Rekordvarmt?

Radio och TV är som vanligt, då det gäller vädret, Stockholmslokala. ”Vi har den varmaste julimånaden på över 250 år”. Vilka vi? I alla fall inte Göteborg. Om jag läser rätt på SMHI:s temperaturkartor skulle västkusten landa på en medeltemperatur på knappt fyra grader varmare än normalt. Det innebär knappt 21 grader. Varmt javisst, men inte rekord. 1994 och 2014 hade Göteborg 21,2 grader i medeltemperatur i juli. Nära, men sannolikt inget rekord. Vi får vänta tills månaden är slut innan vi vet säkert.

Värmen och torkan sätter sina spår ibland växterna. Hur mycket som är definitivt dött trots vattning får framtiden utvisa. Vintergrönt, både barr- och bladväxter där bladen vissnar är ohjälpligt förlorade, men en del bladfällande träd och buskar som fällt sina blad kan komma igen nästa år. Det blir spännande att se. Här är en rododendron som absolut lämnat jordelivet. Det är ett nyinköp från Tyskland i våras vid namn ’Golden Everest’ Den blommade fint i början av maj efter planteringen men med torkan började den sloka alltmer. Eftersom andra lite äldre rododendron i närheten inte visade några torktendenser var jag dåligt uppmärksam. När jag så småningom blev varse vad som höll på att hända visade det sig vara för sent. Jag vattnade och vattnade men den repade sig bara litegrann. Lite desperat grävde jag upp och satte tillbaka i krukan som jag vattendränkte totalt. Tyvärr utan resultat och nu står den där i väntan på lämplig ”slutförvaring”.

Men nog om värme och torka. Våra små problem med döda växter är likväl värdsligt i jämförelse med vad andra får genomleva i form av skogsbrand och foderbrist till kreaturen. Lite ljusglimtar i form av blommor bjuder trädgården i alla fall på. Crocosmia ’Lucifer’ biter ingen torka på och värmen är bara gynnsam för den här gladiolussläktingen. Den är en korsning mellan de båda sydafrikanerna C masonorium och C paniculata och säkert härdig här. Från ursprungligen fem knölar finns det nu hur många som helst på flera olika håll i trädgården. En del vet jag att jag planterat efter delning. Andra har jag ingen aning om hur de kommit till nya ställen.

En annan växt som dyker upp lite här och var utan riktig koll från min sida är Tradescantia ohiensis. Den är en av föräldrarna till den mera kända tremastarblomman som det finns ett flertal sorter av på marknaden. Jag fick fröerna till denna för många år sedan från Henrik Zetterlund i botaniska. Sedan dess har jag haft den på olika håll i trädgården. Det här exemplaret dök upp spontant på ett ställe långt från ursprungsplatsen. Hur det gått till anar jag inte.

Echinacea ’Double Decker’ är den enda av de olika sorter jag planterat under senaste 15 åren som visat sig livskraftig. De första åren gjorde den skäl för namnet med en extra blomma i mitten av den andra men numera är där bara lite extra ”rufs”. Om det beror på att den inte får tillräckligt med näring eller bara ett åldersfenomen vet jag inte. Hur som helst gillar jag den – kanske till och med bättre än hur den ursprungligen såg ut.

Hibiskusarna har jag lyckats vattna tillräckligt. Denna som heter ’Pink Giant’ står i gassande sol och drar rätt mycket vatten. Men sol och värme har gett massvis av knoppar. Nu börjar de första slå ut. Om någon vecka gissar jag att den är riktigt praktfull. Om jag lyckas förse den med vatten i rätt mängd.

Rhododendronblomningen var ganska dålig i år och nytillväxten i år är både långsam och sen, så jag befarar att det kan bli dålig blomning även nästa år. Man får njuta av de fina nya bladen. Här kommer några exempel.

Rhododendrom ’Makiyak’ skimrar i silver med blad som är något hoprullade i värmen.

En av föräldrarna till ’Makiyak’ är R makinoi som jag planterade i våras.

R ’Weisshorn’ är också den vitpudrad men med bredare blad.

R ’Hydon Velvet’ har i stället ett rödbrunt indument.

Växthuseffekten?

I år är det i de allra flesta delarna av landet extremt varmt och torrt. Då hör man omgående hur detta skylls på växthuseffekten. Det är ett alltför enkelspårigt resonemang. Enstaka episoder med extremväder har vi alltid fått räkna med och det erinrar jag mig många under mina 45 år med trädgård. Det har varit, som nu, varmt och torrt på sommaren. Det har också varit regnigt så att jorden ruttnat. Det har varit vintrar då kylan helt uteblivit eller också vintrar så kalla att en massa träd och buskar frusit. För 20-30 år sedan noterades sådant som otrevligt, men något som man ibland fick räkna med.

Numera uppstår genast frågan om det nu är det definitiva beviset på växthuseffekten och det blir näst intill undergångsstämning. Det är klart, även jag ser med både oro och irritation på döende japanska lönnar och stora gamla träd som fäller nästan alla sina blad. Men så har det faktiskt varit förr och kommer att bli igen. Apropå fotbolls-VM så var situationen likartad när Sverige 1994 tog brons i USA. Här sprangs det mellan fotbollsmatcherna med vattenkannor och slangar för att hjälpligt hålla liv i trädgården.

Nej, skall man försöka se tecken på växthuseffekten får man inte hänga upp sig på enstaka torksomrar. I stället får man titta på hur temperatur och nederbörd i medeltal utvecklas på längre sikt. Får vår del i Göteborgstrakten är det väldigt tydligt att det skett något av ett trendbrott. Jag har samlat SMHI:s data över årsmedeltemperatur från 1991 till nu och då kan man se att det skett en stegring på exakt en grad jämfört med normalperioden 1961-90. Om två år kommer SMHI att byta normalperiod till 1991-2020 och då kommer vi med säkerhet att få en omfattande diskussion om växthuseffekten. En diskussion som har en något bättre vetenskaplig grund än att sommaren 2018 är varm och torr i Sverige. En grads ökning över en trettioårsperiod är alltså hälften av det som satts upp som mål, nämligen högst två graders ökning. Hur exakt det hänger ihop och hur temperaturökningen kan komma att fördelas på olika områden vet vi tyvärr rätt lite om. Likaså vad vi kan förvänta oss för slags förändringar då det gäller molnighet och nederbördsfördelning. När det gäller detta är det mycket som spelar in, exempelvis effekten på havsströmmar och annat. När det gäller vädret under enskilda somrar kommer det ibland att bli torrt och varmt som i år, ibland att regna så vi får översvämningar som för två år sedan och ibland att bli nästan som vanligt.

I min lilla värld, d v s trädgården här i Kungsbacka kan man hur som helst tydligt iaktta torkans härjningar. Då kan man också se att allt inte drabbas lika. Jag tog den här bilden i förmiddags, som visar en trädridå i kanten av min tomt. Det höga trädet till vänster som ser nästan kalt ut är en katsura, Cercidiphyllum japonicum. Strax till höger om den ser man ett träd som är helt grönt och utan vissna blad. Det är en Magnolia ’Wada’s Memory’, som inte har några som helst problem med torkan, trots att den bara står ungefär fem meter från katsuran. Ännu märkligare är att snett bakom den, och på bilden delvis sammansmältande med den, står en annan katsura, nämligen hybriden mellan C japonicum och C magnificum. Den är även den helt grön och visar ännu inga som helst tecken på att lida av torkan. Längst till höger på bild syns ett annat djupgrönt och friskt träd. Det är ett mullbärsträd.

Då det gäller de två katsurorna är troligen skillnaden att hybriden står ungefär där fastighetens brunn ursprungligen var belägen på 40- och 50-talet. Man får anta att här finns någon vattenåder som förser närstående träd med tillräckligt med vatten trots att omgivningen är torr. Sådant är givetvis oerhört värdefullt att veta då man väljer placering på sina växter. I det här fallet kan jag inte skryta med någon hög grad av medvetenhet. Det är först i efterhand som jag kommit underfund med vilken väl vald plats för en katsura som detta var.

Från det stora till det lilla. Lökbädden med grus och i stekande söderläge är givetvis snustorr för tillfället. Det är meningen, men det blir ändå lite av en överraskning varje högsommar, då den lilla höstblåstjärnan , Prospero autumnale (tidigare Scilla autumnalis), dyker upp med sina blommor mitt i ”öknen”. Absolut ingen jätte. Man får lägga sig på knä för att fotografera men trots det lyser den tydligt blått, där jag sitter nu på altanen en bit bort. Man upphör aldrig att förundras över växterna. Hur kan den klara att blomma där i det helt torra gruset? Blad har den haft hela våren och de har nu börjat vissna bort.

I år valde jag att plantera ett antal av mina gamla, stora krukor med sommarblommor. Det har jag inte gjort på länge. Det var som om jag anade att perennerna i hög grad skulle komma att svika i år. Det är jag glad för. Krukor kan man vattna och sommarblommor trivs med värmen. Jag tog en bild på en kruka med pelargoner. Den får utgöra ett exempel och även vara en illustration av hur lätt det kan vara att ta sticklingar på pelargoner. I det här fallet utan att jag egentligen var ute efter sticklingar. Jag brukar ha vanliga tegelröda pelargoner i söderfönstret. Det passar i ett gammalt hus på landet tycker jag. För två år sedan gjorde jag ett undantag och köpte ett par av den här sorten. Pelargonerna brukar jag övervintra i den svala stugan och nästa vår får de efter putsning åka ut över sommaren i ett par utekrukor. Putsningen förra våren hamnade på komposten och en bit fram under förra sommaren fann jag att pelargonrenset var fortsatt grönt. Närmare undersökning visade att ”renset” slagit rot och börjat växa. Framåt hösten planterade jag fem små spontana pelargonsticklingar i små krukor som fick övervintra inne. I våras planterade jag dem tillsammans i den här krukan och simsalabim så blommar det kastade pelargonrenset nu så här fint.

Höstkänning i juli

Torkan börjar sätta påtagliga spår. Björkarna runt omkring har massvis av gula blad och detsamma gäller min stora katsura, Cercidiphyllum japonicum. Den har olyckligtvis hamnat i ett läge där den inte får tillräckligt med vatten under torrperioder. I år inträffar det osedvanligt tidigt. Nu gulnar den betänkligt och vissna blad täcker marken under den. Luften är på morgonen mättad med den speciella doften från de fallna bladens ärr. Just nu nästan så att man storknar.

Lyckligtvis gäller detta inte för min katalpahybrid som jag är så förtjust i. Den står oförändrat grön. Så är den också placerad på det stället där tomtens ursprungliga grävda brunn fanns. Här finns tydligen en outsinlig vattenåder. Sådant är inte alltid så lätt att veta men givetvis mycket värdefullt då man planerar sin trädgård. Förutsättningarna kan skilja sig en hel del bara på ett avstånd på tio meter.

SMHI hade för gårdagen sedan rätt länge en prognos som föreföll lite hoppingivande. Förutsagd regnmängd varierade kraftigt från ibland sju, åtta mm till noll mm. På radarn kunde man under eftermiddagen följa en åskfront från nordost med mycket blixtar och kraftiga regn. Vid femtiden började det mullra långt bort och jag såg fram mot välbehövligt regn, om än för lite. Strax innan fronten kom fram löstes den upp och regnet räckte knappt till att väta taket på bilen. I natt kom det lite regn, ungefär en mm i regnmätaren. Uttrycket en droppe i havet är befogat.

Förra året då jag rensade på ett ställe som jag försummat en del upptäckte jag en perenn som jag trodde var borta. Den hade frösått sig och nu fanns en ny blommande planta kvar en bit från ursprungsplatsen. Det är Salvia forskahlei, violsalvia, en riktigt trevlig växt som är värd en mera framskjuten plats en den har för tillfället. I år skall jag försöka komma ihåg att ta fröer och så, för framtida plantering på annat ställe. Artnamnet gavs av Linné för att hedra Peter Forsskål, en av hans lärjungar som dog i malaria under en expedition till Egypten och Arabien. Han var då enbart 33 år.

Trots alla fallna löv är det ändå bara högsommar och dagliljorna börjar nu blomma. De frodas trots torkan och den här som heter ’Daring Dilemma’ blommar i år riktigt rikligt. Den liksom flera andra blev flyttade och delade för ett par år sedan och har först nu kommit igen ordentligt.

Apropå att rensa i förfallet så har jag den senaste veckan hållit på en hel del med det, i mitt anletes svett. Har man en tomt som till delar är vildtomt, så blir resultatet lätt att förvildningen blir värre än man tänkt. Jag tog itu med att städa upp i sluttningen under några stora tallar där diverse slybuskar tillsammans med kaprifol fått breda ut sig till en rätt oskön röra. Till min glädje hittade jag i röran två små järnekar som hamnat där för några år sedan. Det var ursprungligen tre olika arter. En av dem hade dött, en hade frusit tillbaka en del och den tredje var vid god vigör och hade fått riktigt bra fart på tillväxten. Här kommer bilder som visar bladen på de båda levande. Första bilden visar Ilex bioritsensis, Taiwanjärnek och den andra visar Ilex pernyi, kinesisk järnek. Inget mer om dem nu, utan jag tror att jag får återkomma med lite mer detaljer senare.

Högsommarblomning

Rubriken antyder kanske en viss blomprakt men så är inte fallet i år. De liljor som brukar blomma vid den här tiden gör i och för sig det, men blomningen är rätt mager. Jag antar att det har att göra med torkan och värmen. Liljor är under vegetationsperioden väldigt törstiga och i år ha de inte haft mycket att släcka törsten med. Jag har inte vattnat i liljebäddarna utan vattnet i brunnen har reserverats för annat. Min djupborrade brunn har i och för sig aldrig svikit men en viss försiktighet känns behövlig.

I morse skedde i alla fall en första liten förändring. Det var nämligen mulet och under förmiddagen var himlen helt täckt av moln – en tröst om än ringa. SMHI lovar för lördagen 0,1 mm regn i Kungsbacka. Alltid något sa han som fick se Åmål. Annars har det sedan midsommar varit brännande sol varje dag från tidig morgon till sena kväll. På eftermiddagarna är jorden så varm på solbelysta ställen att man bränner sig på den. Något som jag annars förknippar med ställen som Egypten och Kalifornien. Då är det givetvis helt bortkastat att vattna. Man får stiga upp tidigt på morgonen innan solen kommit för högt och gå en runda med trädgårdsslangen.

Här kommer i all fall några liljor, om än inte så praktfulla som exempelvis förra året. Först är det en kung, d v s kungsliljan, Liljum regale, som bara orka med en enda blomma i år.

Sedan kommer drottningen, alltså drottningliljan, Lilium superbum. Hög och ståtlig reser den sig över två meter men blommängden är inte så stor. Detta är den mindre vanliga gula formen.

Slutligen korall-lilja, Lilium pumilum, som har en mera normal blomning.

Inte direkt pampig är blomman hos Arisaema kiushianum, snarare lustig. Löjlig säger en del. Det är en kobrakalla från Japan utan eget svenskt namn. Dess knöl ligger mycket djupt och där tycks finnas tillräckligt med vatten. Den har klarat sig bra nu i rätt många år men brukar bara blomma vartannat år. Dessemellan får man nöja sig med blad som är rätt imponerande i alla fall.

Även astilbe är en törstig växt och de trivs inte heller så bra i torkan. På första bilden är det två sorter. Den röda ’Montgomery’ i förgrunden och en vit ’Gloria Weisse’ där bakom.

Nästa bild visar sorten ’Straussenfeder’. En mycket fin, cirka meterhög astilbe med hängande rosa blomspiror.

Jag befarar att resten av sommaren blir lika mager på blommor. Jag har exempelvois fått nödvattna några stormhattar, som verkade vilja helt lägga av. De kan nog överleva men blomningen torde utebli