tisdag 10 september 2019

September är höst


Om man skall gå efter SMHI:s mera vetenskapliga definition hänger visserligen sommaren kvar ett bra tag till. Enligt den brukar hösten inte inträda här förrän långt in i oktober. Men om man ser till vad som blommar i trädgården är det befogat att tala om höst. Klassiska första höstblommor för mig är hösttidlösorna. Nu blommar de första i kanten av lökängen mot växthusväggen. Det är här i förgrunden Colchicum cilicicum (tidigare C tenorei). Bakom den Colchicum autumnale ’Nancy Lindsay’. För mig är den senare nummer ett bland de höstblommande tidlösorna. Lite kullvält av nattens och morgonens kraftiga regn men den brukar räta upp sig när den får lite sol.



Rönnarnas bär är något som lyser upp så här års. Jag har i trädgården rätt många arter av vit- eller rosabäriga rönnbuskar och de har aldrig haft så många bär som i år. Fördelen med dem är att fåglarna inte verkar förstå att det rör sig om rönnbär och lämnar dem i fred. Annars skulle nog de talrika koltrastarna ha länsat dem. Svårt att riktigt göra rättvisa med kameran. Här kommer i alla fall en bild på några vita bär. Det är en oidentifierad art som insamlats i Kina till Botaniska i Göteborg. Det kan möjligen vara en ny art men något försök att avgöra det har inte gjorts. Eller hade inte för några år sedan, då jag senast var i kontakt med Björn Aldén i frågan.


Nu har det regnat riktigt duktigt under ett par veckor så nu vågar man sig på att plantera lite buskar. Jag har fyllt ut några luckor i det parti som jag ställde i ordning 2017. Området går under beteckningen ”Projekt 17”. I dess nedre del har jag sannolikt trädgårdens bästa odlingsläge för riktigt ömtåliga lignoser, särskilt vintergröna sådana. Efter de senaste tillskotten finns här nu en kvartett av små buskar som är mer eller mindre tveksamma härdighetsmässigt. Det är från vänster till höger på bilden Viburnum davidii, Mahonia eurybracteata ssp ganpinensis x gracilipes, Aucuba japonica och Hedera (Buskformiga gruppen) ’Arborescens’.


Viburnum davidii, davidsolvon, skall vara härdig i zon 1 och jag hade ett exemplar under mer än tio år på annat håll i trädgården. Vinterskador var dock mer regel än undantag och slutligen fick den dödskyssen under den hemska vårvintern 2013. Där den stod då var inte något idealiskt läge. Där var lite för torrt på sommaren och vårsolen kom åt alltför bra. Nu har den fått en plats utan de här problemen och med betydligt lämpligare jord dessutom. Den planterades våren 2018 och har artat sig synnerligen väl. Ett par blomknoppar har den också nu.


Mahonia eurybracteata ssp ganpinensis x gracilipes är en hybrid mellan två kinesiska arter, båda synnerligen tveksamma vad gäller härdigheten. Det finns alltså inte någon direkt anledning att anta att hybriden är bättre härdig. Den är en ren chansning som jag knappt räknar med skall klara sig i det långa loppet. Jag köpte den förra våren på Kiekeberg och betalade inte så mycket för den. Nu börjar den i alla fall blomma och det kan vara enda gången jag får se detta. Men jag är optimist och hoppas att den skall leva väl och frodas i många år. Blomningen är inte så imponerande som jag förväntade mig. De enskilda blommorna längs blomspirorna slår ut efter hand och varje blomma står ganska kort tid. Det innebär att trots massor av knoppar är det inte många utslagna blommor samtidigt.


Aucuba japonica 'Variegata', gulprickig aukuba, är klart härdigare. Den har jag haft ett exemplar av ännu längre än davidsolvonet och den lever än. Även den står dock i ett sämre läge med dålig jord och där blir torrt på sommaren. Den har växt dåligt och fryst tillbaka rätt många gånger. Här skall det bli bättre (hoppas jag).


Hedera (Buskformiga Gruppen) ’Arborescens’, buskmurgröna, är ännu härdigare och den har jag odlat tidigare i zon 2 flera år. Det är egentligen en vanlig Hedera helix där man har tagit stickling från adulta (blombara) skott. Dessa blommande delar av murgrönan ser annorlunda ut med avvikande bladform och skotten slingrar inte. Det gör att sticklingplantor därifrån växer buskformigt och inte klättrande. Kan bli en vackert grön, tät och rundad liten buske med massor av bollformiga blomställningar sent på hösten.



söndag 18 augusti 2019

Som vanligt igen


De senaste tio dagarna har vi här haft vad man kan kalla för ”normalt” augustiväder, möjligen med lite fler regndagar än vanligt. Efter mitt senaste blogginlägg den 6 augusti, då jag klagade över det ynkliga regnandet har det bättrat sig. Från den 8 augusti till idag den 18 har det regnat drygt 70 mm här - välbehövligt och efterlängtat. Det bästa är dessutom att regnet fördelat sig rätt jämt på ett antal dagar. Som väl är har vi sluppit det man fick natten till i fredags bara ett par mil härifrån. Då kom där 70 mm bara på två timmar. Regnet har kunnat tränga ned ordentligt efter hand och på de flesta ställen är jorden nu ordentligt fuktig, även djupare ned. Det hindrar inte att det finns riktigt torra partier där det är snustorrt ett par dm ned. Det behövs rikligt med regn under hösten och gärna en snörik vinter för att det skall bli helt normala förhållanden överallt till nästa vår. (Tänk att jag skulle önska mig en snörik vinter!)

I uppehållet mellan regnen har det gått att göra en del trädgårdsarbete. Invid den nya stentrappa jag berättade om sist fanns ett litet område som var helt igenväxt med gräs, kaprifol och små slånbuskar. Klippning kändes som ogjort arbete då det snabbt växte upp igen och jag tog mig för att göra en röjning och rensning på djupet och nu är här ren och fin jord men väldigt torrt. Det får ligga i träda till våren då jag ämnar göra viss jordförbättring och sedan föröka plantera lite torktåliga växter. Ett litet extra stenparti kanske? Så här ser det ut. Den stora trädstammen är från en självsådd bok som jag sågade ned för sådär 15 år sedan. Stammen fick stå kvar och tjäna som ett stöd för min tvättlina. Nu börjar den ge upp och kan komma att falla omkull när som helst. Den skall bort helt till våren och ersättas med ett ordentligt tvättlinestöd.


I och med regnet vågade jag mig på att plantera lite. Vissa perenner har jag flyttat och en del frösådder har stått i kruka och väntat på att kunna planteras ut. Dessutom blev det ett nyinköp häromdagen, för att fylla ut en lucka i ett av mina senare ”projekt”, som ännu inte är helt färdigplanterat. Jag fick syn på helt nyinkomna exemplar av buskmurgröna, Hedera (Buskformiga Gruppen) ’Arborescens’. Buskmurgrönor är baserade på adulta, fertila kloner av olika murgrönor, i det här fallet Hedera helix. Med det menas att man tagit sticklingar från de delar av murgrönan där blommorna kommer. De delarna ser annorlunda ut och växer annorlunda. Bladformen skiljer sig och de klättrar inte. Sticklingsplantan utvecklas till en icke-klättrande låg och tät buske, som blommar. Jag gissar att det är femte försöket jag gör med en sådan under min trädgårdskarriär. Jag tror att jag nu hittat en plats där den skall överleva, växa och frodas. Hoppas det, för det är en helt fantastisk liten vintergrön buske. Tyvärr riktigt dåligt härdig, men med hjälp av växthuseffekten skall den nog klara sig.


Som granne har den bland annat en hortensia, Hydrangea macrophylla. Köpt för några år sedan som krukväxt och efter några försök att övervintra den i kruka med rätt dåligt resultat blev den 2017 planterad på friland. Krukhortensiorna brukar inte vara så lyckade på friland. De blommar på gammal ved men har benägenheten att frysa ned på vintern. Nu har vintrarna varit milda och den har klarat sig med bara måttlig tillbakafrysning. I år blommar den hyfsat. Vi får se hur det går med den på sikt.


Frilandshibiskus, Hibiscus syriacus, är däremot helt säker i min zon. Sorten ’Pink Giant’ är den senast tillkomna här. Den börjar blomma nu. Lite senare än ’Oiseau Bleu’, som är den vanligaste och även tidigast blommande. Jag besökte botaniska för ett par dagar sedan och såg då deras stora gamla exemplar av denna, fullständigt översållad med blålila hibiskusblommor. Jag tror aldrig jag sett den med en så enormt riklig blomning. Är man i närheten bör man titta in och låta sig imponeras. Min ’Pink Giant’ är absolut inte jämförbar. Kanske om 30 år?


En pålitlig höstblommande perenn, som trivs i lite skuggigare skogsmiljö är skogsaster, Eurybia schreberi.  Den börjar nu blomma och har visat sig självså sig ganska flitigt. Numera har jag en hel liten grupp efter att ha planterat en frösådd planta för några år sedan. Det passar mig alldeles förträffligt eftersom den gärna får breda ut sig där den växer. Som närmaste granne har den en nära släkting, nämligen vit skogsaster, Eurybia divaricata. Mycket lik men har ännu vitare blommor och blommar några veckor senare. Dess blad syns till höger på bilden. Den har inte alls visat sig lika benägen till spridning.



måndag 5 augusti 2019

Ett stilla regn


När detta skrivs faller ett stilla regn över min trädgård – med betoning på stilla. Inte tillräckligt för att vara till någon direkt glädje för växterna men tillräckligt för att det skall kännas lite obehagligt att ägna sig åt trädgårdssysslor. Inte något som SMHI lyckats fånga upp i prognos, men det syns ändå på radarn i form av en lite ljusblå fläck precis över mig och den allra närmaste omgivningen. Inte helt ovanligt den här sommaren. I den mån det regnat över huvud taget är det just på det här sättet som det för det mesta varit. Tillräckligt för att berget skall se vått ut men för lite för att väta jorden i någon större utsträckning. Min tillit till SMHI är efter de två senaste somrarna kraftigt naggad i kanten men skall man ändå tro lite på dem, så sker det ett skifte från och med i morgon. På tre dagar med regn skall det komma uppemot 30 mm. Jag har slutat tro men hoppas kan man…

Mitt i den värsta värmen och den mest intensiva torkan kommer det varje år upp en liten späd varelse i lökbädden. Det är höstblåstjärna, Prospero autumnale, som behagar blomma mitt i sandöknen där, när det är som allra torrast. Märkligt men lite gulligt. Man måste buga inför den, inte bara för dess tapperhet, utan också för att se den ordentligt. Den är inte särskilt stor, högst en decimeter höga blomstänglar. Det är en nära släkting till de vårblommande blåstjärnorna och när jag en gång sådde den fördes den också till släktet Scilla, vilket somliga envisas med fortfarande.


Senaste tiden har jag svettats i värmen med att försöka få till en bättre trappa i den skreva som förbinder trädgården med de allra längst ned belägna delarna. Där har jag gjort diverse misslyckade försök att placera stenar så att det går att gå i branten. Det har alltså inte gått så bra och där har varit äventyrligt att gå eftersom mina stenar inte stannar kvar där jag lagt dem då man trampar på dem. Jag beslöt mig för att göra en radikal förbättring och försöka tillämpa lite bättre metoder för att få stenarna att tåla att man går på dem. Givetvis en viktig förutsättning för en trappa! Jag hade på annat håll ett antal stora gamla stenar av äkta naturlig Fjäråsgnejs, som inte direkt behövdes där de låg. Efter några ytterst svettiga dagsverken med utnyttjande av alla krafter som finns kvar på ålderns höst, lyckades jag till slut åstadkomma detta. Nu kan man hoppa på stenarna utan problem! Det blev bättre än vad jag vågade tro.


Trädgårdens norrsluttning har hållit sig bättre än södersidan och även bättre än förra året. Jag har bara behövt vattna några nyplanterade rododendron lite. Förvånansvärt lummigt exempelvis i den här perennplanteringen. Den ligger i vad man kan kalla vandrande skugga med sol under förmiddagen till framåt tio och därefter kortare solglimtar lite från och till under dagen. Här har det inte alls varit något vattningsbehov.


En av de växter som finns här är Crocosmia ’Lucifer’, montbretia, med sina signalröda blommor. Egentligen trivs den alldeles för bra och tar för sig lite väl mycket på bekostnad av annat. Den sätter sidolökar och bildar med tiden jätteruggar. Jag har delat och flyttat medvetet men lökar har också på något sätt följt med jord till andra ställen, så nu finns den på många ställen i trädgården – ja det börjar bli för mycket av det goda.


Jag har två rabattrosor i trädgården. Det är rester från de försök till rosenplantering som min svärmor ägnade sig åt på 70-talet. Efter försök att flytta dem till ett bättre ställe än det ursprungliga har de ändå återigen hamnat i ett rätt hopplöst rosläge, skuggade främst av ett jättestort mullbärsträd. Riktig sol får de bara under några morgontimmar och de borde alltså inte trivas särskilt bra. De senaste åren har de växt till sig riktigt ordentligt, då de inte fryst tillbaka nästan något under vintern. I år blommar dessutom en av dem rikligt fint. Namnen har för många år sedan försvunnit.


Blommar gör också även i år kinesträdet, Koelreuteria paniculata . Inte lika överdådigt som förra året men i all fall rätt fint. Ur fotograferingssynpunkt är problemet att blommorna i huvudsak sitter 5 meter över marken och med bakgrund mot himlen. Vackert att se på men svårt att återge med hjälp av kameran. Här är i alla fall en enskild blomställning som sitter lite lägre och med bladens grönska i bakgrunden.


Medan jag skrivit har regnet upphört och solen gör sina försök att bryta fram. Allt är som vanligt alltså, men kanske väntar riktigt regn i morgon?

söndag 28 juli 2019

Rekordvärme - igen!


Förra sommaren i juli visade min termometer som mest 35,3 grader – det högsta vi uppmätt här på landet. Jag trodde då att jag aldrig skulle få uppleva något liknande igen. Det visade sig att det bara dröjde ett år och några dagar innan det blev ännu varmare. I fredags den 27 juli var det 35.4 grader på min termometer.



Den sista veckans rekordvärme har gjort att det nu är minst lika torrt här som förra året. Katsuran tappade sina blad redan någon vecka in i juli förra året. I år dröjde det en aning längre men nu är det inte många blad kvar. Bilden här togs i onsdags den 24. Höstfärg kan vara trevligt men det skall inte komma redan i juli.



Med hjälp av flitig vattning hölls det mesta vid liv förra året även om en del dog. I år har det fortsatt på samma sätt. Jag har fått ägna massor av tid åt vattning och förhoppningsvis kunnat hålla liv i det som klarade förra året. En del verkar ha mått riktigt bra av värmen och vattningen och utvecklats väl. Exempelvis var rododendronblomningen väldigt bra i år. Ett annat exempel är den relativt nyplanterade irländska ljungen, Daboecia cantabrica. Den växte till sig mycket bra förra året och nu under försommaren. Just nu blommar den. Den är inte så väldigt härdig och klarar sig nog som mest i zon 2 i Sverige. Man kan likna den vid klockljung men den är i alla avseenden större. Större växt, större blad och större blommor. Det finns ett antal namnsorter och jag har tyvärr glömt vilken det rör síg om här.



Mina dagliljor som står i halvskuggigt till skuggigt läge har mått väldigt bra i värmen. Med lite vattningshjälp är blomningen i år rikligare än någonsin. Här kommer bild på några sorter. Det är i ordning sorterna: ’Apricot Beauty’, ’Big Bird’ ’Daring Dilemma’, ’Destined to See’ och ’Ed Murray’. Därutöver slutligen en fin sort som jag tyvärr tappat bort namnet på. Om någon som ser detta kan ge ett tips om vad det kan vara är jag givetvis tacksam.








söndag 21 juli 2019

They did it again!


SMHI alltså. Jag vet inte hur många gånger förra sommaren som SMHI utlovade regnområden och slut på torkan, men regnet uteblev eller reducerades till tiondelar av millimeter. I år har detta upprepats flera gånger, senast i dag. I över en vecka har prognosen pekat på, att ett omfattande regnområde skulle passera under söndagen med rikligt regn. Nederbördsmängden har pendlat mellan 8 och 14 mm. Så sent som i går kväll klockan 23 stod det fortfarande på SMHI:s hemsida att det ungefär från midnatt skulle börja regna här i Kungsbacka och fortsätta till långt fram på morgonen – totalt 8 mm. När jag tittade ut på natthimlen tänkte jag att ”fan tro´t”. Det såg verkligen inte ut som om det var ett stort regn i nära antågande. Och det var det inte! Visst kom det någon gång under natten lite vått från himlen. Min regnmätare har inte så väldigt hög precision men mer än någon enstaka mm var det inte. När jag steg upp vid 6-tiden hade det redan i stort sett torkat upp.

Här är nu väldigt torrt i trädgården. Inte riktigt lika torrt som vid motsvarande tid förra sommaren men bra nära. Med nattens lilla skvätt har det sedan midsommar kommit ungefär 10 mm. Det mesta just i form av sådana här småskvättar som för växtligheten är till ingen nytta. Jag vattnar morgon och kväll så mycket jag vågar med tanke på brunnens kapacitet, men helt räcker inte det. Min fina koreanska kornell som tycktes ha överlevt förra året med nöd och näppe, men som likväl blommade fint i maj, har nu helt torkat in och dött.



 Även en ung magnolia har gått samma öde till mötes. I båda fallen kom det såväl blad som blommor i våras, men därefter torkade bladen in och på bara en vecka var de helt bruna.  Min största katsura börjar precis som förra året få höstfärger och jag kan nu liksom då känna doften av döende blad, när jag går till brevlådan för att hämta tidningen. En utsökt doft men den hör hemma i september och inte i juli! Undrar just hur länge det trädet skall klara detta. Det är fjärde året i rad som en stor del av bladen faller i förtid. Det har aldrig hänt den tidigare någon gång.

Jag får fundera på mitt växtval. Det är uppenbart att jag i viss mån får tänka om, men i min ålder känns det för sent att börja tänka på torktåligare träd och buskar. För tillfället känns det bara lite tomt och lätt uppgivet. Det finns lyckligtvis en del som klarar torkpåfrestningarna utan direkta problem. En sådan är min katalpa. Den växer och frodas med sina bamsiga blad som står spänstiga och fina, hur mycket solen än gassar. Nu blommar den för fullt. Ursprungligen fick jag den av en trädgårdsvän som sått den, och inte ansåg sig kunna odla den i sin trädgård. Fröerna var ospecificerade och det enda man visste var att det rörde sig om någon art av katalpa. Nu när den blommat några år törs jag med stor säkerhet slå fast att det rör sig om kinesisk katalpa, Catalpa ovata. Bladen utseende och de gräddgula, lite mindre blommorna får anses tillräckliga för en identifikation.




I det betydligt mindre formatet hittar man en liten tuffing. Hosta ’Blue Mouse Ears’ har inga som helst problem med torkan. Den står i skugga men jorden är väldigt torr där den växer. Det tycks inte bekomma den nämnvärt. Tvärtom växer den och blommar de två senaste åren som aldrig tidigare. Det är en liten funkia som gör sig mycket bra i de skuggiga delarna av stenpartiet exempelvis.


Blommar gör nu också drottningen bland liljor, Lilium superbum. Ja, den heter naturligtvis drottninglilja på svenska. Högväxt nordamerikan som i normalfallet har röda blommor men finns också i en gul form. Det är den jag har. Dess blommor lyser nu fint i skuggan över två meter upp i luften. Inga torkproblem där lyckligtvis.


Det är klart man kan inte bara gnälla på torkan. Sol och värme har naturligtvis också sina fördelar. Det har exempelvis varit många angenäma kvällar på altanen med utsikt över dalen nedanför och Stensjöns vatten. Särskilt angenämt med fullmåne på den klara himlen i söder, när mörkret börjar falla. För 50 år sedan gick det omkring ett par amerikaner där uppe. Märkligt att tänka på.



söndag 14 juli 2019

Torrt och varmt här


Det är ungefär nu som den riktiga högsommaren inträder. I genomsnitt är det mellan den 15 juli och den 15 augusti som allra varmast. Det är också då som man brukar få de allra högsta maxtemperaturerna. Det är inte säkert att det blir så i år eftersom jag redan flera gånger uppmätt temperatur på över 30 grader. Det är inte lika torrt som förra året men var klart på väg ditåt för någon vecka sedan. Emellertid kom det en del regn i slutet av förra veckan och det blev totalt cirka 10 mm. Det gjorde nytta men ett par solgassiga dagar har gjort att jag ändå måste vattna på de mest solbakade delarna i södersluttningen. Tala inte om det för semesterfirarna men jag hoppas faktiskt på betydligt mera regn!

Lökblomning förknippas väl oftast med våren men det finns en del som blommar även nu mitt i den varmaste sommaren. En sådan är Allium cernuum, prärielök. Det är en ganska lättodlad lökväxt, som i och för sig kräver väldränerad jord men annars inga problem med den. Den rekommenderar jag gärna. Kanske lite svår att få tag i.


En annan lökväxt som blommar nu är den vackert blå Triteleia laxa, blå bukettlilja. Här är det sorten ’Corinna’. Dess ursprung är kanske lite oklart men många ser den som en kultivar av T laxa. Möjligen kan det vara en hybrid. Förr i tiden ansågs den som en sommarlök, som såldes på våren för blomning under sommaren, men som sedan likt exempelvis Gladiolus måste tas upp för frostfri vinterförvaring. Den gick då även under namnet Brodeia. Att den skulle vara ohärdig är fel. I åtminstone zon 3 kan man räkna med att den klarar vintern galant om den får stå i väldränerad jord. Kanske beror missuppfattningen beträffande härdigheten på att den härstammar från Kalifornien. Man har väl helt enkelt utgått ifrån att en lökväxt därifrån inte kan klara vintern på våra breddgrader. Mina exemplar har står på den här platsen i över tio år utan problem. Ja, den förökar sig inte direkt men kommer troget tillbaka med att antal blommor varje år.


Mer traditionellt är det såklart med liljeblom. På bilden syns de vackert röda blommorna hos Lilium pumilum, korallilja. Det är en lilja att rekommendera för en traditionell liljebädd, gärna i lite halvskugga. Den blir rätt hög. I år är den ungefär så hög som jag, d v s ungefär 175 cm. Så hög brukar den inte bli. Den fick väl lite extra kraft i löken förra sommaren.


En annan lilja med turbanformade blommor är den vanliga krolliljan, Lilium martagon. På bilden är det en vit form, som även den är ovanligt högväxt i år. Något lägre än förra men klart över en meter.


En pålitlig perenn som blommar nu är  Sidalcea candida, som ses här, bildande bakgrund till Actaea simplex ’Carbonella’, höstsilverax. Denna sort av höstsilverax är nog den med den mörkaste färgen. Stammarna är nästan svarta och bladen mörkt lila. Bilden ljuger lite. Mörkare i verkligheten.


Jag har som jag berättat i tidigare bloggar kunnat glädja mig åt många ”förstagångsblommare” bland mina buskar och träd. Här kommer ännu en och det torde vara den sista. Nu är nog alla avverkade. Man får förmoda att det var förra sommaren som satte fart på en del. Den här lilla ginsten heter Genista hispanica ssp occidentalis och blommar alltså för första gången i år. Den såddes 2010 och har växt långsamt där den är placerad i en djup spricka i berget fylld med grus. Fröerna till min sådd kom från det exemplar som växer i ett liknande läge i Botaniskas klippträdgård. Fröerna till den insamlades i sin tur i sydvästra Frankrike i departementet Pyrennées-Atlantiques. För monarkisten kan nämnas att huvudstad i det departementet är staden Pau, varifrån vår svenska kungaätt härstammar. En växt för rojalister? Ingen jätte någonsin. Den blir max cirka 60 cm hög och något bredare. Växer mycket kompakt och ser som fullt utvuxen ut nästan som en jättestor igelkott med sina gråskimrande blad och grenar.


Vid den här tiden av sommaren är trädgården full av ungfåglar som firar sin nyvunna förmåga att flyga. Ibland överskattar de dock sin förmåga. Det visar sig bland annat i ideliga kollisioner med mina fönster. Tre på en vecka har gett två fatala resultat men den tredje för ett par dagar sedan klarade sig med livhanken, om än nätt och jämt. Efter att ha legat och pustat ut i tre timmar, lyckades den till slut lyfta och flyga upp på taket till min friggebod. Det var när jag tog ut kameran för att ta en bild, som den beslöt sig för att nu hade den vilat färdigt. Undrar just om det kanske var en ättling till den närsynta bofinken Knut?




söndag 30 juni 2019

Pioner och annat


Årets sommar ter sig skrämmande lik förra. Torrt som fnöske överallt och jag vattnar febrilt. Ett par buskar som överlevde förra sommaren men fick torkskador lägger nu av helt. Min vattning hjälper inte. Den stora blomsterkornellen Cornus kousa ’China Girl’ är döende och jag tvingas konstatera att den troligen måste sågas ned till våren. Den blommade fint för ett tag sedan men bladen som kommer är förkrympta redan då de slår ut och slokar gradvis alltmer. Inte helt och hållet torkans fel. Jag valde en olämplig växtplats inser jag nu. Jag förstår att jag måste tänka om då det gäller vissa växtval. Torka tycks vara något man får räkna med även här på västkusten.

Luktpionerna kommer nu med sina blommor. Här kommer en knippa med fyra stycken i de danska färgerna rött och vitt. Först den vita fyllda ’Couronne d’Or’. Därefter i ordning: ’Japensha Ikhu’, ’Phillippe Rivoire’ och ’White Wings’.






Jag har tidigare i år berättat om ett flertal förstagångsblommande frösådda buskar. Nu kommer en till, nämligen Stewartia pseudocamellia, japansk skenkamelia. Det namnet står i mina anteckningar men jag börjar bli osäker på om det inte är S serrata istället och att jag blandat ihop något. Hur som helst är det en buske eller egentligen ett litet träd med mycket vackra blommor. Tråkigt bara att de enskilda blommorna står så kort tid. Underbart är ibland alldeles för kort. Svårt med helhetsbild. På något sätt försvinner blomningen i grönskan. I verkligheten är intrycket ett helt annat. Här kommer i alla fall en helbild och en detaljbild som visar blomningen lite närmare.




I viss mån är det samma problem då det gäller nästa, Hydrangea robusta, stor hortensia, som nu växt upp till närmare fem meters höjd och som blommar riktigt mäktigt i år, som så mycket annat. Den positiva delen av förra årets varma sommar. Denna jättestora hortensiabuske härstammar från Indien , Bangladesh och Kina. Härdighetsmässigt tycks den inte ha några problem här.



Slutligen ett nytillskott från i våras, Arisaema costatum, ribbad kobrakalla. Jag har haft den på ett annat ställe där den växte och blommade några år för att sedan inte återkomma. Kanske jag hittat en bättre plats för den nu. Den kommer från hög höjd i Nepal, så man tycker att den borde ha en viss vana vid vinterkyla.