lördag 20 augusti 2016

Bra sommar

Jag får säga att jag känner mig nöjd med sommaren så här långt. Det har varit flera perioder med riktigt varmt och skönt väder även om det också blandats ut med kyla och regn. I genomsnitt har det väl jämnat ut sig till något tämligen normalt men ett bestående minne är ändå att det varit ett antal riktigt sköna dagar och kvällar. Särskilt var det fallet innan sommaren enligt almanackan skulle börja. Slutet av maj och början av juni bjöd tidvis på riktig högsommarvärme och tyvärr för trädgårdens del också ordentlig uttorkning. Lyckligtvis kom regnen i sista minuten och växtligheten repade sig efter att ha hängt på ”gärsgår’n” ett tag.

Sedan jag senast skrev något här på bloggen har trädgården bjudit på en hel del glädjeämnen. Här kommer några.


Den första är en växt i familjen Gentianaväxter. Insamlad vid en Kinaexpedition 2008 av två Henrik och en Henning vilket gav förkortningen HeHeHe. Artnamn än så länge obekant. Går därför under namnet Tripterospermum sp (HeHeHe 220). Blommade så smått förra året men i år var blomningen riktigt riklig. Den får närmast ses som en klängväxt och borde kanske ha något att klänga sig upp på. Men jag tänkte mig den som marktäckare och får väl se hur det utvecklas.


I den djupa skuggan under mullbärsträdet blommade i juli Ligularia przewalskii, spirstånds. Den långa torrperioden i maj-juni tog kål på huvuddelen av de övervintrande mördarsniglarna här och i år fick den vara helt i fred, vilket gav både hela och fina blad och ordentlig blomning.


Ovanför den breder alltså mullbärsträdet ut sig. Det är en hybrid som tagits fram i Göteborgs botaniska trädgård och jag får skam till sägandes erkänna att jag inte kan erinra mig vilka föräldrarna till det här välartade barnet är. Den har växt betydligt mer än vad jag tänkte mig och är ett vackert träd, som dock egentligen skulle behöva mera plats. I år var bärskörden för första gången riktigt riklig och jag kunde äta massor av riktigt välsmakande mullbär. Enligt min smak lika goda som äkta Morus nigra, om än kanske lite mindre i storlek.



Tvärs över gräsmattan cirka 10 meter bort växer kinesträdet, Koelreuteria paniculata. Det är frösått av mig för 16 år sedan. Fröerna plockade jag på marken på en parkeringsplats vid en vägkrog  i Schweiz. Enstaka blommor har jag haft tidigare men i år är blomningen imponerande. Också det trädet har hamnat en aning i kläm och växer därför snett.



Den säckbuske, Ceanothus ’Gloire de Versailles’, som jag planterade i höstas har nu i sommar också blommat. Mina försök med andra arter av Ceanothus har inte utfallit väl, men den här får nog räknas som ett tämligen säkert kort här. Det som är lite äventyrligt är att de oftast säljs på hösten och då blir första vintern en extra prövning. När denna nu klarat den utan problem hoppas jag på en ljus framtid.


Jag skrev ”bjudit på glädjeämnen”. Nästa bild visar inte direkt något jag bjudits på, utan frukten av rätt hårt arbete. Det är ett nytt område i den vilda delen av trädgården som jag röjt och ställt i ordning för plantering av mera ”tama” växter. Kaprifol, björnbär, örnbräken och diverse sly är sådant som grävts upp och rensats bort. Alltsammans hamnade i en rejäl hög tillsammans med en del annat som klippts eller sågats bort och eldades upp för ett par dagar sedan. Nu omvandlat till en hög med vit och fin aska får det återgå till cirkulationen. Till våren skall här planteras. Återkommer då med rapport.







lördag 16 juli 2016

Dvärgbarr

Under senare år har jag snöat in ordentligt på dvärgväxande barrväxter. Mestadels rör det sig om så kallade häxkvastar, d v s genetiska missbildningar som uppstår spontant hos barrväxter. Genom att ta ympar eller sticklingar från den missbildade delen av trädet får man en planta som avviker från moderplantan, oftast genom dvärgväxt. Jag tog en liten runda i trädgården för en stund sedan och tog ett antal bilder. De som jag visar här har jag planterat under de senaste tre åren och de är alltså inte fullt utväxta.


Den första är en liten ädelgran. Namnet är Abies veitchii ’K 2001’. Det är en häxkvast av den japanska fujigranen med blågröna barr. Den är ett exempel på ett av problemen med de här småträden, nämligen att de är mycket lätta för rådjuren att komma åt. Hos mig kommer rådjuren fram i trädgården främst under vintern och då är det vintergröna speciellt lockande. Just Abies tycks särskilt smaklig och den här lilla plantan betades ned kraftigt under vintern 2015, då den var helt oskyddad. Till skillnad mot flera andra släktingar som drabbades av samma blev den relativt snyggt ”beskuren” och den har nu återhämtat sig rätt bra. Den växer 3-4 cm per år.


Cedrus libanii ’Taurus’ låter inte som den allra härdigaste men har klarat sig utan minsta problem över flera vintrar. Det är mer än man kan säga om en del andra som man skulle tro var betydligt härdigare. Växer något fortare än föregående men mest på bredden och tycks inte bli så hög.


Cryptomeria japonica ’Tansu’ är den allra mest svagväxande av mina barrdvärgar. Den växer bara någon enstaka centimeter per år och har hittills hållit sig i en regelbunden bollform.  För närvarande är den bara knappt tio centimeter. Härdigheten hos denna sort är nog inte den bästa men hittills har det inte varit något problem.


Larix kaempferi ’Blue Dwarf’ kan förväntas bli cirka en meter bred och en halvmeter hög efter tio år. Vackert blågröna barr och fin höstfärg.


Larix kaempferi ’Tunis’ är ympad på en cirka 3 dm hög stam. Den finaste tiden är på försommaren då den nya tillväxten kommer och senare på hösten med höstfärgerna. Svagväxande, mest på bredden.


Picea glauca ’Alberta Globe’ har jag planterat i grus i en bred och djup spricka i berget. Nyplanterad, så framtiden får utvisa hur det går med den.


Pinus leucodermis ’Schmidtii’ är den köpt som, men bör nog egentligen heta P heldreichii ’Schmidtii’. Den här extrema formen av ormskinnstall upptäcktes av Eugen Schmidt i bergen i närheten av Sarajevo. Moderplantan är över hundra år gammal och är bara tre meter hög. Växer långsamt i bollform men går med tiden upp med en topp så att den blir kompakt konformig.








torsdag 14 juli 2016

Överlevare

Varje vår när våren kommer drabbas man av en speciell överlevnadsoro. Man går runt i den frusna trädgården och letar tecken på liv och är i vissa fall fullt övertygad om att nu är det slut. Den där busken eller den där lökväxten måste ha lämnat in. Men likaså varje år (nästan) finner man att oron var helt obefogad. Det man trodde var dött lever i högönsklig välmåga. Trots att man upplevt detsamma i decennier upprepas samma sak varje år. Alltid är det något som man tror har dött men som i alla fall visar sig fullt levande lite längre fram på våren eller sommaren. Här några exempel från i år.

För Gladiolus flanaganii är det naturligtvis berättigat med en viss oro. (SKUD har inte gett den något svenskt namn)  I sina hemtrakter i Drakensbergens klippbranter är den inte van vid bistra nordiska vintrar och det är förvånande att den ändå klarar sig så bra som den gör. Jag har odlat den i mer än fem år och den kommer troget varje år med blommor ungefär vid den här tiden. I år liksom de flesta år var jag övertygad om att nu hade den ändå till slut gett upp. Jag såg inga livstecken ens när värmen kom här i maj. Döm om min glädje och även viss förvåning när jag plötsligt fick syn på knoppar, som började lysa rött för en tid sedan. Vid närmare påseende såg jag att även de smålökar jag planterat ut efter frösådd av egenskördade frön levde och frodades. Dock ännu inte mogna för blomning, men nästa år kanske…


I höstas planterade jag säckbuske, Ceanothus x delilianus ’Gloire de Versailles’. Det är en av de buskar, som handelsträdgårdarna konsekvent säljer enbart under hösten då de blommar, i förvissningen om att kunderna annars inte vet vad det är och inte köper den. Det är inte alltid en så bra planteringstid för så pass ömtåligt material, då den inte hinner rota sig ordentligt före vintern. Vårvintern kan då bli för tuff för den. Lite toppar frös bort men annars klarade den sig galant och nu börjar blomningen så smått komma igång. Det var inget jag vågade föreställa mig i mars.


Ett annat nytillskott på buskområdet förra året var en kryddbuskehybrid, Calycanthus ’Venus’. Det är hybrid med komplicerad bakgrund där tre arter är inblandade i olika led: C floridus, C occidentalis och C chinensis. Sorten är ny och patenterades 2005. Odlingserfarenheten i Sverige är än så länge begränsad. Jag köpte den i Tyskland förra året och var en aning pessimistisk. Nu har den växt till sig lite och faktiskt visar den redan upp sin första blomma. Tyvärr sitter den lågt på den lilla busken och det myckna regnandet på senare tid har fått en del jord att skvätta upp och missfärga kronbladen en aning. Den berömda doften finns där i alla fall.


Förra året fick jag till min enorma glädje, och även i det fallet förvåning, blommor på min Moraea spathulata, gul påfågeliris. En ättling till ett exemplar som Göteborgs botaniska insamlat i Lesotho i södra Afrika, som stått hos mig i många år utan att få någon blomma. Jag skrev om den i någon blogg förra sommaren när den blommade. Nu var jag i andanom inställd på att kanske få se en ny blomma i år. Hoppet om det sjönk i botten när jag såg alla de stora blad som övervintrat vissna efter hand i våras. Till slut var det inga kvar och jag trodde väl att blomningen var en engångshändelse och att nu var den borta. Men till min glädje fick jag för ett tag sedan se något grönt som stack upp där den stått och nu kan jag konstatera att det är nya blad på gång. Ingen blomning i år men någon gång i framtiden kan jag säkert hoppas på det. Kanske inte så mycket att visa bild på några ynka blad men jag gör det ändå.


Till slut ett par trädgårdsbilder som inte visar direkta ömtåligheter. Den första är en rododendron som blommar så här sent. Det är Rhododendron lepidostylum, gul borstalpros. Den är hemmahörande på hög höjd (över 3000 meter) i Yunnanprovinsen i Kina och det har inte varit minsta härdighetsproblem med den. Den kan mycket väl odlas bara för sina blad som är stålblå och mycket anslående, i synnerhet den tidiga nytillväxten. Kontrasten mot de smörgula blommorna är fantastisk. Det är bara en liten hake och det är att nytillväxten av blad kommer före blomningen vilket gör att blommorna till viss del döljs av bladen. Annars hade vi här talat om en riktig fempoängare.


Lite ovanligt med en rododendron som blommar samtidigt som liljorna, men så är det. Här blommar mina gula Lilium superbum, drottninglilja, överdådigare än på flera år.






måndag 27 juni 2016

Sommar och sol

Varmt och torrt har det varit här i maj och juni fram till för en knapp vecka sedan då det började regna lite mera. Jag hade hunnit plantera en del innan torkan kom och det har varit jobbigt att stödvattna i rabatterna. I mitten av juni började även en del äldre träd och buskar visa tecken på torkproblem. Så det regn som kommit nu under en period har varit behövligt. Än så länge är, trots några rejäla regnskurar och ett mera omfattande regnområde, marken riktigt torr en bit ned. Det märktes häromdagen då jag fick för mig att jag kanske kunde plantera ut en del av årets sådder som stått och väntat ett tag. Fem cm under den fuktiga ytan var det torrt så att det rök om jorden. Det tar sin tid innan vi är tillbaka till normal markfukt. En fördel är dock att mördarsniglarna strukit med. För tillfället är det näst intill snigelfritt här.

Lökblomningen är trots att vi är i slutet av juni inte helt över. Många i släktet Allium blommar exempelvis under senvåren och sommaren, ja somliga till och med under sensommaren. Här är nu tre arter som blommar för fullt. Den första är Allium acuminatum, näbblök, en lökväxt från Nordamerikas västkust. Den växer på bergsängar på Klippiga Bergens västsida och kan bilda stora bestånd. Det är tämligen nederbördsrika områden och den klarar vårt sommarklimat bra om den får en väldränerad placering. Jag har ursprungligen planterat en lök men den har frösått sig i gruset i min lökbädd och nu är där många exemplar. Jag är inte helt säker på ursprunget till det svenska namnet men jag kan tänka mig att det syftar på de yttre kronbladen som böjer sig ned i en näbbliknande spets.


Allium cernuum heter på svenska prärielök, vilket ger en antydan om var man kan återfinna den i vilt tillstånd. Vanligast är den i USA:s västliga präriestater. I förhållande till den förra alltså på andra sidan av Klippiga Bergen. På engelska heter den nodding onion, vilket syftar på de hängande blommorna, en ovanlig form för Alliumblommor. Prärielöken är härdig och tål även den vårt sommarklimat bra.



Allium chloranthum är en betydligt ovanligare lök än de båda föregående. Den kommer också från en helt annan del av världen, nämligen Libanon och södra Turkiet. Den gulgröna färgen hos blommorna tilltalar mig mycket. Med tanke på hemtrakterna borde den vara känslig för fukt men har visat sig gå bra där den växer överst i mitt stenparti. Den har funnits här cirka 10 år och förökat sig med sidolökar. Våren 2013 var en hård tid för den och flertalet av lökarna dog. Riktigt varför är jag inte säker på men nu har den i stort sett återhämtat sig igen.


De traditionellt försommarblommande perennerna blommar såklart också. Värmen gör att många blommar över snabbare än vanligt. Så är fallet med många pioner och jag har inte varit beredd med kameran. En som jag bevakat och varit angelägen att fotografera är Paeonia lactiflora ’Jappensha Ikhu’, en luktpion av s k japansk typ. Den har stora enkla blommor och en härlig djupröd färg. Dess blommor har jag inte sett till på ett tag. Jag blev tvungen att flytta den och det har lett till flera års blomstrejk. I år har den kommit tillbaka och på den nya platsen hoppas jag att den skall utvecklas väl.


Lite liljeblom kan man också njuta av. Jag sådde några krolliljor för några år sedan. Den ena kom från en vit form och den andra en mörkröd. De blommar nu för första gången och har visat sig ärva sin föräldrars färg.



Ungefär samtidigt som jag planterade ut de här frösådderna planterade jag en inköpt lök av en lilja i Martagongruppen, nämligen ’Mrs R O Backhaus’. Nu blommar också den och man kan lätt se släktskapet med Lilium hansonii. Det är närmare bestämt en s k Marhan-hybrid, alltså en hybrid mellan L martagon och L hansonii.


Den ena föräldern, d v s fläcklilja, Lilium hansonii blommar nu också på flera håll i trädgården. En mycket trevlig lilja enligt min smak, som lyser långa vägar med kraftigt gula blommor.










söndag 12 juni 2016

Rododendron - inte bara blommor

Rhododendronblomningen varar kanske två veckor. Återstående femtio veckor är det bara blad. Det är alltså inte oväsentligt hur bladen ser ut. En viktig period på året är när de nya bladen växer fram. Många arter/sorter har ett väldigt vackert bladutspring, som ibland nästan kan konkurrera med blomningen i färgprakt. Min Rhododendron ’Makiyak’ blommade i år ovanligt uselt. Det var bara en blomklase på hela busken. Just nu ger den tillbaka med de nya bladen som spricker ut.


Den står i ett parti där jag samlat ett antal lågvuxna rododendron. Så här ser det ut där nu med stor variation på bladfärg och bladform.


Många rododendron har vackert färgade undersidor på bladen och det blir extra tydligt just när bladen öppnar sig på våren. Ett exempel är sorten ’Hydon Velvet’ som är en hybrid mellan R yakushimanum och R bureavii. De nyutsprungna bladen har främst fått sin färg från den senare.


Än är dock inte rododendronblomningen helt över. Det är exempelvis de lövfällande azaleorna som blommar nu även om det är i slutspurten. En av mina relativt nyplanterade azaleor är occidentalis-hybriden ’Arima’.


Även de japanska azaleorna har just avslutat sin blomning de sista dagarna. Här ett par bilder. På första bilden ser man sorterna ’Hans Scholl’ och ’Dark Lady’ och på andra bilden den vita ’Feenkissen’.



Till slut vill jag bara visa hur det kan se ut i en välvuxen plantering av japanska azaleor. Det är naturligtvis Göteborgs botaniska trädgård som kan visa upp den här blomprakten. Skulle man komma någonstans i närheten av detta för man vara supernöjd. Bilden är ungefär en vecka gammal.









onsdag 1 juni 2016

Intåg i sommarhagen

Med Peterson-Bergers musik ringande i öronen vandrar vi ut i sommarträdgården. Slutet av maj blev här mer än sommar, snarare högsommar med temperaturer som ibland var uppe och snuddade vid och någon gång överskred 30-gradersstrecket. Göteborg redovisade nytt temperaturrekord för maj med 29,7 grader och här i Ottostorp, Kungsbacka var det ännu lite varmare. Torkan, ett av mina sommargissel här på berget, gör sig gällande, men också våldsamma åskoväder med häftigt regn. Vad kan man mer begära av sommar.


Än är dock inte lökblomningen slut. En del sena arter blommar för fullt här i skiftet mellan maj och juni. Först är det den senblommande junoirisen Iris cycloglossa. Det är en av de få arterna i den gruppen som trivs hyggligt i vårt våta sommarklimat. I sitt hemland Afganistan utsätts den under sommaren tidvis för översvämningar på grund av sen snösmältning och den är alltså rätt väl anpassad för ett västkustklimat. Det har man visat i Göteborgs botaniska där den odlats sedan 1969, då den hemfördes av trädgårdens dåvarande prefekt, lökexperten Per Wendelbo. Han är också den som beskrivit och namnsatt den. Från botaniska har den sedan spridits ut i handeln och kan hittas hos en del lökspecialister. Svenskt namn är doftande junoiris.


Även bland tulpanerna hittar man senblommande arter. En sådan är den utsökta Tulipa sprengeri, sommartulpan. Den blommar här i maj-juni och väcker verkligen uppseende med sin häftiga eldröda färg. Den har en så intensiv färg att kameran lätt baxnar. Man kan tro att det här är ett resultat av Photo Shop och det är det delvis, eftersom jag funnit det nödvändigt att litegrann dämpa intensiteten för att det inte skall se alltför märkligt ut. Inte tvärtom alltså.


De vilda arterna av pion är alltid först att blomma. Jag har ett antal sådana i trädgården och njuter mest av deras enkla men vackra blommor. I den enkla blomman kan man njuta av kontrasten mellan kronbladens färg och de lysande gula ståndarknapparna. Särskilt stolt är jag över min balearpion, Paeonia cambessedesii. Den skall enligt vittnesmål från många håll inte gå att få i blom på våra breddgrader. Här har det dock lyckas och min frösådda planta blommar nu för andra gången.


Nu blommar också buskpionerna. Paeonia ostii har helt vita blommor utan någon purpurfärgad fläck på den inre delen av kronbladen, som Paeonia rockii och hybrider av den. Här två nytagna bilder som visar skillnaden. Den första bilden visar en rockii-hybrid. Dessa har under åren gått under diverse namn men samlas nu under beteckningen Gansu-gruppen, purpurfläckig buskpion. Den andra bilden visar en frösådd Paeonia ostii. 



Buskpionerna kommer från Kina, som så många andra av våra trädgårdsväxer. Betydligt ovanligare är det med växter från Sydamerika. Här bilder på två arter i släktet Oxalis från sydligaste delen av Sydamerika. Första bilden visar Oxalis enneaphylla ssp ibari. Den har tidigare gått under namnet O enneaphylla var patagonica, ett namn som den fick av Göteborgs botaniskas första prefekt Carl Skottsberg. Den andra bilden visar arten Oxalis enneaphylla, klippoxalis. Båda växer i mitt norrvända lätt skuggiga stenparti.









lördag 14 maj 2016

Vår, sommar - vinter (?)

Våren började tidigt men kom av sig i april och utvecklingen stannade upp. I månadsskiftet till maj vände det och den 6 maj bröt sommaren plötsligt in i Västsverige med dagstemperaturer på över 25 grader. Det stod sig ungefär en vecka men i dag rasade temperaturen rejält. I morse var det bara lite drygt 5 grader och inte blev det så mycket mer under resten av dagen. Trädgårdsarbete i dag präglades inte av så mycket svett som rinnande näsa. Det kändes nästan som februari och inte maj. Hur som helst blev resultatet av värmen under första delen av maj att växtligheten och blomningen mer eller mindre exploderade.


Blomningen i lökhuset gick in i slutfasen och den sista att blomma var Fritillaria persica ’Ivory Bells’. Svenskt namn på arten är mörk klocklilja men här handlar det om en sort med vita eller kanske snarare ljust gröngula blommor. Inte särskilt lättodlad på friland men verkar gå bra i kruka i växthus.


Ute i trädgården kom blomningen igång på allvar med hjälp av värmen. I min japanska rabatt är en av favoriterna japansk hundtandslilja, Erythronium japonicum. Inte så olika vår vanliga hundtandslilja men mer elegant i framtoningen.


Först bland magnoliorna är ’Wada’s Memory’, en hybrid mellan M kobus och M salicifolia. Inga direkt eleganta enskilda blommor men huvudintrycket är fantastiskt tack vare den överflödande blomrikedomen. Grannen som har den precis i blickfånget berömmer den varje år och tackar för fägringen.


Även lökängen går in i slutfasen. Bland de sista att blomma är kungsängsliljan, Fritillaria meleagris. Här finns såväl den vita formen ’Alba’ som den vanliga rosa. Bilden visar den vita.




I närheten finns ett skuggigt område bakom växthuset där jag planterat ett antal olika Trillium. En av dem är T grandiflorum ’Gothenburg Pink’, en form med rosafärgade blommor som behåller den rosa färgen vid frösådd.



Träd och buskar grönskar i rasande fart. Japanska lönnar har ofta röda nyanser på de nya bladen. En sådan är Acer palmatum ’Tsuma Gaki’. Fantastisk rödorange färg på de nyutsprungna bladen. Lite svårt att ge riktig rättvisa på bild.


Svalört är inte speciellt välsedd i trädgården och får närmast anses om ett ovälkommet ogräs. Spridningsvillig med hjälp av små groddknoppar gör den väldigt konkurrenskraftig. Det finns dock ett antal namngivna sorter som man mycket väl kan odla. De är inte alls lika expansiva och de har attraktiva blommor. Jag har planterat ett par sorter och nu blommar de. På bilden ses Ficaria verna ’Collarette’. Tidigare namn på svalört är Ranunculus ficaria.



När ’Wada’s Memory’ blommat över är det dags för en annan magnoliasort. Det är Magnolia (Liliflora-gruppen) ’Spectrum’, en hybrid mellan M liliflora ’Nigra’ och M sprengeri ’Diva’. Jag såg denna för ett antal år sedan i Kew Gardens och bestämde mig direkt för att en sådan skulle hamna i min trädgård.