Nytt år igen

I morgon börjar ett nytt år enligt kalendern, men för mig brukar det nya trädgårdsåret så smått börja, i och med att vi passerar vintersolståndet och ljuset långsamt återvänder. Den första tiden märks inte det särskilt tydligt, utan det är mera mentalt som man känner det. Den allra första trädgårdsaktiviteten brukar vara sådd av perenner och buskar. Jag har legat mycket lågt med frösådd under ett par år men i år blir det lite mera. Det ligger ungefär 15 fröpåsar och väntar i källaren på landet, allt samlat i trädgården i somras. Om några veckor smäller det, beroende lite på hur vintern utvecklas. 

Än har inte vintern anlänt. I dag på årets allra sista dag är det 7 grader och solen lyser från en klarblå himmel. Lite lustigt att se tillbaka på årets första blogg den 1 januari då jag beskrev vädret exakt på samma sätt. Med SMHI:s sätt att definiera vinter brukar den anlända hit ungefär vid den här tiden, alltså sista veckan i december. I år är det inte minsta kyla i sikte och ingen vinter verkar på gång under den kommande tiodygnsperioden. Men detta är ingen sällsynthet numera. Det händer då och då att hösten övergår i vår i februari utan någon vinterperiod emellan. Det artar sig kanske till ett sådant år i år. Men man vet aldrig. Vädret kan ändra sig snabbare än vad SMHI hinner notera i sina prognoser.

Med de allt mildare vintrarna vi haft sedan 80-talet är det inte omöjligt att uppnå det jag drömde om för 50 år sedan, alltså en trädgård där det finns blommor att beskåda under årets samtliga tolv månader. Jag minns hur jag för många år sedan läste hur man i en del engelska trädgårdar planerade sitt växtval med det målet. Då kändes det lite som en ouppnåelig fantasi här hos oss. Nu är det inte omöjligt längre.

Jag har sökt i mina gamla album i datorn och har hittat blombilder från alla månaderna även exempelvis december och januari. Första bilden är från den 18 december 2015 och visar Viburnum x bodnantense, hybridkejsarolvon. Som synes är den då i stort sett helt utslagen och det innebar att vårblomningen nästan helt uteblev.

Andra bilden är från den 3 januari 2015 och visar en vitblommande tibast, Daphne mezereum f alba. Den fortsatte att blomma hela vintern och här är ytterligare två bilder från den 22 februari, respektive den 24 mars.

I februari är det ganska mycket som kan tänkas blomma, främst då bland lökväxterna. Här är ett par exempel. Crocus chrysanthus, bägarkrokus, på lökängen från den 18 februari 2019 och Cyclamen coum, dvärgcyklamen, samma dag. Slutligen snökrokus, Crocus tommasinianus ’Whitewell Purple’ från den 26 februari 2019.

En hel del att se fram emot om bara drygt en månad, om det vill sig väl med vädret.

Vintern nalkas

November började kallt men efter hand har temperaturen krupit upp till en aning behagligare nivåer. Nu utlovas kyla under den närmaste femdygnsperioden och kanske till och med snö. Inget som jag ser fram emot. Under de sista veckorna på landet röjde jag i ordning en ny planteringsbädd intill trappan upp emot huset. Där har sedan mycket länge funnits ett par prakttrybuskar (Weigela av okänd sort). De senaste torrsomrarna har gått illa åt de här gamlingarna och runt dem hade diverse ogräs och sly fått härja fritt. Jag började med ambitionen att klippa ned buskarna och rensa upp lite runt dem men bytte inriktning när jag insåg att det knappast skulle bli särskilt snyggt. Buskarna var mer än 60 år gamla och vid närmare påseende tyckte jag att de var mogna för pensionering.

Det blev alltså ett större röjningsarbete än jag ursprungligen tänkt mig, men nu har jag ett nyröjt område på ungefär fem gånger tre meter att plantera på. I kanten finns en bambu och jag avser att i rad med den plantera några buskar, som får bli en liten avgränsning mot grannen. Det är ganska skuggigt vid trappan och jag vill gärna ha något som står emot ogräs och inte kräver alltför intensiv skötsel. Efter moget övervägande kom jag fram till att det nog kommer att passa bra med en hostarabatt, gärna några lite större sorter. Så efter att ha anlänt till stan har en del tankemöda gått åt till att skissa upp den här planteringen och fundera lite på sorter. Nu har jag en preliminär plan klar.

För en dryg vecka sedan gjorde jag årets sista riktiga trädgårdsinsats, då jag planterade ett femtontal lökar, som jag inköpt på rea från England, i kruka. Krukorna står nu i mitt lökhus och jag håller tummarna för att vi skall få hyfsat mild period fram till jul så att de skall hinna rota sig ordentligt innan vinterkylan kommer på allvar med minusgrader. De närmaste dagarna verkar inte så lovande men prognosen lovar mildare väder i nästa vecka.

Annars kommer den närmaste tiden att gå åt till att gå igenom sommarens foton, som sparats i tillfälliga album. Vintern brukar jag ägna åt att redigera, sortera och placera in i mera permanenta album, där det skall vara lätta att hitta. Här kommer några stycken, som jag tror att jag inte publicerat i min blogg tidigare.

Den första är en liten låg ömtålig halvbuske som står i stenpartiet. Namnet är Glandora diffusa ’Grace Ward’ , bergstensfrö, (tidigare Lithodora). Dess blommor är bland det blåaste som finns i trädgården, men den är på gränsen i fråga om härdighet. Jag har försökt med den ett flertal gånger i vår förra trädgård i zon 2, men där blev den mycket kortlivad. Här har den nu klarat två milda vintrar och i år skall jag försöka komma ihåg att för säkerhets skull täcka med lite granris, mest som skuggning. En mycket trevlig krypande buske som blommar i stort sett hela sommaren. När jag gjorde en kort visit på landet i går såg jag att den fortfarande blommar.

Magnolia ’Spectrum’ blommade mycket i våras men någon bild fick inte plats i något blogginlägg. Här kommer i alla fall en bild på det lilla trädet, när det blommade som mest.

En ung buskpion, som enligt uppgift från försäljaren skall vara en vildinsamlad Paeonia rockii ssp linyanshanii från Kina blommade nu för första gången. Utsökt blomma men om det är en äkta rockii kan kanske ifrågasättas. De anses ofta, även i det vilda, ha hybridinslag.

Slutligen Rhododendron yakushimanum ’Koichiro Wada’. Den bästa (?) klonen av den vackraste (?) bland rododendron.

Stadsliv

Nu är jag sedan en månad åter etablerad i lägenheten i stan med allt vad det innebär av ett ganska annorlunda liv. Skönt med värmen och ljuset. Man blir raskt bortskämd med närheten till affärer och restauranger. Inte riktigt lika problematiskt nu, om man märker att man glömt att köpa mjölk då man börjar laga mat. Några minuters rask promenad till en av de närliggande livsmedelsbutikerna så är det fixat. På landet har jag en biltur på en kvart till närmaste affär. Då får man planera lite bättre!

Trots allt präglas oktober ändå rätt mycket av landet och trädgården. Det är en hel del som skall fixas inför vintern, sådant som det är lite för tidigt att göra i september. Därför blir det många besök på landet, även med en del övernattningar om vädret är hyfsat. Ett arbete som jag försöker göra är att kratta löv. De fallna höstlöven på gräsmattor och trädgårdsgångar är en viktig resurs som inte får slösas bort. I rabatterna får gärna löven ligga kvar över vintern, men i övrigt har de sin plats på komposten. Dumt om de får ligga kvar och blåsa ut i skogen eller till någon granne. Jag har besökt landet i dag och krattat upp det sista. Nu är komposten full med cirka två kubikmeter löv. Nästa höst har de tillsammans med lite annat trädgårdsavfall omvandlats till fin mulljord att använda i rabatterna för jordförbättring.

Lite roligt att se när man kommer ut i oktober att inte all blomning är över. Det finns en hel del smått och gott som blommar sent om än inte lika praktfullt som det kan vara på sommaren. I lökbädden blommar ännu Crocus hadriaticus ’Jumbo’. En riktigt fin höstkrokus som håller upp sina blommor stadigt och fint till skillnad mot många arter där blommorna gärna lägger sig ned. C hadriaticus kommer från Grekland och det finns flera varieteter med lite olika färg. Den behöver en väldränerad gärna torr plats under sommaren men är annars fullt odlingsbar i vårt klimat.

En annan lite vanligare höstkrokus är Crocus speciosus. Den brukar till skillnad mot den förra gärna falla omkull. Här står ett par nyuppkomna blommor raka som spjut. Sorten heter ’Conqueror’. Den är inte lika känslig för sommarfukt som den förra.

En senblommande perenn är Symphiotricum lateriflorum ’Horizontale’. Grenaster på svenska och tidigare liksom andra höstastrar förd till släktet Aster. Frisk och fin i jämförelse med många andra höstastrar, men kanske lite i senaste laget då det gäller blomningen. Jag har funnit att den trivs bäst om den står i ett skuggigt norrläge där jorden inte torkar ut. Det gör tyvärr att den blommar ännu senare än om den ville trivas på en solig och varm plats. Varma höstar kan den blomma tidigt i oktober men vid svalare hösttemperaturer händer det att den inte börjar blomma förrän sent i oktober och en bit in i november. Då börjar risken för hårdare frost öka, vilket skadar blommorna.

Det är inte bara blommor som lyser upp i trädgården så här års. Färgglada bär är också fina, om de bara får vara kvar för fåglarna. Sorbus rosea, rosa cashmirrönn, med sina rosa bär lockar inte och sitter kvar helt oförändrade. Fåglarna tycks ha svårt att förstå att det rör sig om en sorts rönnbär.

Daboecia cantabrica, irländsk ljung har blommat i flera månader nu och det finns en hel del blommor kvar. En mycket tacksam och blomrik liten buske, som tyvärr är dåligt härdig.

Papaver cambricum, engelsk vallmo, sprider sig rikligt med frö och kan på fel plats betraktas som ett ogräs. Jag planterade några exemplar för längesedan i trädgården och nu finns den nästan överallt. I stenpartiet är jag inte så förtjust i den, så där kämpar jag med att rensa bort den. I lite mera vilda partier får den gärna breda ut sig. Fröplantorna kan variera en del i färg från rent gult, hela vägen till orange. Har tidigare förts till släktet Meconopsis.

Höst är

Höst är när bladen på vinrankorna skiftar färg. Här är det Vitis amurensis, amurvin, som förutom röda färgskiftningar på bladen bjuder på en mängd små klasar med mörkblå bär. Inte mycket att njuta av för oss men mycket populära bland koltrastarna, som snabbt brukar rensa bland dem. Snart faller också bladen så färgprakten brukar bli rätt kortvarig. När vindruvorna är uppätna inser koltrastarna att även vita rönnbär är ätbara. Då går de bären åt i snabb takt.

Höst är när de japanska lönnarna får fina höstfärger. Rätt tidigt i år vilket kanske hänger samman med torkan. Här är det på bilden Acer japonicum ’Aconitifolium’. Andra sorter har ännu inte kommit lika långt och har ännu bara tendenser till röda blad. De brukar hålla bladen betydligt längre än vinet så man kan få njuta ganska länge av dem.

Höst är när höstsilverax blommar. På bilden är det Actaea simplex ’Carbonella’ som är en sort med mycket mörka blad. Kanske den allra mörkaste. Blomningen på den här sorten är en aning rosa men liknar övriga sorter med den fantastiska doften. Framåt kvällen när det är vindstilla kan man känna doften på långt håll. En av många karaktäristiska höstdofter.

Höst är när höstkrokus och tidlösa blommar. Somliga sorter av tidlösa har blommat färdigt men då kommer Colchicum autumnale ’Album’, vit tidlösa. I förgrunden har trängt sig in en lök av Colchicum x  byzanthinum ’Innocence’, bysantinsk tidlösa, med sina betydligt mindre blommor med en svagt lila fläck längst ut på kronbladens spets. Så kan det gå då man tilläggsplanterar. Det kan vara svårt att exakt avgöra var befintliga lökar finns. Först bland höstkrokusar är Crocus banaticus som hamnat i lökängen där jag egentligen inte trodde att den skulle trivas. Men den verkar må bra och har förökat sig lite försiktigt.

Höst är när oxbärsbären lyser rött. På bilden Cotoneaster franchetii v sternianus, Sterns koralloxbär. Mycket fin buske med blad som är vintergröna under milda vintrar. Ungefär två meter hög och lika bred. Namnet är lite omdiskuterat. Ibland ser man den i stället som en egen art, Cotoneaster sternianus. En av de vackraste oxbärsbuskarna med ursprung i Kina. Mindre vanlig än vad den är värd. Bären ratas av koltrastarna och kan sitta kvar större delen av vintern.

Men höst är framförallt när det börjar bita i kinderna då man går till brevlådan för att hämta morgontidningen. I morse var det extra intensiva bett när temperaturen kröp under nollstrecket. Ovanligt tidigt, jag minns inte frost här på minst 20 år i första halvan av oktober. Nu känns det skönt att fly kylan och mörkret på landet och flytta in till lägenheten i Göteborg. I morgon bitti går flyttlasset. Inte så mycket att flytta nu för tiden. Det mesta som behövs i hushållet finns numera på båda ställena. Mest är det en del kläder och några orkidéplantor. De senare står i knopp och kommer att blomma under hösten. De trivs med lantvistelsen men i likhet med mig längtar de nu till stan!

I min värld inträder alltså hösten den 6 oktober i år. Sedan må SMHI säga vad de vill om den meteorologiska hösten.

September är höst

Om man skall gå efter SMHI:s mera vetenskapliga definition hänger visserligen sommaren kvar ett bra tag till. Enligt den brukar hösten inte inträda här förrän långt in i oktober. Men om man ser till vad som blommar i trädgården är det befogat att tala om höst. Klassiska första höstblommor för mig är hösttidlösorna. Nu blommar de första i kanten av lökängen mot växthusväggen. Det är här i förgrunden Colchicum cilicicum (tidigare C tenorei). Bakom den Colchicum autumnale ’Nancy Lindsay’. För mig är den senare nummer ett bland de höstblommande tidlösorna. Lite kullvält av nattens och morgonens kraftiga regn men den brukar räta upp sig när den får lite sol.

Rönnarnas bär är något som lyser upp så här års. Jag har i trädgården rätt många arter av vit- eller rosabäriga rönnbuskar och de har aldrig haft så många bär som i år. Fördelen med dem är att fåglarna inte verkar förstå att det rör sig om rönnbär och lämnar dem i fred. Annars skulle nog de talrika koltrastarna ha länsat dem. Svårt att riktigt göra rättvisa med kameran. Här kommer i alla fall en bild på några vita bär. Det är en oidentifierad art som insamlats i Kina till Botaniska i Göteborg. Det kan möjligen vara en ny art men något försök att avgöra det har inte gjorts. Eller hade inte för några år sedan, då jag senast var i kontakt med Björn Aldén i frågan.

Nu har det regnat riktigt duktigt under ett par veckor så nu vågar man sig på att plantera lite buskar. Jag har fyllt ut några luckor i det parti som jag ställde i ordning 2017. Området går under beteckningen ”Projekt 17”. I dess nedre del har jag sannolikt trädgårdens bästa odlingsläge för riktigt ömtåliga lignoser, särskilt vintergröna sådana. Efter de senaste tillskotten finns här nu en kvartett av små buskar som är mer eller mindre tveksamma härdighetsmässigt. Det är från vänster till höger på bilden Viburnum davidii, Mahonia eurybracteata ssp ganpinensis x gracilipes, Aucuba japonica och Hedera (Buskformiga gruppen) ’Arborescens’.

Viburnum davidii, davidsolvon, skall vara härdig i zon 1 och jag hade ett exemplar under mer än tio år på annat håll i trädgården. Vinterskador var dock mer regel än undantag och slutligen fick den dödskyssen under den hemska vårvintern 2013. Där den stod då var inte något idealiskt läge. Där var lite för torrt på sommaren och vårsolen kom åt alltför bra. Nu har den fått en plats utan de här problemen och med betydligt lämpligare jord dessutom. Den planterades våren 2018 och har artat sig synnerligen väl. Ett par blomknoppar har den också nu.

Mahonia eurybracteata ssp ganpinensis x gracilipes är en hybrid mellan två kinesiska arter, båda synnerligen tveksamma vad gäller härdigheten. Det finns alltså inte någon direkt anledning att anta att hybriden är bättre härdig. Den är en ren chansning som jag knappt räknar med skall klara sig i det långa loppet. Jag köpte den förra våren på Kiekeberg och betalade inte så mycket för den. Nu börjar den i alla fall blomma och det kan vara enda gången jag får se detta. Men jag är optimist och hoppas att den skall leva väl och frodas i många år. Blomningen är inte så imponerande som jag förväntade mig. De enskilda blommorna längs blomspirorna slår ut efter hand och varje blomma står ganska kort tid. Det innebär att trots massor av knoppar är det inte många utslagna blommor samtidigt.

Aucuba japonica 'Variegata', gulprickig aukuba, är klart härdigare. Den har jag haft ett exemplar av ännu längre än davidsolvonet och den lever än. Även den står dock i ett sämre läge med dålig jord och där blir torrt på sommaren. Den har växt dåligt och fryst tillbaka rätt många gånger. Här skall det bli bättre (hoppas jag).

Hedera (Buskformiga Gruppen) ’Arborescens’, buskmurgröna, är ännu härdigare och den har jag odlat tidigare i zon 2 flera år. Det är egentligen en vanlig Hedera helix där man har tagit stickling från adulta (blombara) skott. Dessa blommande delar av murgrönan ser annorlunda ut med avvikande bladform och skotten slingrar inte. Det gör att sticklingplantor därifrån växer buskformigt och inte klättrande. Kan bli en vackert grön, tät och rundad liten buske med massor av bollformiga blomställningar sent på hösten.

Som vanligt igen

De senaste tio dagarna har vi här haft vad man kan kalla för ”normalt” augustiväder, möjligen med lite fler regndagar än vanligt. Efter mitt senaste blogginlägg den 6 augusti, då jag klagade över det ynkliga regnandet har det bättrat sig. Från den 8 augusti till idag den 18 har det regnat drygt 70 mm här - välbehövligt och efterlängtat. Det bästa är dessutom att regnet fördelat sig rätt jämt på ett antal dagar. Som väl är har vi sluppit det man fick natten till i fredags bara ett par mil härifrån. Då kom där 70 mm bara på två timmar. Regnet har kunnat tränga ned ordentligt efter hand och på de flesta ställen är jorden nu ordentligt fuktig, även djupare ned. Det hindrar inte att det finns riktigt torra partier där det är snustorrt ett par dm ned. Det behövs rikligt med regn under hösten och gärna en snörik vinter för att det skall bli helt normala förhållanden överallt till nästa vår. (Tänk att jag skulle önska mig en snörik vinter!)

I uppehållet mellan regnen har det gått att göra en del trädgårdsarbete. Invid den nya stentrappa jag berättade om sist fanns ett litet område som var helt igenväxt med gräs, kaprifol och små slånbuskar. Klippning kändes som ogjort arbete då det snabbt växte upp igen och jag tog mig för att göra en röjning och rensning på djupet och nu är här ren och fin jord men väldigt torrt. Det får ligga i träda till våren då jag ämnar göra viss jordförbättring och sedan föröka plantera lite torktåliga växter. Ett litet extra stenparti kanske? Så här ser det ut. Den stora trädstammen är från en självsådd bok som jag sågade ned för sådär 15 år sedan. Stammen fick stå kvar och tjäna som ett stöd för min tvättlina. Nu börjar den ge upp och kan komma att falla omkull när som helst. Den skall bort helt till våren och ersättas med ett ordentligt tvättlinestöd.

I och med regnet vågade jag mig på att plantera lite. Vissa perenner har jag flyttat och en del frösådder har stått i kruka och väntat på att kunna planteras ut. Dessutom blev det ett nyinköp häromdagen, för att fylla ut en lucka i ett av mina senare ”projekt”, som ännu inte är helt färdigplanterat. Jag fick syn på helt nyinkomna exemplar av buskmurgröna, Hedera (Buskformiga Gruppen) ’Arborescens’. Buskmurgrönor är baserade på adulta, fertila kloner av olika murgrönor, i det här fallet Hedera helix. Med det menas att man tagit sticklingar från de delar av murgrönan där blommorna kommer. De delarna ser annorlunda ut och växer annorlunda. Bladformen skiljer sig och de klättrar inte. Sticklingsplantan utvecklas till en icke-klättrande låg och tät buske, som blommar. Jag gissar att det är femte försöket jag gör med en sådan under min trädgårdskarriär. Jag tror att jag nu hittat en plats där den skall överleva, växa och frodas. Hoppas det, för det är en helt fantastisk liten vintergrön buske. Tyvärr riktigt dåligt härdig, men med hjälp av växthuseffekten skall den nog klara sig.

Som granne har den bland annat en hortensia, Hydrangea macrophylla. Köpt för några år sedan som krukväxt och efter några försök att övervintra den i kruka med rätt dåligt resultat blev den 2017 planterad på friland. Krukhortensiorna brukar inte vara så lyckade på friland. De blommar på gammal ved men har benägenheten att frysa ned på vintern. Nu har vintrarna varit milda och den har klarat sig med bara måttlig tillbakafrysning. I år blommar den hyfsat. Vi får se hur det går med den på sikt.

Frilandshibiskus, Hibiscus syriacus, är däremot helt säker i min zon. Sorten ’Pink Giant’ är den senast tillkomna här. Den börjar blomma nu. Lite senare än ’Oiseau Bleu’, som är den vanligaste och även tidigast blommande. Jag besökte botaniska för ett par dagar sedan och såg då deras stora gamla exemplar av denna, fullständigt översållad med blålila hibiskusblommor. Jag tror aldrig jag sett den med en så enormt riklig blomning. Är man i närheten bör man titta in och låta sig imponeras. Min ’Pink Giant’ är absolut inte jämförbar. Kanske om 30 år?

En pålitlig höstblommande perenn, som trivs i lite skuggigare skogsmiljö är skogsaster, Eurybia schreberi.  Den börjar nu blomma och har visat sig självså sig ganska flitigt. Numera har jag en hel liten grupp efter att ha planterat en frösådd planta för några år sedan. Det passar mig alldeles förträffligt eftersom den gärna får breda ut sig där den växer. Som närmaste granne har den en nära släkting, nämligen vit skogsaster, Eurybia divaricata. Mycket lik men har ännu vitare blommor och blommar några veckor senare. Dess blad syns till höger på bilden. Den har inte alls visat sig lika benägen till spridning.

Ett stilla regn

När detta skrivs faller ett stilla regn över min trädgård – med betoning på stilla. Inte tillräckligt för att vara till någon direkt glädje för växterna men tillräckligt för att det skall kännas lite obehagligt att ägna sig åt trädgårdssysslor. Inte något som SMHI lyckats fånga upp i prognos, men det syns ändå på radarn i form av en lite ljusblå fläck precis över mig och den allra närmaste omgivningen. Inte helt ovanligt den här sommaren. I den mån det regnat över huvud taget är det just på det här sättet som det för det mesta varit. Tillräckligt för att berget skall se vått ut men för lite för att väta jorden i någon större utsträckning. Min tillit till SMHI är efter de två senaste somrarna kraftigt naggad i kanten men skall man ändå tro lite på dem, så sker det ett skifte från och med i morgon. På tre dagar med regn skall det komma uppemot 30 mm. Jag har slutat tro men hoppas kan man…

Mitt i den värsta värmen och den mest intensiva torkan kommer det varje år upp en liten späd varelse i lökbädden. Det är höstblåstjärna, Prospero autumnale, som behagar blomma mitt i sandöknen där, när det är som allra torrast. Märkligt men lite gulligt. Man måste buga inför den, inte bara för dess tapperhet, utan också för att se den ordentligt. Den är inte särskilt stor, högst en decimeter höga blomstänglar. Det är en nära släkting till de vårblommande blåstjärnorna och när jag en gång sådde den fördes den också till släktet Scilla, vilket somliga envisas med fortfarande.

Senaste tiden har jag svettats i värmen med att försöka få till en bättre trappa i den skreva som förbinder trädgården med de allra längst ned belägna delarna. Där har jag gjort diverse misslyckade försök att placera stenar så att det går att gå i branten. Det har alltså inte gått så bra och där har varit äventyrligt att gå eftersom mina stenar inte stannar kvar där jag lagt dem då man trampar på dem. Jag beslöt mig för att göra en radikal förbättring och försöka tillämpa lite bättre metoder för att få stenarna att tåla att man går på dem. Givetvis en viktig förutsättning för en trappa! Jag hade på annat håll ett antal stora gamla stenar av äkta naturlig Fjäråsgnejs, som inte direkt behövdes där de låg. Efter några ytterst svettiga dagsverken med utnyttjande av alla krafter som finns kvar på ålderns höst, lyckades jag till slut åstadkomma detta. Nu kan man hoppa på stenarna utan problem! Det blev bättre än vad jag vågade tro.

Trädgårdens norrsluttning har hållit sig bättre än södersidan och även bättre än förra året. Jag har bara behövt vattna några nyplanterade rododendron lite. Förvånansvärt lummigt exempelvis i den här perennplanteringen. Den ligger i vad man kan kalla vandrande skugga med sol under förmiddagen till framåt tio och därefter kortare solglimtar lite från och till under dagen. Här har det inte alls varit något vattningsbehov.

En av de växter som finns här är Crocosmia ’Lucifer’, montbretia, med sina signalröda blommor. Egentligen trivs den alldeles för bra och tar för sig lite väl mycket på bekostnad av annat. Den sätter sidolökar och bildar med tiden jätteruggar. Jag har delat och flyttat medvetet men lökar har också på något sätt följt med jord till andra ställen, så nu finns den på många ställen i trädgården – ja det börjar bli för mycket av det goda.

Jag har två rabattrosor i trädgården. Det är rester från de försök till rosenplantering som min svärmor ägnade sig åt på 70-talet. Efter försök att flytta dem till ett bättre ställe än det ursprungliga har de ändå återigen hamnat i ett rätt hopplöst rosläge, skuggade främst av ett jättestort mullbärsträd. Riktig sol får de bara under några morgontimmar och de borde alltså inte trivas särskilt bra. De senaste åren har de växt till sig riktigt ordentligt, då de inte fryst tillbaka nästan något under vintern. I år blommar dessutom en av dem rikligt fint. Namnen har för många år sedan försvunnit.

Blommar gör också även i år kinesträdet, Koelreuteria paniculata . Inte lika överdådigt som förra året men i all fall rätt fint. Ur fotograferingssynpunkt är problemet att blommorna i huvudsak sitter 5 meter över marken och med bakgrund mot himlen. Vackert att se på men svårt att återge med hjälp av kameran. Här är i alla fall en enskild blomställning som sitter lite lägre och med bladens grönska i bakgrunden.

Medan jag skrivit har regnet upphört och solen gör sina försök att bryta fram. Allt är som vanligt alltså, men kanske väntar riktigt regn i morgon?

Rekordvärme - igen!

Förra sommaren i juli visade min termometer som mest 35,3 grader – det högsta vi uppmätt här på landet. Jag trodde då att jag aldrig skulle få uppleva något liknande igen. Det visade sig att det bara dröjde ett år och några dagar innan det blev ännu varmare. I fredags den 27 juli var det 35.4 grader på min termometer.

Den sista veckans rekordvärme har gjort att det nu är minst lika torrt här som förra året. Katsuran tappade sina blad redan någon vecka in i juli förra året. I år dröjde det en aning längre men nu är det inte många blad kvar. Bilden här togs i onsdags den 24. Höstfärg kan vara trevligt men det skall inte komma redan i juli.

Med hjälp av flitig vattning hölls det mesta vid liv förra året även om en del dog. I år har det fortsatt på samma sätt. Jag har fått ägna massor av tid åt vattning och förhoppningsvis kunnat hålla liv i det som klarade förra året. En del verkar ha mått riktigt bra av värmen och vattningen och utvecklats väl. Exempelvis var rododendronblomningen väldigt bra i år. Ett annat exempel är den relativt nyplanterade irländska ljungen, Daboecia cantabrica. Den växte till sig mycket bra förra året och nu under försommaren. Just nu blommar den. Den är inte så väldigt härdig och klarar sig nog som mest i zon 2 i Sverige. Man kan likna den vid klockljung men den är i alla avseenden större. Större växt, större blad och större blommor. Det finns ett antal namnsorter och jag har tyvärr glömt vilken det rör síg om här.

Mina dagliljor som står i halvskuggigt till skuggigt läge har mått väldigt bra i värmen. Med lite vattningshjälp är blomningen i år rikligare än någonsin. Här kommer bild på några sorter. Det är i ordning sorterna: ’Apricot Beauty’, ’Big Bird’ ’Daring Dilemma’, ’Destined to See’ och ’Ed Murray’. Därutöver slutligen en fin sort som jag tyvärr tappat bort namnet på. Om någon som ser detta kan ge ett tips om vad det kan vara är jag givetvis tacksam.