Våren är här

 

Våren kommer i år också men den framskrider väldigt ryckigt. Just nu är det knappt man vill tala om vår, när man sticker näsan utanför dörren. Visserligen en värmande sol men riktiga isvindar sveper in från det kalla havet. Som SMHI uttryckte det i morse: ”Hela landet täcks av en mycket kall luftmassa”. Kontrasten är stor mot hur det var i lördags för en vecka sedan. Jag hade åkt till Hamburg för att besöka trädgårdsmässan i Kiekeberg. Där fick jag möta sommaren med över 20 grader och en stekande sol. Första gången i år som man medvetet valde att söka sig till skuggan.

Men lite blommor finns det i alla fall att glädja sig åt i trädgården. På lökängen har nu krokusarna ersatts av det andra blomfloret. Tanken är att det skall bestå av narcisser, tulpaner och pärlhyacint. Varken narcisser eller tulpaner har utvecklats riktigt så väl som jag önskat. Däremot trivs pärlhyacinterna förträffligt och förökar sig flitigt. Allra bäst är Muscari latifolia, bredbladig pärlhyacint, som jag verkligen kan rekommendera för förvildning om den får stå i fred och utveckla sina fröer.

Tidig att grönska och tidig att blomma är Oemleria cerasiformis, indianplommon. Den har sin vilda hemvist på den amerikanska västkusten, exempelvis i Oregon. Det blir en fyra-fem meter hög buske och den skall få mörklila frukter som ser ut som små plommon. Den är tvåbyggare, så för att få frukt krävs både han- och honplanta. Min buske är solitär och alltså blir där inga frukter.

En annan buske som blommar tidigt på bar kvist är Stachyurus chinensis ’Celina’, kinesisk pärlsvansbuske. Det är en buske som kan bli 2-3 meter hög och lika bred. Mitt exemplar som planterades för sex år sedan började bra men hade det svårt under några torksomrar, då den var nära att stryka med. Under senare år har den repat sig igen men har nu hamnat i trängsel med en bambu som snabbt blev större än vad jag tänkte mig. Jag överväger att kanske flytta den om jag hittar någon bättre plats, där den kan utvecklas mera fritt. 

Plötsligt har det under pärlsvansbusken dykt upp ett par bollvivor, som jag inte minns att jag planterat här. Kanske har jag flyttat dem från ett annat ställe. I så fall har de tydligen hamnat rätt för här ser de alldeles utmärkta ut.

När kejsarkronorna (Fritillaria imperialis) blommar blir man alltid lika förvånad. Så stora saftiga växter med pampiga blommor skall det väl inte finnas så tidigt? Att de kan klara så här bistra vårtemperaturer. Det kan de! Ibland när man kommer ut och tittar en morgon när det varit nattfrost kan de ligga helt utslagna och man tänker att nu är det kört för dem. Men inte – när solen fått värma ett tag reser de sig igen i sin fulla glans. Det kommer ständigt nya hybrider och det enda man behöver tänka på är att inte snåla med gödningen. Får de rikligt med näring kommer de igen med lika fin blomning varje vår. Den gulorange till vänster heter ’Early Magic’ och den röda ’Red Beauty’.

Nytt trädgårdsår

 Jag känner att det är dags att publicera lite igen på den här bloggen. Jag har haft uppehåll på över fyra månader, men när nu trädgården och naturen börjar vakna till liv, vaknar också lusten att skriva om det. Efter en lång höst blev det en kall vinter – åtminstone inledningsvis. Januari var kallare än på rätt många år. Man får gå tillbaka till 2016 för att hitta motsvarighet. Som lägst sjönk kvicksilvret till nästan 15 minusgrader vilket vi inte alls är vana vid längre. En del ömtåligt vintergrönt har fått lite köldskador. Inget allvarligt efter vad jag sett hittills. Lite frusna toppar och en del bruna blad.

Februari och mars blev klart varmare än normalt. Det har lett till att vårblomningen kommit tidigt. Lökängens första blommor började dyka upp redan i februari och nu blommar krokusarna för fullt. En del har redan blommat över och det är nu huvudsakligen vårkrokus, Crocus vernus, man ser.

 

Hur det skall gå med krokusblommorna nu kan man undra. Vintern är nämligen på offensiven igen. Bara någon enstaka plusgrad ute, och regnet som fallit hela förmiddagen har nu börjat få alltmer av snöinslag. Meteorologerna hotar med så mycket som en dm snö här senare i dag. Det skall också bli minusgrader framåt natten och morgonen. Då är det väl förbi med blommorna på min allra tidigaste rododendron. Den har blommat ett tag och blommorna tål absolut inte frost. Jag har kommenterat den i tidigare bloggar och jag vet fortfarande inte riktigt var den kommer ifrån, trots att jag försökt fråga runt. Att det är någon calophytum-hybrid är uppenbart, men mer minns jag inte.

I stenpartiet blommar Corydalis malkensis, malka-nunneört. Den breder flitigt ut sig för varje år. Det är inget om stör. När den blommat färdigt, och annat skall till att börja blomma, vissnar den ner och kvar blir bara några små knölar som vilar i avvaktan på nästa vår. En idealisk växt för stenpartiet.

När det blir som i år med kyla under tidigare delen av vintern är det idealiskt för hybridolvonet, Viburnum x bodnantiense. Är det alltför milt i december slår många av knopparna ut och man får lite spretig blomning i december-januari. Inget som är till någon större glädje. Betydligt bättre i år, då hela blomningen kommer i mars-april.

Påskdagen var det soligt och varmt och jag hade fått ut min bänk på berget i söder. Där var det skönt att sitta och lapa sol. Jag såg då hur vackert berget är med sina sprickor, i ett mönster som nästan är som ett konstverk. I de här ganska breda sprickorna har jag planterat krypkotula, Lepsinella squalida. Det är en växt med ursprung på Nya Zeeland. Där kan den stå vintergrön, men hos oss vissnar bladen under vintern. Längre fram i vår grönskar den igen och kryper upp en liten bit på berget. Där den täcker på sommaren växer inga alger och det ger det här spännande mönstret nu på våren.

Nedanför berget i en bred klyfta är det varmt och skönt. Där är det också naturligt riktigt bra jord. Där satte jag i samförstånd med min granne ett mammutträd, Sequoiadendron giganteum. Det står sannolikt på hans sida av tomtgränsen men det är inte helt lätt att säkert avgöra utan mätverktyg. Vi är helt överens om placeringen. Ingen av hos har något bättre ställe att välja på för ett sådant jätteträd. Några 90-100 meter lär det inte handla om här såklart, men även i Sverige blir det ett rätt mäktigt träd i goda lägen. I dag är det 2,5 meter och växer en halvmeter per år. Plantan kommer från en sådd med frön jag köpt i botaniska trädgården i San Fransisco.