tisdag 13 november 2018

Stenpartipresentation 2


I mitt första större stenpartiförsök i vår tidigare trädgård gjorde jag misstaget att inte rensa ur ordentligt så där fanns kvar en del flerårigt rotogräs, som visade sig omöjligt att hantera i stenpartiet. I mitt andra försök vid sommarstugan blev växtvalet rätt dumt. Jag satsade mycket på mattbildande perenner varav några var alltför expansiva. Dessutom valde jag bland annat några aklejasorter som självsådde sig alldeles för mycket. De grodde mitt bland andra växter där de var svåra att rensa bort. Det växte bra men blev rörigt, och mera ömtåliga arter kom i kläm. Efter ett antal år insåg jag att det fick göras något radikalt och som jag beskrev i förra bloggen grävdes alltsammans bort 2006 och jag började om.

Jag beslöt att nu skulle jag undvika aggressiva mattbildare och sådant som var alltför benäget att självså sig. Ett stort misstag var att jag planterade en japansk vildros, som jag själv sått längst ned i stenpartiet. Jag blev totalt vilseledd i fråga om dess växtkraft och den blev alldeles för stor. Den var fin när den blommade men jag beslöt mig ändå för att den absolut inte passade. Jag tog fröer och sådde för placering på annat ställe och sedan sågades den ned. Ett annat misstag var att jag blev alltför försiktig med mattbildare. Det blev lite glest och inte alls så imponerande i fråga om helhetsintryck. Jag tror att det är därför jag nästan helt saknar översiktsbilder.

Så småningom har jag valt att plantera in fler mattbildare men varit noga med urval för att slippa de värsta expansionisterna. Jag får väl se hur det blir om ett par år. Nu skall jag i alla fall inte vara alltför sentimental utan omgående ta bort det som visar sig felplanterat. Iberis aurosica, dvärgiberis , är jag kanske något orolig för. Den är planterad alldeles i kanten mellan några stenar och den bör kunna hålla sig på plats. I det vilda växer den i sydvästra Alperna.


Arabis caucasica, fagertrav, kan kanske vara lite väl expansiv. Den är placerad så att det skall vara relativt lätt att begränsa den åtminstone i den ena riktningen. Får se hur det går. Den kan vara lite ömtålig, vilket man förstår då man hör dess utbredning. Den finns i hela medelhavsområdet och bort mot Iran. Alltså ett område med värme och sommartorka. Inget som präglar den svenska västkusten precis.


Arabis stelleri, stellertrav, är vintergrön och kommer från Ostasien. Både namnet A japonica och A stelleri var japonica förekommer. Växer vilt i grusiga slänter nära kusterna. Borde inte vara härdig här, men har klarat sig länge nu hos mig. Den står lite svårtillgängligt så man ser den inte så bra. Därför köpte jag mig en ny i våras på Kiekeberg. Märkligt nog klarade den som nyplanterad den långa torkperioden i somras med bara en aning vattningshjälp.


Campanula garganica, italiensk klocka, är jag rädd inte blir alltför gammal hos mig. Den härstammar från sydöstra Italien och Grekland. Det är alltså en chansning, som i alla fall klarat två vintrar. Nu blir det spännande att se hur det går den tredje.


Lysimachia japonica var minutissima, dvärglysing, hör till ett släkte som inte brukar vara direkt blygsamma då det gäller utbredning. Den har hittills växt kompakt och snällt, så den skall nog inte ställa till några problem för grannarna. Möjligen är härdigheten tveksam. Som namnet antyder kommer den från Japan, närmare bestämt södra delen.


Phlox nivalis ’Nivea’, snöflox, heter så på grund av sin vita färg och inte för att den har något med snö att göra. Tvärtom kommer den från snöfria delar av sydöstra USA, bland annat Texas. Här är jag verkligen orolig för härdigheten. Blöta västkustska vintrar med barfrost emellanåt känns inte så lovande. Den verkar heller inte trivas så bra. Synd för den är verkligen fin.


Potentilla verna, småfingerört, bör inte ge några härdighetsproblem. Den finns vildväxande i Sverige, främst på kalkrik mark i sydost. Det är lite problem med namnet. Den återfinns även under namnen P neumanniana och P tabernaemontani. Jag litar på SKUD. Växtsättet är nedliggande men skotten verkar inte rota sig och den tycks inte breda ut sig särskilt mycket.


Silene pusilla, flikglim, är lite mer utbredningsvillig och den tycks också självså sig en del. Lite besvär med den kan jag nog komma att få. Kärt besvär i så fall för den tillhör favoriterna. Vilt har den en ganska stor utbredning i södra Europa.


 Veronica bombycina ssp bolkardaghensis kunde gärna för mig få byta namn. Fullständigt hopplös att minnas och det florerar flera olika stavningar på internet. Finns inte med i SKUD och är sannolikt mycket ovanlig i Sverige. Ett av mina fynd från trädgårdsmässan i Kiekeberg. Har klarat sig några år och jag hoppas den fortsätter med det. Vildväxande i Turkiet.



Vitaliana primuliflora ssp cinerea, barrviva är en mattbildande primulasläkting från Alpernas sydsluttningar. Den har växt på bra hos mig utan att jag känner mig direkt orolig för att den skall bli alltför vidlyftig.        



söndag 11 november 2018

Stenpartipresentation 1


Jag är en stor anhängare av stenparti i trädgården. Det kan säkert förklaras av min beundran för den fantastiska klippträdgården i Göteborgs botaniska. Det är botaniskas mest uppskattade och internationellt mest ryktbara del. Som gammal vän till botaniska är det givet att jag i de trädgårdar jag ställt i ordning har haft stenpartier. Inte för att jag på minsta sätt anser mig kunna efterlikna botaniska men man vill såklart försöka. Det började 1972 då vi anlade vår första trädgård vid det hus vi då köpte. Där blev det i en sluttning två ganska stora stenpartier, som väl blev bara så där lyckade. 1990 då vi började göra i ordning trädgården vid sommarstugan var det givet att det i södersluttningen skulle bli ett stenparti och långt senare blev det också ett mindre parti i trädgårdens norrsluttning.

Jag tycker att varje trädgård bör ha någon form av stenparti. Det behöver inte vara stort och måste inte vara ambitiöst uppbyggt men där bör vara väldränerat, helst i en sluttning eller en upphöjd bädd. Jag går inte in på själva anläggandet här i detalj. Det kan man läsa om på många ställen. Däremot vill jag i ett antal bloggar presentera de båda stenpartier jag har och illustrera med lite bilder av växter som finns eller har funnits där. Kanske kan det fresta någon som läser detta.

Först till det sydvända partiet där solälskarna kan få sitt lystmäte och där det kan bli rätt torrt på sommaren. Det fanns från början en igenväxt plantering och jag röjde och planterade där i början av 90-talet. Det blev inte helt lyckat trots att jag tyckte att jag hade viss erfarenhet. Såväl grundarbete som växtval lämnade en del övrigt att önska. Efter att ha kämpat med detta under ett antal år tog jag beslutet 2006 att gräva ur alltsammans och dränera och återfylla med ny, bra och ogräsfri jord. Det var min första hela säsong som pensionär och jag kunde helhjärtat satsa på det här stora projektet. En del avsattes till separat lökbädd och resten blev stenparti. Så här såg alltsammans ut den 22 augusti, då jag kunde börja sätta ut en del småplantor av egen uppdragning som stått i kruka och väntat.


Sedermera har det skett en viss utökning i ett par etapper och det hela är väl i dag på cirka 50 kvadratmeter inklusive lökbädden. Jag märker nu när jag ser igenom mina bilder att det är dåligt med bilder som visar helheten. Här har jag en från juli 2014 som i alla fall visar större delen av stenpartiet/lökbädden. Tyvärr är det i stort sett inget som blommar då, mitt i sommaren. En stor ändring sedan dess är att den japanska vildros som syns i vänsterkant är helt borttagen och där har jag nu nyplanterat låga krypande växter.


Över då till enskilda växter. Jag börjar med några stycken som växer samlat och inte har någon direkt tendens att breda ut sig på andras bekostnad. Aethionema armenum ’Warley Rose’, klippört, är den första. Det är en gammal känd stenpartiväxt som kommer från Turkiet/Kaukasus och är lättodlad, förutsatt god dränering.



Armeria caespitosa ’Beavan’s Variety’, tuvtrift, är också en bekant gammal goding som tidigare gick under namnet A juniperifolia. Inga direkta konstigheter med den. Den växer vilt i centrala Spanien och är alltså van vid riktig sommarvärme.


Helt annorlunda växtsätt finner man hos Aquilegia flabellata, Japansk akleja. Som namnet säger kommer den från Japan. Den är inte känd som vild utan har kulturursprung. Det finns flera namnsorter i olika färger. Detta är en frösådd och den frösår sig gärna i sin närhet. Man får passa på med rensning om man inte vill ha för många. Fröplantorna kan variera i utseende. Den klarar sig också bra i vanlig rabatt. Jag har ett flertal andra aklejor i stenpartiet men det får räcka med denna.


Primula marginata ’Caerulea’, dvärgaurikel, är den mest lättodlade av de alpina vivorna. Arten är vildväxande i de sydvästra Alperna och det finns flera andra namnsorter, bland annat en vit vid namn ’Alba’. Jag har flera alpina vivor som är rätt knepiga att få att överleva i vårt regniga klimat. P recubariensis och P miniera är ett par som likväl klarat sig i 10 år. Jag visar ingen bild på dem nu. De är tveksamt odlingsbara hos oss och bör för säkerhets skull täckas över vintern.


Phyteuma scheuchzeri , hornrapunkel,  är en blåklockssläkting med ursprung i de italienska Alperna. Inga särskilda problem med den, förutom möjligen att den frösår sig en del, så man får se upp. Originellt utseende på blommorna.


Gentiana acaulis, alpgentiana, är egentligen mattbildande men har det inte helt lätt i vårt klimat. Jag är tacksam för att den överhuvud taget klarar sig och växer till en aning. Någon stor blommande matta räknar jag inte med och heller inte att den skall inkräkta på andras utrymme. Trots att den är lite svårodlad vill jag ändå gärna ha den i stenpartiet. Dess blommor är enligt min mening något bland det vackraste man kan se. Vilt kan man uppleva den i Alperna.


 Campanula armena, armenisk klocka, är en blåklocka som tidigare gick under namnet Symphyandra armena. Ännu en av alla dessa som bytt namn på senare år. Svårt att hänga med. Den finns i alla fall vildväxande, bland annat i Armenien.



Slutligen som sista stenpartiväxt i den här bloggen en backsippa, Pulsatilla vulgaris ssp grandis. Särklassigt tidigast av mina backsippor och blommar ofta redan i början av april. Här en bild från 11 april 2017.



tisdag 9 oktober 2018

Höstfärger


Den varma och torra sommaren borde enligt mångas mening ge förutsättningar för fina höstfärger. Så är det men bara delvis, och hos mig på landet har det varit för torrt, vilket lett till att många träd och buskar fällt en stor del av sina blad alldeles för tidigt. En del av de senaste höstblommande perennerna har stått stilla i torkan och blomningen kommer därför, tvärtemot vad man kunde tro, extra sent i år. Ett exempel är Axtaea simplex ’Carbonella’, höstsilverax, som vid den här tidpunkten förra året var nästan överblommad. I år är den just utslagen och med väldigt få blomstänglar.


Min katsurahybrid som jag kallar Cercidiphyllum ’Ottostorp’ visade jag bild på i förra bloggen men jag måste visa en till som jag tog för en vecka sedan, då det var sol och klarblå himmel. Den har verkligen visat sig från sin bästa sida i år på alla vis. Bland annat har den utstått torkan helt utan problem.


När man nu flyttat in till Göteborg för vintern får det givetvis bli promenader i botaniska igen. Jag var där en sväng i dag och höstfärgerna är just nu imponerande. Det är ibland så att man får lite komplex när man kommer dit. De egna ansträngningarna ligger klart i lä. Här först lite lönnar av olika sort/art. Första heter Acer palmatum ’Shojo’ och i förgrunden är det en oktoberstormhatt, som gjorde mig grön av avund när jag tänkte på min egen som knappt överlevde den här sommaren och knappt har börjat blomma.

Andra bilden visar en annan japansk lönn, nämligen Acer palmatum ’Ornatum’ som ännu inte helt har färgats i höstskrud. Sällskap har den med en låg hemlock Tsuga canadensis ’Jeddeloo’.


Tredje lönnbilden är en helt annan art, nämligen Acer triflorum, klöverlönn. Vildinsamlad av botaniskas personal i Korea 1976. Den är alltid samma fantastiska blickfång då man kommer upp i klippträdgården så här års. Det är en lönn som man gärna skulle se mera av i handeln. Den blir inte jättestor och har en helt utsökt höstfärg.


I klippträdgården hittar man numera också ett exemplar av Ginkgo biloba. Den är gul som en eldsflamma och syns på långt håll med sin intensiva färg.

Intensiv, fast röd, är också den lilla dvärgbusken Gaylussacia dumosa, litet bockbär. Kanske mera känd under sitt amerikanska namn huckleberry. Vi som gillar vår Mark Twain har alltid undrat över vilket bär som gett Huckleberry Finn sitt namn. Det är denna eller någon annan nära släkting. Det finns ett par. Jag skulle gärna ha ett exemplar av den i min trädgård för den fantastiska höstfärgen. Undrar just var man kan få tag i den? Den är nära släkt med blåbär och bären lär smaka något liknande.


fredag 28 september 2018

Höst och sommarfacit

På söndag går ”flyttlasset” från sommarstugan till stadslägenheten. Inte så mycket på flyttlasset nu för tiden. Det mesta av det som behövs på landet finns där året runt. Nu när vinden viner runt knutarna och det börjar bli mörkt och kallt längtar jag till stan. Mina närmaste grannar här har just valt att flytta ut hít på heltid, något som jag inte alls kan förstå. Det känns alltid lika skönt i september/oktober att återvända till civilisationen, liksom jag i april/maj lika mycket längtar ut till lantluften och trädgården.

Den här sommaren är minnesvärd. Aldrig har jag slitit så lite kläder och behövt tvätta så lite. Aldrig har jag heller burit och släpat på vattenkannor och slangar till den milda grad. Lyckligtvis har vattnet i brunnen runnit till i tillräcklig mängd. Det känns skönt att veta inför framtiden om något liknande skulle upprepas. Massor av temperaturrekord har slagits. För Göteborg blev det nya medeltemperaturrekord för maj och juli. Perioden juni-augusti är den varmaste jag har noterat sedan jag började föra anteckningar på 70-talet. Tidigare rekord för perioden var från 1997 med 18,5 grader i snitt. I år var motsvarande tal 19,3 – en rejäl putsning. Till det kommer en putsning av majrekordet. Även då det gäller maximalt uppmätta temperaturer slogs rekord. I maj noterades officiellt för Göteborg rekordvärdet 31,1 grader och för juli 34,1. Ja, här hos mig kunde jag notera att 35-gradersstrecket passerades med 35,1 grader i sista veckan i juli.


Men torrt var det alltså. Här i Kungsbackatrakten har det varit extra torrt. Flera av de regnväder som drog in i slutet av augusti valde att dela sig just över Kungsbacka och till det kommer att min tomt är extra torr med tunt jordlager på de flesta håll, särskilt i södersluttningen. Faktum är att det fortfarande inte har rättat till sig. I går då jag planterade lökar kunde jag konstatera att på vissa ställen är jorden fortfarande snustorr någon decimeter ner. Det är intressant att ändå se hur olika de olika buskarna och träden hanterar torkan. Här ett par exempel på sådant som utan vattning utan problem klarat torkan. Det kanske kan vara en värdefull information. På första bilden ser man Prunus lusitanica, portugisisk lagerhägg, och på den andra Elaeagnus x ebbingei, höstsilverbuske. Båda står i södersluttning och fullt exponerande för middagssolen. Vill man plantera någon av dem behöver man inte oroa sig för torka i alla fall.




Mycket tyder på att det kan bli vackra höstfärger i år. Färgerna börjar så smått att visa sig. Japanska lönnar är rätt pålitliga. Här är det sorterna ’Tsuma gaki’ och ’Aconitifolium’, som rodnar alltmera.




Min fina katsurahybrid (Cercidiphyllum japonicum x magnificum), som jag döpt till Ottostorp’ får först gyllengula blad som senare tonar alltmera i orange innan de faller av.



En av mina favoritbuskar alla kategorier är japanskt gaffelolvon. Den har i stort sett all fina egenskaper man kan tänka sig. Jag har haft en buske länge som tyvärr hamnat i ett rätt olämpligt läge och som troligen torkat till döds i år. Lyckligtvis fick jag tag i ett nytt exemplar förra året, som jag kunde plantera i mera lovande läge. Den är inte stor men man kan i alla fall se hur fantastiskt fina höstfärger den kan få.



Fina höstfärger kan också bär ge. Här är det ett vintergrönt oxbär vid namn Cotoneaster franchetii var sternianus, koralloxbär. Ofta hinner inte bären mogna och bli riktigt röda. Den här sommaren är det inga problem med det.

I somras när jag vattnade som mest och ändå hade svårt att undvika att bladen slokade på mina rododendron var jag övertygad om att det skulle bli riktigt dålig knoppsättning inför nästa säsong. Så tycks det inte ha blivit. Tvärtom är det gott om knopp, även i sorter som inte alltid blommar så mycket hos mig. Det blir spännande att se rododendronblomningen nästa år. Det kan bli något extra. Här svällande knoppar på 'Weisshorn'.

söndag 9 september 2018

Än är det torrt


På sina ställen i södersluttningen har regnet ännu inte hunnit tränga ned särskilt långt. Efter några dagars sommarvärme under veckan hade den ytligt våta jorden torkat upp och i fredags eftermiddag då jag kom hem efter att ha varit bortrest några dagar övervägde jag om jag skulle behöva börja vattna igen. Men det var utlovat rikligt med regn på natten så jag väntade. Det kom 15 mm och under lördagen liksom även i förmiddags har det därutöver kommit flera regnskurar. Vid en kontroll för någon timme sedan hittade jag snustorr jord en knapp dm ned i den brantaste sluttningen. Jag ser fram mot mera regn under den kommande veckan. Åtminstone spår SMHI det. Det vore skönt inför den annalkande vintern.

Torkan har drivit på höstfärgerna hos en del buskar och träd. Abeliophyllum distichum, vinterbuske, har fått utomordentligt vackra blad. Jag har inte haft den så länge så jag vet inte om den här höstfärgen är en engångsföreteelse eller om den alltid har så fina höstlöv. Vi får se nästa år. Den har börjat sätta sina blomknoppar så det skall nog kunna bli en del blommor till våren hoppas jag.



Bland tidlösorna har sedan sist tillkommit den tvåfärgade Colchicum ’Harlekijn’. Oklart ursprung och namnet stavas ibland ’Harlequin’.



Färgkombinationer är något som jag sällan tänker på. Ibland blir det bra ändå. Här har jag dock faktiskt försökt vara lite medveten. Det är Actaea simplex ’Carbonella’, höstsilverax, med extremt mörka blad, nästan svarta, som har fått Rudbeckia fulgida var sullivantii ’Goldsturm’, strålrudbeckia, som sällskap.



En pålitlig hösblommande perenn är skogsaster. Här kommer först bild på vit skogsaster, Eurybia divaricata. Andra bilden visar Eurybia schreberi, som heter bara skogsaster. Den senare har jag sått med frön jag fick från botaniska. Jag såg den där och tyckte att den exakt liknade min vita skogsaster. Jag blev sugen på att få dem att växa intill varandra för jämförelse. Jag ser nu att den senare är vitare än den som heter vit skogsaster. Lite mystiskt. Egentligen tonar den förra en aning i gult medan den senare mer tonar i blått. Det är nog därför man upplever skogsastern som vitare.



söndag 2 september 2018

Grönskan återvänder


Sista delen av augusti har äntligen bjudit på en del regn. Cirka 50 mm har kommit i ett par omgångar. Det har återgett livet till mycket. Några buskar som hade helt bruna, alternativt inga blad har börjat skjuta nya späda gröna blad och i rabatterna har alla de ogräsfröer som legat och bidat sin tid gripit chansen. Främst är det gräs som på sina håll skjuter upp minst lika tätt som om det vore en sådd gräsmatta. Jag får väl försöka ta itu med det även om det känns mindre lockande. Då det gäller de buskar som nu börjar grönska undrar man hur det blir till vintern. Kommer de att hinna mogna av och klara vintern eller blir det kylan som knäcker dem efter att torkan mjukat upp dem? Ja det får vi se till våren.

Jag tror att jag nämnt att det på ett område i trädgården visat sig finnas mycket god motståndskraft mot torkan. Jag har hänfört det till att det troligen finns någon källåder som ger fukt. Fastighetens första grävda brunn, som sedan länge är igenfylld, fanns just där. Allra bäst har min hybridkatsura  klarat sig. Den har i princip inte fällt ett enda blad och har behållit sin djupa fina grönska helt opåverkad. Jag har numera beslutat mig för att den hos mig skall få ett eget sortnamn, nämligen Cercidiphyllum ’Ottostorp’. Inget officiellt registrerat namn, men det namn jag själv kommer att använda för att slippa det långa krångliga hybridnamnet Cercidiphyllum japonicum x magnificum.



Ett träd som står i närheten och som eventuellt också dragit nytta av källådern är kinesträdet, Koelreuteria paniculata. Det blommade rikligare än någonsin i år men det var i den allra värsta hettan och blomningen var över så snabbt att jag aldrig fick någon bild. Nu har det vad man nästan kan kalla en andra blomning då frökapslarna pryder trädet. De är inledningsvis purpurfärgade och bleknar efter hand till ljusbeige. Ganska dekorativt faktiskt. Frökapslarna sitter högt men jag hoppas kunna ta hand om en del då de faller. Det skulle vara trevligt att så fröer. Inte för att jag har plats för något mer själv men för att kunna ge bort.




Som vanligt vid den här tiden signalerar tidlösorna höst. När de första arterna börjar blomma i slutet på sommaren är det dags att börja ställa in sig på vad som komma skall. Jag gillar egentligen hösten, så det känns inte alltför motbjudande att tänka på. Den första bilden visar Colchicum cilicicum och den andra Colchicum autumnale ’Album’. I den senare har nog nästlat in sig någon knöl av en annan art för en del blommor brukar vara betydligt mindre. Det har skett en hel del omflyttningar bland mina tidlösor och sådant händer lätt i så fall.




Mina frilandshibiskusar har trivts med värmen som kom tidigt och det har inte varit några större problem med torkan. En av dem, som var relativt nyplanterad har jag vattnat lite men övriga har fått klara sig själv. Här kommer bild på den rent vita Hibiscus syriacus ’White Chiffon’. Den har hamnat lite i skymundan på grund av närstående buskar som brett ut sig. Nu efter viss beskärning får den nytt ljus och skall förhoppningsvis sätta ny fart på tillväxten.



onsdag 22 augusti 2018

Mycket sågat


Den långa torkperioden medförde att en hel del trädgårdsarbete som man normalt gör inte behövdes. Gräsklippning var inte nödvändigt. Jag tror att sista gången jag klippte gräset var veckan före midsommar. Ogräsrensning slapp man. Inget fröogräs utom möjligen litegrann på vissa ställen där jag vattnade. Plantering kunde man inte ägna sig åt i den torra jorden. Det är först nu den sista veckan som den här typen av aktiviteter återigen får tas upp. Visserligen gick en del tid åt till att vattna men det inskränkte sig till tidig morgon och sen kväll. Resten av dagen var ledig för annan verksamhet. Jag passade på att städa och rensa bort sådant som växt upp på ställen där jag inte ville ha det och att äntligen helt eller delvis ta bort en del som växt sig för stort på fel ställen. Sågen har kommit till flitig användning.

Här under tallarna hade det blivit en allmän skräpplats där också många slybuskar vuxit sig stora. Bland annat var stora delar i princip igenväxt med ogenomtränglig kaprifol i kombination med taggiga björnbär. Det har jag säkert klagat över i tidigare bloggar men det är mina största gissel på tomten. Nu rensade jag helt och körde dessutom mycket skräp till tippen. I dag är marken i stort sett ren och fin även om visst efterarbete få göras till våren. Om jag skall plantera något har jag inte tagit ställning till men i så fall inte särskilt mycket. Det får förbli öppet i princip.


En stor buskformig tall har tyvärr tagit för sig mer än vad jag räknade med då den planterades för si så där 25 år sedan. Jag har tvekat eftersom den är tämligen unik men då jag märkte hur den påverkade andra närstående träd och buskar alltmer negativt tog jag beslutet att den fick ryka. På bilden här ser man den som den var för åtta år sedan. Redan då var den större än vad jag egentligen tänkt men sedan dess har den växt ytterligare ett par meter på höjden. Jag har tyvärr ingen färskare bild på hela. Det är en synnerligen ovanlig och som synes vacker tall från en liten ö i Japan och den heter Pinus hakkodensis, hakkodatall efter öns namn. Jag vet inte hur många det finns i odling i Sverige om ens någon utanför arboretet i Göteborgs botaniska. Den härstammar därifrån och såddes för uppemot 30 år sedan. Andra bilden visar vad som återstår efter min insats med sågen. Vad jag gör där i stället och om jag skall ta bort de höga stubbarna får jag fundera lite på. En möjlighet är att de får utgöra klätterstöd för något.



När jag tog bilden på tallstubbarna kunde jag inte låta bli att också ta en bild på ett av torkans offer. En rododendron av sorten Baden Baden, som väl högst sannolikt är heldöd. Nu kan man kanske säga att det där var väl bara vad man kunde vänta med den placeringen. Att den hamnade i den här lilla bergskrevan i helskugga var något av ett experiment. Jag hade i början av 90-talet tillgång till en hel massa småplantor som jag rensat ut från vår förra trädgård. De hamnade på lite olika håll här på landet, både möjliga och omöjliga ställen. Jag hade just då inte så många ställen att välja på. Men den har trots allt överlevt här utan någon nämnvärd skötsel och helt utan vattning sedan planteringen i mitten av 90-talet. Nu är det slut och jag får se vad jag gör här i stället. Det får bli något lämpligare.