Återblick augusti

I augusti blommar det mesta i perennrabatterna. Det blev av olika skäl inte så mycket fotograferat i augusti, kanske delvis beroende på torkan, som gjorde att mycket såg rätt tråkigt ut. Det finns absolut inte vatten tillräckligt i min brunn för att vattna stora ytor, så jag får begränsa mig till det mest nödlidande, d v s i allmänhet sådant som är nyplanterat. En del fin blomning var det ändå och några bilder tog jag i alla fall.

En relativt ny växt, som jag fått vid någon växtbytesträff är slingerstormhatten, Aconitum hemsleyanum ’Red Wine’. Den blommade i somras för första gången mera ordentligt. Slingerstormhatten är en av ett nästan oräkneligt antal stormhattsarter, som finns i Kina. Den slingrar sig lätt upp till flera meters höjd där de mörkt vinröda blommorna sitter. I visst ljus kan blommorna te sig nästan svarta, en anslående färg.

 

Kinesisk är också Patrinia heterophylla, läkepatrinia. Den hemfördes från Shaanxi-provinsen av HeHeHe-insamlingen 2008 och börjar så smått komma ut på marknaden i specialistkretsar. En fantastisk perenn som blommar under flera månader från juli och framåt i kanariegult. Jag har den på flera håll i trädgården, både i ett soligt, lite torrare läge och i vanlig lite fuktigare rabattjord i halvskugga. Den verkar trivas bra på båda ställena.

 

Asiatisk är också den gula tigerliljan, Llium lancifolium var flaviflorum, fast den anses komma från Japan. Den här gula formen är lite mindre vanlig och jag fick den vid ett växtbyte för ett par år sedan. Den är inte svår att föröka, eftersom den likt huvudarten får rikligt med bulbiller i bladvecken, som lätt kan användas för att dra fram nya plantor. Också den premiärblommade i somras.

 

Soloxalis, Oxalis depressa, har sin ursprungliga hemvist i Sydafrika och Namibia. Det kunde kanske tyckas att den då borde vara dåligt härdig i högan nord men så är inte fallet. Den har växt i mitt stenparti i säkert 20 år och har med sina små knölar överlevt ett par omläggningar. Den sprider sig villigt men ganska diskret och övervintrar som sagt med knölar. En mycket anspråkslös och bra växt, som jag är mycket glad för.

 

I slutet av månaden och en bit in i nästa månad blommar septemberlök, Allium beesianum. Den tillhör de allra mest senblommande lökväxterna och, som flera av de tidigare visade växterna kommer även den från Kina. Den är betydligt ovanligare än sitt namn. Den förväxlas nämligen ofta med en annan Kinalök, nämligen porslinslök, Allium sikkimense. Många av de lökar som i våra trädgårdar går under namnet septemberlök är alltså i själva verket A sikkimense. Jag har själv också den sedan länge och trodde i många år att det rörde sig om septemberlök. Det faktum att den inte blommade i september utan i juli var visserligen en aning störande, men det var först för 4-5 år sedan som någon vänlig själ påpekade för mig att det var fel lök. Sedan dess har jag lyckat få tag i den rätta och den blommar nu på rätt tid i trädgården med sina klarblå blommor.







 



 



 

Återblick juli

Högsommaren är inte alltid så blomrik i trädgården – i alla fall inte hos mig. Det är rosornas och liljornas tid. Rosor är det glest med hos mig men en del liljor har jag. En hel del blommar just i juli och här blir det ett smakprov. 

Första bilden visar en gammal trotjänare, nämligen fläcklilja, Lilium hansonii. Det är en art, som använts en hel del i hybrider, men den rena arten är också mycket populär. Jag har främst försökt att hålla mig till rena arter, som är fröförökade. Det är ett sätt att undvika att få in virus ibland liljorna. Man kan inte vara säker på att de kommersiella hybriderna är virusfria. Tvärtom är risken ganska stor att få in virus via vegetativt förökade liljor.

 

En lilja som jag inte hade så stor förväntan på att få ha kvar någon längre tid är elfenbenslilja, Lilium nepalense. Den sprider sig i sidled med rhizomer men brukar inte klara vintrarna så bra i vårt klimat. Jag har försökt den tidigare med nedslående resultat men nu har jag haft denna i tre år och hoppas på att den skall ha etablerat sig för gott.

 

En mycket färgstark lilja är koralliljan. LIlium pumilum. En rätt lågvuxen lilja från Korea och Japan. Den röda färgen är så röd den kan bli.

 

Slutligen en lilja från Norrland. Ja vildväxande hittar man den inte där, men just den här färgformen kommer därifrån. Hur det kan komma sig är det ingen som med säkerhet vet. Det är en mörkblommande, nästan svart, krollilja, Lilium martagon. Det har föreslagits att den skall kallas ’Norrland’ men någon registrering på det namnet tror jag inte har skett. Jag har fått den från en trädgårdsvän i Piteå och är nu oändligt tacksam för att ha den, vilket jag kanske inte hade förstånd att vara då jag fick den. Närmast liknar den en varietet som heter cattaniae men skiljer sig en del i färg från denna. Nu är det en mäktig planta som är mer än manshög med sin blomstängel.

 



Rosor odlar jag egentligen inte. Jordmån och klimat är inte det bästa för dem. Några rosor har jag här och där men de är inte speciellt imponerande. En som imponerar mer än vad jag egentligen hade önskat, för den plats där den blev placerad, är Rosa luciae var onoei. Det är en låg krypande vildros från Ostasien med massvis med små blommor under juli. Jag hade fått intrycket att den var av miniatyrformat men det visade sig att den bredde ut sig enormt i sidled och platsen i utkanten av stenpartiet visade sig var olämplig. Den tog för stor plats. Jag försöker att skära in den men det är inte helt lyckat eftersom det i viss mån går ut över blomrikedomen.

En lökväxt från västra USA som förr brukade ha rykte om sig att inte vara härdig är Triteleia, bukettlilja. Här är det sorten ’Corinna’ och med den har det inte varit minsta härdighetsproblem där den står i stenpartiet i söder. Blommar i juli då det annars inte finns särskilt mycket blommor i stenpartiet.

 



 

 

 



 



 

Återblick juni

Det slog mig då jag gick igenom bilder från juni vilken enorm geografisk spridning det är på de växter vi odlar i trädgården. På en yta av 2000 kvadratmeter återfinns växter med hemvist i samtliga världsdelar utom Australien. Just i juni fanns inte Afrika och Sydamerika representerade bland bilderna men även från dessa världsdelar har jag växter. Utan att särskilt leta hittade jag bland junibilderna växter från Kina i öster till USA i väster.

Längs i öster i centrala och södra Kina hittar man narrbusken Decaisnea fargesii. Det är en ömtålig buske som knappast klarar sig i kallare områden än zon 2. Den odlas nog främst för de märkligt färgade stora blålila fröbaljorna men har även dekorativa blommor. De har ingen uppseendeväckande färg utan är gulgröna och försvinner lätt i bladverket. Man får titta lite närmare så hittar man dessa skönheter. Narrbusken återfinns som undervegetation i glesa skogar och trivs bäst i en mullberikad jord i halvskugga, men den kan klara sol, om jorden inte är för torr. I Flora of China heter den Decaisnea insignis och jag är lite osäker på vilket som är det vedertagna namnet.

Lite längre västerut, närmare bestämt i Nepal, Tibet och västligaste Kina, i en helt annan miljö, hittar man nepallök, Allium wallichii ’Purple’. Den växer på hög höjd på alpängar och andra öppna miljöer i mullrik men väldränerad jord. Jag har den i mitt stenparti i jord med mycket grus inblandad.



Ytterligare västerut återfinns nästa, anatolisk nejlika, Dianthus anatolicus ’Compactus’. Den växer på hög höjd i torra områden av västra Asien från Pakistan och Afganistan till östra Turkiet. Som så många växter från den typen av miljö bildar den en kompakt kudde för att skydda mot uttorkning. Den är vintergrön och kan lätt brännas av solen på våren. Vill man vara försiktig kan man skugga den lätt i februari-mars. Jag gör aldrig det och det har gått bra. Det kan bero på att den i stenpartiet, där den växer, är naturligt skuggad nästan hela förmiddagen under vårvintern.

I Turkiet, fast längre söderut växer grönblommig dagglök, Allium chloranthum. Den är känslig mot sommarfukt och bör planteras i riktigt väldränerad jord. Blommorna är läckert gulgröna, en färg som tilltalar mig mycket.

Så över till Europa till södra Alperna och ned på Balkan. Där hittar man strålginst, Genista radiata. Det är en lågvuxen buske som växer i klippskrevor i kalkrika berg, där den kan nå en höjd av ca en halv meter. Jag har placerat en frösådd liten planta på liknande sätt i en bred spricka i berget fylld med grus. Där har den växt till sig och blommar nu rikligt varje år.





Ett långt språng över Atlanten för oss till sydöstra delen av Nordamerika, där vi hittar en lågvuxen krypande flox, snöflox, Phlox nivalis ’Nivea’. Det svenska namnet syftar antagligen på färgen. Snö förekommer bara i måttlig omfattning där den växer, i främst North och South Carolina men även så långt i syd som Texas. Stenpartiväxt för väldränerad jord i sol. Är mattbildande men den här har inte hunnit så långt i utbredning än.

 





Återblick maj

Så fortsätter återblicken på den gångna säsongen och börjar med blomningen i min klematislund den 10 maj. Det är några kvarstående stammar av enar som får bilda underlag för en grupp av olika klematis. Sorterna är valda så att det skall finnas blommor från tidig vår till sen höst. Nu i maj är det tre sorter som blommar,  ’Blue Dancer (Alpina), ’Polarlight’ (Fauriei) och ’White Lady’ (Macropetala). Än har de inte helt lyckats täcka enstammarna men är på mycket god väg.

 



I stenpartiet är ett nytillskott Edraianthus montenegrinus, en blåklockssläkting från bergen på Balkan. Står i grus bakom en stor sten och med mullrik jord på djupet. Lär skall vara känslig för torka på sommaren men hade inga problem i det läget den här torra sommaren.

 

 

I stenpartiet står också en frösådd av Paeonia cambessedesii. Den är planterad mellan några kalkstenar, med mycket grus och krossad kalksten. Jag tror att den skall känna sig hemma med det eftersom den, som jag förstått, naturligt växer på kalkrik mark på Balearerna. Jag har täckt den under vintrarna med en glasskiva och den har nu vuxit till sig så pass att den för första gången blommade i år. Jag är klar över att den nog växer på gränsen av vad den tål men hoppas naturligtvis på att den skall ge mig fler år med blommor.

 

I min lund har jag ett par orkideer av släktet Cypripedium, bl a sorten ’Ulla Silkens’ Det är en hybrid mellan Cypripedium reginae och Cypripedium flavum. Den är väl etablerad och blommar numera varje år med många vackra blommor. Av någon okänd anledning verkar läppen få lite olika kraftig färg olika år. Det här året var de speciellt färgrika.

Slutligen en tulpan som blommar sent och som är en av mina absoluta favoriter. Det är Tulipa sprengeri. Den står här i väldränerad jord i stenpartiet men jag har den också i vanlig rabattjord och den trivs bra på båda ställena. Detta är köpta lökar och de är väldigt dyra. Det kan man förstå när man sått den för utvecklingen till blombar lök är verkligen tålamodsprövande långsam. Jag har sådder på gång men inga som är utplaneringsbara.

 







 



Återblick april

April är en riktig blomstermånad i trädgården, även om det vanligen är maj som kallas för det. Särskilt gäller det då våren är mild och tidig som var fallet 2014. Mycket av det som normalt blommar i maj blommade i år redan i slutet av april. Ett exempel på detta är Magnolia ’Spectrum’. Bilden togs den 29 april och det är någon eller några veckor tidigare än vad som är vanligt. ’Spectrum’ är en hybrid mellan M liliiflora ’Nigra’ och M sprengeri. Den blev min favorit då jag för första gången såg den blomma i Kew Gardens i London. Lyckligtvis fick jag direkt tag på den då jag kom hem och den har visat sig trivas bra i ett lite halvskuggigt läge i trädgårdens norrsluttning.

 

Rhododendron pemakoense, pemakoalpros, skaffade jag för några år sedan utan att egentligen ha en aning om hur den skulle se ut. Den enda jag visste var att det skulle vara en låg småbladig alpin form, som storleksmässigt skulle passa in i min samling av småvuxna rododendron i söderläge. När den blommade blev det en angenäm överraskning. Blommorna är stora i förhållande till det lågväxta formatet och de små bladen och har en härlig rosa färg. Den kommer från hög höjd i Tibet och är därför tålig mot låga temperaturer. Den tidiga blomningen kan emellertid vara problematisk i en trädgård där man har problem med sena nattfroster men annars är den värd att rekommendera.



 

I stenpartiet är det en hel del som brukar blomma i april och så var fallet även 2014. Arabis stelleri var japonica är vintergrön och bildar en låg kompakt kudde med djupt mörkgröna blad, som är attraktiv även då den inte blommar. Vid blomningen i slutet av april eller början av maj får den vita blommor i klasar.

Redan i början av april blommar Primula x venzoides. Den här bilden togs den 3 april vilket är två veckor tidigare än vanligt. Detta är en typ av primula som kommer från alpin miljö och behöver sol och väldränerat för att trivas. Jag har planterat ett flertal sådana och det har inte alltid lyckats så bra. Just denna har nu överlevt i alla fall i 6-7 år. Vid sökning på internet har jag kunnat konstatera att det är en hybrid mellan P tyrolensis och P wulfeniana. Hybriden beskrevs ursprungligen i Nuovo Giornale Botanico 1873. Därutöver har jag inte hittat mycket uppgifter om den. Plantan kommer från Göteborgs botaniska och jag ser det som en garanti för äktheten. Varje år har den inte blommat men tycks ändå var odlingsbar om den får rätt förutsättningar. Det kan vara lämpligt att skydda över vintern mot regn och väta men hos mig har den klarat sig utan någon täckning.

 

Betydligt mera robusta är bergenia. Många kanske tycker att det är ett släkte som är lite väl robust. En art som inte är överdrivet expansiv är Bergenia ciliata. Den breder ut sig en aning i sidled men bildar en sammanhållen tuva. Jag har den i ett norrläge där solen kommer åt på sommaren men där det är skugga under vinterhalvåret. Den är vintergrön och är som sådan attraktiv för rådjuren. Lyckligtvis verkar de inte ha upptäckt den än hos mig. Tidigt på våren kan de gamla bladen bli lite fula men då kommer å andra sidan de fina rosafärgade blommorna.

I april blommar också de tidigaste hundtandsliljorna. En utsökt vacker hundtandslilja är Erythronium ’White Beauty’. Ursprunget är lite oklart men det är troligen en selektion av E californicum. Bilden är tagen den 25 april och den är här just på väg att spricka ut. Blomningen sträcker sig en bit in i maj.Bäst trivs den i halvskugga i väldränerad, mullrik jord. Så växer den hos mig i mitt norrvända lilla stenparti.

 

 

 



 



 



Återblick, februari - mars

Nu är det dags att gå igenom alla de bilder som tagits i trädgården under säsongen och att erinra sig lite av vad som lyckats bra och kanske också vad som lyckats mindre bra. En mild vinter och en varm vår gav tidig blomning. Februari och mars var vardera fem grader varmare än normalt och april fyra grader.  När man jämför datum på bilder av samma växt mellan åren kan man se att 2014 var det mycket som blommade ett par veckor, upp till en månad, tidigare än vad det brukar.

I februari och mars är det huvudsakligen lökväxter som blommar. Den allra tidigaste 2014 var Colchicum trigynum som stack upp i lökbädden redan den 17 februari, tätt följd av Crocus chrysanthus, bägarkrokus. Colchicum trigynum ser man ibland i vissa böcker under namnet Merendera trigyna. Merendera karaktäriseras av att kronbladen faller isär när blomman utvecklas. Karin Persson, vår göteborgska Colchicumexpert har i sin monografi över släktet Colchicum argumenterat för att det inte finns tillräckliga motiv för att särskilja ett särskilt släkte Merendera.

Den första bilden visar hur C trigynum såg ut i min lökbädd den 17 februari och den andra bilden, som är från ett tidigare år, visar de fullt utslagna blommorna. Den har kommit till mig som vildinsamlad från Armenien via en trädgårdsvän här i Sverige. Den planterades 2007 och har klarat sig bra, odlad i grus, i min upphöjda lökbädd. (På den bilden har också smugit sig in ett exemplar av Colchicum serpentinum)

 

 

Tidiga var i år också våririsarna ; Iris reticulata (våriris), Iris histrioides (snöiris) och hybrider mellan dessa och med Iris winogradowii (gul våriris), som förs samman i den s k Reticulata-gruppen. Ger man dem en placering i jord med god dränering och där det är rimligt torrt på sommaren klarar de sig bra i vårt klimat. Särskilt gäller det de sorter som har inslag av I histrioides i härstamningen. De första började i år blomma redan en vecka in i mars och här kommer en bildkavalkad. Bilderna ger en bra illustration av mångformigheten hos Iris reticulata.

Iris reticulata (KPPZ 90-160). Insamlad vid Turkiet-expeditionen 1990 av Kammerlander, Pasche, Persson, Zetterlund. Inget sortnamn.

Iris reticulata. Insamlad i Armenien; se ovan Colchicum trigynum.

Iris (Reticulata-gruppen) ’Halkis’. Från berget i Halkis i Turkiet.

Iris (Reticulata-gruppen) ’White Caucasus’. Första vita sorten, funnen i ett bestånd av i övrigt purpurfärgade i Armenien.

Även vildtulpanerna i lökbädden blommade mycket tidigt. Den första, som blommade den 24 mars, var Tulipa bifloriformis ’Starlight’. En selektion från arten, som har sin hemvist på hög höjd långt borta i öster i Kirgizistan, Tadzjikistan och nordvästra Kina. Där finns flera stycken liknande arter som bara skiljer sig i obetydliga detaljer, så det kan vara omöjligt för amatören att särskilja dem. Mycket trevlig, tidig och rikblommig liten tulpan, som inte alls är svårodlad i väldränerad, gärna sommartorr jord.









 

 

 

Hemskt mycket höst

Flyttlasset gick från landet till stan i måndags den 6 oktober, fast egentligen är det inte så mycket flyttlass numera. Det mesta finns i två upplagor så det är inte särskilt mycket som behöver flyttas. Sommarkläderna finns på landet och vinterkläderna i stan, så det handlar mest om att tömma kyl och frys och en del krukväxter som skall flyttas med. Väl framme i stan bröt hösten ut på allvar med kallt och blåsigt väder och passerande regnområden. Löven faller från träden och virvlar på gatorna precis som det brukar på hösten. I går när jag gick och handlade kände jag absolut att de där höst-/vinterjackorna får komma fram från garderoben snart. Vinden ven otäckt längs Danska Vägen.

Jag lämnade en höstvacker trädgård med en hel del blommor och många fina höstfärger. Då det gäller det senare togs priset av en av de japanska lönnarna i mitt ”Japan”. Det är Acer japonicum ’Aconitifolium’ som lyser så här rött och vackert.

 

Den har ett tilltalande bladverk även på sommaren, som synes av den här bilden från maj i år. Den är ännu ung och kan förväntas bli betydligt större. Enligt beskrivningen blir den ungefär 1,5 meter hög med tiden. Enligt min smak en av de allra finaste japanska lönnarna.



 

Jag har börjat möblera om i mitt kallväxthus, där jag i fortsättningen kommer att ha en lökbädd för lite ömtåligare lökar som bäst odlas i kruka. Därutöver blir det en förökningsbädd och lite plats för barnbarnen att odla tomat, gurka och chili (exempelvis). I lökkrukorna blommar nu lite höstblommare. En sådan är Colchicum montanum, som i och för sig har visat sig fungera hyfsat även utomhus. Jag hoppas på att den skall trivas ännu bättre inne i ”lökhuset”.

 

 

Nu handlar det om stadsaktiviteter en tid framöver. En av dessa är att gå igenom sommarens trädgårdsbilder, bearbeta och spara dem i sina mappar. Jag får återkomma när det är klart med lite återblickar på den gångna säsongen.



 



 

Hösten har plötsligt anlänt

Från i söndags med fortfarande drygt 20 graders eftermiddagstemperatur har det sjunkit till bara 12 idag, onsdag. Kallt, men ett välkommet regn har det kommit i alla fall. Enligt meteorologernas definition lär det nog ändå förbli sommar ett tag till. För mig är det i alla fall höst. Knappt ljust då man knallar till brevlådan för att hämta tidningen på morgonen och som sagt rätt kallt. Bladen på träd och buskar antar höstfärger i rasande takt. På bilden syns i mitten en katsurahybrid (Cercidiphyllum grandiflora x japonica) och till höger om den kentuckykaffe (Gymnocladus dioica). Så ser det ut när jag kommer tillbaka med tidningen under armen. Rätt fint men lite vemodigt. Snart är det kala grenar i stället.

 

Jag köpte mig en ny kamera i går, en Panasonic Lumix CX 7. Kameror är numera nästan som små datorer, så det är mycket att lära sig. Frågan är om jag någonsin kommer att behärska allt. Hur som helst har jag i dag ägnat mig åt att försöka ta lite bilder och det har gått hyfsat men det känns som om jag utnyttjar en bråkdel av kamerans potential. Ovanstående bild är ett exempel där jag absolut märker skillnaden. Min gamla kamera var näst intill oduglig då det gällde att ta helbilder på träd. Den här bilden blev betydligt bättre men jag tror att jag kan komma ännu längre, när jag lärt mig nyttja alla inställningar.

Närbilder kräver en stadig hand och att kameran samarbetar. Jag försökte mig på att avbilda de små blommorna på en klematis, Clematis speciosa, men resultatet känns inte helt bra. Här finns utrymme för förbättringar! Clematis speciosa har inte något svenskt namn men den är väldigt lik blek trumpetklematis C stans. Båda dessa kommer från Japan och är halvbuskar. De blir således delvis vedartade men fryser tillbaka mer eller mindre under vintern. De är inte alls slingrande och kompenserar sina små blommor med att få ett stort antal i stället.

 

 





Stormhattar blommar för fullt i trädgården så här års och jag försökte mig på en närbild av ett nyförvärv från förra året, Aconitum austroyunnanense. Köpt på plantmarknaden i Kiekeberg utanför Hamburg och relativt obekant för mig. Beskrivs som halvslingrande. Än har den inte kommit så långt i fråga om slingrande men den blommar i alla fall med vackra blå stormhattsblommor. Den här närbilden blev jag lite mera nöjd med.

 

 





Vid min entrétrappa blommar Actaea simplex ’Brunette’, höstsilverax (Tidigare Cimicifuga). Bortsett från den häftiga bladfärgen och de kontrasterande vita blomkolvarna har den en utsökt fin doft. Att öppna dörren på morgonen är just nu en fröjd för näsan.

 

 





Tidlösa heter det, eftersom de blommar vid en ovanlig tid. Ibland hör man också namnet ”nakna jungfrun”. Det syftar då på att de inte blommar samtidigt med bladen, utan dessa kommer först under våren. Jag har en hel del tidlösor (Colchicum) på olika håll i trädgården och flertalet har redan blommat över. Den här heter ’Harlekijn’ och är en förhållandevis ny sort. I England har man besvär med andra språk, så där använder man sig ofta av en inhemsk stavning och då heter den ’Harlequin’. Det ser man även i det anglofila Sverige men det är alltså fel. Låt oss ära dem som äras bör nämligen holländarna som introducerat denna fantastiska tidlösa.

 

 





Det finns också slingrande klematis som är höstblommande. Clematis serratifolia med sina lite diskreta gulgröna, rätt små blommor tilltalar mig. Den blommar länge, från slutet av juli till in i oktober. Inget överdåd av blommor. Man får gå nära och njuta av de fint tecknade, enskilda blommorna. Då känner man en härlig frisk doft dessutom, vilket inte är så vanligt bland klematis.

 

 





Blomrikare är ’Anita’. Den blommar i september här hos mig.

 





En månad kvar på sommaren

Ja, vad som är sommar kan definieras på olika sätt. SMHI mäter medeltemperaturen men jag har en annan definition. Sommaren börjar då jag flyttar ut på landet och slutar då jag flyttar tillbaka till stan. I år började min sommar den 15 maj och den upphör den 5 oktober. Med andra ord är det idag den 5 september precis en månad kvar av sommaren.

Det har blivit mycket ogräsrensning i år. Det beror dels på att det varit gynnsamt väder för fröogräset, dels på att försummelser förra året fått efterverkningar i år. Ogräsfröbanken späddes på då jag var upptagen med annat än ogräsrensning stora delar av förra sommaren. Men lite annat har jag hunnit med. Ett exempel är att jag äntligen kommit mig för med att bygga en riktig kompost. Det har skjutits på år efter år. Frikompost har jag försökt lägga men resultatet har varit dåligt. Nu är min nya kompost klar och jag kan börja fylla på i det första facket. Jag har gjort två fack, även om det nog varit bättre med tre. Vardera facket är ca 1,5 meter brett, en meter djupt och lika högt. På framsidan har jag satt en öppningsbar ”dörr”, så att det skall vara lätt att tömma. Tomten här innehåller inte en enda plan vågrät yta, så det är inte helt enkelt att få till något som inte ser alltför snett ut. Jag tycker att jag lyckats så bra som man kan begära. Stolt över resultatet tog jag den här bilden för en stund sedan.

 

 

Framför den friggebod jag byggde för ett antal år sedan blev det aldrig uppröjt riktigt efter det att bygget var klart. Det är tyvärr en av mina egenskaper att krokna just på slutet och inte fullborda mina projekt så som jag egentligen tänkt. I stället blev här lite av ett skrotupplag, som bara blev allt skräpigare med åren. Särskilt olyckligt eftersom det här är bland det första man ser då man kommer uppför backen mot huset. Äntligen gjorde jag nu slag i saken och transporterade gamla skottkärror, gräsklippare och annat skräp till tippen. Jag grävde upp och rensade bort ogräset, satte upp ett gammalt armeringsnät på väggen för en framtida klängväxt och avgränsade det hela med torvblock. Till våren skall jag plantera något här. Än vet jag inte riktigt vad, även om jag har en del idéer.

 

 

Egentligen börjar väl planteringssäsongen så smått lida mot sitt slut men jag har gjort ett sista ryck. Det berodde på att jag hade ett gammalt löfte om växter från Göteborgs botaniska, som äntligen blev infriat i onsdags. I början av sommaren blev jag en lördag uppringd därifrån med frågan om jag kunde göra en ”brandkårs”-utryckning på söndagen eftersom en medarbetare av personliga skäl var tvungen att hoppa av från en visning av japanska växter i klippträdgården. Det var en annonserad begivenhet inom ramen för Japanåret i trädgården. Jag hade inget för mig och ställde upp. Som motpresentation lovades jag lite växter av botaniskas överskott. Det blev lite av varje men främst ett par exemplar av en knipprotshybrid (Epipactis). Inget som är värt att fotografera nu men jag tog en bild av en helt annan växt som jag fick till mitt stenparti. Det är en klocka, Campanula ’Sojourner’, som är en hybrid mellan C parryi och C piperi. Okänd för mig men den såg trevlig ut. Hoppas nu bara att den breder ut sig måttligt. Den ser inte alltför expansiv ut.

 

 







Jag fick också en tofslilja som visat sig härdig i stäpprabatten i botaniska vid administrationsbyggnadens gavel. Det är Eucomis schijffii. Jag har haft Eucomis bicolor på friland över flera vintrar och de har överlevt men blommat allt sämre så nu har jag valt att gräva upp dem för källarförvaring över vintern. Denna här tofsliljearten skall enligt Henrik Zetterlund vara ett snäpp härdigare så den skall jag försöka med på friland. Första vintern fegar jag nog och gräver upp den igen till hösten för källarförvaring.

 

 





Jag fick också en fröplanta av den ”Svarta pionen”. Det är en Paeonia obovata (lackpion) med extremt mörka blad. Jag glömde fråga om blomfärgen på den. Det får bli en överraskning när den kommer så långt.

 

 







Ytterligare någon småsak blev det och som extra bonus en stor påse med lökar av Narcissus assoanus. Henrik hade massor i en stor säck som han fått från Holland från en gammal kontakt där som höll på att avveckla sin lökverkamhet. Det är en narciss som jag tidigare lyckats ta död på, så ungefär hälften av lökarna hamnade i kruka för specialomsorg. Resten hamnade i lökbädden.