tisdag 20 oktober 2020

Stadsliv

 

Så är det dags att ersätta lantlivet med stadsliv. I fredags, den 16 oktober flyttade jag ”officiellt” in till stadslägenheten. Än är landet inte helt lagt i vintervila. Exempelvis har jag ännu inte tagit in krukorna med icke vinterhärdiga växter. De står på altanen under tak ett tag till. Än är risken för svårare frost liten och några minusgrader klarar de. Det är sällan man behöver befara frost på landet i oktober. För det mesta i så fall bara enstaka minusgrader. Det stora undantaget var 2003, då det uppmättes -8,5 grader den 24 oktober i Göteborg. På landet var det någon grad mildare, d v s cirka -7. Jag hade ingen riktigt pålitlig termometer där då, så jag är lite osäker. Det var en riktig dräparkyla. Exempelvis dog många rododendron i Göteborgs botaniska, som inte hunnit avmogna inför vintern. Även hos mig på landet var det en hel del förluster av träd och buskar.

Sådant vill vi helst slippa och i år verkar det lugnt. Ännu ingen frost. Som kallast fram till i går, då jag var ute på ett kort besök, har det varit en plusgrad. Ingen svårare kyla förutses för den närmaste veckan. Det är inte så mycket blommor kvar att glädja sig åt så här års. I lökhuset blommar dock en höstkrokus fint. Det är Crocus goulimyi ssp leucanthus, olivlundskrokus. Växer naturligt i södra Grekland och, som namnet antyder, företrädesvis i gamla olivlundar. Jag har bestämt mig för att avveckla mitt lökhus. Mycket arbete med att odla ömtåliga lökar i kruka och många av dem blommar vid tillfällen då jag knappast är på landet, så jag hinner ofta nästan inte uppleva blomningen. Lökarna kommer jag att plantera ut i min lökbädd nästa höst. Denna lär då inte ha någon större chans att leva vidare och blomma. Kanske nästa höst då, men sedan är det nog slut. Jag har fått glädja mig åt den vid några tillfällen i alla fall.


En senblommande perenn är nordamerikansk grenaster, Symphyotricum lateriflorum ’Horizontale’. Det är en höstaster som inte drabbas av mjöldagg och liknande och som trivs bäst där det inte är alltför torrt, gärna i ljus halvskugga. Jag har haft svårt att hitta en bra plats för den. Detta är tredje försöket och nu står den i mullrik jord med skugga mitt på dagen men sol morgon och kväll. Det tycks vara bingo. Så här kraftigt har den inte växt, och så riklig blomning har jag aldrig sett, trots att jag haft den i närmare 20 år. De små blommorna ser på håll vita ut men kryper man närmare ser man att de har en kraftig purpurfärg i mitten. Förtjusande små blommor, som man alltså bör komma nära för att helt uppskatta.



Annars är det mest bären som svarar för färgprakten i trädgården (förutom så klart de höstfärgade bladen). Narrbuskens, Decaisnea fargesii, märkliga blå fröbaljor dyker plötsligt upp vid den här tiden som ett trolleri. Man har inte tänkt på dem förrän de plötsligt är där, synliga på långt håll. Den här busken från Kina är inte så härdig, och ett exemplar i rododendrondalen i botaniska frös ihjäl den förskräckliga oktobermånaden 2003, som jag nämnde inledningsvis. De märkligt färgade fröbaljorna har gett upphov till en del fantasifulla namn och ibland hör man dem omnämnas som ”död mans fingrar”. En buske som likväl förtjänar en större uppmärksamhet i de mildare zonerna.


En annan buske med uppseendeväckande färg hos bären är glasbusken. Bilden visar sorten Callicarpa bodinieri ’Imperial Pearl’. Arten är liksom narrbusken hemmahörande i Kina och är väl ungefär lika härdig. Bären är en prydnad där de sitter kvar länge efter det att bladen fallit. Fåglarna i vårt land tycks inte riktigt förstå att det är något ätbart.


Från Kina kommer också koralloxbär Cotoneaster franchetii var sternianus, ibland också kallad Sterns oxbär. Halvt vintergrön, d v s den behåller bladen under milda vintrar. Bladen är något håriga och därför inte så blanka som de flesta oxbärsbladen. Jag tycker ändå bladen har en väldigt fin färg och med de bågböjda grenarna är det en dekorativ solitär buske. Likväl används den mest som häckväxt i lite varmare klimat, där den oftast behåller bladen över vintern. Bären blir lysande orangeröda och sitter kvar länge eftersom de inte verkar lockande för våra fåglar. Ovanlig i handeln i vårt land, om den ens finns att få tag i. Härdigheten kan diskuteras. Hos mig är det inga problem och den till och med självsår sig, så att jag får rensa bort småplantor. Busken blir 2-3 meter hög och lika bred. Det kan slutligen nämnas att busken av RHS tilldelats utmärkelsen Award of Garden Merits.










fredag 11 september 2020

Sommarfacit

 

Nu är vi en dryg vecka in i september och man kan inte undvika det faktum att hösten börjar göra sig gällande. Sommarhögtrycken har ersatts av lågtryck och ostadigt väder. Regn, blåst och lite lägre temperatur vittnar om att sommaren går mot sitt slut. Man måste ibland tända lampan mitt på dagen. Rent meteorologiskt dröjer det ett bra tag till innan SMHI proklamerar höst i våra trakter men det är onekligen dags att så smått börja förberedelser för att flytta in till stan igen.

Det har varit en lång lantvistelse i år. Den utlösande faktorn bakom att jag redan i april började tillbringa alltmer tid på landet var Covid -19. Det kändes lättare att hålla sig isolerad på landet än i stan och när dessutom vädret tidigt blev riktigt sommarvarmt flyttade jag definitivt ut redan i senare delen av april, nästan en månad tidigare än vanligt. Det blev en vädermässigt konstig sommar med tidig värme och en lång torkperiod. Högsommaren, d v s juli blev sval och ostadig med en hel del regn, även om det mätt i millimeter inte blev så mycket som det verkade. Juli följdes av en augusti som blev varm och torr. Medeltemperaturen var uppe och snuddade vid rekordnoteringar och en period i mitten av månaden var det högsommarvärme med över 25 grader varje dag under en tvåveckorsperiod. Någon av de första dagarna i augusti kom det ett ordentligt regn på cirka 10 mm. Efter det tömde jag regnmätaren. Nästa gång jag tömde den var i månadsskiftet augusti-september. Då var det totalt 8 mm i den.

Ännu en sommar alltså med stort behov av vattning. Nu fjärde året i rad med nederbördsbrist. Mycket i trädgården och runt omkring har lidit svårt av torkan. Träd har dött eller vissnat till stor del. Jag har flera gamla tallar på tomten som är döende och jag kommer att få fälla dem till våren. Nedanför, söder om min tomt på kommunens mark, står den här ruinen till tall som fällde sina sista levande barr i våras. Det gör mig egentligen inget eftersom den, tillsammans med den tall som blåste omkull i vintras, skymde väldigt mycket av min utsikt. Inget ont som inte har något gott med sig.

Trots allt har den här sommaren inte varit lika förödande torr som exempelvis för två år sedan, 2018. Det är bara i de mest solutsatta delarna av trädgården som jag behövt vattna. Framför allt på norrsidan har växterna trivts utmärkt i värmen och med hyfsad tillgång till vatten. Ett släkte som gillat läget är rododendron. Knoppsättningen är nu imponerande och det kan förväntas en mycket riklig blomning nästa år. I år var det däremot mycket skralt. Flera blommade inte alls och andra hade bara enstaka blommor. Det stora gamla buskaget med Rhododendon catawbiense ’Grandiflorum’ har blivit för stort och jag var tvungen att inskränka det. Resultatet blev att jag stammade upp buskarna och lämnade kvar en grön krona. Det blev bra tycker jag men en hel del uppsnyggning under och runtom behövs. Det blir nästa år. Man får spara lite på arbetet så att det inte tar slut direkt!

Ett växtsläkte som inte riktigt får den uppmärksamhet det förtjänar är aklejorna. Jag har under årens lopp planterat in många olika arter, både höga och låga, men inte tagit hand om dem så bra. Många har hamnat i skymundan av annat och försvunnit. I gengäld har de korsat sig med varandra och frösått sig både här och där. När jag flyttat jord har fröer följt med och nu har jag mängder av aklejor av de mest skilda utseende. På sina ställen får de nu härja fritt och bilda en vild undervegetation under buskar och träd. Det gör att jag inte behöver rensa men att det ändå ser rätt välvårdat ut. Aklejor har varit en av sommarens behållningar. Här kommer några bilder som exempel på hur de kan se ut.





 

En annan spridningsvillig växt som jag tidigare förde en ojämn kamp mot är fingerborgsblomma, Digitalis. Den är lite för vildsint för mera ordnade rabatter men numera får den i stort sett hållas på vissa ställen. Den här sommaren har blomningen varit helt otrolig i och utanför trädgården. De högsta exemplaren blev flera decimeter högre än jag, d v s uppemot eller kanske över två meter. Jag har inga bra bilder annat än på en bukett jag plockade till midsommar i en vas på altanen.


Hösttecken utöver vädret hittar man här och där i trädgården. Här ett par bilder. Ett första är tidlösa, Colchicum autumnale ’Nancy Lindsay’. Ett annat är höstfärgen på katsuran, Cercidiphyllum japonicum. Det är dock nog mer en effekt av torkan än av hösttemperatur.




måndag 17 augusti 2020

Sensommarhetta

 

Hett och torrt är ord som man numera upprepar allt oftare under somrarna. I maj och juni var det varmt och nu är högtrycket tillbaka med intensivt soliga dagar. Till skillnad mot i juni är det dessutom hög luftfuktighet. Att orka ut i trädgården efter lunch är uteslutet för min del. Det blir lite arbete på förmiddagen och därefter vila på svalast möjliga plats. Regnet i juli skapade en viss vattenbuffert men nu börjar den ta slut i solbelysta delar av trädgården. Nu är det vattning som gäller, fast jag hade hoppats slippa det mer i år.

I lökbädden blommar den sista vårlöken eller kanske den första höstlöken? Det är Prospero autumnale (tidigare Scilla autumnalis) som på svenska heter höstblåstjärna. Liten och späd ser den nästan lite malplacerad ut i stekande sol. Bilden har någon vecka på nacken. Nu har den i stort sett blommat över.

Kryddbuskarna kommer nu med ett andra blomflor. Här är bild först på Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’, storblommig kryddbuske, sedan på Calycanthus ’Venus’ Det svenska namnet, kryddbuske, ger en antydan om doft men det är inget som framträder särskilt tydligt tycker jag.



Påtaglig doft har däremot konvaljbusken, Clethra alnifolia. Den är nyplanterad i år och visade sig vara rosafärgad i stället för vit, som jag tänkte mig. Här har tydligen hamnat en rosa namnsort i krukan utan att etiketten anger det. Det får gå. Jag orkar inte klaga. I svenska beskrivningar av dess doft talas det i allmänhet om likhet med liljekonvalj. Det kan jag absolut inte tycka. Läser man på amerikanska hemsidor så talas det om komplex doft med inslag av kryddnejlika, kaprifol och ros. Det känns definitivt som en bättre beskrivning. I USA borde man veta eftersom den växer vild där, i Apalacherna. Det är en lågvuxen art som blir mindre än 1,5 meter. Populär hos kolibrier i sitt hemland.



Doftar gör också Catalpa ovata, kinesisk katalpa, om än väldigt annorlunda. Jag skulle snarast säga att den har en frisk citrusaktig doft. Särskilt påtaglig kvällstid eller på morgonen. Den höga luftfuktigheten gynnar doften. Vill man känna den riktigt får man gå upp vid sextiden innan solen hinner dit och torkar upp fukten. Trädet är frösått och långt ifrån fullväxt.


Inte långt från katalpan blommar nu också ett annat träd nämligen kinesträd, Koelreuteria paniculata. Lite svårt att fånga de gula blommorna på bild så att de görs rättvisa. Det är ett fantastiskt litet träd som ser riktigt exotiskt ut när det blommar.


Gul är också läkepatrinia, Patrinia heterophylla. Denna perenn är betydligt lättare att fånga på bild. Det är en mycket ovanlig men utmärkt blomma, som kan fungera som marktäckare. Den breder ut sig med sidorötter och den självsår sig också en del. Den har visat sig må bäst i halvskugga med mullrik jord. Men den verkar tåla torka rätt bra. Det går dock ut över blomningen. Får den bara tillräckligt med nederbörd så blommar den i stort sett hela sommaren. Jag har upptäckt att den står fint i vas som snittblomma. Den kommer från Kina och har hemförts till Europa vid en insamlingsexpedition gemensam för Göteborgs botaniska och Alnarp. Den har kommit ut i handeln men inte blivit någon större succé verkar det. Konstigt. Insamlingsnumret, för den som är intresserad av sådant, är HeHeHe 311.



onsdag 29 juli 2020

Juli blev inte varm

Den varma, för att inte säga heta, försommaren följdes inte upp av en liknade högsommar. Juli blev ungefär en grad svalare än normalt. Jag är nöjd med det. Tro det eller ej. Den lägre temperaturen följdes också av mera regn. Inte jättemycket men tillräckligt för att det inte skulle behövas vattning. Det är skillnaden mot de tre-fyra senaste åren, då jag fått springa som en galning med vattenslangen men ändå drabbats av en del förluster. I år har också det nyplanterade klarat sig bra och hunnit etablera sig väl inför kommande torksomrar. Sådana lär nog komma.

I naturen har de senaste åren torksomrar satt sina spår här. Precis utanför min tomt i söder har en stor gammal tall helt dött och i dess närhet ser en ek ut att gå samma väg. Det gör egentligen inte så mycket eftersom det öppnat upp utsikten. Värre är att minst två gamla tallar på tomten, som gett visst vindskydd är döende. Jag skulle inte tro att de överlever nästa år. De ser i dag ut som den nämnda döda tallen gjorde förra hösten.

Men som sagt, mina nyplanterade buskar från i våras har klarat sig bra utan någon stödvattning. Nu blommar exempelvis glasbärsbusken, Callicarpa bodinieri ’ Imperial Pearl’. Blommorna är lilafärgade och kommer sedan att åtföljas av blålila bär som lyser kraftigt i höst. Först tillsammans med ett höstfärgat bladverk och sedan ensamma då bladen fallit. Hoppas kunna visa bilder på detta senare. Bären sitter förhoppningsvis kvar länge. Min erfarenhet är att bären inte lockar fåglarna. De tycker nog att färgen är konstig.


Glasbärsbusken är planterad i en rabatt som blev resultatet av röjning förra hösten. Här hamnade nu ett antal buskar, men det blev också utrymme för några perenner. Jag har valt sådant som förhoppningsvis skall bli långlivat och kräva lite i form av skötsel. Mest är det växter för halvskugga, som exempelvis dagliljor. Två nyinköp ses på bilderna här. Den första är Hemerocallis ’Crimson Pirate’ och den andra Hemerocallis ’Joan Senior’. Två illustrativa exempel på hur väldigt olika blommorna på dagliljor kan se ut.


Dagliljorna kompletteras bland annat av funkior eller, som de nu allt oftare kallas även på svenska, Hosta. Jag bryr mig nu inte om att visa bild på dem. De är små och rätt obetydliga än. Hoppas att de växer till sig nästa sommar. Hosta växer ganska långsamt och man gör klokt i att ”ta höjd för” att en del sorter med tiden kräver väldigt mycket plats. Jag har missat det i början när vi planterade den här trädgården. Det har gjort att jag i flera fall fått gräva upp, dela och flytta vissa av dem. Ett ganska tungt arbete när det gäller de storväxta sorterna. En som absolut inte hör till de storväxta är den lilla funkian som ses på bilden. Namnet är Hosta ’Blue Mouse Ears’. Små blad som när de växer fram är hoprullade så att de påminner om musöron. Antar att namnet kommer därifrån.



lördag 11 juli 2020

Högsommar

När vi kommit en bit in i juli befinner vi oss i det som vanligen kallas högsommaren. Nu är det vanligtvis som varmast, men i år ser det inte riktigt ut så. Juni bjöd på hög värme och torka. Juli har hittills varit svalare och en aning blötare. Trädgården tycks må bra av det. Nu är blomningen här i trädgården ändå ganska måttfull. Men det kan finnas annat att uppskatta än blommor, exempelvis vackra blad. Jag har ganska många rododendron och en hel del har valts mera på grund av bladens utseende än blommorna. Blomning har man trots allt under en relativt kort tid medan bladen finns där året runt på de vintergröna arterna. En rododendron som jag definitivt valt på grund av bladen är Rhododendron ’Hydon Velvet’. Det är en hybrid mellan H yakushimanum och R bureavii, som gett fantastiskt färgrikt bladutspring. Jag kan inte riktigt ge den rättvisa med hjälp av kameran men här kommer i alla fall ett försök.


Den allra sista rododendronblomningen i min trädgård svarar Rhododendron lepidostylum för. Den har inte någon särskilt praktfull blomning. Till skillnad mot många andra i släktet har den bara ett fåtal blommor i klasarna, oftast bara två, men kontrasten mot de blågrågröna bladen är mycket dekorativ. Det är en art från Yunnan-provinsen i Kina. Plantan är en egen frösådd och jag är inte helt säker på varifrån fröerna kommit, troligen Göteborgs botaniska.


Liljorna står nu inför sin finaste period. Först att blomma hos mig är krolliljorna. De ses kanske ofta lite över axeln eftersom de är så vanliga och ofta har en lite oansenlig färg. Men det finns undantag. Personligen är jag rätt förtjust i de vita. Jag har ett antal vitblommande frösådder.

Men den krollilja jag uppskattar allra mest är den ”svarta” från Norrland. Det är en mycket mörk typ som har sitt ursprung i norra Sverige. Det finns en varietet med namnet Lilium martagon v cattaniae men den här har en ännu mörkare nyans och dess ursprung är oklar åtminstone för mig. Klart är att den spridits längst upp i norra Sverige. Själv fick jag den för tretton år sedan av en mycket god trädgårdsvän vid namn Berit från Piteå. Jag kallar den för Lilium martagon ’Norrland’ och om den registrerats formellt under något namn är jag osäker på. I mina trakter här söderut är den hur som helst ovanlig.

Kobrakallor blommar nu. Här kommer bild på två stycken, Arisaema speciosum, fläckig kobrakalla, och Arisaema kiushianum (saknar svensk namn). Den senare har jag haft i mer än tio år och den har börjat sätta sidolökar. Den får man alltså betrakta som härdig här. Den förra är bara två år så den har fortfarande en del att bevisa.


I perennrabatten lyser nu en av mina absoluta favoriter, Gillenia trifoliata. Den har jag god erfarenhet av sedan minst 30 år i mina olika trädgårdar och den vill jag verkligen inte vara utan.

Rosor har jag egentligen inte i trädgården av olika skäl, främst för att jag inte har förutsättningar at ge dem riktig rättvisa. Främst menar jag då de praktfulla rabattrosorna av olika slag. Dock finns här kvar två stycken sedan sådär ungefär 35 år. Jag har inte gjort så mycket med dem mer än flyttat dem en gång till ett soligare och bättre ställe. Tyvärr har detta ändrats så nu står de i ett mycket olämpligt läge med skugga under stor del av dagen. Likväl lever de vidare och blommar också. Här en bild på en av dem. Sorten tyvärr helt okänd.

På tomten finns delar som aldrig röjts och iordningställts som trädgård. På ett av de ställena har vandrat in en trädgårdsväxt som vet att ta för sig och tränga undan annat. Det är praktlysing, Lysimachia punctata. Den tillhör den grupp som idag ses som potentiellt invasiv främmande art och man kan kanske fundera på att utrota den. Jag lämnar den därhän eftersom den egentligen inte kommer någonstans men pryder en plats som annars inte skulle vara någon direkt skönhetsupplevelse. Skulle jag någon gång orka ta itu med att röja där får den stryka på foten men det är nog väldigt osannolikt. Platsen ifråga är tämligen oanvändbar av olika skäl.



söndag 28 juni 2020

Mina bambu

Jag har fyra bambu i trädgården. Egentligen har jag inte så bra förutsättningar för att odla bambu. De kräver i princip mullrik och fuktig jord, gärna i halvskugga till skugga. Jag har inte direkt sådana förhållanden men har ändå velat ha bambu, som jag gillar mycket. Lyckligtvis har mina bambu troligen inte läst böckerna utan har visat sig tillfreds med min tämligen magra jord som lätt torkar ut. De fyra bambu jag har på olika håll i trädgården har mycket varierande storlek. Den minsta blir bara cirka en halvmeter i höjd och den högsta är för närvarande fyra meter men kan nog bli lite högre med tiden.

Lägst i särklass är en sort av bergbambu som heter Fargesia murielae ’Luca’. Det är en ny sort på marknaden och den blir bara 40-50 cm hög. Den har fått en hel del uppmärksamhet och valdes exempelvis till årets växt på Chelsea Flower Show för några år sedan. Jag tror det var 2018. I Sverige har den konstigt nog ännu inte kommit ut i handeln. I alla fall har jag inte sett den. Det är annars den ideala bambun för mindre trädgårdar och även krukodling. Låg och kompakt utan otrevlig tendens att expandera för mycket i sidled.


Den vanliga bergbambun, Fargesia murielae blommade för sådär 25 år sedan i Europa, varvid samtliga dog. Det var nämligen en och samma klon som kommit hit från Kina i början av 1900-talet. De flesta bambuarter är monokarpa, d v s de blommar en gång och därefter dör de. Det kan, beroende på art, dröja olika länge innan de blommar men vanligen handlar det om många tiotals år, ibland uppemot hundra år. När bergbambun i Göteborgs botaniska blommade tog man hand om fröer och sådde. Det blev många nya plantor och en av dem finns sedan länge i min trädgård. Den står både soligt och torrt men kämpar på. Somrarna 2018 och 2019 blev särskilt påfrestande. Jag trodde i våras att det nu var ute med den. Det fanns efter vintern inte många gröna blad. Nu har den dock repat sig fint och verkar överleva, om vi nu inte får en hemsk torrsommar till. Den är cirka 1,5 meter hög vilket är onormalt lågt för arten och kan kanske bero på det något ogynnsamma läget. Den har vackert gula stjälkar, som nästen tenderar mot orange.

Något högre än bergbambu blir björnbambu, Fargesia rufa. Den skall enligt vad jag läst vara en favoritföda för pandabjörnarna, vilket väl förklarar det svenska namnet. Den skall kunna bli tre, meter hög men mitt exemplar har inte så många år på nacken, så den är ännu inte mer än två meter.

Högst i teorin, och även i praktiken hos mig, är Fargesia angustissima, wenchuanbambu. Den kan bli minst fem meter och mitt exemplar är nu drygt fyra. Inköpt helt på vinst och förlust på Plantagens höstrea för sådär 15 år sedan. Växtrea är jag närmast allergisk mot men jag köpte likväl denna, eftersom jag var mycket sugen på att testa. En bambuart som då inte funnits på den svenska marknaden och knappast inte därefter heller, tror jag. Varken jag själv eller de jag pratade med om den räknade med att den skulle klara sig i vårt klimat. Bland annat uttryckte Björn Aldén i Göteborgs botaniska stor skepsis. Nu tror jag att jag kan rekommendera denna mäktiga bambuart för odling i alla fall i zon 1 i Sverige.



lördag 13 juni 2020

Varmt, blåsigt, torrt

Det har visst blivit mitt signum att ständigt klaga över torkan. Det verkar som den typen av väder som beskrivs i rubriken har etablerat sig för all framtid här på västkusten – i alla fall vid den här årstiden – när vi vanligen kan räkna med en hel del regn. Jag får inse att det inte hjälper att klaga. Vädret blir som det blir och vissa växter kan jag nog inte räkna med kommer att klara sig där jag planterat dem. I en blogg för en månad sedan nämnde jag blått som favoritfärg på blommor fast jag då nästan bara visade gula blommor. En fin blå växt blommar nu i stenpartiet. Det är Glandora diffusa ’Grace Ward’, bergstensfrö . Den klarar torkan alldeles utmärkt och risken är nog snarare att den drabbas av en blöt höst och vinter och ruttnar bort. Lite olika uppfattningar om släktnamnet. Ofta ser man namnet Lithodora.


En bit bort i stenpartiet växer en annan torkälskande växt, Aethionema grandiflorum, praktklippört. Även när det gäller den är vätan under höst och vinter den största fienden. Den växer vilt bland annat i bergen i Iran. Där blir kallt på vintern med mycket snö. Det är inte som i våra trakter, där det ibland regnar hela vintern. Annars en mycket tilltalande stenpartiväxt med ljust syrenlilja blommor som doftar av mandel och honung. I vissa väderförhållande en mycket genomträngande doft. Ibland på kvällarna undrar jag om grannarna bakar bullar.


För att fortsätta på temat torkälskande vänder jag mig till min vulkaniska tuffsten som ligger mitt i stenpartiet. Där blommar nu en Edraianthus. Arten är jag inte säker på. Jag har slarvat med namnlappen men tror att det är E pumilio, dvärggräsklocka. Det är ett släkte som inte brukar bli så långlivat hos mig men här i stenen riskerar den definitivt inte drunkningsdöden.


Det gula representeras nu i stenpartiet av en gul påfågelslilja, Moraea spathulata. Jag blir lika nöjd varje år när jag ser hur knopparna i den skjuter upp. Det känns inte självklart med växter från södra Afrika i våra trakter. Ursprungligen härstammar den från fröer som samlats på hög höjd i Lesotho. En populär trädgårdsväxt i England men sällsynt i Sverige.


Över huvud taget är det ont om växter från södra halvklotet som går att odla i trädgårdar i vårt klimat. En sådan från en annan världsdel är Oxalis enneaphylla ssp ibari, klippoxalis. Hör hemma längst i söder av den amerikanska kontinenten.


Buskpionerna har sin blomningstid nu precis före midsommar. Detta är Paeonia delavayi,småbuskpion, med mörkt brunröda små blommor. Det kan bli en riktigt högväxt buske men min är än så länge bara ungefär en och en halv meter.


I ganska precis samma färgskala hittar man den här kryddbusken, Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’. Naturligtvis inte alls släkt med den förra, även om blommorna en aning påminner om varandra.


När det gäller regn får man väl förlita sig på midsommar.