Några buskar

Jag har alltid varit mycket intresserad av träd och buskar, dels för att det rent allmänt finns mycket spännande att välja bland för trädgården, dels för att det passar bra i miljön här som till stora delar är naturtomt. Som kanske framgått om man följt bloggen någon tid är rododendron ett favoritsläkte men det finns också många bladfällande buskar som jag tycker om. Här kommer en liten provkarta på stort och smått som blommat under den senaste veckan.

Deutzia longifolia, långbladig deutzia, kommer först. Den tillhör ett släkte som inte är riktigt uppskattat efter förtjänst tycker jag. Kanske har det till viss del att göra med att de flesta arterna som lite äldre kan bli rätt stora och kan upplevas som risiga då de inte blommar. D longifolia skiljer sig på ett fördelaktigt sätt från övriga i släktet. Den är kompakt växande, blir bara högst två meter hög och har inga tendenser till ”risighet”. Den blommar rikligt med blommor i klasar där den enskilda blomman är fin även vid närmare beskådan. Jag upplever den som den bästa i släktet, en uppfattning som tydligen inte delas av handeln. Den är näst intill omöjlig att hitta i vanliga handelsträdgårdar. Min är resultatet av en frösådd för många år sedan och naturligtvis är fröernas ursprung Göteborgs Botaniska.

Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’,storblommig kryddbuske, är en ganska ny hybrid mellan C floridus och C chinensis. Blommorna är betydligt större än hos den vanliga kryddbusken men färg och doft är ungefär desamma. Ännu rätt ovanlig i Sverige men jag fick tag i ett exemplar av den, liksom nedanstående, härom året i Tyskland. Höjden blir slutligen 1-1,5 meter.

Calycanthus ’Venus’ är en komplex hybrid som härrör från en kontrollerad pollination med tre arter inblandade: C chinensis, C floridus och C occidentalis. Den får stora vita blommor med purpur och gult i centrum. Sorten patenterades så sent som 2005.

De här båda är kanske inte direkt pampiga men pryder väl sin plats då de blommar. Desto pampigare är kinesisk blomsterkornell, Cornus kousa var chinensis ’China Girl’. Som nyplanterad för några år sedan utsattes den för attack av ett rådjur och blev en aning märklig i formen. Så småningom har den rättat till sig och är nu en nästan fem meter hög buske; ja man kanske snarare skall säga litet träd. När den är helt översållad med blommor nerifrån och upp är det en anslående syn. Nu har den blivit så stor att det är svårt att fånga hela i en bra bild.

I andra ändan av storleksskalan finns en helt annan sorts buske, Genista radiata, strålginst, en knappt en meter hög kompakt ginstbuske med massor av gula blommor i slutet av juni. Hör hemma i sydöstra Europa och södra Alperna. Är här planterad i rent grus i en cirka decimetern bred, djup spricka i berget.

Abelia mosanensis, doftabelia, tillhör inte de utseendemässigt mest uppseendeväckande, men doften gör den odlingsvärd. Också höstfärgerna bidrar till dess förtjänster. Höjden blir så småningom cirka 1,5 meter. Dit har den fortfarande ett antal decimeter. Det är den enda i släktet som kan odlas på friland i Sverige. Flera övriga arter odlas som rumsväxter.