söndag 9 juli 2017

Högsommar

Nu kommer den tid då det blommar minst här i trädgården. Vår- och försommarblomningen är rikligast och under sensommaren är det framför allt en massa storväxta perenner som blommar. Lite hittar man i alla fall nu då man går runt med kameran. Släktet Allium tänker man sig kanske mest som vårblommande men det finns arter som blommar mitt i sommaren och faktiskt också flera som blommar fram på sensommaren och även hösten. Allium cernuum, prärielök, blommar just nu som bäst. Det är en lökväxt som är utbredd över nästan hela Nordamerika, både i USA och Kanada. Det svenska namnet är en aning vilseledande. Prärielöken finns på många andra växtplatser än på prärien. Vanligast hittar man den i stenig och öppen terräng, där det likväl inte blir alltför torrt på sommaren. I odling vill den ha väldränerad jord och trivs bra i ett vanligt stenparti. Den är lättodlad och en mycket trevlig sommarblomma. Det finns även vita sorter.


En annan växt i samma släkte som blommar samtidigt och gärna kan planteras tillsammans med den förra är Allium chloranthum, grönblommig dagglök. Även om vi kan odla den intill prärielöken kommer den från en annan världsdel. Den finns i gränstrakterna mellan Turkiet och Libanon. Där växer den i samma jordmån som prärielöken men klimatiskt är förhållandena olika, Där den grönblommiga dagglöken växer är det helt torrt på sommaren och därför vissnar dess blad ned innan blomningen börjar. Prärielöken däremot behåller bladen långt fram på sommaren.


Flertalet av pionarterna blommar under våren men bland annat lactiflorahybriderna blommar under tidig sommar med viss variation mellan sorter. Här kommer ett par som blommar rätt sent hos mig. Den första är sorten ’Jappensha Ikhu’. En ovanlig sort i Sverige med dubbla, mörkt röda, stora blommar. Hög och stabil växt och blommorna sitter fritt en bit ovan bladverket. Unga exemplar blommar med enkla blommor. Den andra är den mera kända sorten ’Couronne d’Or’. Vita fyllda blommor med vinröda teckningar i kanten av en del av kronbladen. En favoritpion hos mig. Högväxt även den och de tunga blommorna gör att det är lämpligt att binda upp den.



Jag har inte bra förhållanden för rosodling och även om det står kvar några gamla rabattrosor planterade på 70- eller 80-talet är trädgården i stort sett rosfri. Ett undantag finns dock, nämligen den japanska vildrosen, Rosa luciae var onoei. Den sådde jag en gång i tiden med fröer från Göteborgs botaniska. Där växte den i en väldränerad rabatt i ett söderläge och höll sig låg och marktäckande. Hos mig planterades den i kanten av mitt stenparti och jag hade tänkt mig den rätt begränsad i storlek. Det var fel. Jag tvangs beskära den en hel del och det gjorde att den i stället gav sig iväg på höjden och är nu två meter hög med ett helt ogenomträngligt virrvarr av synnerligen taggiga grenar. Jag är lite trött på den och skulle vilja ta bort den. Varje år då den blommar i början av juli inser jag att jag ändå inte vill vara utan den. Nu har jag i alla fall tagit lite fröer från de små miniatyrnyponen och har några små plantor som skall få sin placering på ett helt annat ställe där den kan få täcka nästan hur stor yta som helst. Det blir utplantering nästa vår och då kommer det här exemplaret så småningom att tas bort.


Vit axmalva, Sidalcea candida , är en perenn som märkligt nog alltför sällan ses i handeln. Jag har haft den i snart trettio år och den blommar lika tacksamt varje år. Dess ursprungliga placering kom att bli alltmer skuggad så för några år sedan grävde jag upp och delade den. Nu har jag den på flera ställen. Den sprider sig lite lätt med rhizomer men är inte på något sätt aggressiv. Hemtrakten är östsluttningarna av Klippiga bergen ut mot de stora slätterna. Där växer den i fuktiga dalar. Hos mig finner den sig väl tillrätta i en vanlig perennrabatt, helst inte alltför torr och den tål en del skugga. I det vilda växer den tillsammans med Rudbeckia.


torsdag 29 juni 2017

Några buskar

Jag har alltid varit mycket intresserad av träd och buskar, dels för att det rent allmänt finns mycket spännande att välja bland för trädgården, dels för att det passar bra i miljön här som till stora delar är naturtomt. Som kanske framgått om man följt bloggen någon tid är rododendron ett favoritsläkte men det finns också många bladfällande buskar som jag tycker om. Här kommer en liten provkarta på stort och smått som blommat under den senaste veckan.
Deutzia longifolia, långbladig deutzia, kommer först. Den tillhör ett släkte som inte är riktigt uppskattat efter förtjänst tycker jag. Kanske har det till viss del att göra med att de flesta arterna som lite äldre kan bli rätt stora och kan upplevas som risiga då de inte blommar. D longifolia skiljer sig på ett fördelaktigt sätt från övriga i släktet. Den är kompakt växande, blir bara högst två meter hög och har inga tendenser till ”risighet”. Den blommar rikligt med blommor i klasar där den enskilda blomman är fin även vid närmare beskådan. Jag upplever den som den bästa i släktet, en uppfattning som tydligen inte delas av handeln. Den är näst intill omöjlig att hitta i vanliga handelsträdgårdar. Min är resultatet av en frösådd för många år sedan och naturligtvis är fröernas ursprung Göteborgs Botaniska.



Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’,storblommig kryddbuske, är en ganska ny hybrid mellan C floridus och C chinensis. Blommorna är betydligt större än hos den vanliga kryddbusken men färg och doft är ungefär desamma. Ännu rätt ovanlig i Sverige men jag fick tag i ett exemplar av den, liksom nedanstående, härom året i Tyskland. Höjden blir slutligen 1-1,5 meter.


Calycanthus ’Venus’ är en komplex hybrid som härrör från en kontrollerad pollination med tre arter inblandade: C chinensis, C floridus och C occidentalis. Den får stora vita blommor med purpur och gult i centrum. Sorten patenterades så sent som 2005.


De här båda är kanske inte direkt pampiga men pryder väl sin plats då de blommar. Desto pampigare är kinesisk blomsterkornell, Cornus kousa var chinensis ’China Girl’. Som nyplanterad för några år sedan utsattes den för attack av ett rådjur och blev en aning märklig i formen. Så småningom har den rättat till sig och är nu en nästan fem meter hög buske; ja man kanske snarare skall säga litet träd. När den är helt översållad med blommor nerifrån och upp är det en anslående syn. Nu har den blivit så stor att det är svårt att fånga hela i en bra bild.



I andra ändan av storleksskalan finns en helt annan sorts buske, Genista radiata, strålginst, en knappt en meter hög kompakt ginstbuske med massor av gula blommor i slutet av juni. Hör hemma i sydöstra Europa och södra Alperna. Är här planterad i rent grus i en cirka decimetern bred, djup spricka i berget.


Abelia mosanensis, doftabelia, tillhör inte de utseendemässigt mest uppseendeväckande, men doften gör den odlingsvärd. Också höstfärgerna bidrar till dess förtjänster. Höjden blir så småningom cirka 1,5 meter. Dit har den fortfarande ett antal decimeter. Det är den enda i släktet som kan odlas på friland i Sverige. Flera övriga arter odlas som rumsväxter.


torsdag 22 juni 2017

Afrikagäst

Nu blommar Moraea spathulata, gul påfågelslilja, i mitt stenparti för andra gången. Det är en knölväxt som är besläktad med iris och har sin naturliga hemvist i ett område i sydöstra Afrika från Sydafrika via Zimbabwe till Mozambique. Kan en vintergrön växt från det området växa och till och med blomma i Kungsbacka? Svaret är ja och blomningen kanske har samband med ovanligt gynnsamma vintrar under några år.
Den hemfördes en gång för flera decennier sedan till botaniska i Göteborg av Gerben Tjeerdsma. Där odlades den i den s k stäpprabatten framför administrationsbyggnaden. Jag har fått fröer därifrån och den grodde lätt. Jag hade ursprungligen 4-5 plantor som jag kunde plantera ut i stenpartiet. Av dem överlevde en och växte efter hand till med bland annat flera sidoknölar. Dessa knölar blommade första gången 2015 och blommar nu för andra gången. Det är en lustig växt som bildar sidoknölar och varje knöl ger upphov till dels ett långt vintergrönt blad och dels en blomstängel. Så småningom bildas en allt större rugge med blomstänglar. Efter första blomningen tog jag fröer och sådde. Nu har jag sju små fröplantor som står på tillväxt.



Som sagt är påfågelsliljan nära släkt med våra irisar och de kanske inte för oss är så exotiska men är likväl högt uppskattade trädgårdsväxter. De skägglösa strandirisarna börjar nu blomma och här kommer en bild på en sort som jag tycket mycket om. Namnet är Iris sibirica ’Silver Edge’ och som synes kom i förmiddags strax innan bilden togs ett lätt regn. 



Nu blommar också vissa arter i släktet stjärnhyacinter. Den vita Camassia leichtlinii börjar så smått ha blommat över nu till midsommar. Kanske lite sen i år. Stjärnhyacinter är mycket trevliga växter som inte odlas så mycket som de förtjänar. Vit stjärnhyacint sprider sig här lätt med frö och har nästan lite tendenser åt ogräshållet. Där den står i mullrik jord och lite halvskuggigt får den gärna breda ut sig. Andra bilden visar namnsorten Camassia leichtlinii ’Semiplena’ med halvfyllda blommor som namnet anger.



En märklig blomma har hornrapunkeln, Phyteuma scheuchzeri. Den kommer från södra Alperna och Italien och tillhör samma växtfamilj som blåklockorna, Campanulaceae, vilket kan tyckas förvånande då man ser blomman. Blommorna är formade som horn sittande i en rund blomställning. Mycket märklig blomma då man tittar lite närmare på den. I likhet med föregående självsår den sig lätt men den är inte svår att rensa bort om man så önskar.


För rätt många år sedan tog jag hand om ett gammalt cementrör som blivit över då brunnen borrades på 60-talet. Jag fyllde det med grus och hade en ambition att det skulle kunna bli en slags miniatyrstenparti. I gruset placerades enligt konstens alla regler ett antal stenar och diverse sådda stenpartiväxter planterades mellan dem. Tyvärr var växtvalet inte optimalt och efter hand dog det mesta och så småningom togs hela utrymmet över av en av dem - en art av tibast, Daphne oleoides ssp kurdica, östlig olivtibast. Helt tokigt växtval med tanke på utrymmet men det blev så småningom rätt lyckat i alla fall. Nu blommar den men det är lite löjligt att tänka på att den var tänkt som en liten växt i ett miniatyrstenparti. Ibland tänker man som en tröskmaskin.


lördag 17 juni 2017

Blommor i sten

Tuffsten är en typ av vulkanisk sten som vid bildningen blivit porös med mycket småsprickor och inneslutna håligheter. Härigenom lämpar den sig för odling av växter som i naturen växer under liknande förhållanden. För rätt många år sedan släpade vi hem en tuffsten, som vi kom över i Gärtnerei Marx i den tyska staden Paderborn. Stenen är äggformig, 70-80 cm lång och ungefär en halvmeter hög. Den hamnade till slut i kanten av stenpartiet och jag har gjort ett antal försök att odla i den. Man får använda små sticklingar och plantera in. Så småningom har jag hittat rätt med några stycken. Tyvärr har det blivit lite dåligt med dokumentationen så jag är inte helt klart på vad som växer där. Just nu blommar en av dem riktigt fint. Det är uppenbart att det är en Edraianthus, troligen E montenegrinus, montenegrinsk gräsklocka. Rätt fin tycker jag i alla fall…


På ett mera vanligt sätt växer nästa stenpartiväxt. Den heter Gypsophila cerastioides, mattslöja. Den är rätt ny hos mig och jag har inte riktigt klart för mig hur den kommer att bete sig på sikt. Förhoppningsvis blir den inte alltför expansiv. Det svenska namnet kan möjligen ge misstankar om att den breder ut sig en del. Blomningen är så fin att den absolut är värd en chans.


En växt som verkligen kan ta plats är amerikanskt hönsbär, Cornus canadensis. Här tar den sig fram över stock och sten trots att den står i ett rätt soligt söderläge, vilket inte borde vara idealiskt. Där den växer gör det inget och den sr mycket naturlig ut i en lite halvvild miljö invid ett rododendronparti. Kanske inte en växt att rekommendera för en mera ordnad rabatt.


I mitt woodland finns den fina och ganska lättodlade drottningskohybriden, Cypripedium ’Ulla Silkens’. Den får nu många blommor varje år och skulle mycket väl kunna delas. Jag tror nog att jag får göra det eftersom den tyvärr på grund av träds och buskars tillväxt hamnat lite i skymundan. Värd en plats där den är mer framträdande.



En pion som drabbades av ett liknade öde på ett annat ställe flyttade jag för 3-4 år sedan. Det är luktpionen ’Felix Crousse’, en i mitt tycke bland de finaste örtartade pionerna med stora mörkröda välfyllda blommor och en härlig doft. Den har tagit tid på sig att komma igen efter flyttningen men nu börjar den likna något igen.


 Förra bloggen visade jag bilder på några azaleor. Här kommer en till, som då inte kom med eftersom den inte var riktigt utslagen. Namn: Rhododendron (Occidentalis-gruppen) ’Homebush’,


söndag 11 juni 2017

Azaleor

Inom rododendronsläktet finns det både städsegröna och lövfällande arter. Linné valde en gång i tiden att särskilja de lövfällande till ett eget släkte som han kallade Azalea. Senare har systematikerna funnit att det inte är berättigat att göra så och därför förs nu alla lövfällande såväl som städsegröna till samma släkte, Rhododendron. Detta har lett till en del förvirring bland trädgårdsfolk eftersom det svenska namnet azalea lever kvar. Inte bara det, utan det finns även en grupp städsegröna som kallas japanska azaleor och en grupp som inte är härdiga utomhus i Sverige och som odlad som krukväxt kallas rumsazalea. En rörighet som vi knappast kan göra något åt utan får gilla läget.
”Vanliga” azaleor, d v s de lövfällande arterna och hybriderna var jag länge en aning skeptisk till. Alltför mycket grälla färger och när de doftar blir det gärna för mycket av det goda. Smak skall man som bekant inte diskutera men det har varit min uppfattning. För några år sedan tipsades jag om en azalea med fin färg och lagom doft, nämligen den gamla sort som heter ’Irene Koster’. Den hör till Occidentalis-gruppen och jag hade hört namnet men inte sett den i verkligheten. När jag fått möjlighet att beskåda den närmare och njuta av den härliga doften beslöt jag att den skulle jag ha.

Det blev alltså en sådan och två till ur samma grupp. De båda doftar inte men tilltalar mig utseendemässigt och rododendron vill gärna ha sällskap. Det gäller även de lövfällande. Nu blommar de och här kommer bilder på: ’Irene Koster’, ’Jock Brydon’ och ’Amira’ (i den ordningen). Den senare är en ganska ny sort på marknaden och blommade väldigt rikligt förra året men förtog sig nog då, för i år är det lite glesare med blomningen. De båda övriga är det precis tvärtom med.





Över till japanska azaleor. En grupp av sådana har jag också. Det är hybrider av flera olika japanska lågvuxna småbladiga arter och är ofta lite tveksamt härdiga. Några sorter kan gå bra i zon 3 men de flesta passar bäst i zon 1 eller 2. Här kommer bilder från senaste veckan på fyra sorter: ’Mischiko’, ’Kirstin’, ’Hans Scholl’ och ’Feenkissen’.





tisdag 6 juni 2017

Gott och blandat

Jag tror att det finns en godispåse som heter ”Gott och blandat”. Jag har nog köpt en sådan påse någon gång som lördagsgodis till barnbarnen. Det är inte en godispåse det handlar om nu, utan lite aktuellt godis från trädgården. Först en sorts tibast som är en utmärkt liten låg vintergrön buske för stenpartiet. Det är Daphne x susannae ’Anton Fahndrich’. En hybrid, men uppgifterna varierar en del beträffande vilka föräldrarna är. En uppgift som jag väljer att lita på är att det rör sig om D arbuscula x collina. Den har djupgående rötter och klarar sig bra i torra lägen förutsatt att det finns utrymme för rötterna att söka sig ned på djupet där det nästan alltid finns fukt. Jag har exempelvis planterat den, och släktingar till den, i djupa smala skrevor i berget, som jag fyllt upp med grovt grus. Den blir bara högst ett par dm hög och något bredare.


En annan buske från samma släkte är Daphne alpina, alptibast. Också den trivs förträffligt där det är väldränerat och där rötterna kan söka sig ned där fukten finns. Det blir en rundad buske på högst en knapp meters höjd. Bladfällande på vintern och massvis med små vita blommor på våren. På hösten får den vackra orangefärgade bär.


En favorit i repris - Paeonia cambessedesii, balearpion, har jag skrivit om förr. Jag kan inte låta bli att förundras varje år då den kommer upp och man ser att det finns en knopp. Jag tror inte att det finns så många blommande exemplar i vårt land. Den har inte växt sig jättestor och får bara en blomma varje år. Men jag är i alla fall mycket nöjd med det. Vacker röd blomma och fina metallglänsande mörkgröna blad.


Paeonia ostii är en kinesisk buskpion som påminner en hel del om den berömda Paeonia rockii. Den stora skillnaden är att den förra har rent vita blommor medan den senare har en stor violett fläck i mitten av blomman. Den rena arten av P rockii är sällsynt och de violettfläckiga buskpioner som förekommer i handeln är i allmänhet någon form av hybrider och de går numera under namnet Ganzu-gruppen. Det var en sådan jag visade bild på i en blogg för ett tag sedan. Nu blommar min P ostii med sina rent vita blommor.


 Hallands landskapsblomma är hårginst, Genista pilosa. Den bör naturligtvis finnas i en trädgård i Halland. Jag hittade en sort av den vid namn ’Yellow Spreader’ på Kiekebergs växtmarknad förra året och kunde givetvis inte avstå från ett köp. Så här blommar den i år. 


En annan låg och krypande ginst är Cytisus austriacus ssp pygmaeus. Den växer precis som tibasten ovan gärna i klippskrevor och liknande, där rötterna kan gå djupt och söka fukt.


Annars vimlar det likt ogräs på min tomt av en annan ginst, nämligen har-ris, Cytisus scoparius. Jag rensar och rensar men en del får bli kvar där det inte går så bra att odla annat. Nu blommar den och då kan det se ut så här. Har-ris är inte särskilt härdig och när det kommer en riktigt kall vinter brukar i stort sett alla stryka med. Snart gror det nya frön och nya buskar växer upp. Nu var det väldigt länge sedan detta hände och det får väl ses som en effekt av klimatförändringen.


Till slut en buske som jag inte har ett riktigt namn på. Det är en buskartad rönn , Sorbus,  från Sichuan i Kina. Sådd 1999 med frö från Göteborgs botaniska. Den är där oidentifierad. Kinesiska buskrönnar med vita bär är inte lätta att identifiera. Det finns massor och det är nästan bara Hugh McAllister som kan och han hinner inte med allt. Botaniska har flera okända buskrönnar från olika insamlingar. Mitt exemplar är nu fyra meter hög och i år blommar den som besatt. Det blir intressant att se hur många bär det blir till hösten. Att döma av insektsaktiviteten just nu på morgonen är förutsättningarna goda. Tydligen är den mycket attraktiv för alla möjliga insekter. När man står under den låter det som om man var omgiven av en bisvärm: bin, humlor, fjärilar, blomflugor och till och med vanliga flugor surrar omkring i den. Jag tycker inte att den luktar så gott. Påminner lite om en cykelslang men insekterna tycker uppenbart helt annorlunda.


lördag 3 juni 2017

Rododendron igen

Än är inte rododendronblomningen slut. Nu är det främst de lite högre storblommiga hybriderna som blommar. Jag har bara några stycken sådana, bland annat ett jättebuskage med R catawbiense ’Grandiflorum’, den vanligaste av rododendron i vårt land och den som de flesta tänker på då man säger rododendron. Den blommar aldrig särskilt rikligt hos mig av någon anledning så jag förbigår den med tystnad. I stället kommer här en bild på den vackert röda ’Hachmanns Feuerschein’ med den vita ’Eskimo’  i bakgrunden. Den förra är en hybrid mellan två gamla röda sorter som inte är helt lyckade, nämligen ’Nova Zembla’ och ’Mars’. Kombinationen har blivit utmärkt. Kompakt i växtsätt och mycket rikblommig från unga år. ’Eskimo’ är en catawbiense,hybrid, som har en tendens att bli lite ”storkbent”, vilket tyvärr inte är helt ovanligt bland catawbiense-hybriderna.


Båda dessa kommer från Hachmanns rododendronplantskola liksom nästa, nämligen ’Hchmanns Picobello’. Den är ett exempel på hur komplicerad härstamning en del rododendronsorter kan ha. I bakgrunden finns 5-6 olika arter som i olika kombinationer och i flera led resulterat i denna fina sort. Rent vita blommor med en kraftig vinröd fläck på det övre kronbladet. Låg och bred, högst ungefär en meter hög.


Helt annorlunda är den småblommiga japanska arten Rhododendron kiusianum, dvärgazalea. Den växer vilt på ön Kyushu och är rätt variabel i blomfärg. Det har selekterats fram ett antal olika sorter med färger från rosa till mörkt lila, ja till och med rent vita sorter förekommer. Det är troligt att en del av dessa är spontana hybrider med R kaempferi, som förekommer i exakt samma geografiska område. Dessa båda plus några andra småbladiga arter från Japan ingår i den grupp av rododendron som går under beteckningen japanska azaleor. Några sådana har jag samlat i en grupp och återkommer troligen till i en senare blogg. De har inte riktigt börjat blomma än. Men här det alltså två sorter av R kiusianum. De är gamla och sortnamnen har fallit bort för mig. De är i sitt hemland vintergröna men hos oss fäller de mestadels bladen under vintern. Milda vintrar som i år kan de förbli gröna.



Om man vill ha en sällskapsväxt till sina rododendron som täcker marken i kanten av rododendronbuskaget är amerikanskt hönsbär, Cornus canadensis, en förträfflig växt.. Man måste dock se upp så den inte tar för sig alltför mycket. Spridningsbenägenheten är betydande. Ibland får man nästan för sig att den förmår hoppa längdhopp. Den blommar nu.



söndag 28 maj 2017

Fler pioner – och annat

Det är de rena arterna som blommar först. De många fina sorterna av luktpioner och bondpioner kommer lite senare. Här är två arter som kommer från Göteborgs botaniska och har vildursprung, Den första från Medelhavsområdet och den andra från Kina. Det är Paeonia mascula, korallpion och Paeonia obovata ssp willmottiae, lackpion.



Nu börjar också buskpionerna blomma. Här är det en pion som numera getts beteckningen Ganzu-gruppen. Där finns de ospecificerade buskar som har en violett fläck innerst på kronbladen. De kan vara vita eller i olika nyanser av rosa. Antagligen rör det sig om gamla spontant uppkomna hybrider med bland annat P rockii i bakgrunden. De kommer från Kina och i handeln finns ett flertal namngivna sorter. Denna buske är frösådd med fröer från några gamla exemplar som odlats i många år i Göteborgs botaniska. Ursprunget är i det här fallet oklart.


Det är flera rododendron som slagit ut i värmen. Här är det en sort som heter ’Polaris’, en yakushimanum-hybrid. Den är gammal hos mig och placerad intill den gula ’Goldbukett’ som jag berättade om i en tidigare blogg. Precis som de flesta yak-hybriderna har blommorna sin kraftigaste färg just då de slår ut och de bleknar alltmer efter hand.


Jag har under senare år planterat allt fler klematis. Jag inbillade mig förr i tiden att jag inte klarade av att odla klematis men det går rätt bra numera. Här är det en vägg till den friggebod jag byggde för lite över tio år sedan. Som vanligt då det gäller mina byggprojekt har jag en tendens att krokna alldeles på slutet och ibland blir det inte riktigt färdigt så som jag tänkt. I det har fallet blev huset klart men diverse överblivet byggmaterial blev liggande och kompletterades så småningom med annat skräp och naturligtvis då också en massa ogräs. För ett par år sedan hade jag ledsnat på denna skamfläck och röjde, rensade och gjorde i ordning en odlingsbädd. Där planterade jag två klematis som skulle få klänga på en ställning upp emot väggen och så småningom förhoppningsvis täcka upp med vacker blomning. Än är det en bit kvar men i år blommar det i alla fall fint. Sorterna tillhör alpina-gruppen och de heter ’Albina Plena’ och ’Lagoon’.


Jag fortsätter med en liten rönnbuske . Det är Sorbus rosea, rosa kashmirrönn, som hemfördes från nordöstra Pakistan 1983 av den svenska Pakistanexpeditionen (SEP). Till att börja med beskrevs den som en rosafruktig form av Sorbus cashmiriana, som den liknar mycket bortsett från färgen. Under den beteckningen fick jag fröer av den 1996. Hugh Mc Allister fick fröer av ursprungskollektionen och bestämde den sedermera som en ny art under namnet Sorbus rosea. Som Mc Allister skriver i sin bok är det en liten rönn med potential att nå stor spridning. Blommorna är svagt rosa vilket min kamera inte helt och hållet kunnat fånga. Frukterna är relativt stora och blir som sagt rosafärgade.


Slutligen ett favoritträd för den här tiden. Det är Halesia monticola, storblommigt snödroppsträd. Det står planterat här så att jag ser det från mitt matbord. Likaledes kan det beskådas från min grannes altan. Det ger mig alltid ett antal pluspoäng vid blomningen. Särskilt påtagligt är trädet när det är solbelyst och omgivningen i skugga eller som på första bilden, när solen gått ned men det inte hunnit bli mörkt än. Bilden togs klockan 22 i går kväll. Närbilden togs i dag på förmiddagen då solen sken.