Från vår till sommar

Maj räknar jag som den första sommarmånaden. Det är i allmänhet i början av maj som dygnsmedeltemperaturen här går över tio grader, och alltså den meteorologiska sommaren inträder. Ofta kommer en värmeperiod i slutet av april då man börjar ana att sommaren är på väg. Så även i år och det som då är ett vackert sommartecken är när magnolian ’Wada’s Memory’ slår ut sina blommor. Mot den blå himlen med några lätta vita moln får man den rätta sommarkänslan.

Vitsippor är väl förstås mera vår än sommar, även om de är blå som här. Jag tror mig minnas att det rör sig om den gamla klassiska blå sorten ’Robinsoniana’ men minns inte säkert.

Lökängen är jag alltmer nöjd med. Allt som jag planterat där har inte trivts så bra, men de vita kungsängsliljorna är en succé. De har spridit sig ordentligt och dominerar vid den här tiden. De små blå pärlhyacinterna gör sig bra som sällskap och verkar också vilja öka i mängd.

Pärlhyacinter är inte alltid blå och jag har en del olika nyanser på olika håll men det finns även gula släktingar. Här i lökhuset blommar den gula myskhyacinten Muscari macrocarpum, med ursprung i Grekland/Turkiet. Som det svenska namnet antyder sprider den en viss väldoft i växthuset. När vädringsfönstren är öppna lockar det humlor och jag får då och då hjälpa stora humledrottningar ut, när de inte klarar det själv.

Gul är också den här bergtulpanen från Iran. Det är en varietet av den vanliga bergtulpanen med gula blommor och namnet är Tulipa montana var chrysanthum. Ingen tulpan jag vågar plantera på friland så den får stå i kruka.

Nu börjar också backsippornas tid. En liten fin backsippa är Pulsatilla albana, klocksippa. Såddes 2015 och planterades ut 2017. Den har haft ett par kämpiga ungdomsår med intensiv torka både 2018 och 2019 i den solbakade backe där den står. Visserligen skall den vara torktålig men ung som den är har den haft svårt att klara etableringen, trots idog vattning. Trots allt har den nu sin första blomma. Ingen jätteplanta än så länge. Jag hoppas på en sommar med lite mer naturlig nederbörd, så att den kan växa till sig.

Också hundtandsliljorna är på gång. Först är en japan, Erythronium sahohime. Som jag konstaterat tidigare är namnet lite tveksamt. Jag börjar alltmer luta åt att det egentligen rör sig om en klon av E japonica med sortnamnet ’Sahohime’. Ljusförhållandena spelar stor roll för bilden. Nu sken solen på den medan motsvarande bild från förra året togs när solen börjat gå ned. Jag försökte korrigera med Photo-shop men riktigt bra blev det inte.

Livet på landet

April är en månad då det inte är enbart angenämt att bo i en dragig och dåligt isolerad stuga. Den äldre delen av huset är närmare 80 år gammal och byggd med en standard som inte påminner om den nuvarande. Dagar utan sol och med kulingvindar runt knuten är det omöjligt att få upp temperaturen till dräglig nivå. Det innebär att än så länge nöjer jag mig med deltidsboende på landet. Skönt att några dagar i veckan komma in till stadslägenheten och värma upp sig, och att dessutom rehabilitera rygg och leder som, ovana vid arbete i obekväma ställningar, ibland skriker till, att nu får det vara nog.

Soliga dagar med mera måttlig vind är det desto skönare. Nu ser det ut som om vi har en sådan vecka framför oss och då blir det mycket tid på landet. Därefter får jag se om det kanske är dags att ta steget till heltidsboende på landet. Det är mycket att göra för att få det snyggt och fint utomhus. Än finns det kvar massor av ris att elda upp. Det har varit extremt blåsigt under höst och vinter. Utöver den nedfallna tallen som jag tidigare kommenterat finns det massor av nedfallna grenar från andra träd att ta hand om. Nästa vindfria dag väntar en ny hög att bli uppeldad. Troligen får det bli på måndag. Dessutom är det hög tid att städa bort allt visset i rabatterna plus att rensa allt ogräs som grott under den rekordmilda vintern.

De kalla nätterna har bromsat upp vårblomningen så att det nästan är som vanligt. Första blommorna börjar slå ut på den första rododendronen. Det är som vanligt R pemakoense, pemakoalpros, som kan börja blomma redan i mitten av april. Det lutar åt en mager blomning i år på mina rododendron. Jag gissar att det var för torrt i samband med knoppsättningen. Pemakoalprosen är ett exempel på det. Så lite knopp som i år har jag nog aldrig upplevt. Den brukar vara mycket rikblommig. Den har sin hemvist i gränstrakterna mellan Tibet och Indien där den växer i klippiga raviner på över 3000 meters höjd. Är härdig till uppåt zon 4 men på grund av sin tidiga blomning kanske mindre lämplig där man kan förvänta sig sena, hårda nattfroster. Blommorna tål inte frost.

Narcisser och pärlhyacint dominerar för närvarande lökblomningen. Här har jag bilder på ett par narcisser i det mindre formatet. Pärlhyacinterna har jag försummat att fotografera i år. Det kan jag nog tänkas reparera till nästa blogg. Första bilden här visar Narcissus scaberulus, som jag haft nu i rätt många år i lökbädden. Där har den också så smått börjat frösprida sig. Ursprungligen är den här miniatyren, som bara är 10-15 cm hög, endemisk i ett litet område i Mondegodalen i Portugal. Lite märkligt att den trivs så bra i Kungsbacka, att den till och med förökar sig.

Nästa bild visar ett nytillskott. Narcissus ’More and More’ är namnet och det är en s k trädgårdsjonkvill. Lågvuxen men något större än föregående. Jonkvillerna karaktäriseras av att varje lök kan ge upphov till flera blomstänglar och att det kan vara flera blommor på varje stängel. Det gör att de är väldigt rikblommiga. Väldoften är en ytterligare tilltalande egenskap. De är emellertid inte alltid så nöjda med vårt klimat och kräver för att bli långlivade god dränering. Åtminstone är det min erfarenhet, som under mitt trädgårdsliv dräpt många sorter av trädgårdsjonkvill. Därför fick denna sin plats i lökbädden, så får vi se om den tycker bättre om det.

Pandemitider

Det talas inte om så mycket annat än coronaviruset de här dagarna och som tillhörande riskgruppen är man föremål för ett omfattande intresse. Vi 40-talister beskrivs som oansvariga och själviska, när vi vägrar att gräva ned oss i en total dödande isolering, utan försöker att leva någorlunda vanligt, fast med iakttagande av försiktighet i umgänget med vår omgivning. Vårt relativa lugn och vår obenägenhet till panik kanske beror på att vi upplevt en och annan pandemi tidigare. Jag tänker exempelvis på asiaten 1958-59 med flera miljoner döda världen över, och tusentals i Sverige. En åldersgrupp som drabbades hårt då var barn och unga så vi har tillhört riskgruppen förr. Vi har lärt oss att vara försiktiga men inte till det absurdas gräns.

Exempelvis ser jag inga problem i att flytta ut till landet från i morgon. Risken att jag skall smittas där är såvitt jag förstår betydligt lägre än i stan. Mina dagliga promenader kan ske i total isolering i skogen i stället för på stadsgatorna. Grannarna håller sig på behörigt avstånd men man kan ändå samspråka. Det är alltså dags att hälsa våren på allvar på landet. I dag har jag varit ute en sväng och städat och satt upp värmen så att det skall bli drägligt. I morgon bär det av. Efter den milda vintern har det känts som om värmen snart borde anlända och idag var det dags. 14 grader och en värmande sol. I morgon utlovas ännu lite varmare.

Blomningen som började så tidigt har inte fortsatt i samma utsträckning, men nu tar det nog fart. En tidigblommande buske är Oemleria cerasiformis, indianplommon med massvis av hängande klasar med små vita blommor. Den har sin hemvist i västra Nordamerika.

I lökhuset blommar en del, bland annat denna trevliga gula klocklilja. Namnet är Fritillaria hermonis ssp amana ’Gokzun Gold’, amanusklocklilja. Jag har försökt med den på friland i lökbädden men den blev inte så långlivad. Den kommer ursprungligen från Turkiet/Libanon.

På lökängen har nu krokusarna i stort sett blommat över och det är dags för narcisser. Jag har inte full koll på sorterna men det här torde vara cyklamen-narcissen ’Velocity’.

I lökängen ser jag nu att det börjar dyka upp nunneörter som spridit sig från en närliggande rabatt. Fröplantor har inget eget namn men denna har klara likheter med sorten ’George Baker’ som finns i närheten.

Balkansippan började blomma för två veckor sedan men nu är den helt utslagen. Sorten är Anemone blanda ’White Splendour’. Jag inser att jag måste komplettera med fler i andra färger.

I söderläge är det nu inte så långt kvar till den första pionblomman. Knopparna sväller och börjar visa färg på den här mörkbladiga formen av Paeonia obovata, lackpion. Hemvist Ostasien/Japan.

Slutligen från lökbädden en tulpan vid namn Tulipa humilis ’Odalisque’. Det är den sort av violtulpan som har visat sig mest långlivad. Den är nu inne på sitt åttonde år.