söndag 9 september 2018

Än är det torrt


På sina ställen i södersluttningen har regnet ännu inte hunnit tränga ned särskilt långt. Efter några dagars sommarvärme under veckan hade den ytligt våta jorden torkat upp och i fredags eftermiddag då jag kom hem efter att ha varit bortrest några dagar övervägde jag om jag skulle behöva börja vattna igen. Men det var utlovat rikligt med regn på natten så jag väntade. Det kom 15 mm och under lördagen liksom även i förmiddags har det därutöver kommit flera regnskurar. Vid en kontroll för någon timme sedan hittade jag snustorr jord en knapp dm ned i den brantaste sluttningen. Jag ser fram mot mera regn under den kommande veckan. Åtminstone spår SMHI det. Det vore skönt inför den annalkande vintern.

Torkan har drivit på höstfärgerna hos en del buskar och träd. Abeliophyllum distichum, vinterbuske, har fått utomordentligt vackra blad. Jag har inte haft den så länge så jag vet inte om den här höstfärgen är en engångsföreteelse eller om den alltid har så fina höstlöv. Vi får se nästa år. Den har börjat sätta sina blomknoppar så det skall nog kunna bli en del blommor till våren hoppas jag.



Bland tidlösorna har sedan sist tillkommit den tvåfärgade Colchicum ’Harlekijn’. Oklart ursprung och namnet stavas ibland ’Harlequin’.



Färgkombinationer är något som jag sällan tänker på. Ibland blir det bra ändå. Här har jag dock faktiskt försökt vara lite medveten. Det är Actaea simplex ’Carbonella’, höstsilverax, med extremt mörka blad, nästan svarta, som har fått Rudbeckia fulgida var sullivantii ’Goldsturm’, strålrudbeckia, som sällskap.



En pålitlig hösblommande perenn är skogsaster. Här kommer först bild på vit skogsaster, Eurybia divaricata. Andra bilden visar Eurybia schreberi, som heter bara skogsaster. Den senare har jag sått med frön jag fick från botaniska. Jag såg den där och tyckte att den exakt liknade min vita skogsaster. Jag blev sugen på att få dem att växa intill varandra för jämförelse. Jag ser nu att den senare är vitare än den som heter vit skogsaster. Lite mystiskt. Egentligen tonar den förra en aning i gult medan den senare mer tonar i blått. Det är nog därför man upplever skogsastern som vitare.



söndag 2 september 2018

Grönskan återvänder


Sista delen av augusti har äntligen bjudit på en del regn. Cirka 50 mm har kommit i ett par omgångar. Det har återgett livet till mycket. Några buskar som hade helt bruna, alternativt inga blad har börjat skjuta nya späda gröna blad och i rabatterna har alla de ogräsfröer som legat och bidat sin tid gripit chansen. Främst är det gräs som på sina håll skjuter upp minst lika tätt som om det vore en sådd gräsmatta. Jag får väl försöka ta itu med det även om det känns mindre lockande. Då det gäller de buskar som nu börjar grönska undrar man hur det blir till vintern. Kommer de att hinna mogna av och klara vintern eller blir det kylan som knäcker dem efter att torkan mjukat upp dem? Ja det får vi se till våren.

Jag tror att jag nämnt att det på ett område i trädgården visat sig finnas mycket god motståndskraft mot torkan. Jag har hänfört det till att det troligen finns någon källåder som ger fukt. Fastighetens första grävda brunn, som sedan länge är igenfylld, fanns just där. Allra bäst har min hybridkatsura  klarat sig. Den har i princip inte fällt ett enda blad och har behållit sin djupa fina grönska helt opåverkad. Jag har numera beslutat mig för att den hos mig skall få ett eget sortnamn, nämligen Cercidiphyllum ’Ottostorp’. Inget officiellt registrerat namn, men det namn jag själv kommer att använda för att slippa det långa krångliga hybridnamnet Cercidiphyllum japonicum x magnificum.



Ett träd som står i närheten och som eventuellt också dragit nytta av källådern är kinesträdet, Koelreuteria paniculata. Det blommade rikligare än någonsin i år men det var i den allra värsta hettan och blomningen var över så snabbt att jag aldrig fick någon bild. Nu har det vad man nästan kan kalla en andra blomning då frökapslarna pryder trädet. De är inledningsvis purpurfärgade och bleknar efter hand till ljusbeige. Ganska dekorativt faktiskt. Frökapslarna sitter högt men jag hoppas kunna ta hand om en del då de faller. Det skulle vara trevligt att så fröer. Inte för att jag har plats för något mer själv men för att kunna ge bort.




Som vanligt vid den här tiden signalerar tidlösorna höst. När de första arterna börjar blomma i slutet på sommaren är det dags att börja ställa in sig på vad som komma skall. Jag gillar egentligen hösten, så det känns inte alltför motbjudande att tänka på. Den första bilden visar Colchicum cilicicum och den andra Colchicum autumnale ’Album’. I den senare har nog nästlat in sig någon knöl av en annan art för en del blommor brukar vara betydligt mindre. Det har skett en hel del omflyttningar bland mina tidlösor och sådant händer lätt i så fall.




Mina frilandshibiskusar har trivts med värmen som kom tidigt och det har inte varit några större problem med torkan. En av dem, som var relativt nyplanterad har jag vattnat lite men övriga har fått klara sig själv. Här kommer bild på den rent vita Hibiscus syriacus ’White Chiffon’. Den har hamnat lite i skymundan på grund av närstående buskar som brett ut sig. Nu efter viss beskärning får den nytt ljus och skall förhoppningsvis sätta ny fart på tillväxten.



onsdag 22 augusti 2018

Mycket sågat


Den långa torkperioden medförde att en hel del trädgårdsarbete som man normalt gör inte behövdes. Gräsklippning var inte nödvändigt. Jag tror att sista gången jag klippte gräset var veckan före midsommar. Ogräsrensning slapp man. Inget fröogräs utom möjligen litegrann på vissa ställen där jag vattnade. Plantering kunde man inte ägna sig åt i den torra jorden. Det är först nu den sista veckan som den här typen av aktiviteter återigen får tas upp. Visserligen gick en del tid åt till att vattna men det inskränkte sig till tidig morgon och sen kväll. Resten av dagen var ledig för annan verksamhet. Jag passade på att städa och rensa bort sådant som växt upp på ställen där jag inte ville ha det och att äntligen helt eller delvis ta bort en del som växt sig för stort på fel ställen. Sågen har kommit till flitig användning.

Här under tallarna hade det blivit en allmän skräpplats där också många slybuskar vuxit sig stora. Bland annat var stora delar i princip igenväxt med ogenomtränglig kaprifol i kombination med taggiga björnbär. Det har jag säkert klagat över i tidigare bloggar men det är mina största gissel på tomten. Nu rensade jag helt och körde dessutom mycket skräp till tippen. I dag är marken i stort sett ren och fin även om visst efterarbete få göras till våren. Om jag skall plantera något har jag inte tagit ställning till men i så fall inte särskilt mycket. Det får förbli öppet i princip.


En stor buskformig tall har tyvärr tagit för sig mer än vad jag räknade med då den planterades för si så där 25 år sedan. Jag har tvekat eftersom den är tämligen unik men då jag märkte hur den påverkade andra närstående träd och buskar alltmer negativt tog jag beslutet att den fick ryka. På bilden här ser man den som den var för åtta år sedan. Redan då var den större än vad jag egentligen tänkt men sedan dess har den växt ytterligare ett par meter på höjden. Jag har tyvärr ingen färskare bild på hela. Det är en synnerligen ovanlig och som synes vacker tall från en liten ö i Japan och den heter Pinus hakkodensis, hakkodatall efter öns namn. Jag vet inte hur många det finns i odling i Sverige om ens någon utanför arboretet i Göteborgs botaniska. Den härstammar därifrån och såddes för uppemot 30 år sedan. Andra bilden visar vad som återstår efter min insats med sågen. Vad jag gör där i stället och om jag skall ta bort de höga stubbarna får jag fundera lite på. En möjlighet är att de får utgöra klätterstöd för något.



När jag tog bilden på tallstubbarna kunde jag inte låta bli att också ta en bild på ett av torkans offer. En rododendron av sorten Baden Baden, som väl högst sannolikt är heldöd. Nu kan man kanske säga att det där var väl bara vad man kunde vänta med den placeringen. Att den hamnade i den här lilla bergskrevan i helskugga var något av ett experiment. Jag hade i början av 90-talet tillgång till en hel massa småplantor som jag rensat ut från vår förra trädgård. De hamnade på lite olika håll här på landet, både möjliga och omöjliga ställen. Jag hade just då inte så många ställen att välja på. Men den har trots allt överlevt här utan någon nämnvärd skötsel och helt utan vattning sedan planteringen i mitten av 90-talet. Nu är det slut och jag får se vad jag gör här i stället. Det får bli något lämpligare.



lördag 11 augusti 2018

Pang!


Pang lät det från himlen i nordväst och pang lät det från min altan då jag i middags korkade upp champagnen för att fira det länge efterlängtade regnet. Någon slags högre makt hade tydligen noterat mitt missmod från i går och beslutat att göra något åt saken. Redan på morgonen dök det plötsligt från ingenstans upp en liten ettrig regnskur på Kattegatt som styrde in rakt över Lygnern och upp över mina trakter. Det var knappt att SMHI hann fånga den på radarn och den var definitivt inte förutsagd. Den gav hastigt och lustigt 4 mm i regnmätaren och efter ett par timmar kom det ännu en skur som gav lika mycket, nu i kombination med åska. Jag beslöt att detta var värt att fira och korkade alltså upp champagnen. Därefter har det då och då småregnat lite och jag hör en samfälld jubellåt från ännu levande växter i trädgården – ÄNTLIGEN!


Tack vare mitt flitiga vattnande de senaste dagarna då jag hoppats på att äntligen få hjälp från ovan var det nu till slut planteringsbart i mitt senaste projekt, som jag iordningställde i höstas. En del planterades med rododendron och lite annat tidigare i våras innan torkan kom. Sedan har jag inte vågat plantera, då den extrema hettan i maj torkade ut jorden rejält. Jag har haft full sysselsättning med att hålla liv i det redan planterade. Ett par buskar som jag köpte från Boel Ströö, som var tänkt för det här området fick stå kvar i sina krukor i väntan på regn. Väntan blev lång men nu tycker jag att det får räcka. Nu skall det nog vara möjligt att klara de här buskarna med lite stödvattning som hjälp. Det är bra om de hinner etablera sina rotsystem före vintern, eftersom de är en aning ömtåliga.


Efter plantering ser här nu ut så här. I förgrunden är det en Viburnum davidii, davidsolvon. Räknat från den till vänster, alltså medsols, ser man Trachyurus chinensis ’Celina’, kinesisk pärlsvansbuske, Fargesia rufa, björnbambu, Hydrangea macrophylla, hortensia (sort okänd) och Mahonia bracteata ssp ganpinensis x gracilipes, en hybrid utan svenskt namn. Ett par av dessa är på gränsen då det gäller härdighet och det blir spännande att se vad som finns kvar efter vintern. Hoppas den blir vänlig.


Här kommer några närmare presentationer. Först davidsolvonet. Det är en vintergrön, låg, bred buske med vita blommor på våren och mörkblå bär på sensommaren. Den betraktas som ömtålig. Jag har haft ett annat exemplar på annat håll under cirka tio år. Vissa år frös den tillbaka men kom igen. Vårvintern 2013 tog dock definitivt död på den. Dags att försöka på nytt. Jag tror absolut mer på det nya läget. Här slipper den vårsolen, som jag tror var det största problemet på förra stället. Min vän Jimmy Persson i Göteborgs botaniska, kommenterade den på följande lakoniska sätt när han hörde att jag fått den i gåva i mitten av 90-talet: ”Den blir inte gammal”. Han hade väl både rätt och inte rätt.


Så den där mahoniahybriden. Jag köpte den på växtmarknaden i Kiekeberg i våras av en av mina favorithandlare där, en man med egen förökning, främst av ovanliga växter från Kina. Han bedömde den som möjlig men inte särskilt trolig. Vi får se hur det går. Här står den på den mest idealiska plats jag förmår uppbringa (tror jag).


Slutligen ”pärlsvansen”. Det är en buske som man inte noterar annat än då den blommar på bar kvist tidig vår. Jag har gått förbi en släkting till den i botaniska massor av gånger utan att tänka på den. Till slut en gång kom jag vid rätt tid och beslöt genast att sätta upp den på önskelistan. Jag nämnde detta för Jimmy Persson lite senare och han berättade att han hade exakt samma erfarenhet. Han upptäckte efter många år den här busken som han aldrig tidigare lagt märke till. Då bodde han ändå i botaniska! Min nyplanterade buske har knopp såg jag, så det blir spännande att se om den blommar till våren. Den har växt enormt i krukan under sommaren så jag fick stötta upp den lite med bambukäppar.



fredag 10 augusti 2018

Börjar kännas uppgivet


Det eländiga blockerande högtrycket tycks inte var möjligt att rå på. Det ena lågtrycket efter det andra vandrar in mot brittiska öarna för att där gradvis lösas upp till intet. I början av den här veckan såg det likväl rätt hoppfullt ut. Flera meteorologiska institut var överens. Ett ganska djupt lågtryck skulle komma in natten mellan torsdag och fredag i en bana över Mellansverige Först en kallfront fredag morgon med 9-10 mm regn och därefter varmfronten med ytterligare 14-15 mm. Därefter ytterligare ett lågtryck under lördagen med ungefär samma nederbördsmängd under lördag-söndag. Alltså chans på 30, kanske 40 mm fördelade på 5 dagar. Jag lade champagnen på kylning och lovade mig själv att utbringa en skål stående mitt i regnet.

Det blev en tumme. I natt kom det ungefär en mm och enligt senaste prognos skall det i natt komma ytterligare cirka tre. Den stackars ytliga fukt som nattens nederbörd gav blåser nu bort i kraftiga stormbyar. Vissna grenar flyger och krukorna på altanen blåser omkull och går sönder. Nu är det strömavbrott och ingen chans att göra något annat än förlita sig på laptoppens batteri när jag skriver detta. Champagnen har förvisats till källaren igen. Det ser ut som om den för vila där till nyår. Jag kan ju inte ens vattna i den här blåsten. Jag törs knappt ens gå ut. Nästa lågtryck har tydligen redan gett upp. Just nu känns det som om jag också gör det.

torsdag 2 augusti 2018

”Blommor” i tulpanträdet


För några dagar sedan när jag kom upp för backen mot mitt hus efter att ha varit och hämtat tidningen i brevlådan fick jag se några riktigt gula saker i tulpanträdet. Det såg faktiskt ut som stora blommor som satt där och lyste i morgonljuset. Vid närmare påseende var det givetvis inte blommor utan ett antal höstgula blad insprängda bland de gröna. Ja torkan drar med sig en del som man inte är riktigt van vid. Bilden kanske inte helt lyckats fånga effekten som för ögat var verkligen slående.



Nu blommar också den blå hibiskusen Hibiscus syriacus ’Oisaeu Bleu’. I svensk handel översatt till Blue Bird, eftersom man tydligen inte litar på att svenska folket klarar av franska namn. Den är normalt en av de tidigaste sorterna och anses även tillhöra de härdigaste. Mitt exemplar har hamnat i rätt kraftig skugga numera men den blommar trots det fint om än lite senare.


Över till det som blivit sommarens följetong så här långt, torkan och värmen. Nu när hela juli har gått kan man göra facit för vädret. Nederbördsmässigt har det varit uselt. Här på landet har det regnat ännu mindre än inne i Göteborg. Totalt har det kommit sex millimeter fördelat på två skurar med några veckors mellanrum. En millimeter vid ena tillfället och fem vid det andra. Göteborg har enligt SMHI:s mätningar fått drygt det dubbla. Inte mycket att jubla över heller.


Eftersom värmen kulminerade den sista veckan kom det trots allt att slås rekord även i Göteborg. SMHI:s tjat om värmerekord kom alltså att besannas, även om jag inte trodde det för någon vecka sedan. Medeltemperaturrekordet slogs med två tiondelar och lyder numera på 21,4 grader. Tidigare rekordnotering var från 1994 och 2014. Nytt rekord blev det också då det gäller maximitemperatur. Officiellt för Göteborg noterades på månadens sista dag 34,1 grader. Det gamla rekordet från 1994 var på 33,8.

Här hos mig på landet blir det ofta något varmare än i Göteborg. Det beror bland annat på att det är lite längre till det svalkande havet än på mätstationen i Göteborg. Lördagen den 27 visade min termometer som mest 35,3 grader. Den 31 var det här ”bara” 34,9. Jag är helt säker på att det är den högsta temperatur jag varit med om hemma i Sverige. Jag tror att det var de här temperaturerna som pressade fram de gula bladen på tulpanträdet. Bara en siffra till och den ensam räcker för att illustrera sommaren hittills. Fram till den 31 juli har mätstationen i Göteborg noterat 44 dagar med maxtemperatur på 25 grader eller mer, alltså så kallade högsommardagar. Jag minns somrar då det inte varit en enda!

Nu verkar augusti fortsätta i ungefär samma fotspår så det blir till att fortsätta vattna. Jag läste i Göteborgs-Posten att man i Göteborg den här sommaren regelbundet vattnar över 1000 träd och räknar med att kunna behöva göra det hela augusti ut. Vanligen vattnas nyplanterade träd upp till tre år efter plantering. Nu har det utökats till att gälla för träd som är 5-6 år gamla och till och med en del äldre. Facit av torkans effekter får men först nästa vår i såväl Göteborg som här hos mig.

torsdag 26 juli 2018

Rekordvarmt?


Radio och TV är som vanligt, då det gäller vädret, Stockholmslokala. ”Vi har den varmaste julimånaden på över 250 år”. Vilka vi? I alla fall inte Göteborg. Om jag läser rätt på SMHI:s temperaturkartor skulle västkusten landa på en medeltemperatur på knappt fyra grader varmare än normalt. Det innebär knappt 21 grader. Varmt javisst, men inte rekord. 1994 och 2014 hade Göteborg 21,2 grader i medeltemperatur i juli. Nära, men sannolikt inget rekord. Vi får vänta tills månaden är slut innan vi vet säkert.

Värmen och torkan sätter sina spår ibland växterna. Hur mycket som är definitivt dött trots vattning får framtiden utvisa. Vintergrönt, både barr- och bladväxter där bladen vissnar är ohjälpligt förlorade, men en del bladfällande träd och buskar som fällt sina blad kan komma igen nästa år. Det blir spännande att se. Här är en rododendron som absolut lämnat jordelivet. Det är ett nyinköp från Tyskland i våras vid namn ’Golden Everest’ Den blommade fint i början av maj efter planteringen men med torkan började den sloka alltmer. Eftersom andra lite äldre rododendron i närheten inte visade några torktendenser var jag dåligt uppmärksam. När jag så småningom blev varse vad som höll på att hända visade det sig vara för sent. Jag vattnade och vattnade men den repade sig bara litegrann. Lite desperat grävde jag upp och satte tillbaka i krukan som jag vattendränkte totalt. Tyvärr utan resultat och nu står den där i väntan på lämplig ”slutförvaring”.

Men nog om värme och torka. Våra små problem med döda växter är likväl värdsligt i jämförelse med vad andra får genomleva i form av skogsbrand och foderbrist till kreaturen. Lite ljusglimtar i form av blommor bjuder trädgården i alla fall på. Crocosmia ’Lucifer’ biter ingen torka på och värmen är bara gynnsam för den här gladiolussläktingen. Den är en korsning mellan de båda sydafrikanerna C masonorium och C paniculata och säkert härdig här. Från ursprungligen fem knölar finns det nu hur många som helst på flera olika håll i trädgården. En del vet jag att jag planterat efter delning. Andra har jag ingen aning om hur de kommit till nya ställen.


En annan växt som dyker upp lite här och var utan riktig koll från min sida är Tradescantia ohiensis. Den är en av föräldrarna till den mera kända tremastarblomman som det finns ett flertal sorter av på marknaden. Jag fick fröerna till denna för många år sedan från Henrik Zetterlund i botaniska. Sedan dess har jag haft den på olika håll i trädgården. Det här exemplaret dök upp spontant på ett ställe långt från ursprungsplatsen. Hur det gått till anar jag inte.


Echinacea ’Double Decker’ är den enda av de olika sorter jag planterat under senaste 15 åren som visat sig livskraftig. De första åren gjorde den skäl för namnet med en extra blomma i mitten av den andra men numera är där bara lite extra ”rufs”. Om det beror på att den inte får tillräckligt med näring eller bara ett åldersfenomen vet jag inte. Hur som helst gillar jag den – kanske till och med bättre än hur den ursprungligen såg ut.


Hibiskusarna har jag lyckats vattna tillräckligt. Denna som heter ’Pink Giant’ står i gassande sol och drar rätt mycket vatten. Men sol och värme har gett massvis av knoppar. Nu börjar de första slå ut. Om någon vecka gissar jag att den är riktigt praktfull. Om jag lyckas förse den med vatten i rätt mängd.


Rhododendronblomningen var ganska dålig i år och nytillväxten i år är både långsam och sen, så jag befarar att det kan bli dålig blomning även nästa år. Man får njuta av de fina nya bladen. Här kommer några exempel.

Rhododendrom ’Makiyak’ skimrar i silver med blad som är något hoprullade i värmen.

En av föräldrarna till ’Makiyak’ är R makinoi som jag planterade i våras.

R ’Weisshorn’ är också den vitpudrad men med bredare blad.

R ’Hydon Velvet’ har i stället ett rödbrunt indument.