Pioner och annat

Årets sommar ter sig skrämmande lik förra. Torrt som fnöske överallt och jag vattnar febrilt. Ett par buskar som överlevde förra sommaren men fick torkskador lägger nu av helt. Min vattning hjälper inte. Den stora blomsterkornellen Cornus kousa ’China Girl’ är döende och jag tvingas konstatera att den troligen måste sågas ned till våren. Den blommade fint för ett tag sedan men bladen som kommer är förkrympta redan då de slår ut och slokar gradvis alltmer. Inte helt och hållet torkans fel. Jag valde en olämplig växtplats inser jag nu. Jag förstår att jag måste tänka om då det gäller vissa växtval. Torka tycks vara något man får räkna med även här på västkusten.

Luktpionerna kommer nu med sina blommor. Här kommer en knippa med fyra stycken i de danska färgerna rött och vitt. Först den vita fyllda ’Couronne d’Or’. Därefter i ordning: ’Japensha Ikhu’, ’Phillippe Rivoire’ och ’White Wings’.

Jag har tidigare i år berättat om ett flertal förstagångsblommande frösådda buskar. Nu kommer en till, nämligen Stewartia pseudocamellia, japansk skenkamelia. Det namnet står i mina anteckningar men jag börjar bli osäker på om det inte är S serrata istället och att jag blandat ihop något. Hur som helst är det en buske eller egentligen ett litet träd med mycket vackra blommor. Tråkigt bara att de enskilda blommorna står så kort tid. Underbart är ibland alldeles för kort. Svårt med helhetsbild. På något sätt försvinner blomningen i grönskan. I verkligheten är intrycket ett helt annat. Här kommer i alla fall en helbild och en detaljbild som visar blomningen lite närmare.

I viss mån är det samma problem då det gäller nästa, Hydrangea robusta, stor hortensia, som nu växt upp till närmare fem meters höjd och som blommar riktigt mäktigt i år, som så mycket annat. Den positiva delen av förra årets varma sommar. Denna jättestora hortensiabuske härstammar från Indien , Bangladesh och Kina. Härdighetsmässigt tycks den inte ha några problem här.

Slutligen ett nytillskott från i våras, Arisaema costatum, ribbad kobrakalla. Jag har haft den på ett annat ställe där den växte och blommade några år för att sedan inte återkomma. Kanske jag hittat en bättre plats för den nu. Den kommer från hög höjd i Nepal, så man tycker att den borde ha en viss vana vid vinterkyla.

Midsommar

Midsommar är i trädgården lite av en brytningstid. Nu är vårblomningen definitivt över och högsommarblomningen tar vid, illustrerat exempelvis av luktpionerna. De börjar blomma nu och några stycken fick tillsamman med irisar av olika slag utgöra årets midsommarbukett.

De flesta buskar och träd har blommat över och de sista kommer ungefär vid den här tiden. I naturen är det exempelvis fläder och olvon och i trädgården finns också några buskar som blommar. Först doftabelia, Abelia mosanensis från Korea. Det är den enda arten i släktet som är härdig i Sverige och det nätt och jämnt. Det är nog säkrast att hålla sig till zon 2. Den är heller inte så vanlig i våra handelsträdgårdar. Här står den med viss rotkonkurrens och växer ganska långsamt men brukar blomma rätt bra. Skall kunna bli ungefär 1,5 meter hög och odlas väl mest för doften.

Storblommiga klematishybrider har jag under årens lopp haft dålig framgång med. För några år sedan valde jag ändå att göra ett nytt försök. Det gick alldeles utmärkt med sorten ’Sparkler’, som nu blommar som en galning på sin spaljé. Den som det var tänkt att dela plats med, nämligen ’Red Pearl’, har jag inte haft samma framgång med. Den började bra men har stagnerat och når i år inte upp mer än någon meter med några få blommor.

Kinesisk blomsterkornell, Cornus kousa var chinensis ’China Girl’ hade inget bra år 2018. Av någon anledning frös några stora grenar i toppen och under sommaren var det alldeles för torrt där den står. Trots vattning är den i år gles och med rätt dålig blomning i de övre delarna. Jag kommer att få skära in den en del när den blommat över. De blommor som finns i de nedre delarna är dock precis som de brukar och bladen är där friska och fina.

Jag har vid flera tillfällen kommenterat effekterna av förra sommarens värme. En annan buske som tydligen mådde mycket bra av värmen är det krypande oxbäret Cotoneaster salicifolius ’Herbstfeuer’. Det är huvudarten som fått någon form av genetisk förändring och därför växer krypande utmed marken. Den tar ordentligt med plats allteftersom de liggande grenarna slår rot och man kan tvingas skära tillbaka den en del. Videoxbär, som kommer från Kina, är vintergrön och dåligt härdig. Den här krypande formen klarar sig bättre och kan nog odlas i zon 3, om man har ett säkert snötäcke. Även om den håller sina blad över vintern blir många av dem röda och tillsammans med mängder av kraftigt röda bär har den fått sitt namn ’Herbstfeuer’ (hösteld). Jag tycker den gör sig väldigt bra så här där den får växa ut över berget. Den doftar påtagligt av honung och årets invasion av tistelfjärilar har hittat en utmärkt matplats Det fullkomligt vimlar av dem.

Framför växthuset har jag ett stort gammalt cementrör som blivit över vid brunnsborrningen för många år sedan. Det har haft olika användning under åren men för sådär 15 år sedan hamnade det på nuvarande plats och fylldes med grus. I gruset planterade några olika växter men det kom att bli en som tog all plats – en tibast vid namn Daphne oleoides ssp kurdica, östlig olivtibast. Den har sin hemvist i de kurdiska bergen och nu blommar den överdådigt i cementröret. Jag gissar att den i likhet med en hel del annat njöt ordentligt av den långa heta sommaren förra året.

En annan liten buske som gillar magra förhållanden och gärna ren grus är strålginst, Genista radiata. Den står planterad i en cirka decimeterbred djup spricka i berget fylld med grus och trivs förträffligt med det. Blommar som vanligt rikligt vid midsommartid. Blir med tiden en dryg halvmeter hög och lika bred. Vilt växer den i södra Alperna och på Balkan.

Slutligen en lökväxt som gläder och överraskar mig varje år vid midsommartid. Det är gul påfågelsiris, Moraea spathulata. Man tycker inte att den borde kunna växa här i Norden långt från sitt hemland i södra Afrika. Den har långa svärdsliljeliknande blad som står gröna över vintern. Blomstänglarna påminner precis om nya blad och det är först när blommorna börjar öppna sig som man ser skillnaden. Den här är frösådd av mig utifrån frön från botaniska. Där planterades den på 80-talet (?) efter sådd av frön som hemförts av Gerben Tjeerdsma från Lesotho. Den är en av blott en knapp handfull växter i min trädgård som härrör från södra halvklotet.

Juniblomning

När vi nu går in i juni fortsätter den enormt rikliga blomningen hos många buskar och träd. Det är helt klart att det måste ha att göra med förra årets rekordvarma och långa sommar. Som jag skrev i min förra blogg är det en hel del som har sin allra första blomning i min trädgård. Ännu ett par sådana finns att redovisa den här gången. Det finns några till, bland annat några Sorbus, men jag har inte hunnit ta bilder på dem innan de blommat över.

Ett träd, som jag planterade samtidigt med den amerikanska blomsterkornellen jag visade i förra bloggen, är Cornus controversa, pagodkornell. Den skiljer sig en hel del från blomsterkornellen. Den kommer från Kina och Japan och den blir betydligt större. Nu är den 6-7 meter hög och den blommar i år för första gången. I alla fall har jag inte lagt märke till någon blomning tidigare. Blommorna sitter högt och syns inte så tydligt om de inte är många. Det är en annan typ av blommor, nämligen små gulvita i stora klasar. Blomningen är mycket riklig, men lite svår att fånga på bild där den står. Bilden blir inte riktigt så imponerande som verkligheten. Trädet borde nog ha fått en mera solitär placering inser jag nu.

Även klockbusken, Enkianthus campanulatus ’Red Bells’, blommar för första gången. Jag får kanske, även då det gäller den, reservera mig och säga att det i alla fall är första gången som jag noterar blomningen, och någon tidigare bild har jag inte i mina album. Jag planterade den som en mycket liten stickling år 2004 och det förvånar mig en aning att den inte blommat tidigare. Möjligen har jag missat det, eftersom blomningen inte är så färgstark som sortnamnet antyder. Uppenbart röd är den inte, möjligen kan man kalla den för en aning ljusröd.

Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’, storblommig kryddbuske, är en hybrid mellan en amerikansk och en kinesisk art och den är ganska ny på marknaden. Den börjar bli lite vanligare men för några år sedan fick man skaffa den utomlands. Min kommer från Tyskland. Blommorna är avsevärt större och mer uppseendeväckande än hos de båda föräldrarna. Lite svår färg för kameran. I verkligheten en nyans rödare än vad min bild visar.

Calycanthus ’Venus’, vitblommig kryddbuske, är en annan hybrid med tre olika arter inblandade. Väldigt vacker enligt min smak men tyvärr är kronbladen känsliga och missfärgas lätt. Det verkar som om blommorna inte gillar stark sol. Kanske skulle blomfärgen stå sig bättre i skugga. Min står i full sol. Blomman på bild är precis nyutslagen och har inte utsatts för mycket solljus.

Runt de här buskarna och ett flertal andra har det under den senaste veckan vimlat av tistelfjärilar. Det är en fjäril som vandrar in från söder varje senvår och försommar. Den lär komma ända från Nordafrika och det är väl det som Aftonbladet kallar ”Afrikavärmen” som fört med sig tistelfjärilar i stor mängd till vårt nordliga land i år. Svårt att få den att sitta stilla framför kameran men en bild fick jag i alla fall. Ser kanske lite sliten ut men tänk på att den flugit ända från Afrika!

Bland rododendron är det de lövfällande azaleorna som blommar sist. Jag har en liten grupp av fyra stycken. Från vänster till höger heter de ’Homebush’, ’Arima’, Irene Koster och ’Jock Brydon’. Tydligare bild på var och en kommer i samma ordning därefter.

Förstagångsblomning

Den varma sommaren förra året satte fart på en del buskar som aldrig blommat hos mig förut. Flera av dem är egna frösådder – andra är köpta som småplantor. Jag tror inte att det är en slump att flera stycken väljer den här våren för sin första blomning. Det tycks mig uppenbart att det har att göra med förra årets rätt extrema sommarvärme.

Jag inleder med att litegrann avvika från rubriken. Rhododendron ’Sarled’ heter denna rikblommande lilla miniatyrbuske och den blommade faktiskt med en liten blomma redan förra året men det är först i år som den visar hela sin förmåga. Den är inköpt som en liten 5 cm hög stickling på växtmarknaden i Kiekeberg. Namnet var felstavat och det är först i år som jag fått namnet helt rätt med hjälp av trädgårdsforumet på Scottish Rock Garden Club. Det är en hybrid mellan R sargentianum och R ledoides, vilket gett upphov till namnet. Numera svårare att härleda eftersom den senare fått byta namn till R trichostomum. Knopparna är rosafärgade och öppnar sig till vita blommor. Hela plantan är i dag bara knappt 2 dm hög. Den kommer inte att bli så mycket högre men så småningom bredare.

Berberis darwinii, darwinberberis, är nästa och den blommar verkligen för första gången hos mig. Det är en vintergrön berberis från Chile och Argentina. Jag har sått den med frö som jag bytte till mig från en dam på Färöarna som jag blev bekant med via SRGC:s forum. Den anses tåla kyla dåligt och jag har väl tvivlat en del på den. Det är åtminstone tio år sedan jag sådde den. Den har växt till sig bra under de två senaste åren men jag hade faktiskt inga förväntningar på blommor. I år var det i alla fall dags och den har blommat rätt rikligt med massor av gulorange blommor. Enligt samstämmiga uppgifter den vackraste av de vintergröna berberisbuskarna och den har belönats med RHS Award of Garden Merit. Den kommer med tiden att bli uppemot två meter hög och det ser jag fram emot.

Cercis canadensis tog jag upp i en tidigare blogg och jag nöjer mig nu med att visa en bild. Den ser väldigt exotisk ut i vår miljö.

 Cornus florida, blomsterkornell, är också den exotisk. Den kommer från sydöstra Nordamerika och blomman är s k stasblomma för North Carolina. Dogwood, som den heter där, är en vanlig buske i skogsmiljö på Apalacherna. Enligt beskrivningar jag sett kan den färga skogsbrynen helt vita under våren ungefär som slån kan göra hos oss. Dess utbredningsområde har ett inlandsklimat, där det kan bli rejält kallt på vintern men där sommaren är mycket het och lång. Den är alltså inte speciellt köldkänslig. Det har bara hänt en gång att den fått köldskador sedan 2004 då den planterade som en mycket liten buske inköpt i en liten plantskola i Göteborg. Däremot behöver den en varm sommar för att blomma året därpå. Riktigt varma somrar är inget som vi är bortskämda med i vårt land. Det gör att blomning hos blomsterkornellen mestadels uteblir. När blomsterkornellen i Göteborgs botaniska blommade efter en varm sommar på 90-talet skrevs det om den i Göteborgs-Posten och Björn Aldén bredde ut sig om hur ovanligt det var. Nu har jag en som blommar! Känns lite speciellt. Jag kanske aldrig får uppleva det igen.

Davidia involucrata, näsduksträd, är en mera regelbunden blommare i vårt land. Å andra sidan finns den inte så mycket i odling. På senare år har den kommit in i sortimentet hos en del mera välsorterade plantskolor, så man kan hoppas att den blir mera vanlig i våra trädgårdar i de varmare zonerna. Kanske tvekar en del eftersom det dröjer länge innan den blommar. Mitt exemplar sådde jag 2003 med frö som jag fick i Göteborgs botaniska och nu äntligen i år har den ett par blommor. Jag hoppas att det inte bara har med den varma sommaren förra året att göra, utan att den från nu skall blomma lika flitigt som dess moderplanta i botaniska. Jag lägger med en bild på den för att visa hur det i bästa fall kommer att bli också här.