt snabbt i sidled och kräver plats. Lämpar sig utmärkt för en klippskreva där den inte kan expandera. Detta påminner då om hur den ofta växer naturligt i stora delar av medelhavsområdet och ända bort mot Centralasien.

De senaste lökarna på lökängen är kungsängsliljor som inte är några liljor trots namnet utan tillhör familjen Fritillaria. Artnamnet är meleagris. Utbredd över stora delar av centrala och södra Europa. Två färgvarianter finns spontant, vita som jag har mest av och rosa. Den självsår sig flitigt på lökängen.

En samling pärlhyacinter, Muscari. Flera sorter med olika färg är det här i lökbädden, men här finns också släktingen Bellevalia paradoxa, sorghyacint. Den senare har sitt ursprung i Turkiet och Iran.

Fritillaria pallidiflora, blek klocklilja. När jag först planterade den för många år sedan fick jag rekommendationen att placera den i mullrik, näringsrik jord i halvskugga. Det gjorde jag, och den blommade allt sämre år för år. Till slut fick jag tipset av en erfaren trädgårdsvän att flytta den till en väldränerad rabatt i sol. Där kommer den nu sedan mer än tio år tillbaka med sina blommor varje år. En skillnad kan vara att blommorna blir lite blekare i sol. Har sitt vilda ursprung i Centralasien.

Magnolia (Liliiflora-gruppen) ’Spectrum’. Det är en hybrid mellan M liliiflora ’Nigra’ och M x sprengeri ’Diva’. Jag såg den här sorten första gången 2009 i Kew Gardens i London. Jag föll pladask och önskade att den skulle vara härdig i Sverige. Efter lite efterforskning fann jag, att det skulle den helt visst vara. Till min överraskning och glädje fanns den till och med till salu i min lokala plantskola! Bara att leta upp en lämplig plats i trädgården alltså och nu har den växt till sig rätt hyfsat och blommar fint i mitten av maj varje år.

 

 

Lite bildarbete

 Under åren 2021 och 2022 har jag fotograferat mer i trädgården än vad jag hunnit redigera och sortera. Det innebär att jag har mycket bilder som ligger på hårddisken i datorn utan någon riktig ordning. Jag har nu tagit mig i kragen och börjat gå igenom dem. Jag tänkte att jag kunde visa några av dem här i min blogg om det händelsevis finns intresse. Först kommer en liten samling från våren 2021. Det är sådant som man ser fram emot inom en inte alltför avlägsen framtid.

Först en liten klunga snökrokus, Crocus tommasinianus på lökängen från 28 mars. Exakt vilken sort det rör sig om vet jag inte. Det kan jag inte hålla ordning på, här på lökängen, där mycket också självsår sig. Snökrokus är bland de riktigt tidiga vårblommorna men lökängen ligger till stor del i skugga under vårvintern, så där kommer de med flera veckors fördröjning jämfört med deras släktingar i söderläge. Den växer vilt på Balkan.

Minst lika tidig brukar dvärgcyclamen, Cyclamen coum vara. Också den växer i skugga. Bilden är från den 2 april. Jag såg vid mitt senaste besök på landet för ett par dagar sedan att den i år redan står med knopp redo att slå ut. Inga uppseendeväckande blommor men en trevlig färgklick bland de vissna löven. Den växer vilt, även den, på Balkan men också i Turkiet.

I solen i lökbädden på södersidan finns Narcissus scaberulus, liten gulljonkvill, från Portugal där den för övrigt är sällsynt och fridlyst. Bilden är från den 23 april.

Från lökhuset kommer nästa bild. Det är gul myskhyacint, Muscari macrocarpum. Den har jag fram till förförra året odlat i kruka men då jag beslutat mig för att avveckla lökhuset och använda det för annat planterade jag på hösten 2021 ut den i lökbädden på friland. Den blommade inte 2022 och det blir spännande att se om den klarat sig och kanske blommar i år. Jag tvivlar lite på det. Den växer annars vilt i södra Turkiet och på Kreta.

En tidigblommande buske med blommor på bar kvist är skenhassel, Corylopsis spicata. Den växer vilt i Japan och har lite problem med härdigheten i Sverige. Jag har länge haft en annan art i släktet, C siensis var calvescens, men den gick ut en ogynnsam vinter för 5-6 år sedan. Släktet är ovanligt i handeln i vårt land, men jag fick tag i ett litet exemplar för ett par år sedan. Den placerade på ett  ställe där den syns lite mer och skall förhoppningsvis växa sig stor där. Bilden togs den 1 maj.

 

Sen höstblomning

 Vid besök på landet i dag kom jag ihåg att ta med kameran. Lite blommor finns det kvar att föreviga. Det har varit en osedvanligt mild höst med bara någon enstaka frostnatt. Den meteorologiska sommaren var kvar ända till i mitten av november enligt SMHI. Några riktigt senblommande växter har stått i full blom länge men är nu på väg att blomma över. Sista chansen att fotografera. En perenn höstblommande aster började blomma i oktober och är ännu fin, även om en del blommor har vissnat. Den heter på svenska grenaster men har bytt vetenskapligt namn och heter numera sedan några år Symphyotrichum lateriflorum ’Horizontale’.

Som vanligt senblommande är också busken höstsilverbuske. Även den har bytt namn sedan jag fotograferade den sist och heter numera Elaeagnus x submacrophylla. Tur att man inte arbetar professionellt med sådant här för då hade man väl fått spader på alla namnbyten. Blommorna är rätt obetydliga men doften slår det mesta. Tyvärr känns den inte så mycket när det bara är fem grader som i dag. Femton grader och sol skall det vara.

Hybridkejsarolvon Viburnum x bodnantense har i alla fall fått behålla sitt namn. Även den doftar men också den behöver mer värme för att komma till sin rätt.

Kejsare återfinner man också i det svenska namnet på Arabis ferdinandi-coburgi, kejsartrav. Den skall inte, till skillnad mot de tre tidigare, blomma nu. Jag antar att det kanske är sommartorkan som fått den på villovägar i årstiderna. Normalt är den vårblommande.

Hösten är här

 

Att hösten är här sedan ett tag är det väl ingen som tvivlar på. Men faktum är att här längs Västkusten bland annat, är det fortfarande enligt meteorologisk definition sommar. Dygnsmedeltemperaturen överstiger fortfarande tio grader och det är fortfarande fullt acceptabelt med enbart en sommarjacka dagtid. Jag har sedan ett par veckor flyttat in till stan men det blir en och annan tur till landet, bland annat för att se till de krukodlade växterna som ännu står ute. Samlade under tak på altanen för att så småningom få komma in för vinterförvaring.

Träd och buskar är i alla fall helt på det klara på att hösten har anlänt. Vinterförberedelserna har kommit långt och en hel del löv har redan fallit. Andra har höstfärger i olika nyanser. En av de allra klarast lysande är vingad benved, Euonymus alatus ’Compactus’. ’Compactus’ är en varietet som växer lite lägre och mer kompakt än arten.

Jag har inte hunnit fånga så mycket höstfärger på bild i övrigt. Löven faller ofta snabbt och då får man njuta av dem ett tag på marken i stället. Här en gräsmatta som omvandlats till lövmatta. Mest är det blad från min katsurahybrid som fallit.

Bland löven kan det dyka upp blommor också. På min lökäng har jag planterat några höstblommande krokusar och här tittar Crocus banaticus, iriskrokus, upp bland vissna päronlöv. Jag trodde aldrig att den skulle klara sig i konkurrens med gräset men det har gått bra och den förökar sig lite sakta. Jag har en vit också en bit bort men den var inte riktigt utslagen när jag tog den här bilden.

När löven fallit kan det i vissa fall finnas prydliga bär i stället. Snyggast av dem alla är Callicarpa bodinieri, glasbär som den numera heter. Sorten är ’Imperial Pearl’. Den behöver fuktighetshållande jord och har inte mått alldeles perfekt de senaste väldigt torra somrarna. Jag måste nog försöka vattna den lite om torkan fortsätter. Jag har lite svårt att nå dit med slangen.

Sena höstblommande perenner finns det också att glädja sig åt så här års. En sådan är höstbräcka, Saxifraga fortunei. Det finns ett flertal sorter av den med rätt varierande utseende på blommorna. Detta är den rena arten. Även den kan ha lite problem med torka. Jag har under årens lopp mist rätt många sorter av den på grund av olämplig placering. Här verkar den trivas utmärkt. Den är i princip skuggad hela dagen.

Några hibiskusblommor har hängt med ända till nu. Hibiscus syriacus ’White Chiffon’ är namnet och den har blommat enormt mycket i år. Jag kanske inte är helt nöjd med blomfärgen. Jag har flera andra i andra färger och ville gärna ha en vit. Men jag hade tänkt mig att det skulle finnas någon liten färg i mitten som bröt av. Nu är den helt vit vilket jag tycker ser lite tamt ut.

Lite ur perennsortimentet

En sommar som till skillnad mot de senaste 5-6 åren har bjudit på nederbörd i tillräcklig grad för att inte behöva vattna i rabatterna. Ganska svalt för det mesta men några riktiga värmeböljor. Det har passat växtligheten bra. Allt har växt bra och blommat rikligt. Så bra att jag nu måste röja en hel del för att öka framkomligheten. Jag har inte varit särskilt flitig med kameran men nu när vi går in i sommarens andra halvlek har kameran kommit fram igen.

Ett skäl till det är utvecklingen av ett par orientstormhattar, Aconitum orientale. Som vanligt är det botaniska som är frökällan och de blev sådda 2014 och grodde alltså 2015. Efter några år i kruka planterades de ut för fyra år sedan. Först var tillväxten måttlig, beroende antagligen på torkan. Förra året tog de fart och växte enormt. Då dock bara blad. I år kom även blommorna. Jättehöga stänglar med massor av vita stormhattsblommor. De reser sig mot skyn en bra bit ovanför mitt huvud till över två meters höjd. När de växt färdigt insåg jag att här måste kameran komma fram. Hemort för den här arten är Kaukasus och Turkiet. Jag har planterat den på två ställen, båda med skugga mitt på dagen. Passar uppenbarligen bra.

Inte långt därifrån blommar en annan perenn för första gången. Det är Yucca filamentosa, fiberpalmlija. Ja, egentligen är det inte helt korrekt att säga att den blommar för första gången. Det är nämligen ett sidoskott från ett exemplar som växte i mitt stenparti. Där blommade den. Den rosett som blommat vissnar ner och nya sidorosetter växer upp. I stenpartiet tyckte jag att den tog för stor plats när den började breda ut sig i sidled. Så jag grävde upp den där och tog vara på ett antal sidoskott, som hamnade, dels i en vanlig perennrabatt där det fanns gott om plats, dels i krukor som jag gav bort. Två stycken finns kvar i perennrabatten i rätt väldränerad jord. De har så småningom växt ganska bra, men först i år kommer det blommor på en av dem.

Annars är det dagliljetid. Många sorter blommar i juli-augusti. Bilder på några av dem. Den första har en något annorlunda färgsättning och heter ’Destined to See’. Även den andra har lite speciella färger och heter ’Daring Dilemma’.  Ibland undrar man hur det går till när man hittar på namn på alla sorter. Den tredje har lite smalare kronblad och är mörkt röd i färgen. Namnet är ’Crimson Pirate’. Slutligen är det sorten ’Joan Senior’ med en väldigt läcker gul färg. Det kommer ideligen nya sorter och gamla försvinner ur handeln.

Slutligen en liten Astilbe som inte direkt tillhör de spektakulära, men som jag uppskattar mycket. Det är Astilbe (Simpilcifolia-gruppen) ’Sprite’. Ett sätt använda den är, som jag hade den ursprungligen, som  kantväxt i en större perennrabatt. Den rabatten har jag av olika skäl avvecklat och nu har jag bara ett par exemplar i en skuggrabatt. Tyvärr tycks det omöjligt att få till blomfärgen på bild så att det stämmer med verkligheten. Den är egentligen svagt rosa men blir vit på bild, när och hur man än fotograferar den. Åtminstone är det så för mig. Även för många andra, inser man, när man ser bilder på internet.

Tre buskar från Amerika

Får jag presentera tre buskar från Nordamerika som växer i min trädgård och som alla blommar ungefär nu. (Något måste man göra när det är så varmt ute att man inte kan gå ut. Lite svalare inne i alla fall.)

För att ta dem i storleksordning så börjar jag med den minsta. Det är Hypericum buckleyi. Den har inte fått något svenskt namn. En släkting till vår svenska johannesört som dock är förvedad och växer som en låg bred buske. Den blir högst en halvmeter hög och får med tiden nedliggande grenar som gärna slår rot och den kan på så sätt täcka någon kvadratmeter. Det kan givetvis förhindras, om man så vill, genom beskärning. Då blir det en låg kompakt buske, som är något bredare än hög. Den blommar med rikligt med små gula, typiska ”johannesörts”-blommor, i juli. Om blommorna likt vår johannesört duger till att krydda brännvin med vet jag inte. Jag har inte prövat. Den trivs bäst om den får väldränerad jord och sol eller halvskugga. Vilt växer den i södra Apalacherna och har en mycket begränsad utbredning. I praktiken förekommer den enbart i ett fåtal counties i västra North Carolina. Den anses sårbar i det vilda. Jag sådde den för cirka 20 år sedan med frön som jag fick från Göteborgs botaniska. Där ursprungligen insamlad av trädgårdens personal i Transsylvania County i North Carolina.

Något större är Itea virginica. Itea på svenska. Det är en buske på en dryg meter, men den jag har är en lite lägre och kompaktare sort vid namn ’Little Henry’. Som namnet antyder förekommer den i Virginia men finns också längre söderut, främst i kusttrakterna, ända ner till Florida och Louisiana. Med den utbredningen kan man lätt förstå att härdigheten inte är den bästa. Den kan gå i zon 2 men knappast i kallare lägen. Den vill också ha tillräckligt med nederbörd och gillar inte torka. Jag har fått vattna den en del under etableringen. Den är inte mer än 5 år gammal hos mig och det har varit några somrar, som varit i torraste laget för den. I år trivs den bra. Milda vintrar är den delvis vintergrön. Blommorna sitter i decimeterlånga gulvita kolvar. Jag har köpt den av en av mina gamla trädgårdsvänner, Boel Thorsell, som har en liten plantskola i Byxelkrok på Öland med främst ovanliga buskar. En länk till hennes hemsida:  https://www.bstrootradobuskar.se/

Ännu större är Holodiscus dumosus, liten vippspirea. Den kan bli uppemot 3 meter hög. Har precis nu i stort sett blommat färdigt med sina stora krämgula vippor som hänger i spetsarna av skotten. Vilt förekommer den till skillnad mot de två tidigare i västra Nordamerika, företrädesvis i Klippiga Bergen där den växer mest som undervegetation i glesa barrskogar. Mycket anspråkslös då det gäller jord. Jag sådde den för cirka 25 år sedan och fröerna kom naturligtvis från Göteborgs botaniska! En buske som verkligen sticker ut när den blommar och kan som sagt odlas i stort sett var som helst. Härdigheten är troligen god men jag vet inte om det finns så stor erfarenhet av den i Sverige. Den är nära släkt med vippspirea, Holodiscus discolor. Svårt att skilja dessa båda och skillnaden verkar mest vara utbredningsområdet. Frågan är om det inte snarare rör sig om två underarter.