söndag 25 september 2016

Snart slut på årets lantvistelse

Nu går jag in i sista veckan av årets boende på landet. Den gångna veckan har mycket handlat om att börja ställa i ordning inför vintern. Allmän städning och lite rensning i rabatterna. Jag har lärt mig att en del ogräsrensning så här i början av hösten gör stor nytta inför vinter/vår. Många fröogräs har en tendens att etablera sig och även föröka sig under vinterhalvåret. Det underlättar betydligt framåt våren om man blir av med dem redan nu.
Ett par dagar gick åt till att rensa i ett stort parti med bland annat rododendron. Här är det en tendens att det dyker upp alla möjliga små träd, buskar och ris, såväl i kanten som mitt inne bland buskarna. Särskilt besvärligt är björnbär som dyker upp som rotskott och växer till sig. Även slån har jag samma problem med. De senaste åren har jag haft låg motivation att hålla på med det här tråkiga och besvärliga rensandet, så nu var läget akut. Björnbären bredde ut sig alltmer. Två dagars rensning gav mycket revor på kroppen här och där men också en viss tillfredsställelse att slippa se allt som sticker upp där det inte hör hemma.

Jag tog en bild på det bortrensade. Det här är ungefär hälften, nämligen det som jag kom åt från ena sidan. På andra sidan ligger en nästan ligga stor hög. Här finns det mesta, även om det inte går att urskilja i detalj på bilden. Björnbär och slån som sagt men också hallon o massvis av små fröplantor av näst intill alla Sveriges lövträd. Björk, rönn, oxel, ek, lönn, alm, asp och sälg kan lätt räknas in och även ett flertal buskar. Har-ris, d v s Cytisus scoparius, finns i stor mängd överallt och lämnas plantor i fred ett par år har de växt till jättar.


Efter rensning av detta dök det upp en liten buske som jag nästan trott var borta. Det var en Aucuba japonica ’Variegata’, gulprickig aucuba. Den lever på härdighetsgränsen och är lite speciellt utsatt här i ett solbelyst läge. Den växer upp under några år till en meterhög buske eller mer, varefter den fryser tillbaka en lite kallare vinter. Så här har den hållit på i minst 15 år. Det är en intressant illustration till begreppen odlingsbar respektive odlingsvärd. Odlingsbar är den här, i meningen att den överlever långsiktigt. Men är den odlingsvärd om den efter 15 år inte är större än då den planterades, d v s ett par decimeter?


I år är ett ekollonår. Ekar har ojämn frösättning och många år är det i stort sett inga ekollon men ibland blir det en enorm massa ollon. ett sådant år är i år. Nu faller ollonen och under ekarna är det fullt på marken. Det är bara att förbereda sig på ekrensning de närmaste åren. Rensar man innan ekarna hunnit rota sig ordentligt är det lätt. Väntar man ett par år är det ett segt arbete.


Den torra sommaren har frestat på en del av mina rododendron. Trots detta tycks knoppsättningen vara imponerande. Vi verkar kunna se fram mot en fantastisk rododendronblomning till våren. Här kommer några knoppbilder.
Första bilden visar ’Makiyak’, som har massvis av runda fina knoppar mellan de långa smala bladen med rester av vitt toment, d v s små vita hår som täcker de nya bladens ovansida på våren.


Ännu mer vitt ”mjöl” är det på bladen av ’Debbie Dane’, som också den har gott om runda fina knoppar.


En rododendron som jag haft i ett antal år utan att få se någon blomning är ’Blueshine Girl’. Nu ser jag vad jag utgår ifrån är blomknoppar. Det skall bli intressant att se hur blommorna ser ut. De skall enligt bildbeskrivningar vara ljust gula. Bladen med sina blålila bladskaft är något alldeles speciellt och har glatt mig minst lika mycket som eventuella blommor. ’Blueshine Girl’ är en wardii-hybrid och troligen inte så härdig men den har hittills inte haft några problem med vintrarna.







söndag 18 september 2016

Sensommarvärme och -blomning

Den gångna veckan har bjudit på en försenad högsommarvärmeperiod med över 27 grader. Inget septemberrekord här men bra nära. De senblommande perennerna och lökväxterna blommar över snabbt. När detta skrivs har temperaturen sjunkit med nästan tio grader men torkan fortsätter. Det är inte direkt vanligt att man behöver vattna i rabatterna i mitten av september. Här kommer lite bildrapport på det som blommat i veckan.

Eurybia divaricata, vit skogsaster, är en skogsväxt från östra Nordamerika, som här hos mig står skuggad av träd och buskar. Breder ut sig i lagom takt och blommar lika överdådigt varje sensommar. Någon kanske känner igen den under ett annat namn, Aster divaricatus, som den kallades tidigare. Väldigt likartad är Eurybia schreberi, skogsaster. Jag sådde den härom året och har nu kompletterat med en sådan som skall växa intill. Skall bli intressant att se hur stora utseendeskillnaderna är. 


Actaea simplex ’Brunette’, höstsilverax, blommar snabbt över i värmen men nya blommor slår ut efter hand, så den står sig nog ett tag till. Det är ännu ett exempel på en växt som bytt släkte. Fördes tidigare till släktet Cimicifuga. Det här är också en växt som trivs bäst i ett lite skuggigare läge.


Bland höstblommande lökar är det mest tidlösa av olika slag som blommar redan nu. Colchicum autumnale ’Nancy Lindsay’ är min största favorit i släktet. Vacker blomfärg och förökar sig flitigt. Ännu en växt som bytt namn. När jag införskaffade denna för sådär 15 år sedan hette den C pannonicum.


 Colchicum x byzanthinum ’Album’ är en hybrid med kulturursprung. Riktigt vita blommor och är därför lite svår att fotografera. Lätt hänt att man missar nyanser som finns där i verkligheten. Också den har skiftat namn. Jag har köpt den en gång under sortnamnet ’Innocence’. Det blir visst lite tema ändrade namn i dag.


Det får till slut bli en som fortfarande har samma namn som då jag skaffade den. Det är Colchicum ’Harlekijn’. En sort med lite oklart ursprung. Rolig färgställning med vitt och lila är väl det som gett namnet antar jag.






måndag 5 september 2016

Kiekeberg augusti

Det blev ingen resa till Hamburg och växtmarknaden på Kiekeberg i våras. I stället tog jag en tur nu i slutet av augusti till höstmarknaden. Det är betydligt lugnare i augusti så man behöver inte köa lika mycket. Bland annat kan man hitta parkering betydligt närmare entrén. Vad gäller antalet försäljare är skillnaden inte så stor. Det var främst några av alpinspecialisterna som inte var där nu.


En viktig orsak till att jag gärna ville komma ned till Kiekeberg nu var att jag var angelägen att få välja bland Westphals klematis. Jag planerade att satsa på något i Montana-gruppen, som skulle få välla upp mot berget med hjälp av stammen från en gammal död en i den nya odlingsbädd jag nämnde om i förra bloggen. Jag fastnade för en  sort vid namn ’Elten’.  Efter plantering ser det nu ut så här. Ser kanske inte så mycket ut för världen men jag hoppas att den skall få riktigt fart så småningom och täcka ett stort område på den här sydvända bergssidan med sina vita blommor och även sprida den väldoft den är känd för.


Tanken var att kanske också hitta några låga buskar som jag planerat att sätta här. Det blev inte så mycket men en låg, krypande ginst i alla fall. Det var en sort av hårginst vid namn Genista pilosa ’Yellow Spreader’. Det är klart att man måste ha en hårginst i trädgården här i Kungsbacka, Halland. Det är ju Hallands landskapsblomma!


 Dessutom köpte jag en tibast, som säkert skall trivas i det läget. Namn Daphne dominii och jag vet inte så mycket om den. Enligt uppgift på internet skall den härröra från Bulgarien och blomma med vita små blommor. Daphne kan man aldrig få för mycket av.


Egentligen är jag på gång att krympa mina perennplanteringar. Jag orkar inte riktigt hålla rent från ogräs där. Likväl kunde jag inte låta bli att köpa några stycken. Förutom en liten flox som skall fylla ut ett hål i floxplanteringen så blev det Rudbeckia triloba ’Prairie Show’. Den föll mig i smaken och även för den fanns en ledig lucka på ett ställe.


Dessutom kunde jag inte motstå den lilla kaxiga solbruden som inte skall bli högre än en halv meter och passar alldeles utmärkt bland andra lite lägre perenner. Namnet syftar på ”kaxigheten” och är Helenium x cultorum ’Short’n’Sassy’.


Slutligen blev det några små alpiner, som jag kan få plats med i den tuffsten, som jag berättat om någon gång här och där det finns ytterligare lite plats. Här på bilden kan man se hur jag i en liten hålighet planterat Mazus radicans, en låg växt som hör hemma bland klipporna på Korsika och Sardinien. Frågan är vad den säger om det halländska klimatet. Det är jag osäker på men prövar man inte får man inte veta. Utöver den köpte jag Draba lasiocarpa och Draba polysticha för plantering på stenen men dessa har jag ingen bild på. Om de blommar till våren återkommer jag då.





lördag 20 augusti 2016

Bra sommar

Jag får säga att jag känner mig nöjd med sommaren så här långt. Det har varit flera perioder med riktigt varmt och skönt väder även om det också blandats ut med kyla och regn. I genomsnitt har det väl jämnat ut sig till något tämligen normalt men ett bestående minne är ändå att det varit ett antal riktigt sköna dagar och kvällar. Särskilt var det fallet innan sommaren enligt almanackan skulle börja. Slutet av maj och början av juni bjöd tidvis på riktig högsommarvärme och tyvärr för trädgårdens del också ordentlig uttorkning. Lyckligtvis kom regnen i sista minuten och växtligheten repade sig efter att ha hängt på ”gärsgår’n” ett tag.

Sedan jag senast skrev något här på bloggen har trädgården bjudit på en hel del glädjeämnen. Här kommer några.


Den första är en växt i familjen Gentianaväxter. Insamlad vid en Kinaexpedition 2008 av två Henrik och en Henning vilket gav förkortningen HeHeHe. Artnamn än så länge obekant. Går därför under namnet Tripterospermum sp (HeHeHe 220). Blommade så smått förra året men i år var blomningen riktigt riklig. Den får närmast ses som en klängväxt och borde kanske ha något att klänga sig upp på. Men jag tänkte mig den som marktäckare och får väl se hur det utvecklas.


I den djupa skuggan under mullbärsträdet blommade i juli Ligularia przewalskii, spirstånds. Den långa torrperioden i maj-juni tog kål på huvuddelen av de övervintrande mördarsniglarna här och i år fick den vara helt i fred, vilket gav både hela och fina blad och ordentlig blomning.


Ovanför den breder alltså mullbärsträdet ut sig. Det är en hybrid som tagits fram i Göteborgs botaniska trädgård och jag får skam till sägandes erkänna att jag inte kan erinra mig vilka föräldrarna till det här välartade barnet är. Den har växt betydligt mer än vad jag tänkte mig och är ett vackert träd, som dock egentligen skulle behöva mera plats. I år var bärskörden för första gången riktigt riklig och jag kunde äta massor av riktigt välsmakande mullbär. Enligt min smak lika goda som äkta Morus nigra, om än kanske lite mindre i storlek.



Tvärs över gräsmattan cirka 10 meter bort växer kinesträdet, Koelreuteria paniculata. Det är frösått av mig för 16 år sedan. Fröerna plockade jag på marken på en parkeringsplats vid en vägkrog  i Schweiz. Enstaka blommor har jag haft tidigare men i år är blomningen imponerande. Också det trädet har hamnat en aning i kläm och växer därför snett.



Den säckbuske, Ceanothus ’Gloire de Versailles’, som jag planterade i höstas har nu i sommar också blommat. Mina försök med andra arter av Ceanothus har inte utfallit väl, men den här får nog räknas som ett tämligen säkert kort här. Det som är lite äventyrligt är att de oftast säljs på hösten och då blir första vintern en extra prövning. När denna nu klarat den utan problem hoppas jag på en ljus framtid.


Jag skrev ”bjudit på glädjeämnen”. Nästa bild visar inte direkt något jag bjudits på, utan frukten av rätt hårt arbete. Det är ett nytt område i den vilda delen av trädgården som jag röjt och ställt i ordning för plantering av mera ”tama” växter. Kaprifol, björnbär, örnbräken och diverse sly är sådant som grävts upp och rensats bort. Alltsammans hamnade i en rejäl hög tillsammans med en del annat som klippts eller sågats bort och eldades upp för ett par dagar sedan. Nu omvandlat till en hög med vit och fin aska får det återgå till cirkulationen. Till våren skall här planteras. Återkommer då med rapport.







lördag 16 juli 2016

Dvärgbarr

Under senare år har jag snöat in ordentligt på dvärgväxande barrväxter. Mestadels rör det sig om så kallade häxkvastar, d v s genetiska missbildningar som uppstår spontant hos barrväxter. Genom att ta ympar eller sticklingar från den missbildade delen av trädet får man en planta som avviker från moderplantan, oftast genom dvärgväxt. Jag tog en liten runda i trädgården för en stund sedan och tog ett antal bilder. De som jag visar här har jag planterat under de senaste tre åren och de är alltså inte fullt utväxta.


Den första är en liten ädelgran. Namnet är Abies veitchii ’K 2001’. Det är en häxkvast av den japanska fujigranen med blågröna barr. Den är ett exempel på ett av problemen med de här småträden, nämligen att de är mycket lätta för rådjuren att komma åt. Hos mig kommer rådjuren fram i trädgården främst under vintern och då är det vintergröna speciellt lockande. Just Abies tycks särskilt smaklig och den här lilla plantan betades ned kraftigt under vintern 2015, då den var helt oskyddad. Till skillnad mot flera andra släktingar som drabbades av samma blev den relativt snyggt ”beskuren” och den har nu återhämtat sig rätt bra. Den växer 3-4 cm per år.


Cedrus libanii ’Taurus’ låter inte som den allra härdigaste men har klarat sig utan minsta problem över flera vintrar. Det är mer än man kan säga om en del andra som man skulle tro var betydligt härdigare. Växer något fortare än föregående men mest på bredden och tycks inte bli så hög.


Cryptomeria japonica ’Tansu’ är den allra mest svagväxande av mina barrdvärgar. Den växer bara någon enstaka centimeter per år och har hittills hållit sig i en regelbunden bollform.  För närvarande är den bara knappt tio centimeter. Härdigheten hos denna sort är nog inte den bästa men hittills har det inte varit något problem.


Larix kaempferi ’Blue Dwarf’ kan förväntas bli cirka en meter bred och en halvmeter hög efter tio år. Vackert blågröna barr och fin höstfärg.


Larix kaempferi ’Tunis’ är ympad på en cirka 3 dm hög stam. Den finaste tiden är på försommaren då den nya tillväxten kommer och senare på hösten med höstfärgerna. Svagväxande, mest på bredden.


Picea glauca ’Alberta Globe’ har jag planterat i grus i en bred och djup spricka i berget. Nyplanterad, så framtiden får utvisa hur det går med den.


Pinus leucodermis ’Schmidtii’ är den köpt som, men bör nog egentligen heta P heldreichii ’Schmidtii’. Den här extrema formen av ormskinnstall upptäcktes av Eugen Schmidt i bergen i närheten av Sarajevo. Moderplantan är över hundra år gammal och är bara tre meter hög. Växer långsamt i bollform men går med tiden upp med en topp så att den blir kompakt konformig.








torsdag 14 juli 2016

Överlevare

Varje vår när våren kommer drabbas man av en speciell överlevnadsoro. Man går runt i den frusna trädgården och letar tecken på liv och är i vissa fall fullt övertygad om att nu är det slut. Den där busken eller den där lökväxten måste ha lämnat in. Men likaså varje år (nästan) finner man att oron var helt obefogad. Det man trodde var dött lever i högönsklig välmåga. Trots att man upplevt detsamma i decennier upprepas samma sak varje år. Alltid är det något som man tror har dött men som i alla fall visar sig fullt levande lite längre fram på våren eller sommaren. Här några exempel från i år.

För Gladiolus flanaganii är det naturligtvis berättigat med en viss oro. (SKUD har inte gett den något svenskt namn)  I sina hemtrakter i Drakensbergens klippbranter är den inte van vid bistra nordiska vintrar och det är förvånande att den ändå klarar sig så bra som den gör. Jag har odlat den i mer än fem år och den kommer troget varje år med blommor ungefär vid den här tiden. I år liksom de flesta år var jag övertygad om att nu hade den ändå till slut gett upp. Jag såg inga livstecken ens när värmen kom här i maj. Döm om min glädje och även viss förvåning när jag plötsligt fick syn på knoppar, som började lysa rött för en tid sedan. Vid närmare påseende såg jag att även de smålökar jag planterat ut efter frösådd av egenskördade frön levde och frodades. Dock ännu inte mogna för blomning, men nästa år kanske…


I höstas planterade jag säckbuske, Ceanothus x delilianus ’Gloire de Versailles’. Det är en av de buskar, som handelsträdgårdarna konsekvent säljer enbart under hösten då de blommar, i förvissningen om att kunderna annars inte vet vad det är och inte köper den. Det är inte alltid en så bra planteringstid för så pass ömtåligt material, då den inte hinner rota sig ordentligt före vintern. Vårvintern kan då bli för tuff för den. Lite toppar frös bort men annars klarade den sig galant och nu börjar blomningen så smått komma igång. Det var inget jag vågade föreställa mig i mars.


Ett annat nytillskott på buskområdet förra året var en kryddbuskehybrid, Calycanthus ’Venus’. Det är hybrid med komplicerad bakgrund där tre arter är inblandade i olika led: C floridus, C occidentalis och C chinensis. Sorten är ny och patenterades 2005. Odlingserfarenheten i Sverige är än så länge begränsad. Jag köpte den i Tyskland förra året och var en aning pessimistisk. Nu har den växt till sig lite och faktiskt visar den redan upp sin första blomma. Tyvärr sitter den lågt på den lilla busken och det myckna regnandet på senare tid har fått en del jord att skvätta upp och missfärga kronbladen en aning. Den berömda doften finns där i alla fall.


Förra året fick jag till min enorma glädje, och även i det fallet förvåning, blommor på min Moraea spathulata, gul påfågeliris. En ättling till ett exemplar som Göteborgs botaniska insamlat i Lesotho i södra Afrika, som stått hos mig i många år utan att få någon blomma. Jag skrev om den i någon blogg förra sommaren när den blommade. Nu var jag i andanom inställd på att kanske få se en ny blomma i år. Hoppet om det sjönk i botten när jag såg alla de stora blad som övervintrat vissna efter hand i våras. Till slut var det inga kvar och jag trodde väl att blomningen var en engångshändelse och att nu var den borta. Men till min glädje fick jag för ett tag sedan se något grönt som stack upp där den stått och nu kan jag konstatera att det är nya blad på gång. Ingen blomning i år men någon gång i framtiden kan jag säkert hoppas på det. Kanske inte så mycket att visa bild på några ynka blad men jag gör det ändå.


Till slut ett par trädgårdsbilder som inte visar direkta ömtåligheter. Den första är en rododendron som blommar så här sent. Det är Rhododendron lepidostylum, gul borstalpros. Den är hemmahörande på hög höjd (över 3000 meter) i Yunnanprovinsen i Kina och det har inte varit minsta härdighetsproblem med den. Den kan mycket väl odlas bara för sina blad som är stålblå och mycket anslående, i synnerhet den tidiga nytillväxten. Kontrasten mot de smörgula blommorna är fantastisk. Det är bara en liten hake och det är att nytillväxten av blad kommer före blomningen vilket gör att blommorna till viss del döljs av bladen. Annars hade vi här talat om en riktig fempoängare.


Lite ovanligt med en rododendron som blommar samtidigt som liljorna, men så är det. Här blommar mina gula Lilium superbum, drottninglilja, överdådigare än på flera år.






måndag 27 juni 2016

Sommar och sol

Varmt och torrt har det varit här i maj och juni fram till för en knapp vecka sedan då det började regna lite mera. Jag hade hunnit plantera en del innan torkan kom och det har varit jobbigt att stödvattna i rabatterna. I mitten av juni började även en del äldre träd och buskar visa tecken på torkproblem. Så det regn som kommit nu under en period har varit behövligt. Än så länge är, trots några rejäla regnskurar och ett mera omfattande regnområde, marken riktigt torr en bit ned. Det märktes häromdagen då jag fick för mig att jag kanske kunde plantera ut en del av årets sådder som stått och väntat ett tag. Fem cm under den fuktiga ytan var det torrt så att det rök om jorden. Det tar sin tid innan vi är tillbaka till normal markfukt. En fördel är dock att mördarsniglarna strukit med. För tillfället är det näst intill snigelfritt här.

Lökblomningen är trots att vi är i slutet av juni inte helt över. Många i släktet Allium blommar exempelvis under senvåren och sommaren, ja somliga till och med under sensommaren. Här är nu tre arter som blommar för fullt. Den första är Allium acuminatum, näbblök, en lökväxt från Nordamerikas västkust. Den växer på bergsängar på Klippiga Bergens västsida och kan bilda stora bestånd. Det är tämligen nederbördsrika områden och den klarar vårt sommarklimat bra om den får en väldränerad placering. Jag har ursprungligen planterat en lök men den har frösått sig i gruset i min lökbädd och nu är där många exemplar. Jag är inte helt säker på ursprunget till det svenska namnet men jag kan tänka mig att det syftar på de yttre kronbladen som böjer sig ned i en näbbliknande spets.


Allium cernuum heter på svenska prärielök, vilket ger en antydan om var man kan återfinna den i vilt tillstånd. Vanligast är den i USA:s västliga präriestater. I förhållande till den förra alltså på andra sidan av Klippiga Bergen. På engelska heter den nodding onion, vilket syftar på de hängande blommorna, en ovanlig form för Alliumblommor. Prärielöken är härdig och tål även den vårt sommarklimat bra.



Allium chloranthum är en betydligt ovanligare lök än de båda föregående. Den kommer också från en helt annan del av världen, nämligen Libanon och södra Turkiet. Den gulgröna färgen hos blommorna tilltalar mig mycket. Med tanke på hemtrakterna borde den vara känslig för fukt men har visat sig gå bra där den växer överst i mitt stenparti. Den har funnits här cirka 10 år och förökat sig med sidolökar. Våren 2013 var en hård tid för den och flertalet av lökarna dog. Riktigt varför är jag inte säker på men nu har den i stort sett återhämtat sig igen.


De traditionellt försommarblommande perennerna blommar såklart också. Värmen gör att många blommar över snabbare än vanligt. Så är fallet med många pioner och jag har inte varit beredd med kameran. En som jag bevakat och varit angelägen att fotografera är Paeonia lactiflora ’Jappensha Ikhu’, en luktpion av s k japansk typ. Den har stora enkla blommor och en härlig djupröd färg. Dess blommor har jag inte sett till på ett tag. Jag blev tvungen att flytta den och det har lett till flera års blomstrejk. I år har den kommit tillbaka och på den nya platsen hoppas jag att den skall utvecklas väl.


Lite liljeblom kan man också njuta av. Jag sådde några krolliljor för några år sedan. Den ena kom från en vit form och den andra en mörkröd. De blommar nu för första gången och har visat sig ärva sin föräldrars färg.



Ungefär samtidigt som jag planterade ut de här frösådderna planterade jag en inköpt lök av en lilja i Martagongruppen, nämligen ’Mrs R O Backhaus’. Nu blommar också den och man kan lätt se släktskapet med Lilium hansonii. Det är närmare bestämt en s k Marhan-hybrid, alltså en hybrid mellan L martagon och L hansonii.


Den ena föräldern, d v s fläcklilja, Lilium hansonii blommar nu också på flera håll i trädgården. En mycket trevlig lilja enligt min smak, som lyser långa vägar med kraftigt gula blommor.