söndag 28 februari 2016

Trillium-släktet

Trillium heter egentligen treblad på svenska men det är ett namn som man rätt sällan hör. Betydligt vanligare är att man använder sig av det vetenskapliga släktnamnet och säger Trillium även på svenska. Trillium är en huvudsakligen nordamerikansk växt. Av de cirka 45 arterna återfinns 38 i Nordamerika. Där är släktets utbredning i praktiken delat på väster och öster. Enkelt och lite slarvigt kan man säga att kontinenten delas av prärieområdena. Det är egentligen inga arter som har utbredning tvärs över kontinenten från öster till väster. 7 arter finns i östra Asien men såvitt jag vet är det bara några enstaka som förekommer i odling hos oss.

Trillium är i Nordamerika en skogsväxt, som där växer i samma typ av miljöer som exempelvis vitsippor och liljekonvaljer i Sverige. Olika arter har lite olika krav på växtmiljö och de kan återfinnas i såväl torrare områden som i bäckraviner där det tidvis är översvämmat. I trädgårdsodling trivs de bäst i mullrik jord i skugga eller halvskugga. De har en kraftig jordstam som långsamt sprider sig i sidled och ibland delar sig och ger upphov till flera skott. Blomningen äger rum i maj och längre fram på sommaren vissnar hela plantan ned och går i vila till nästa vår. Det finns två typer av Trillium med avseende på hur blommorna sitter. Den ena typen har sidriktade blommor på en kort stängel några centimeter över de tre bladen. På den andra typen växer de tre kronbladen upp direkt från bladen utan någon stängel och de är uppåtriktade.

Min egen erfarenhet av Trillium har under åren varit rätt nedslående. Det är först under senare år som jag lyckats på allvar etablera några arter. Länge gick jag i förvissningen att jag inte kunde odla Trillium. Det är under den senaste tioårsperioden som jag haft större lycka med att etablera olika arter och få dem att utvecklas väl. Man ser ibland uppgiften om att det skulle vara svårt att fröså Trillium men så är enligt min mening inte fallet. En viktig förutsättning för ett lyckat resultat är att man har tillgång till färska frön. Har man det är det lätt att få Trillium att gro. Sår man färska frön på hösten gror de i normalfallet under våren. Eventuellt kan två vintrar behövas. Utvecklingen efter grodd är långsam och det är tålamodsprövande innan man kan se resultatet i form av blomning. Det är detta som görTtrillium dyr att köpa och det är absolut värt att ta sig tid att vänta in frösådden.


Trillium albidum, vitt jättetreblad växer i Norra Kalifornien, Oregon och Washington. Den är i normalfallet vit men det förekommer en färgavvikelse med purpurfärgade blommor. Vid sådd kan det förekomma att en del exemplar får den avvikande färgen. Så blev fallet då jag 2007 sådde den. Det blev totalt 7 plantor varav en blev purpur. Trillium är inte populär hos rådjuren men kan däremot attackeras av mördarsniglar. Lite effekter av det kan urskiljas på bilden.


Trillium chloropetalum, jättetreblad finns också den i väster, närmare bestämt i Kalifornien. Den finns både som vit och som vinröd. Min sådd gav upphov till enbart röda exemplar. Bladen är dekorativt fläckiga.


Trillium kurabayashii, marmortreblad är ännu en av de västliga arterna och den finner man i Kalifornien och Oregon. Det svenska namnet syftar väl på de vackert marmorerade bladen. Blommorna är mörkt purpurfärgade.


Trillium ovatum, mysktreblad, har även den västlig utbredning men finns i ett större område omfattande flera stater öster om Klippiga Bergen. Den kan vara svår att särskilja från den nedanstående T grandiflorum. Ett kännetecken är att kronbladen hos T ovatum inte är överlappande. Dock förekommer en viss variation i utseende såtillvida att kronbladen ibland överlappar varandra. Då är skillnaderna så små att man i stort sett enbart kan särskilja dem utifrån var de växer. Mitt exemplar har enligt Göteborgs botaniska sitt ursprung i Oregon.


Trillium grandiflorum, stort treblad, är som sagt mycket lik föregående men förekommer enbart i öster. Den har där ett stor utbredningsområde ända från Georgia och Alabama i söder till Quebec i Kanada i norr. Blommorna sitter på en flera centimeter lång stängel och är sidriktade. Kronbladen har en tendens att krusa sig en aning i kanterna, vilket ger ett dekorativt intryck.


Trillium grandiflorum, ”Gothenburg Pink Strain” är en färgvariation som uppkommit i Göteborgs botaniska. Det är resultatet av att flera olika rosablommande kloner pollinerats med varandra. Det visar sig att den är frökonstant, såtillvida att den behåller sin rosa färg vid frösådd. De enskilda fröplantorna kan dock skilja sig något i intensitet i fråga om den rosa färgen.



Trillium sulcatum, sydligt purpurtreblad. Har som framgår av namnet ett sydligare utbredningsområde och finns i södra delarna av Apalacherna, mest i staterna Tennessee, Kentucky och Virginia. Den har blivit lite av min favorit med sina röda kronblad mot de friskt gröna bladen.








onsdag 17 februari 2016

Stormhattar

Släktet Aconitum är ett stort växtsläkte med ungefär 400 arter. Uppgifterna varierar mycket i olika källor, vilket bland annat hänger samman med hur man klassar olika underarter. Det är ett släkte som är representerat i olika tempererade delar av norra halvklotet men den största förekomsten är i Kina. Flora of China beskriver totalt 211 arter av vilka 166 är endemiska. Det är alltså ett släkte där det knappast är aktuellt att samla på sig alla eller ens en majoritet av arterna. I sann samlaranda har jag lockats av det ovanliga och skaffar gärna arter som jag inte tidigare hört talas om. Jag har inte många arter men en del som inte är så vanliga i odling. Här blir det 8 stycken som får en liten presentation. Jag har insett att jag har plats för många fler!


Aconitum napellus ssp tauricum, rumänsk stormhatt. Detta är en underart av släktets typart A napellus, äkta stormhatt. Den växer vilt i Karpaterna. Tidigare betraktades den som en egen art under namnet A tauricum. Det namnet ser man fortfarande. En av dessa stadiga upprättväxande perenner som man inte behöver binda upp eller stötta på något sätt. Hos mig har den blivit ca 80 cm hög.


Aconitum carmichaelii, oktoberstormhatt. Som det svenska namnet anger blommar den sent på säsongen. Även denna växer upprätt och stadigt. Den har hos mig blivit hög, upp till 1,5 meter. Den växer vilt över stora delar av Kina och även i östra Sibirien och Mongoliet. Trivs bra i skugga. Den växer naturligt som undervegetation i gles skog eller buskterräng.


Aconitum arcuatum, bågstormhatt. En i odling ovanlig art från Korea. Hemfördes därifrån på 1990-talet av Mona Holmberg och Ulf Strindberg, då anställda i Göteborgs botaniska. Naturligt växer den klängande i låga buskar eller träd. Det svenska namnet refererar till växtsättet. Stjälkarna böjer sig i bågiga former och är vackert purpurbruna. I rabatt där den inte har något att luta sig mot blir det ett litet lågt buskage, som kan täcka mer än en meter i sidled.



Aconitum japonicum, japansk stormhatt. En meter hög med viss tendens att lägga sig ned. Kan behöva uppbindning. Även denna är hemförd av Holmberg-Strindberg. Blommorna är ljust lavendelblå men i övrigt en växt som ganska mycket påminner om den föregående.


Aconitum anthoroideum. Alla stormhattar är inte blå. Det finns gula och vita också. Den här växer vilt i norra Kina (Xinjiang-provinsen) och i Mongoliet/Ryssland. Frökällan till mitt exemplar finns i Altaibergen på gränsen mellan Ryssland och Mongoliet. Fröerna kom ursprungligen från Osnabrück till Göteborgs botaniska via det internationella fröutbytet mellan botaniska trädgårdar. Hos mig står den lite halvskuggigt i en rabatt och har blivit ungefär en halv meter hög. I Europa finns den liknande A anthora, gul stormhatt och en del anser att det egentligen är samma art.



 Aconitum hemsleyanum ’Red Wine’, slingerstormhatt. En del stormhattar har utvecklat ett slingrande växtsätt och växer naturligt klättrande i träd och buskar. Slingerstormhatten är varierande i utseende och det har selekterats fram ett flertal sorter. ’Red Wine’ är en av de mörkaste och den är i vissa ljusförhållanden nästan svart. Den behöver alltså något att klättra i. Bäst och mest naturligt är givetvis att låta den växa i någon buske men jag har den planterad vid en spaljé tillsammans med några klematis.


Aconitum austroyuannense, vindelstormhatt. Många stormhattar växer naturligt ungefär som jag beskrev för bågstormhatten ovan. Vindelstormhatten är en sådan. Den står alltså inte stadigt för sig själv utan behöver något att luta sig mot. Alternativt låter man den helt enkelt halvligga och fungera som ett slags marktäckare. Jag har bundit upp denna men vet inte riktigt hur jag skall ha den på sikt. Det är en kines från Yunnan-provinsen där den växer på hög höjd.


Aconitum episcopale, biskopsmössestormhatt. Också den här kommer från Yunnan-provinsen men växer på ännu högre höjd. Den har ett liknande växtsätt. Den har jag inte bundit upp utan den får ligga ned, mestadels lutande mot en stor sten.










måndag 8 februari 2016

Guldramssläktet

Uvularia eller guldramssläktet innehåller 5 olika arter och finns uteslutande i Nordamerika. Det är typiska skogsväxter som trivs bra i mullrik jord i halvskugga. Släktet tillhör familjen Colchicaceae, tidlösaväxter, men är inte några knölväxter. De växer med köttiga rhizomer, som beroende på art sprider sig i sidled i större eller mindre utsträckning.

Jag är en rätt typisk samlare och har alltid lockats av växtsläkten med ett rimligt antal arter, så att man kan ha ambitionen att skaffa alla. I släktet Uvularia med sina 5 olika arter är det frestande att försöka odla alla. En restriktion är dock att en av arterna inte anses härdig i Sverige och är mycket svår att uppbringa här i Europa, annars skulle jag gärna försökt. De fyra övriga har jag emellertid, eller har haft. En av dem är nu borta och jag har tyvärr heller inte kvar någon bild på den. Det problemet skall snarast åtgärdas eftersom jag beställt den från England och skall plantera den igen till våren.


Den i odling i vårt land särklassigt vanligaste är Uvularia grandiflora, guldrams. Den har tidigare gått under det svenska namnet sorgklocka och detta kan man fortfarande höra ibland. Den växer kompakt och breder bara mycket långsamt ut sig i sidled. Den får drygt halvmeterlånga stjälkar, som ibland grenar sig en gång, och ovala till lansettlika blad. Bladfärgen är friskt ljusgrön. I toppen av stjälkarna sitter enstaka eller ibland dubbla klocklika gula blommor, ungefär 5 cm stora. Den finns vildväxande i hela östra Nordamerika ända upp till Kanada.



Snarlik men något mindre är Uvularia perfoliata, liten guldrams. Höjden är under halvmetern och blommorna är bara ungefär 3,5 cm stora. Annars är det ingen större skillnad. Namnet perfoliata antyder att man skulle kunna se skillnad genom att stjälken går genom bladens nederdel. Det är tyvärr fallet även med guldrams, om än kanske inte lika påtagligt, men det kan vara väldigt svårt att se skillnaden. För experten finns några andra karaktärer som skiljer men jag går inte in på det. Det är den här arten som jag haft men inte har kvar längre och även saknar bild på. Den växer vild i samma område som föregående.

Därför över till nästa, Uvularia sessilifolia, blek guldrams. Denna är betydligt lägre och blir bara högst 30 cm hög. Å andra sidan sticker den raskt iväg i sidled med sin rhizomer. Stjälkar kan sticka upp flera decimeter bort och den kan snabbt täcka en kvadratmeter eller mer. Den växer då inte alls lika kompakt som de två föregående utan tämligen glest. Blommorna är utdraget klockformiga och mycket ljust gula, nästan vita. Också denna finns i stora delar av östra Nordamerika.




Den sista som jag har är Uvularia pudica, blyg guldrams. Det svenska namnet är inte officiellt och den finns inte omnämnd i Svensk Kulturväxtdatabas (SKUD). Det råder lite olika uppfattning om det korrekta vetenskapliga namnet. I Flora of North America heter den Uvularia puberula medan RHS växtdatabas anger det namnet som en synonym. Den är ännu mindre än föregående och blir ungefär 20 cm hög och är minst lika spridningsbenägen. Blommorna har liknade form som föregående men är mindre och något mörkare gula. En viktig skillnad är att blommorna sitter två och två på stjälkarna. Det är aldrig fallet hos U sessilifolia. Vildväxande i södra och centrala Appalacherna.



Den som jag inte har och kanske tvingas ge upp tanken på är Uvularia floridana, floridaguldrams. Den växer som namnet anger i Florida och några angränsande stater och kan nog vara svår att få att trivas i vårt klimat.