söndag 18 augusti 2019

Som vanligt igen


De senaste tio dagarna har vi här haft vad man kan kalla för ”normalt” augustiväder, möjligen med lite fler regndagar än vanligt. Efter mitt senaste blogginlägg den 6 augusti, då jag klagade över det ynkliga regnandet har det bättrat sig. Från den 8 augusti till idag den 18 har det regnat drygt 70 mm här - välbehövligt och efterlängtat. Det bästa är dessutom att regnet fördelat sig rätt jämt på ett antal dagar. Som väl är har vi sluppit det man fick natten till i fredags bara ett par mil härifrån. Då kom där 70 mm bara på två timmar. Regnet har kunnat tränga ned ordentligt efter hand och på de flesta ställen är jorden nu ordentligt fuktig, även djupare ned. Det hindrar inte att det finns riktigt torra partier där det är snustorrt ett par dm ned. Det behövs rikligt med regn under hösten och gärna en snörik vinter för att det skall bli helt normala förhållanden överallt till nästa vår. (Tänk att jag skulle önska mig en snörik vinter!)

I uppehållet mellan regnen har det gått att göra en del trädgårdsarbete. Invid den nya stentrappa jag berättade om sist fanns ett litet område som var helt igenväxt med gräs, kaprifol och små slånbuskar. Klippning kändes som ogjort arbete då det snabbt växte upp igen och jag tog mig för att göra en röjning och rensning på djupet och nu är här ren och fin jord men väldigt torrt. Det får ligga i träda till våren då jag ämnar göra viss jordförbättring och sedan föröka plantera lite torktåliga växter. Ett litet extra stenparti kanske? Så här ser det ut. Den stora trädstammen är från en självsådd bok som jag sågade ned för sådär 15 år sedan. Stammen fick stå kvar och tjäna som ett stöd för min tvättlina. Nu börjar den ge upp och kan komma att falla omkull när som helst. Den skall bort helt till våren och ersättas med ett ordentligt tvättlinestöd.


I och med regnet vågade jag mig på att plantera lite. Vissa perenner har jag flyttat och en del frösådder har stått i kruka och väntat på att kunna planteras ut. Dessutom blev det ett nyinköp häromdagen, för att fylla ut en lucka i ett av mina senare ”projekt”, som ännu inte är helt färdigplanterat. Jag fick syn på helt nyinkomna exemplar av buskmurgröna, Hedera (Buskformiga Gruppen) ’Arborescens’. Buskmurgrönor är baserade på adulta, fertila kloner av olika murgrönor, i det här fallet Hedera helix. Med det menas att man tagit sticklingar från de delar av murgrönan där blommorna kommer. De delarna ser annorlunda ut och växer annorlunda. Bladformen skiljer sig och de klättrar inte. Sticklingsplantan utvecklas till en icke-klättrande låg och tät buske, som blommar. Jag gissar att det är femte försöket jag gör med en sådan under min trädgårdskarriär. Jag tror att jag nu hittat en plats där den skall överleva, växa och frodas. Hoppas det, för det är en helt fantastisk liten vintergrön buske. Tyvärr riktigt dåligt härdig, men med hjälp av växthuseffekten skall den nog klara sig.


Som granne har den bland annat en hortensia, Hydrangea macrophylla. Köpt för några år sedan som krukväxt och efter några försök att övervintra den i kruka med rätt dåligt resultat blev den 2017 planterad på friland. Krukhortensiorna brukar inte vara så lyckade på friland. De blommar på gammal ved men har benägenheten att frysa ned på vintern. Nu har vintrarna varit milda och den har klarat sig med bara måttlig tillbakafrysning. I år blommar den hyfsat. Vi får se hur det går med den på sikt.


Frilandshibiskus, Hibiscus syriacus, är däremot helt säker i min zon. Sorten ’Pink Giant’ är den senast tillkomna här. Den börjar blomma nu. Lite senare än ’Oiseau Bleu’, som är den vanligaste och även tidigast blommande. Jag besökte botaniska för ett par dagar sedan och såg då deras stora gamla exemplar av denna, fullständigt översållad med blålila hibiskusblommor. Jag tror aldrig jag sett den med en så enormt riklig blomning. Är man i närheten bör man titta in och låta sig imponeras. Min ’Pink Giant’ är absolut inte jämförbar. Kanske om 30 år?


En pålitlig höstblommande perenn, som trivs i lite skuggigare skogsmiljö är skogsaster, Eurybia schreberi.  Den börjar nu blomma och har visat sig självså sig ganska flitigt. Numera har jag en hel liten grupp efter att ha planterat en frösådd planta för några år sedan. Det passar mig alldeles förträffligt eftersom den gärna får breda ut sig där den växer. Som närmaste granne har den en nära släkting, nämligen vit skogsaster, Eurybia divaricata. Mycket lik men har ännu vitare blommor och blommar några veckor senare. Dess blad syns till höger på bilden. Den har inte alls visat sig lika benägen till spridning.



måndag 5 augusti 2019

Ett stilla regn


När detta skrivs faller ett stilla regn över min trädgård – med betoning på stilla. Inte tillräckligt för att vara till någon direkt glädje för växterna men tillräckligt för att det skall kännas lite obehagligt att ägna sig åt trädgårdssysslor. Inte något som SMHI lyckats fånga upp i prognos, men det syns ändå på radarn i form av en lite ljusblå fläck precis över mig och den allra närmaste omgivningen. Inte helt ovanligt den här sommaren. I den mån det regnat över huvud taget är det just på det här sättet som det för det mesta varit. Tillräckligt för att berget skall se vått ut men för lite för att väta jorden i någon större utsträckning. Min tillit till SMHI är efter de två senaste somrarna kraftigt naggad i kanten men skall man ändå tro lite på dem, så sker det ett skifte från och med i morgon. På tre dagar med regn skall det komma uppemot 30 mm. Jag har slutat tro men hoppas kan man…

Mitt i den värsta värmen och den mest intensiva torkan kommer det varje år upp en liten späd varelse i lökbädden. Det är höstblåstjärna, Prospero autumnale, som behagar blomma mitt i sandöknen där, när det är som allra torrast. Märkligt men lite gulligt. Man måste buga inför den, inte bara för dess tapperhet, utan också för att se den ordentligt. Den är inte särskilt stor, högst en decimeter höga blomstänglar. Det är en nära släkting till de vårblommande blåstjärnorna och när jag en gång sådde den fördes den också till släktet Scilla, vilket somliga envisas med fortfarande.


Senaste tiden har jag svettats i värmen med att försöka få till en bättre trappa i den skreva som förbinder trädgården med de allra längst ned belägna delarna. Där har jag gjort diverse misslyckade försök att placera stenar så att det går att gå i branten. Det har alltså inte gått så bra och där har varit äventyrligt att gå eftersom mina stenar inte stannar kvar där jag lagt dem då man trampar på dem. Jag beslöt mig för att göra en radikal förbättring och försöka tillämpa lite bättre metoder för att få stenarna att tåla att man går på dem. Givetvis en viktig förutsättning för en trappa! Jag hade på annat håll ett antal stora gamla stenar av äkta naturlig Fjäråsgnejs, som inte direkt behövdes där de låg. Efter några ytterst svettiga dagsverken med utnyttjande av alla krafter som finns kvar på ålderns höst, lyckades jag till slut åstadkomma detta. Nu kan man hoppa på stenarna utan problem! Det blev bättre än vad jag vågade tro.


Trädgårdens norrsluttning har hållit sig bättre än södersidan och även bättre än förra året. Jag har bara behövt vattna några nyplanterade rododendron lite. Förvånansvärt lummigt exempelvis i den här perennplanteringen. Den ligger i vad man kan kalla vandrande skugga med sol under förmiddagen till framåt tio och därefter kortare solglimtar lite från och till under dagen. Här har det inte alls varit något vattningsbehov.


En av de växter som finns här är Crocosmia ’Lucifer’, montbretia, med sina signalröda blommor. Egentligen trivs den alldeles för bra och tar för sig lite väl mycket på bekostnad av annat. Den sätter sidolökar och bildar med tiden jätteruggar. Jag har delat och flyttat medvetet men lökar har också på något sätt följt med jord till andra ställen, så nu finns den på många ställen i trädgården – ja det börjar bli för mycket av det goda.


Jag har två rabattrosor i trädgården. Det är rester från de försök till rosenplantering som min svärmor ägnade sig åt på 70-talet. Efter försök att flytta dem till ett bättre ställe än det ursprungliga har de ändå återigen hamnat i ett rätt hopplöst rosläge, skuggade främst av ett jättestort mullbärsträd. Riktig sol får de bara under några morgontimmar och de borde alltså inte trivas särskilt bra. De senaste åren har de växt till sig riktigt ordentligt, då de inte fryst tillbaka nästan något under vintern. I år blommar dessutom en av dem rikligt fint. Namnen har för många år sedan försvunnit.


Blommar gör också även i år kinesträdet, Koelreuteria paniculata . Inte lika överdådigt som förra året men i all fall rätt fint. Ur fotograferingssynpunkt är problemet att blommorna i huvudsak sitter 5 meter över marken och med bakgrund mot himlen. Vackert att se på men svårt att återge med hjälp av kameran. Här är i alla fall en enskild blomställning som sitter lite lägre och med bladens grönska i bakgrunden.


Medan jag skrivit har regnet upphört och solen gör sina försök att bryta fram. Allt är som vanligt alltså, men kanske väntar riktigt regn i morgon?