måndag 5 augusti 2019

Ett stilla regn


När detta skrivs faller ett stilla regn över min trädgård – med betoning på stilla. Inte tillräckligt för att vara till någon direkt glädje för växterna men tillräckligt för att det skall kännas lite obehagligt att ägna sig åt trädgårdssysslor. Inte något som SMHI lyckats fånga upp i prognos, men det syns ändå på radarn i form av en lite ljusblå fläck precis över mig och den allra närmaste omgivningen. Inte helt ovanligt den här sommaren. I den mån det regnat över huvud taget är det just på det här sättet som det för det mesta varit. Tillräckligt för att berget skall se vått ut men för lite för att väta jorden i någon större utsträckning. Min tillit till SMHI är efter de två senaste somrarna kraftigt naggad i kanten men skall man ändå tro lite på dem, så sker det ett skifte från och med i morgon. På tre dagar med regn skall det komma uppemot 30 mm. Jag har slutat tro men hoppas kan man…

Mitt i den värsta värmen och den mest intensiva torkan kommer det varje år upp en liten späd varelse i lökbädden. Det är höstblåstjärna, Prospero autumnale, som behagar blomma mitt i sandöknen där, när det är som allra torrast. Märkligt men lite gulligt. Man måste buga inför den, inte bara för dess tapperhet, utan också för att se den ordentligt. Den är inte särskilt stor, högst en decimeter höga blomstänglar. Det är en nära släkting till de vårblommande blåstjärnorna och när jag en gång sådde den fördes den också till släktet Scilla, vilket somliga envisas med fortfarande.


Senaste tiden har jag svettats i värmen med att försöka få till en bättre trappa i den skreva som förbinder trädgården med de allra längst ned belägna delarna. Där har jag gjort diverse misslyckade försök att placera stenar så att det går att gå i branten. Det har alltså inte gått så bra och där har varit äventyrligt att gå eftersom mina stenar inte stannar kvar där jag lagt dem då man trampar på dem. Jag beslöt mig för att göra en radikal förbättring och försöka tillämpa lite bättre metoder för att få stenarna att tåla att man går på dem. Givetvis en viktig förutsättning för en trappa! Jag hade på annat håll ett antal stora gamla stenar av äkta naturlig Fjäråsgnejs, som inte direkt behövdes där de låg. Efter några ytterst svettiga dagsverken med utnyttjande av alla krafter som finns kvar på ålderns höst, lyckades jag till slut åstadkomma detta. Nu kan man hoppa på stenarna utan problem! Det blev bättre än vad jag vågade tro.


Trädgårdens norrsluttning har hållit sig bättre än södersidan och även bättre än förra året. Jag har bara behövt vattna några nyplanterade rododendron lite. Förvånansvärt lummigt exempelvis i den här perennplanteringen. Den ligger i vad man kan kalla vandrande skugga med sol under förmiddagen till framåt tio och därefter kortare solglimtar lite från och till under dagen. Här har det inte alls varit något vattningsbehov.


En av de växter som finns här är Crocosmia ’Lucifer’, montbretia, med sina signalröda blommor. Egentligen trivs den alldeles för bra och tar för sig lite väl mycket på bekostnad av annat. Den sätter sidolökar och bildar med tiden jätteruggar. Jag har delat och flyttat medvetet men lökar har också på något sätt följt med jord till andra ställen, så nu finns den på många ställen i trädgården – ja det börjar bli för mycket av det goda.


Jag har två rabattrosor i trädgården. Det är rester från de försök till rosenplantering som min svärmor ägnade sig åt på 70-talet. Efter försök att flytta dem till ett bättre ställe än det ursprungliga har de ändå återigen hamnat i ett rätt hopplöst rosläge, skuggade främst av ett jättestort mullbärsträd. Riktig sol får de bara under några morgontimmar och de borde alltså inte trivas särskilt bra. De senaste åren har de växt till sig riktigt ordentligt, då de inte fryst tillbaka nästan något under vintern. I år blommar dessutom en av dem rikligt fint. Namnen har för många år sedan försvunnit.


Blommar gör också även i år kinesträdet, Koelreuteria paniculata . Inte lika överdådigt som förra året men i all fall rätt fint. Ur fotograferingssynpunkt är problemet att blommorna i huvudsak sitter 5 meter över marken och med bakgrund mot himlen. Vackert att se på men svårt att återge med hjälp av kameran. Här är i alla fall en enskild blomställning som sitter lite lägre och med bladens grönska i bakgrunden.


Medan jag skrivit har regnet upphört och solen gör sina försök att bryta fram. Allt är som vanligt alltså, men kanske väntar riktigt regn i morgon?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar