måndag 28 november 2016

Bildredigering 3

Så har jag fått tid att gå igenom de sista av mina bilder som inte har blivit bearbetade. Det är bilder från i år men även en del från 2015 som blivit liggande. Först ett par marktäckare som jag haft stor glädje av. Marktäckare skall gärna breda ut sig men det är en fördel om de inte är alltför expansiva. Då kan de bli mer irriterande än nyttiga.

Cardamine glanduligera, ungersk tandrot är precis lagom tycker jag. Med den behöver man inte direkt befara ohämmad utbredning. Den växer här i skugga under träd och buskar och täcker 2016 ett par kvadratmeter. En enda planta planterades ursprungligen 2003. Henrik Zetterlund har kallat den för världens bästa skuggperenn och jag har inget direkt att invända mot den beskrivningen. Vilt växer den som namnet antyder i Ungern men även i andra delar av Central- och Sydosteuropa.


Cornus canadensis, amerikanskt hönsbär, är avsevärt vildare i sin utbredningsförmåga. Den fungerar bra som sällskapsväxt till rododendron och som sådan har jag ursprungligen planterat den. Därifrån har den expanderat åt olika håll och har på något sätt lyckats ta sig över kala berghällar. Passar absolut bäst i den lite vildare trädgården där den kan härja mera fritt. En nära släkting till vårt vilda hönsbär och förekommer främst i Nordamerika men även i nordligaste Ostasien.


Forsythia finns väl i de flesta trädgårdar och är så vanlig att den nästan fått lite dåligt rykte. Oförtjänt i så fall. Det finns få så uppmuntrande vårtecken, som när forsythian blommar. Jag glömmer aldrig en gång då jag flög in över London i mars. Precis hela staden var bokstavligt talat gul av blommande forsythiabuskar. Märklig upplevelse som verkligen illustrerade hur vanlig den är. Min buske är en sticklingsplanta av ett exemplar som var bland det första vi planterade i vår första trädgård i början av 1970-talet. Forsythia x intermedia är namnet och det är en korsning mellan två kinesiska buskar F suspensa och F viridissima. Det finns ett rätt stort antal namnsorter och jag minns nu inte vilken det rör sig om.


Arabis flaviflora, svaveltrav, Har jag planterat i två omgångar i stenpartiet. Först en egen frösådd för cirka 15 år sedan. Tyvärr gick den ut under en ogynnsam vinter men för några år sedan lyckade jag få tag i en planta på växtmarknaden i Kiekeberg. Den är annars ovanlig i odling. Exempelvis tas den inte upp i SKUD, så det svenska namn jag uppger här är inte officiellt. Det syftar annars på att den intensivt gula mitten av blommorna. Den har sin vilda hemvist i Kaukasus.


Till samma växtfamilj, korsblommiga, hör Thlaspi zaffranii, en art i skärvfrösläktet. En frösådd från cirka 2010, där ursprungsplantan inte blev särskilt långlivad i stenpartiet men som hade den goda smaken att självså sig i närheten i min lökbädd i grus. Där trivs den hur bra som helst verkar det, och den har spridit sig så att jag har ett flertal plantor numera. Liten låg vintergrön sak som blommar fint i april. Kommer ifrån Grekland och hemfördes till botaniska av Arne Strid.


Edraianthus pumilio, dvärggräsklocka, är ett annat fynd från Kiekeberg. Jag har planterat in även den i lökbädden i grus. Jag har lite dålig erfarenhet av Edraianthus. Flera arter har jag försökt med, men de har blivit kortlivade. Placeringen i grus verkar lyckad så jag ser fram mot dess utveckling med viss tillförsikt.


Narcissus scaberulus, liten gulljonkvill, har visat sig tåla vårt klimat bra placerad i grus i lökbädden. Den har till och med spontansått sig en hel del. Annars härstammar den från Portugal och jag gissar att det där inte blir så kruttorrt på sommaren som det kan bli i östra Medelhavsområdet. Jag har tyvärr ingen anteckning om när jag planterade den, men det torde vara ungefär tio år sedan.








söndag 13 november 2016

Bildredigering 2

Ytterligare bilder tagna i somras. Först kommer här en utmärkt låg och bred buske för stenpartiet. Det är Hypericum buckleii, sydstatshypericum. Den är vildväxande i ett mindre område av södra Appalacherna i USA, precis i gränsområdet mellan North och South Carolina och Georgia. Jag sådde denna 2008 med frö från Göteborgs botaniska trädgård. Deras exemplar kommer från vildinsamlat frö från Transylvanian County, North Carolina. En mycket rikblommig liten buske med klart gula blommor som efter hand mörknar mot orange.


Jag har inte någon särskilt god erfarenhet av storblommiga klematishybrider. Egentligen hade jag gett upp försöken men uppförde härom året i alla fall en liten fristående spaljé, som fick bilda underlag för ett par klematis. Tanken var framför allt egentligen att den skulle få ge lagom skugga till en plats där jag odlade orkidéer. Den funktionen fick jag till bra och hittills har också de båda klematis jag satte klarat sig bra. Här är det sorten ’Red Pearl’, som blommade hyfsat bra i somras.


Exempel på orkidéer som drar glädje av den här spaljéns skuggning är denna: Cypripedium ’Sabine’, en hybrid mellan C fasciolatum och C macranthos. Den är inne på sitt sjätte år och har blommat varje år men tyvärr inte växt till sig som jag hade hoppats. Jag tycker den verkar trivas bättre nu när den skyddas mot högsommarsolen.


Liljorna blommade fint i år. Lilium regale, kungslilja är en gammal klassiker med ursprung i Kina. Beskrevs och namnades av Ernest H Wilson. En av många hundra växter som genom hans försorg kom från Kina till odling i västvärlden.


En annan lilja med helt annat utseende med ursprung från samma område är Lilium lankongense. Inte lika vanlig i trädgårdarna som förra men väl värd att satsa på. Behöver en lucker liljejord gärna i halvskuggigt läge.


Sist men inte minst en av de ljuvaste skuggväxter jag vet, porslinsanemon Anemonopsis macrophylla. Det svenska namnet är på pricken. De hängande blommorna ser ut precis som små mästerverk av Meissen-porslin. Här står den i mitt woodland i full skugga och blommar hur bra som helst. Den har nästan 15 år på nacken och tyvärr har åren medfört att kringstående buskar och träd gjort den lite otillgänglig. Man får tränga sig fram för att hitta den. Värt besväret men jag skulle gärna vilja ha den lite tillgängligare. Vilt växer den i Japan.







lördag 5 november 2016

Bildredigering 1

I novembermörkret lämpar det sig bra att kura inomhus och gå igenom bilderna från trädgårdssäsongen. Det blir en hel del bilder som bara blir liggande i datorn och som det nu är dags att redigera, namna och sortera in i album. Då hittar man en del bilder, som man inte riktigt kom ihåg att man tagit. Här kommer en del sådana med kommentarer.

Bland luktpionerna som blommar i slutet av juni är sorten ’Couronne d’Or’ en av mina favoriter. Det är en gammal fransk sort med anor från 1800-talet, närmare bestämt 1873. Medelhög med starka, upprättväxande stjälkar. Den behöver i normalfallet inte bindas upp. Doften är stark och avnjuts bäst i det fria. Visserligen står blommorna fint i vas men inomhus kan doften uppfattas som oangenäm. Namnet betyder guldkrona och lär syfta på hur den ser ut som fullt utslagen med sina lysande gula ståndare. En del av de mittersta kronbladen är starkt röda i kanterna.


Nästa bild visar en midsommarbukett på altanbordet med bland annat några blommor av ’Couronne d’Or’. Här är doften inte lika påträngande som den kan vara inne i stugan.


Jag har tidigare visat bild på och kommenterat min japanska vildros, Rosa luciae var onoei. Sedan dess har den vuxit mer än vad som lämpar sig för platsen där den står. Jag visste inte när jag sådde fröer av den 2008 hur mycket den skulle växa. Den uppfattning jag fick var att det var en liten, rätt obetydlig växt. Så är det inte. Den växer kraftigt och jag måste varje år beskära den kraftigt. Lyckligtvis har jag lyckats med det så att jag hittills fått ett tämligen bra resultat. Det är lite oklart med namnsättningen men jag håller mig till det namn jag fick ursprungligen och som även används i RHS växtdatabas. Det växer som sagt naturligt i Japan och är ovanlig i västvärlden. Mitt exemplar härstammar från Göteborgs botaniska trädgård. Moderplantan där härstammar från vildinsamlat frö i Japan.


Deutzia är ett släkte med väldigt fina trädgårdsbuskar. Inte så vanlig numera men borde kunna odlas mera i våra trädgårdar. En lite ovanligare art är Deutzia longifolia. Som så mycket annat i min trädgård har den sitt ursprung i Göteborgs botaniska. Fröer därifrån fick jag för väldigt många år sedan. Min buske har en lite blandad historia och har inte alltid haft de bästa förutsättningarna. Nu har den hamnat i bra jord i sol och därför utvecklats betydligt bättre än under sina första år.


Pioner har under många år utsatts för växtförädling. Nya sorter har selekterats fram ur släktena P lactiflora och P officinalis men det har också experimenterats mycket med korsningar mellan olika pionarter. Från att ha börjat med att korsa två arter har man så småningom börjat skapa hybrider med flera arter inblandade. I Sverige har framför allt Hermann Krupke i sin plantskola i Ljung i Västergötland ägnat sig åt ett omfattande arbete med pionhybrider. En del har kommit ut på marknaden men många har också bara sålts som onamnade fröplantor. En sådan köpte jag av honom för ett tiotal år sedan och jag kallar den bara för en Quad-hybrid. Det betyder att den har fyra olika vildarter i sin härstamning och jag har tyvärr ingen aning om vilka. Resultatet är enligt min mening mycket vällyckat. Den växer kraftigt och är stadig och fin. Blommorna är jättestora och rent vita. Doften är kraftig och känns kvällstid på långt håll.







lördag 22 oktober 2016

Botaniska i oktober

Nu är en utmärkt tid att besöka Göteborgs botaniska trädgård. Lugnt och skönt och utan trängsel, härliga färger på träd och buskar och trots den sena tiden på säsongen förvånansvärt mycket blommor. Jag var där på en höstpromenad i tisdags och njöt i fulla drag. Vädret var disigt och grått men luften var angenämt mild i alla fall. Kameran kom flitigt till bruk och här är något av det jag fastnade för.

På åsen en bit innanför entrén har under 2014 och 2015 planterats tusentals lökar. Många är vårblommande, men det finns också en del som blommar på hösten. Just nu handlar det i huvudsak om höstkrokus, Crocus speciosus, blandade sorter i lila och vitt. Det mulna vädret gjorde att blomkalkarna inte var öppna men rätt imponerande i alla fall.


En botanisk trädgård som också skall vara en attraktion för allmänheten måste ständigt förnyas på olika sätt. Mycket har gjorts under den senaste tioårsperioden och mycket står på tur framöver. En av de saker som man mest märker av är allt arbete som gjorts för att förbättra tillgängligheten och för att rensa ut gamla och döende träd och buskar och ersätta med nytt. Blanda annat har väldigt mycket nya stigar öppnats upp och därvid har ett antal trappor byggts, som i sig själv har ett betydande skönhetsvärde. Den senast tillkomna i sommar är trappan från miljölabbet Roten upp till Smithska dalen.


Exempel på ett kommande projekt (eventuellt) är planerna på en gångbro bland trädkronorna i rododendrondalen.


Det är ovanligt mycket fina höstfärger i år. Det är vi inte bortskämda med i västkustens gråa och blöta höstklimat. Jag nöjer mig här med en översiktsbild från Klippträdgården. Det gula trädet mitt i bilden är en Ginkgo biloba, som lyser fint mot den mörka tallen i bakgrunden.


Alltid lär man sig något när man besöker botaniska. Den här gången lärde jag mig hur en ”huckleberry” ser ut. Det är egentligen något jag undrat över sedan tioårsåldern då jag kom i kontakt med Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Jag har kanske inte grubblat mig sömnlös över frågan men med jämna mellanrum undrat över vad det egentligen är för ett bär och vad det växer på för sorts buske. Nu såg jag en lysande röd, låg buske i den nordamerikanska delen av Klippträdgården som visade sig heta Gaylussacia dumosa. Väl hemma kunde jag i mina amerikanska böcker konstatera att det var just det släktet som i USA går under namnet ”huckleberry”. I svenska trädgårdsböcker kallas släktet bockbär. Nu känner jag mig absolut frestad att infoga den bland växterna i min trädgård. Bären lär gå att äta men jag har aldrig hört att det skulle vara någon speciell delikatess.


En annan blomma som var en nyhet för mig var den asiatiska Aster scaber. I Nordamerika finns flera stycken liknande och de har numera förts till ett eget släkte. Det finns en del som anser att den här asiatiska släktingen bör föras till samma släkte under namnet Doellingeria scabra. Det är en fråga som växtsystematikerna får knäcka. På skylten i botaniska står det senare namnet men i SKUD har man tagit ställning för att bibehålla de asiatiska i Aster-släktet.


Till slut en Allium med höstblomning. Det är Allium taquetii, som sägs vara den senast blommande i släktet. Fast så här sent skall den väl egentligen inte blomma? Kanske ett resultat av den skuggiga placeringen i den asiatiska delen av Klippträdgården.










lördag 15 oktober 2016

Hösten kom tvärt

När jag åkte tillbaka från landet till stan för lite drygt en vecka syntes inte mycket höst. Bara en aning höstfärger på några träd och buskar. Allt var i huvudsak fortfarande grönt. När jag kom ut igen i torsdags hade mycket hänt på höstfronten. Det fanns träd som till och med redan hunnit fälla huvuddelen av bladen men många lyste nu i höstfärger. På bilden här är det kentuckykaffeträdet, Gymnocladus dioicus, som alltid är bland de första att få sina gula färger på hösten. Det är dessutom det träd som grönskar sist på våren så tiden med gröna blad och fotosyntes är kort. Å andra sidan är bladen stora så de hinner väl med mycket!


På nästa bild är det en katsura, Cercidiphyllum japonicum, som lyser med sina färger. Egentligen är det också en körsbärskornell, Cornus mas, som står framför men den sammanfaller i princip på bilden med katsuran.


Höstfärg får inte bara träd och buskar utan även en del perenner. Här är det den lilla Astilbe simplicifolia som skiftar i rött och grönt. Det är en liten trevlig astilbeart som sällan ses i sin rena vilda form. Däremot ingår den i en populär hybridgrupp, Simplicifolia-gruppen. Det tycker jag är synd. Det är en växt som borde odlas mera. Bra skuggväxt.


En del senblommande perenner finns det. Här är en av de allra senaste: Aster lateriflorus ’Horizontalis’, grenaster. Den trivs bra i halvskugga men här har den haft otur och hamnat skuggigt. Rätt dumt eftersom jag för några år sedan flyttade den från ett väldigt skuggigt läge till det nuvarande. Nu har diverse träd växt upp och skuggar den. Dålig planering och jag får nog flytta den igen. I och för sig trivs den inte alls dåligt men blommar de flesta år alldeles för sent. I år med en väldigt varm september har den i alla fall hunnit fram i rätt hyfsad tid.


Klematisblommor kan man fortfarande hitta enstaka. En som blommat riktigt flitigt de senaste veckorna är Clematis (Texensis-gruppen) ’Gravetey Beauty’. Den kommer nog att fortsätta tills frosten kommer, misstänker jag.


Också bär ingår bland höstens attraktioner. Rönnar finns både stora och små och ett flertal har fina bär som lyser upp trädgården under sensommar och höst. Många får tyvärr sina bär ätna av fåglarna och andra fäller sina bär tidigt men här är en som klarar sig ifrån dessa problem. Det är en rönn som relativt nyligen blev beskriven som ny art och namnet är Sorbus rosea. Den hemfördes 1983 av den svenska Pakistanexpeditionen (insamlingsnummer SEP 492). Eftersom den liknade Sorbus cashmiriana odlades den länge i Göteborgs botaniska under det namnet och sågs som en form av den med rosa bär. Den har därifrån spridits ganska mycket via fröer men också plantor som sålts i botaniska. Den har sedermera bestämts som en egen art av McAllister. I hans bok ”The Genus Sorbus” görs prognosen att den kommer att bli vanlig i plantering i framtiden. Det är den värd enligt min mening.







söndag 2 oktober 2016

Sista blomningen

Nu går vi obönhörligen in i sommarens slutfas. De allra sista blommorna kan man ännu njuta av. Det finns en och annan eftersläntrare, som kommer ännu senare, bland annat bland tidlösor och höstkrokus men det mesta är slut nu. I dag har jag flyttat mina bopålar till Göteborg för vinterviste i lägenheten där. Sommaren har varit ovanligt lång och ända in i den sista veckan har det känts som sommar. Det blev då lite höstrabalder med kuling och regn men det var nästan skönt att få ett tydligt sommaravbrott.

En pålitlig gammaldags perenn som blommar länge och långt ut på hösten är rudbeckian. Den här sorten heter Rudbeckia fulgida var sullivantii ’Goldsturm’, strålrudbeckia. Lyser som en sol och har känts riktigt uppiggande på morgonen då jag passerat den, efter ha varit vid brevlådan och hämtat tidningen.  Förra året hittade jag ett riktigt mörklilabladigt höstsilverax, Actaea siimplex ’Carbonella’. Nästan svarta blad och jag fick för mig att den skulle kunna bli en bra kontrast till ’Goldsturm’. Den är senare med blomningen än mina övriga sorter av höstsilverax och jag är inte säker på om den skall hinna slå ut. Det gör inte så mycket eftersom det var bladen som lockade mest. Här ses de båda tillsammans. 


I närheten hittar man en astersläkting som är min allra senast blommande perenn. Det är Boltonia asteroides. Högväxt och frisk i växtsättet. Den står stadigt i storm och ösregn men som sagt väldigt sen. Den har just börjat slå ut och det dröjer ett par veckor innan den står fullt i blom. Då är den likväl ovanligt tidig i år. Det kan väl förklaras av en ovanlig varm september.


De höstblommande tidlösorna blommar lite efter hand. Här är det den vita Colchicum autumnale ’Album’, som just när jag flyttar till stan står i sitt finaste flor.


Allt är inte blommor utan det finns även färgglada bär. Trolldruva finns flera sorter med olika färg på bären. En av mina favoriter är Actaea asiatica, asiatisk trolldruva. Svarta bär på rosa stjälkar är ingen dum kombination.


Även pionernas fröer kan vara dekorativa. Här är det Paeonia cambessedesii, balearpion, som förvånar mig och resten av världen med att överleva och blomma här hos mig. Inte bara det, utan också sätta frön som jag skördade igår och sådde direkt. Möjligen kan det innebära att jag tjänar ett år och att den alltså skulle kunna få sina första blad redan till våren.


En liten buske som inte är tänkt skall blomma nu, utan på våren, Daphne alpina, alptibast, har kommit fel i tiden i år och blommar just nu för fullt. Dumt, jag skulle föredra att den väntade till våren.


Slutligen får jag visa att det i området finns en lång historia. Jag har av olika skäl fått gräva upp och flytta en del jord under året. Det har hänt förr och brukar resultera i att jag hittar olika spännande saker. Nu blev det lite extra spännande genom att det dök upp en avbruten flintkniv. Jag har hittat flintföremål förut men inget liknande. Min tomt ligger högt och för sådär 8-10000 år sedan var den plats där mitt hus står en ö, i det som då var en skärgård. I närheten finns gånggrifter från stenåldern och bara ett par hundra meter bort flera bronsåldersrösen. I stort sett förbi mitt hus går den urgamla nordsydliga ”landsvägen” med anor från bronsåldern, föregångaren till E-sexan.








söndag 25 september 2016

Snart slut på årets lantvistelse

Nu går jag in i sista veckan av årets boende på landet. Den gångna veckan har mycket handlat om att börja ställa i ordning inför vintern. Allmän städning och lite rensning i rabatterna. Jag har lärt mig att en del ogräsrensning så här i början av hösten gör stor nytta inför vinter/vår. Många fröogräs har en tendens att etablera sig och även föröka sig under vinterhalvåret. Det underlättar betydligt framåt våren om man blir av med dem redan nu.
Ett par dagar gick åt till att rensa i ett stort parti med bland annat rododendron. Här är det en tendens att det dyker upp alla möjliga små träd, buskar och ris, såväl i kanten som mitt inne bland buskarna. Särskilt besvärligt är björnbär som dyker upp som rotskott och växer till sig. Även slån har jag samma problem med. De senaste åren har jag haft låg motivation att hålla på med det här tråkiga och besvärliga rensandet, så nu var läget akut. Björnbären bredde ut sig alltmer. Två dagars rensning gav mycket revor på kroppen här och där men också en viss tillfredsställelse att slippa se allt som sticker upp där det inte hör hemma.

Jag tog en bild på det bortrensade. Det här är ungefär hälften, nämligen det som jag kom åt från ena sidan. På andra sidan ligger en nästan ligga stor hög. Här finns det mesta, även om det inte går att urskilja i detalj på bilden. Björnbär och slån som sagt men också hallon o massvis av små fröplantor av näst intill alla Sveriges lövträd. Björk, rönn, oxel, ek, lönn, alm, asp och sälg kan lätt räknas in och även ett flertal buskar. Har-ris, d v s Cytisus scoparius, finns i stor mängd överallt och lämnas plantor i fred ett par år har de växt till jättar.


Efter rensning av detta dök det upp en liten buske som jag nästan trott var borta. Det var en Aucuba japonica ’Variegata’, gulprickig aucuba. Den lever på härdighetsgränsen och är lite speciellt utsatt här i ett solbelyst läge. Den växer upp under några år till en meterhög buske eller mer, varefter den fryser tillbaka en lite kallare vinter. Så här har den hållit på i minst 15 år. Det är en intressant illustration till begreppen odlingsbar respektive odlingsvärd. Odlingsbar är den här, i meningen att den överlever långsiktigt. Men är den odlingsvärd om den efter 15 år inte är större än då den planterades, d v s ett par decimeter?


I år är ett ekollonår. Ekar har ojämn frösättning och många år är det i stort sett inga ekollon men ibland blir det en enorm massa ollon. ett sådant år är i år. Nu faller ollonen och under ekarna är det fullt på marken. Det är bara att förbereda sig på ekrensning de närmaste åren. Rensar man innan ekarna hunnit rota sig ordentligt är det lätt. Väntar man ett par år är det ett segt arbete.


Den torra sommaren har frestat på en del av mina rododendron. Trots detta tycks knoppsättningen vara imponerande. Vi verkar kunna se fram mot en fantastisk rododendronblomning till våren. Här kommer några knoppbilder.
Första bilden visar ’Makiyak’, som har massvis av runda fina knoppar mellan de långa smala bladen med rester av vitt toment, d v s små vita hår som täcker de nya bladens ovansida på våren.


Ännu mer vitt ”mjöl” är det på bladen av ’Debbie Dane’, som också den har gott om runda fina knoppar.


En rododendron som jag haft i ett antal år utan att få se någon blomning är ’Blueshine Girl’. Nu ser jag vad jag utgår ifrån är blomknoppar. Det skall bli intressant att se hur blommorna ser ut. De skall enligt bildbeskrivningar vara ljust gula. Bladen med sina blålila bladskaft är något alldeles speciellt och har glatt mig minst lika mycket som eventuella blommor. ’Blueshine Girl’ är en wardii-hybrid och troligen inte så härdig men den har hittills inte haft några problem med vintrarna.