Några buskar

Jag har alltid varit mycket intresserad av träd och buskar, dels för att det rent allmänt finns mycket spännande att välja bland för trädgården, dels för att det passar bra i miljön här som till stora delar är naturtomt. Som kanske framgått om man följt bloggen någon tid är rododendron ett favoritsläkte men det finns också många bladfällande buskar som jag tycker om. Här kommer en liten provkarta på stort och smått som blommat under den senaste veckan.

Deutzia longifolia, långbladig deutzia, kommer först. Den tillhör ett släkte som inte är riktigt uppskattat efter förtjänst tycker jag. Kanske har det till viss del att göra med att de flesta arterna som lite äldre kan bli rätt stora och kan upplevas som risiga då de inte blommar. D longifolia skiljer sig på ett fördelaktigt sätt från övriga i släktet. Den är kompakt växande, blir bara högst två meter hög och har inga tendenser till ”risighet”. Den blommar rikligt med blommor i klasar där den enskilda blomman är fin även vid närmare beskådan. Jag upplever den som den bästa i släktet, en uppfattning som tydligen inte delas av handeln. Den är näst intill omöjlig att hitta i vanliga handelsträdgårdar. Min är resultatet av en frösådd för många år sedan och naturligtvis är fröernas ursprung Göteborgs Botaniska.

Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’,storblommig kryddbuske, är en ganska ny hybrid mellan C floridus och C chinensis. Blommorna är betydligt större än hos den vanliga kryddbusken men färg och doft är ungefär desamma. Ännu rätt ovanlig i Sverige men jag fick tag i ett exemplar av den, liksom nedanstående, härom året i Tyskland. Höjden blir slutligen 1-1,5 meter.

Calycanthus ’Venus’ är en komplex hybrid som härrör från en kontrollerad pollination med tre arter inblandade: C chinensis, C floridus och C occidentalis. Den får stora vita blommor med purpur och gult i centrum. Sorten patenterades så sent som 2005.

De här båda är kanske inte direkt pampiga men pryder väl sin plats då de blommar. Desto pampigare är kinesisk blomsterkornell, Cornus kousa var chinensis ’China Girl’. Som nyplanterad för några år sedan utsattes den för attack av ett rådjur och blev en aning märklig i formen. Så småningom har den rättat till sig och är nu en nästan fem meter hög buske; ja man kanske snarare skall säga litet träd. När den är helt översållad med blommor nerifrån och upp är det en anslående syn. Nu har den blivit så stor att det är svårt att fånga hela i en bra bild.

I andra ändan av storleksskalan finns en helt annan sorts buske, Genista radiata, strålginst, en knappt en meter hög kompakt ginstbuske med massor av gula blommor i slutet av juni. Hör hemma i sydöstra Europa och södra Alperna. Är här planterad i rent grus i en cirka decimetern bred, djup spricka i berget.

Abelia mosanensis, doftabelia, tillhör inte de utseendemässigt mest uppseendeväckande, men doften gör den odlingsvärd. Också höstfärgerna bidrar till dess förtjänster. Höjden blir så småningom cirka 1,5 meter. Dit har den fortfarande ett antal decimeter. Det är den enda i släktet som kan odlas på friland i Sverige. Flera övriga arter odlas som rumsväxter.

Afrikagäst

Nu blommar Moraea spathulata, gul påfågelslilja, i mitt stenparti för andra gången. Det är en knölväxt som är besläktad med iris och har sin naturliga hemvist i ett område i sydöstra Afrika från Sydafrika via Zimbabwe till Mozambique. Kan en vintergrön växt från det området växa och till och med blomma i Kungsbacka? Svaret är ja och blomningen kanske har samband med ovanligt gynnsamma vintrar under några år.

Den hemfördes en gång för flera decennier sedan till botaniska i Göteborg av Gerben Tjeerdsma. Där odlades den i den s k stäpprabatten framför administrationsbyggnaden. Jag har fått fröer därifrån och den grodde lätt. Jag hade ursprungligen 4-5 plantor som jag kunde plantera ut i stenpartiet. Av dem överlevde en och växte efter hand till med bland annat flera sidoknölar. Dessa knölar blommade första gången 2015 och blommar nu för andra gången. Det är en lustig växt som bildar sidoknölar och varje knöl ger upphov till dels ett långt vintergrönt blad och dels en blomstängel. Så småningom bildas en allt större rugge med blomstänglar. Efter första blomningen tog jag fröer och sådde. Nu har jag sju små fröplantor som står på tillväxt.

Som sagt är påfågelsliljan nära släkt med våra irisar och de kanske inte för oss är så exotiska men är likväl högt uppskattade trädgårdsväxter. De skägglösa strandirisarna börjar nu blomma och här kommer en bild på en sort som jag tycket mycket om. Namnet är Iris sibirica ’Silver Edge’ och som synes kom i förmiddags strax innan bilden togs ett lätt regn. 

Nu blommar också vissa arter i släktet stjärnhyacinter. Den vita Camassia leichtlinii börjar så smått ha blommat över nu till midsommar. Kanske lite sen i år. Stjärnhyacinter är mycket trevliga växter som inte odlas så mycket som de förtjänar. Vit stjärnhyacint sprider sig här lätt med frö och har nästan lite tendenser åt ogräshållet. Där den står i mullrik jord och lite halvskuggigt får den gärna breda ut sig. Andra bilden visar namnsorten Camassia leichtlinii ’Semiplena’ med halvfyllda blommor som namnet anger.

En märklig blomma har hornrapunkeln, Phyteuma scheuchzeri. Den kommer från södra Alperna och Italien och tillhör samma växtfamilj som blåklockorna, Campanulaceae, vilket kan tyckas förvånande då man ser blomman. Blommorna är formade som horn sittande i en rund blomställning. Mycket märklig blomma då man tittar lite närmare på den. I likhet med föregående självsår den sig lätt men den är inte svår att rensa bort om man så önskar.

För rätt många år sedan tog jag hand om ett gammalt cementrör som blivit över då brunnen borrades på 60-talet. Jag fyllde det med grus och hade en ambition att det skulle kunna bli en slags miniatyrstenparti. I gruset placerades enligt konstens alla regler ett antal stenar och diverse sådda stenpartiväxter planterades mellan dem. Tyvärr var växtvalet inte optimalt och efter hand dog det mesta och så småningom togs hela utrymmet över av en av dem - en art av tibast, Daphne oleoides ssp kurdica, östlig olivtibast. Helt tokigt växtval med tanke på utrymmet men det blev så småningom rätt lyckat i alla fall. Nu blommar den men det är lite löjligt att tänka på att den var tänkt som en liten växt i ett miniatyrstenparti. Ibland tänker man som en tröskmaskin.

Blommor i sten

Tuffsten är en typ av vulkanisk sten som vid bildningen blivit porös med mycket småsprickor och inneslutna håligheter. Härigenom lämpar den sig för odling av växter som i naturen växer under liknande förhållanden. För rätt många år sedan släpade vi hem en tuffsten, som vi kom över i Gärtnerei Marx i den tyska staden Paderborn. Stenen är äggformig, 70-80 cm lång och ungefär en halvmeter hög. Den hamnade till slut i kanten av stenpartiet och jag har gjort ett antal försök att odla i den. Man får använda små sticklingar och plantera in. Så småningom har jag hittat rätt med några stycken. Tyvärr har det blivit lite dåligt med dokumentationen så jag är inte helt klart på vad som växer där. Just nu blommar en av dem riktigt fint. Det är uppenbart att det är en Edraianthus, troligen E montenegrinus, montenegrinsk gräsklocka. Rätt fin tycker jag i alla fall…

På ett mera vanligt sätt växer nästa stenpartiväxt. Den heter Gypsophila cerastioides, mattslöja. Den är rätt ny hos mig och jag har inte riktigt klart för mig hur den kommer att bete sig på sikt. Förhoppningsvis blir den inte alltför expansiv. Det svenska namnet kan möjligen ge misstankar om att den breder ut sig en del. Blomningen är så fin att den absolut är värd en chans.

En växt som verkligen kan ta plats är amerikanskt hönsbär, Cornus canadensis. Här tar den sig fram över stock och sten trots att den står i ett rätt soligt söderläge, vilket inte borde vara idealiskt. Där den växer gör det inget och den sr mycket naturlig ut i en lite halvvild miljö invid ett rododendronparti. Kanske inte en växt att rekommendera för en mera ordnad rabatt.

I mitt woodland finns den fina och ganska lättodlade drottningskohybriden, Cypripedium ’Ulla Silkens’. Den får nu många blommor varje år och skulle mycket väl kunna delas. Jag tror nog att jag får göra det eftersom den tyvärr på grund av träds och buskars tillväxt hamnat lite i skymundan. Värd en plats där den är mer framträdande.

En pion som drabbades av ett liknade öde på ett annat ställe flyttade jag för 3-4 år sedan. Det är luktpionen ’Felix Crousse’, en i mitt tycke bland de finaste örtartade pionerna med stora mörkröda välfyllda blommor och en härlig doft. Den har tagit tid på sig att komma igen efter flyttningen men nu börjar den likna något igen.

 Förra bloggen visade jag bilder på några azaleor. Här kommer en till, som då inte kom med eftersom den inte var riktigt utslagen. Namn: Rhododendron (Occidentalis-gruppen) ’Homebush’,

Azaleor

Inom rododendronsläktet finns det både städsegröna och lövfällande arter. Linné valde en gång i tiden att särskilja de lövfällande till ett eget släkte som han kallade Azalea. Senare har systematikerna funnit att det inte är berättigat att göra så och därför förs nu alla lövfällande såväl som städsegröna till samma släkte, Rhododendron. Detta har lett till en del förvirring bland trädgårdsfolk eftersom det svenska namnet azalea lever kvar. Inte bara det, utan det finns även en grupp städsegröna som kallas japanska azaleor och en grupp som inte är härdiga utomhus i Sverige och som odlad som krukväxt kallas rumsazalea. En rörighet som vi knappast kan göra något åt utan får gilla läget.

”Vanliga” azaleor, d v s de lövfällande arterna och hybriderna var jag länge en aning skeptisk till. Alltför mycket grälla färger och när de doftar blir det gärna för mycket av det goda. Smak skall man som bekant inte diskutera men det har varit min uppfattning. För några år sedan tipsades jag om en azalea med fin färg och lagom doft, nämligen den gamla sort som heter ’Irene Koster’. Den hör till Occidentalis-gruppen och jag hade hört namnet men inte sett den i verkligheten. När jag fått möjlighet att beskåda den närmare och njuta av den härliga doften beslöt jag att den skulle jag ha.

Det blev alltså en sådan och två till ur samma grupp. De båda doftar inte men tilltalar mig utseendemässigt och rododendron vill gärna ha sällskap. Det gäller även de lövfällande. Nu blommar de och här kommer bilder på: ’Irene Koster’, ’Jock Brydon’ och ’Amira’ (i den ordningen). Den senare är en ganska ny sort på marknaden och blommade väldigt rikligt förra året men förtog sig nog då, för i år är det lite glesare med blomningen. De båda övriga är det precis tvärtom med.

Över till japanska azaleor. En grupp av sådana har jag också. Det är hybrider av flera olika japanska lågvuxna småbladiga arter och är ofta lite tveksamt härdiga. Några sorter kan gå bra i zon 3 men de flesta passar bäst i zon 1 eller 2. Här kommer bilder från senaste veckan på fyra sorter: ’Mischiko’, ’Kirstin’, ’Hans Scholl’ och ’Feenkissen’.

Gott och blandat

Jag tror att det finns en godispåse som heter ”Gott och blandat”. Jag har nog köpt en sådan påse någon gång som lördagsgodis till barnbarnen. Det är inte en godispåse det handlar om nu, utan lite aktuellt godis från trädgården. Först en sorts tibast som är en utmärkt liten låg vintergrön buske för stenpartiet. Det är Daphne x susannae ’Anton Fahndrich’. En hybrid, men uppgifterna varierar en del beträffande vilka föräldrarna är. En uppgift som jag väljer att lita på är att det rör sig om D arbuscula x collina. Den har djupgående rötter och klarar sig bra i torra lägen förutsatt att det finns utrymme för rötterna att söka sig ned på djupet där det nästan alltid finns fukt. Jag har exempelvis planterat den, och släktingar till den, i djupa smala skrevor i berget, som jag fyllt upp med grovt grus. Den blir bara högst ett par dm hög och något bredare.

En annan buske från samma släkte är Daphne alpina, alptibast. Också den trivs förträffligt där det är väldränerat och där rötterna kan söka sig ned där fukten finns. Det blir en rundad buske på högst en knapp meters höjd. Bladfällande på vintern och massvis med små vita blommor på våren. På hösten får den vackra orangefärgade bär.

En favorit i repris - Paeonia cambessedesii, balearpion, har jag skrivit om förr. Jag kan inte låta bli att förundras varje år då den kommer upp och man ser att det finns en knopp. Jag tror inte att det finns så många blommande exemplar i vårt land. Den har inte växt sig jättestor och får bara en blomma varje år. Men jag är i alla fall mycket nöjd med det. Vacker röd blomma och fina metallglänsande mörkgröna blad.

Paeonia ostii är en kinesisk buskpion som påminner en hel del om den berömda Paeonia rockii. Den stora skillnaden är att den förra har rent vita blommor medan den senare har en stor violett fläck i mitten av blomman. Den rena arten av P rockii är sällsynt och de violettfläckiga buskpioner som förekommer i handeln är i allmänhet någon form av hybrider och de går numera under namnet Ganzu-gruppen. Det var en sådan jag visade bild på i en blogg för ett tag sedan. Nu blommar min P ostii med sina rent vita blommor.

 Hallands landskapsblomma är hårginst, Genista pilosa. Den bör naturligtvis finnas i en trädgård i Halland. Jag hittade en sort av den vid namn ’Yellow Spreader’ på Kiekebergs växtmarknad förra året och kunde givetvis inte avstå från ett köp. Så här blommar den i år. 

En annan låg och krypande ginst är Cytisus austriacus ssp pygmaeus. Den växer precis som tibasten ovan gärna i klippskrevor och liknande, där rötterna kan gå djupt och söka fukt.

Annars vimlar det likt ogräs på min tomt av en annan ginst, nämligen har-ris, Cytisus scoparius. Jag rensar och rensar men en del får bli kvar där det inte går så bra att odla annat. Nu blommar den och då kan det se ut så här. Har-ris är inte särskilt härdig och när det kommer en riktigt kall vinter brukar i stort sett alla stryka med. Snart gror det nya frön och nya buskar växer upp. Nu var det väldigt länge sedan detta hände och det får väl ses som en effekt av klimatförändringen.

Till slut en buske som jag inte har ett riktigt namn på. Det är en buskartad rönn , Sorbus,  från Sichuan i Kina. Sådd 1999 med frö från Göteborgs botaniska. Den är där oidentifierad. Kinesiska buskrönnar med vita bär är inte lätta att identifiera. Det finns massor och det är nästan bara Hugh McAllister som kan och han hinner inte med allt. Botaniska har flera okända buskrönnar från olika insamlingar. Mitt exemplar är nu fyra meter hög och i år blommar den som besatt. Det blir intressant att se hur många bär det blir till hösten. Att döma av insektsaktiviteten just nu på morgonen är förutsättningarna goda. Tydligen är den mycket attraktiv för alla möjliga insekter. När man står under den låter det som om man var omgiven av en bisvärm: bin, humlor, fjärilar, blomflugor och till och med vanliga flugor surrar omkring i den. Jag tycker inte att den luktar så gott. Påminner lite om en cykelslang men insekterna tycker uppenbart helt annorlunda.

Rododendron igen

Än är inte rododendronblomningen slut. Nu är det främst de lite högre storblommiga hybriderna som blommar. Jag har bara några stycken sådana, bland annat ett jättebuskage med R catawbiense ’Grandiflorum’, den vanligaste av rododendron i vårt land och den som de flesta tänker på då man säger rododendron. Den blommar aldrig särskilt rikligt hos mig av någon anledning så jag förbigår den med tystnad. I stället kommer här en bild på den vackert röda ’Hachmanns Feuerschein’ med den vita ’Eskimo’  i bakgrunden. Den förra är en hybrid mellan två gamla röda sorter som inte är helt lyckade, nämligen ’Nova Zembla’ och ’Mars’. Kombinationen har blivit utmärkt. Kompakt i växtsätt och mycket rikblommig från unga år. ’Eskimo’ är en catawbiense,hybrid, som har en tendens att bli lite ”storkbent”, vilket tyvärr inte är helt ovanligt bland catawbiense-hybriderna.

Båda dessa kommer från Hachmanns rododendronplantskola liksom nästa, nämligen ’Hchmanns Picobello’. Den är ett exempel på hur komplicerad härstamning en del rododendronsorter kan ha. I bakgrunden finns 5-6 olika arter som i olika kombinationer och i flera led resulterat i denna fina sort. Rent vita blommor med en kraftig vinröd fläck på det övre kronbladet. Låg och bred, högst ungefär en meter hög.

Helt annorlunda är den småblommiga japanska arten Rhododendron kiusianum, dvärgazalea. Den växer vilt på ön Kyushu och är rätt variabel i blomfärg. Det har selekterats fram ett antal olika sorter med färger från rosa till mörkt lila, ja till och med rent vita sorter förekommer. Det är troligt att en del av dessa är spontana hybrider med R kaempferi, som förekommer i exakt samma geografiska område. Dessa båda plus några andra småbladiga arter från Japan ingår i den grupp av rododendron som går under beteckningen japanska azaleor. Några sådana har jag samlat i en grupp och återkommer troligen till i en senare blogg. De har inte riktigt börjat blomma än. Men här det alltså två sorter av R kiusianum. De är gamla och sortnamnen har fallit bort för mig. De är i sitt hemland vintergröna men hos oss fäller de mestadels bladen under vintern. Milda vintrar som i år kan de förbli gröna.

Om man vill ha en sällskapsväxt till sina rododendron som täcker marken i kanten av rododendronbuskaget är amerikanskt hönsbär, Cornus canadensis, en förträfflig växt.. Man måste dock se upp så den inte tar för sig alltför mycket. Spridningsbenägenheten är betydande. Ibland får man nästan för sig att den förmår hoppa längdhopp. Den blommar nu.