söndag 16 oktober 2022

Hösten är här

 

Att hösten är här sedan ett tag är det väl ingen som tvivlar på. Men faktum är att här längs Västkusten bland annat, är det fortfarande enligt meteorologisk definition sommar. Dygnsmedeltemperaturen överstiger fortfarande tio grader och det är fortfarande fullt acceptabelt med enbart en sommarjacka dagtid. Jag har sedan ett par veckor flyttat in till stan men det blir en och annan tur till landet, bland annat för att se till de krukodlade växterna som ännu står ute. Samlade under tak på altanen för att så småningom få komma in för vinterförvaring.

Träd och buskar är i alla fall helt på det klara på att hösten har anlänt. Vinterförberedelserna har kommit långt och en hel del löv har redan fallit. Andra har höstfärger i olika nyanser. En av de allra klarast lysande är vingad benved, Euonymus alatus ’Compactus’. ’Compactus’ är en varietet som växer lite lägre och mer kompakt än arten.

Jag har inte hunnit fånga så mycket höstfärger på bild i övrigt. Löven faller ofta snabbt och då får man njuta av dem ett tag på marken i stället. Här en gräsmatta som omvandlats till lövmatta. Mest är det blad från min katsurahybrid som fallit.

Bland löven kan det dyka upp blommor också. På min lökäng har jag planterat några höstblommande krokusar och här tittar Crocus banaticus, iriskrokus, upp bland vissna päronlöv. Jag trodde aldrig att den skulle klara sig i konkurrens med gräset men det har gått bra och den förökar sig lite sakta. Jag har en vit också en bit bort men den var inte riktigt utslagen när jag tog den här bilden.

När löven fallit kan det i vissa fall finnas prydliga bär i stället. Snyggast av dem alla är Callicarpa bodinieri, glasbär som den numera heter. Sorten är ’Imperial Pearl’. Den behöver fuktighetshållande jord och har inte mått alldeles perfekt de senaste väldigt torra somrarna. Jag måste nog försöka vattna den lite om torkan fortsätter. Jag har lite svårt att nå dit med slangen.

Sena höstblommande perenner finns det också att glädja sig åt så här års. En sådan är höstbräcka, Saxifraga fortunei. Det finns ett flertal sorter av den med rätt varierande utseende på blommorna. Detta är den rena arten. Även den kan ha lite problem med torka. Jag har under årens lopp mist rätt många sorter av den på grund av olämplig placering. Här verkar den trivas utmärkt. Den är i princip skuggad hela dagen.

Några hibiskusblommor har hängt med ända till nu. Hibiscus syriacus ’White Chiffon’ är namnet och den har blommat enormt mycket i år. Jag kanske inte är helt nöjd med blomfärgen. Jag har flera andra i andra färger och ville gärna ha en vit. Men jag hade tänkt mig att det skulle finnas någon liten färg i mitten som bröt av. Nu är den helt vit vilket jag tycker ser lite tamt ut.








onsdag 3 augusti 2022

Lite ur perennsortimentet

En sommar som till skillnad mot de senaste 5-6 åren har bjudit på nederbörd i tillräcklig grad för att inte behöva vattna i rabatterna. Ganska svalt för det mesta men några riktiga värmeböljor. Det har passat växtligheten bra. Allt har växt bra och blommat rikligt. Så bra att jag nu måste röja en hel del för att öka framkomligheten. Jag har inte varit särskilt flitig med kameran men nu när vi går in i sommarens andra halvlek har kameran kommit fram igen.

Ett skäl till det är utvecklingen av ett par orientstormhattar, Aconitum orientale. Som vanligt är det botaniska som är frökällan och de blev sådda 2014 och grodde alltså 2015. Efter några år i kruka planterades de ut för fyra år sedan. Först var tillväxten måttlig, beroende antagligen på torkan. Förra året tog de fart och växte enormt. Då dock bara blad. I år kom även blommorna. Jättehöga stänglar med massor av vita stormhattsblommor. De reser sig mot skyn en bra bit ovanför mitt huvud till över två meters höjd. När de växt färdigt insåg jag att här måste kameran komma fram. Hemort för den här arten är Kaukasus och Turkiet. Jag har planterat den på två ställen, båda med skugga mitt på dagen. Passar uppenbarligen bra.


Inte långt därifrån blommar en annan perenn för första gången. Det är Yucca filamentosa, fiberpalmlija. Ja, egentligen är det inte helt korrekt att säga att den blommar för första gången. Det är nämligen ett sidoskott från ett exemplar som växte i mitt stenparti. Där blommade den. Den rosett som blommat vissnar ner och nya sidorosetter växer upp. I stenpartiet tyckte jag att den tog för stor plats när den började breda ut sig i sidled. Så jag grävde upp den där och tog vara på ett antal sidoskott, som hamnade, dels i en vanlig perennrabatt där det fanns gott om plats, dels i krukor som jag gav bort. Två stycken finns kvar i perennrabatten i rätt väldränerad jord. De har så småningom växt ganska bra, men först i år kommer det blommor på en av dem.

Annars är det dagliljetid. Många sorter blommar i juli-augusti. Bilder på några av dem. Den första har en något annorlunda färgsättning och heter ’Destined to See’. Även den andra har lite speciella färger och heter ’Daring Dilemma’.  Ibland undrar man hur det går till när man hittar på namn på alla sorter. Den tredje har lite smalare kronblad och är mörkt röd i färgen. Namnet är ’Crimson Pirate’. Slutligen är det sorten ’Joan Senior’ med en väldigt läcker gul färg. Det kommer ideligen nya sorter och gamla försvinner ur handeln.





Slutligen en liten Astilbe som inte direkt tillhör de spektakulära, men som jag uppskattar mycket. Det är Astilbe (Simpilcifolia-gruppen) ’Sprite’. Ett sätt använda den är, som jag hade den ursprungligen, som  kantväxt i en större perennrabatt. Den rabatten har jag av olika skäl avvecklat och nu har jag bara ett par exemplar i en skuggrabatt. Tyvärr tycks det omöjligt att få till blomfärgen på bild så att det stämmer med verkligheten. Den är egentligen svagt rosa men blir vit på bild, när och hur man än fotograferar den. Åtminstone är det så för mig. Även för många andra, inser man, när man ser bilder på internet.




torsdag 21 juli 2022

Tre buskar från Amerika

Får jag presentera tre buskar från Nordamerika som växer i min trädgård och som alla blommar ungefär nu. (Något måste man göra när det är så varmt ute att man inte kan gå ut. Lite svalare inne i alla fall.)

För att ta dem i storleksordning så börjar jag med den minsta. Det är Hypericum buckleyi. Den har inte fått något svenskt namn. En släkting till vår svenska johannesört som dock är förvedad och växer som en låg bred buske. Den blir högst en halvmeter hög och får med tiden nedliggande grenar som gärna slår rot och den kan på så sätt täcka någon kvadratmeter. Det kan givetvis förhindras, om man så vill, genom beskärning. Då blir det en låg kompakt buske, som är något bredare än hög. Den blommar med rikligt med små gula, typiska ”johannesörts”-blommor, i juli. Om blommorna likt vår johannesört duger till att krydda brännvin med vet jag inte. Jag har inte prövat. Den trivs bäst om den får väldränerad jord och sol eller halvskugga. Vilt växer den i södra Apalacherna och har en mycket begränsad utbredning. I praktiken förekommer den enbart i ett fåtal counties i västra North Carolina. Den anses sårbar i det vilda. Jag sådde den för cirka 20 år sedan med frön som jag fick från Göteborgs botaniska. Där ursprungligen insamlad av trädgårdens personal i Transsylvania County i North Carolina.


Något större är Itea virginica. Itea på svenska. Det är en buske på en dryg meter, men den jag har är en lite lägre och kompaktare sort vid namn ’Little Henry’. Som namnet antyder förekommer den i Virginia men finns också längre söderut, främst i kusttrakterna, ända ner till Florida och Louisiana. Med den utbredningen kan man lätt förstå att härdigheten inte är den bästa. Den kan gå i zon 2 men knappast i kallare lägen. Den vill också ha tillräckligt med nederbörd och gillar inte torka. Jag har fått vattna den en del under etableringen. Den är inte mer än 5 år gammal hos mig och det har varit några somrar, som varit i torraste laget för den. I år trivs den bra. Milda vintrar är den delvis vintergrön. Blommorna sitter i decimeterlånga gulvita kolvar. Jag har köpt den av en av mina gamla trädgårdsvänner, Boel Thorsell, som har en liten plantskola i Byxelkrok på Öland med främst ovanliga buskar. En länk till hennes hemsida:  https://www.bstrootradobuskar.se/


Ännu större är Holodiscus dumosus, liten vippspirea. Den kan bli uppemot 3 meter hög. Har precis nu i stort sett blommat färdigt med sina stora krämgula vippor som hänger i spetsarna av skotten. Vilt förekommer den till skillnad mot de två tidigare i västra Nordamerika, företrädesvis i Klippiga Bergen där den växer mest som undervegetation i glesa barrskogar. Mycket anspråkslös då det gäller jord. Jag sådde den för cirka 25 år sedan och fröerna kom naturligtvis från Göteborgs botaniska! En buske som verkligen sticker ut när den blommar och kan som sagt odlas i stort sett var som helst. Härdigheten är troligen god men jag vet inte om det finns så stor erfarenhet av den i Sverige. Den är nära släkt med vippspirea, Holodiscus discolor. Svårt att skilja dessa båda och skillnaden verkar mest vara utbredningsområdet. Frågan är om det inte snarare rör sig om två underarter.


söndag 3 juli 2022

Mest blommande buskar

 

Det var längesedan jag skrev något nytt här. Tiden har varit fyllt av mycket annat, men nu tycker jag att det kan vara dags igen. Våren och försommaren har bjudit på mycket variabelt väder. Perioder av högsommarvärme har avlösts av svalt väder. Inte mycket nederbörd men likväl inte så torrt som varit vanligt under de senaste åren. Det har inte varit nödvändigt att vattna nästan alls. Bara lite nyplanterat för säkerhets skull. Blomningen hos rododendron och andra buskar har varit osedvanligt riklig.

Nu är rododendronblomningen i det närmaste över. Sist ut som vanligt är Rhododendron lepidostylum, gul borstalpros. En buske som inte odlas så mycket. När jag skaffade ett litet exemplar för drygt tio år sedan var det mest för att jag gillade bladen. Jag hade egentligen ingen aning om hur blommorna skulle se ut. Det var först efter ett flertal år som den fick de första blommorna som till min överraskning visade sig vara gula. Ingen särskilt uppseendeväckande blomning. Eftersom blommorna kommer så sent har den nya årstillväxten skett och blommorna döljs delvis av bladen. Blommorna är inte så regelbundna utan kan närmast beskrivas som ”slarviga”. Men när busken blommar så rikligt som i år blir effekten av de gula blommorna mot de blådaggiga bladen likväl slående.

Riklig blomning kan man verkligen tala om när det gäller den krypande Cotoneaster salicifolius ’Herbstfeuer’. Det är alltså en helt krypande form av videoxbär, som är en utmärkt marktäckare. Den har en fantastisk utbredningsförmåga i sidled och de liggande skotten slår rot, när den ligger mot marken. Vill man odla ’Herbstfeuer’ gäller det att ha plats för den. Sortnamnet syftar dels på massor av lysande röda bär, dels på att många av bladen blir röda på hösten.


Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’, storblommig kryddbuske har redan blommat ett tag. Den får blommor under en lång period, men den rikligaste blomningen kommer nu på försommaren. Det är en hybrid mellan en amerikansk och en asiatisk kryddbuske som ger avsevärt större blommor än någon av föräldrarna. Den blir ungefär två meter hög och en aning spretig i formatet.

'

Calycanthus ’Venus’ är en annan hybrid mellan flera kryddbuske-arter. Den får gräddvita blommor. Den blir ungefär lika stor som den förra, men växer hos mig betydligt kompaktare. Båda dessa nya hybrider har visat sig härdiga och kan odlas upp till zon 3. Bäst resultat får man i en mullrik och genomsläpplig jord. Lera är mindre lämpligt.

Deutzia longifolia, långbladig deutzia, är enligt min och många andras uppfattning den finaste busken i släktet. Växer till max två meter och får en kompakt form. Blomningen kan, som i år, bli riklig. Det förvånar mig att man inte marknadsför den här busken mera. Passar även i den lite mindre trädgården.

Abelia mosanensis, doftabelia, är nog ännu ovanligare i svenska handelsträdgårdar och därmed även i svenska trädgårdar. Den har sitt ursprung i Korea och förklaringen till att den inte förekommer så mycket är troligen en ganska dålig härdighet. Annars är det en trevlig liten buske som kan nå en höjd på ungefär 1,5 meter. Doften är kryddig och i min smak angenäm. Inte obehagligt stark utan en sådan där doft som man svagt förnimmer när man går förbi busken.

I min trädgård och i trakten här omkring finns en ”ogräsbuske”, som inte alltid är så populär. Det är harris, Cytisus scoparius. Den skjuter på sensommaren ut sina fröer, när frökapslarna öppnar sig med en smäll i solen, varefter den gror i stor mängd nästa vår. Man kan få rensa bort rätt många små plantor som snabbt får en djup pålrot. Men när den blommar med massor av gula ginstblommor tidigt på sommaren kan den ändå vara riktigt fin. När den, som här, slagit rot i en spricka i berget, är den till och med en riktig attraktion.

I stenpartiet har det mesta blommat över sedan en tid men nejliksläktingen Silen pusilla, flikglim, blommar nu. Det är en krypande marktäckare som skickar upp en luftig sky av vita blommor ungefär vid midsommar. En växt i min smak. Den är inte aggressiv i utbredning utan lätt att begränsa.


 Annars har det blivit lite fullt i stenpartiet som synes och jag har börjat att rensa upp och dela. Bakom flikglimmen syns en liten grön buske. Det är en lågväxande tibast som passar mycket bra i stenparti. Namnet är Daphne x susannae ’Anton Faendrich’. Den är nu efter cirka 15 år  4 dm hög och ungefär 8 dm bred. Lite större än vad jag tänkt så nu får den sluta växa. För en dryg månad sedan blommade den så här fint.







tisdag 10 maj 2022

Finast just nu

Finast just när jag skriver detta är att det regnar men det är inte särskilt lätt att illustrera på annat sätt än med ord. Varför jag tycker regnet är så fint beror på att det varit en långvarig vårtorka i min trädgård. Det regnade lite lätt – mindre än en mm – i torsdags. Annars har det varit helt torrt och soligt i princip varje dag sedan den 14 april. Nästan en månad utan regn alltså.

Bland växterna är det så mycket som är fint, att det är svårt att välja ut vad som är finast. Det varierar nästan från dag till dag vad man tycker. Fina är i alla fall de vita kungsängsliljorna på lökängen. Nu har nästan lökängen blommat över. Utöver kungsängsliljorna är det en del narcisser och tulpaner som blommar men de syns inte så bra på bilden.


Imponerande är också Rhododendron ’Baden Baden’. Det är en repenshybrid som jag haft väldigt länge. Den kommer från vår gamla trädgård I Pixbo där den planterades redan på 1970-talet. Den kan alltså snart fira sin 50-årsdag. Jag minns inte exakt år så något firande blir det kanske inte. Den drabbades rätt hårt av torkan 2018 men har nu repat sig fullt ut. Den är över en meter hög, vilket är dubbelt mot vad det brukar stå i beskrivningen av den.

Betydligt mindre är Rhododendron hirsutum, håralpros, som står i mitt lilla norrvända stenparti. Köpt som en miniatyrplanta i Tyskland för 7-8 år sedan och det är först nu som den blommar så här fint. Solen gör att blommorna på bilden blir lite ljusare än i verkligheten. Den härstammar från Karpaterna.


Smått kan också vara fint. Här är det en liten backsippa vid namn Pulsatilla albana ssp armena, armenisk klocksippa. Den har små hängande klockformiga blålila blommor. Det finns även flera underarter som har gula blommor. Den växer vilt i Armenien vilket namnet antyder.

Berberis darwinii, darwinberberis, kommer från en helt annan del av världen, nämligen Sydamerika, närmare bestämt Chile. Enligt SKUD odlas den som rumsväxt i Sverige men går utmärkt på friland i ett skyddat och varmt läge. Jag sådde den för en massa år sedan och den har så småningom växt upp till en praktfull städsegrön buske på en dryg meter. Enligt en av mina gamla trädgårdsböcker är det den vackraste i berberissläktet med sina orangegula blommor. 


Lite blekare gul är svavelpionen, Paeonia mlokosewitschii. Rekord i blommor för mig med elva stycken i år. Växer vilt i Kaukasus där den gärna hybridiserar med Paeonia dauricum och andra som blommar samtidigt. Därför svårt att hitta sant gula exemplar. Hybrider är vanliga och ger inte säkert gulblommiga avkommor.


I stenpartiet kan det var fint med små buskar, om de håller sig små. Daphne x susannae ’Anton Fandrich’ är en dvärgväxande tibast som passar bra. Det är en hybrid mellan D arbuscula och D collina som verkligen passar i stenpartiet. Mycket djupa rötter och torktålig. Synd att man så sällan hittar den i svenska plantskolor. Kanske för att den växer så långsamt. I dagens hetsiga värld skall det gå snabbt. Har man tid att vänta några år kan den bli så här fin.

Slutligen den härliga kaliforniska hundtandslljan, Erythronium californicum. Gräddvita typiska Erythronium-blommor. Anses svårodlad men trivs i mitt norrvända stenparti. Trivs så bra att den självsått sig.







tisdag 5 april 2022

Våren på reträtt

Mars i år blev en fin vårmånad. I min förra blogg i slutet av februari skrev jag att det behövdes sol och varma vindar för att det skulle bli riktig vår. Det var precis så det blev – sol och mestadels sydliga vindar - innebar temperaturer över det normal i stort sett hela månaden. Så tidigt som i mitten av månaden hade vi i Göteborgstrakten temperaturer på 14-15 grader på dagarna. Med en värmande sol kändes det nästan sommarlikt ibland. Vårblommorna slog ut i rasande takt så att man knappt hann med. Det var också väldigt torrt. Hela månaden mars gav regn två gånger. Sammanlagt 3,5 mm mättes upp vid dessa två tillfällen. Man började nästan ana en ny torkkatastrof. I alla fall var det redan i slutet av mars mycket torrt på solutsatta ställen.

Men så plötsligt när det bara återstod två dagar av månaden slog kylan tillbaka. En kall luftström från Sibirien vällde in i landet och ett par nätter kröp temperaturen ner till 4 minusgrader lite drygt. Min allra tidigast blommande rododendron, en onamnad calophytum-hybrid var fullt utslagen när jag var på landet den 26 mars. Något foto blev inte taget då, utan jag visar här en bild från den 16 april förra året. Så såg den alltså ut i år redan i slutet av mars. Det är inte nyttigt för rododendron att blomma så tidigt i vårt klimat. En vecka senare hade frosten härjat och blommorna såg ut som på den andra bilden. Rododendronblommor saknar förmåga att stå emot frost.


Många lökblommor är betydligt tåligare när det gäller det. Kejsarkronor, d v s Fritillaria imperialis är också tidig att blomma. Här är det sorten ’Red Beauty’ som står rak och hög i solen och blommar. På nätterna med ett par minusgrader ser den helt död ut och ligger slapp längs marken. När solen kommer och värmer rätar den upp sig igen som om inget hade hänt.

Det finns en del små tulpaner från Centralasien som också kan blomma tidigt. Här är det Tulipa bifloriformis ’Starlight’ som trotsar nattfrosten och blommar redan 1 april. Inget skämt utan på riktigt. Blommorna sluter sig på natten men öppnar sig igen mot solen. Jag såg ett par humlor som var där och letade efter något gott.

I stenpartiet finns mer humlemat som är ännu populärare. Det är den lilla tidiga nunneörten Corydalis malkensis, malkanunnört, som skiner så vitt och fint i stenpartiet. Att humlorna gillar den leder också till att den pollineras och sprider sig villigt. Allt det som syns på bilden är självsått från ursprungligen bara några få knölar. Det finns betydligt mer än vad som kommit med på bild. Långt ut på gräsmattan hittar man den nu. Det är en perfekt växt för stenpartiet. När övriga blommor kommer har den gjort sitt och vissnar ner till osynlighet.

Jag har en backsippa som också är extremt tidig att blomma. Det är Pulsatilla vulgaris ssp grandis, stor backsippa. Den härstammar från Ukraina och blommorna böjer på nacken i medkänsla med vad deras syskon tvingas bevittna i hemlandet.







tisdag 22 februari 2022

En aning av vår

Med betoning på aning så kommer våren nu så sakta. Nu är det den tid då det behövs lite sydliga vindar och sol för att det skall kännas vårligt. Rätt vad det är kommer en sådan dag och man längtar till att trädgårdssäsongen skall börja på allvar. Men nästa dag är det som i går med kalla nordvindar och omväxlande regn och flygande snöflingor. Då känns det långt till våren.

Men i rabatterna bryr sig de första vårblommorna inte så mycket om vädret. De kämpar på i isvindarna. Lite glest med blommor är det än så länge, men jag fotograferade i alla fall en del smått och gott för ett par dagar sedan när jag var på landet.

I lökbädden har det tunnat ut en hel del bland mina krokusar. Jag skyller det på möss som hade bosatt sig där under en sten för några år sedan. Jag tror att det var de som åt upp de första bladen på krokusarna så att de dog. Jag hade många olika arter som jag fått från olika håll men främst överskottslökar från botaniska trädgården. Sådant som blir över när de planterar om i krukorna i lökhuset. Ett par små knölar av bägarkrokus, Crocus chrysanthus, har överlevt och så sakta börjat sprida sig igen. De är ursprungligen vildinsamlade i Turkiet och har funnits här sedan jag anlade min lökbädd 2006. Hoppas att de skall få växa i fred i många år till.

En vanlig tidig krokus är snökrokusen, Crocus tommasinianus. Ett par meter från min lökbädd i ett buskage finns en sort av den som heter ’Whitewell Purple’. De har sluppit musattacker, men det är rätt vanligt att rådjuren betar av blommorna lite senare. Nu börjar den så smått blomma och på senare år har det inte varit så mycket rådjur i trädgården så de skall förhoppningsvis klara sig i år.


I samma buskage finns hybridkejsarolvon, Viburnum x bodnantense en buske som kan blomma väldigt tidigt. Ibland kommer den helt ur fas och blommar före jul. Så är inte fallet i år. Den börjar precis slå ut sina första blommor nu. Tyvärr är det inte mycket knopp så det blir ingen riklig blomning den här våren.

En annan buske som blommar mycket tidigt är trollhassel. De börjar ibland blomma redan i januari men i år är det lite senare. Den har just börjat visa färg. Det är japansk trollhassel, Hamamelis japonica. Jag har frösått den och fröerna kom från vilda exemplar i Japan. Lite blekare i färgen än en del av de kraftigt gula namnsorter av trollhassel som finns i handeln.

Snödroppar har jag aldrig haft mycket av i trädgården, Egentligen är det ingen av mina stora favoriter. Främsta förtjänsten är att de kommer så tidigt. På senare år har jag planterat en del snödroppar men några massor handlar det inte om. Här hittade jag en liten grupp av vanlig snödroppe, Galanthus nivalis.

Lika tidig är dvärgcyklamen, Cyclamen coum. Små cyklamen i verkligt miniatyrformat som snällt självsår sig och kan bli till en ordentlig matta om de får stå i fred. Än är det bara enstaka små blommor som sticker upp men den fortsätter blomma hela mars i alla fall. När bilden togs hade det varit lätt frost på natten så blomman pryds av lite rimfrost.