söndag 27 december 2015

Glädjeämnen det gångna året

Nu när år 2015 är inne på de allra sista dagarna är det roligt att se tillbaka på vad som hänt i trädgården under året. Ett sätt att göra det är att titta igenom bilderna i albumen och på så sätt erinra sig vad som känts speciellt glädjande. Det blir då mest sådant som gjort sin första debut eller sådant som visat sig kunna överleva och frodas, kanske lite grann mot förmodan. En del av det som visas här nedan har funnits med i tidigare bloggar men en del är nytt.


En speciellt glädjande sak är de första vårblommorna. Den milda vintern 2014-2015 var det en del som blev alldeles ovanligt tidiga. Redan den 3 januari kunde jag inregistrera fullt utslagna blommor på min vita tibast, Daphne mezereum ’Album’ Den är ofta tidigt framme men så här tidig minns jag inte den varit någon gång. Som synes var gräset lika grönt som i år.


Samma dag tog jag en bild på en sprickfärdig knopp på en hybridjulros, Helleborus x ericsmithii ’Pink Penny’.


Så småningom blev det lite mera vinter med tidvis en hel del snö och vårblommorna kom i lite normalare tid. Ett nytillskott bland våririsarna som blev en mycket angenäm överraskning var Iris reticulata ’Spot on’, som blommade så här fint den 6 mars.


Extra tidig var den här vita hundtandsliljan i år, Erythronium dens-canis ’Niveum’. Den tycks trivas bra i ett stenparti i en norrsluttning där det är skuggigt större delen av året utom under högsommaren då solen når dit. Bilden togs den 22 april.



Bland nytillskotten till min ”Japan”-rabatt var det en hel del premiärblommare. En av de mängder av olika stormhattar som växer i Kina, som blev planterad för ett par år sedan, var Aconitum austroyuannense. Blommade lite grann förra året men hade nu växt till sig en hel del. Blomfärgen har visat sig vara högst tilltalande. Jag ser fram mot förhoppningsvis många år med de här läckra blå blommorna.


Coluria omeiensis ssp nanchengensis är en annan kines som nu blommade för första gången. Ibland glömmer man att man planterat en växt och plötsligt dyker den upp med blommor. Detta är ett sådant exempel. Jag tror att den kommer från växtmarknaden I Kiekeberg och lyckligtvis fanns namnetiketten kvar. I övrigt var den bortglömd när blommorna visade sig i mitten av maj.



Ännu en kines hade hamnat bland de japanska blommorna, nämligen Tripterospermum sp. Obestämd art från den svenska expeditionen till Shaanxi i Kina 2008, insamlingsnummer HeHeHe 220. En slingrande släkting till gentiana, som här skall få växa som marktäckare.


Det känns kanske som om jag får börja kalla den här delen av trädgården för Kina i stället för Japan? Epimedium ’Amber Queen’ är en sprillans ny hybrid, också den med kinesiskt påbrå. Den har lovordats i varma ordalag och blev lite av en favorit i somras med flera omgångar med blommor. Den här bilden togs i början av maj.


Årets största trädgårdssensation blev det i alla fall då min Moraea spathulata blommade. Den sådde jag 2004 och det enda exemplaret som överlevt har inte blommat förrän i år. När det i år plötsligt visade sig något som liknade blomstänglar på den här sydafrikanska lökväxten blev jag alldeles till mig och trodde först inte mina ögon. Jag har skrivit om den i en tidigare blogg men känner mig fortfarande lätt upphetsad då jag tar fram bilderna. De enskilda blommorna stod inte så länge men det kom oupphörligt nya på ett flertal stänglar så den blommade säkert under en månad totalt. Det blev massor av frön som jag sått så jag håller tummarna för lyckat resultat.


Då jag besökte dottern i Kalifornien i juni i år såg jag på många håll i trädgårdarna där den närstående Dietes iridioides. Man kan se släktskapet och jag skulle inte ha något emot att plantera ett exemplar av den i trädgården. Frågan är i så fall om den kan klara sig?


Slutligen en annan frösådd växt, en liten buske som gav mig sköna vibrationer, när jag kunde konstatera att den överlevt sin första vinter på friland. Det är den enligt många vackraste arten inom berberissläktet, Berberis darwinii. En ömtålig sak från Chile som jag hoppas, men kanske innerst inne inte tror, skall överleva och så småningom börja blomma. Just nu kanske ni inte tycker att det här är mycket för världen men i mina ögon kanske det mest spännande i trädgården under 2015.











onsdag 9 december 2015

Mina lökväxter. Del 6 Sommargröna lökväxter

Hittills har det handlat om lökar/knölar som vissnar ned under våren och sedan vilar under sommaren. Det är en anpassning till klimatiska förhållanden med en het och torr sommar. En del växter har lånat tekniken med ett köttigt lagringsorgan, d v s en lök eller en knöl, där vatten och näring kan lagras under ogynnsamma förhållanden. I det fallet är det i stället vintern som blir den period då växten går i vila. På sommaren grönskar och blommar den. Det finns ett flertal växter som gör så, men här håller jag mig med ett undantag till växter i liljesläktet.


Liljor drabbas ibland av liljevirus, som för känsliga sorter leder till att de kan skrumpna och dö med tiden. Detta drabbades jag av i början av min trädgårdskarriär, då jag köpte maffiga liljehybrider som tyvärr visade sig bära på sådant virus. Jag ledsnade då helt på liljor och slutade odla dem. När vi började ställa i ordning trädgården på landet hade jag lärt mig att försöka undvika den här plågan. Det bästa och säkraste sättet är att välja fröförökade lökar eller att själv så sina liljor. Dessutom kan man välja garanterat motståndskraftiga sorter. Av det här skälet har det blivit så att jag nästan enbart odlar rena arter och undviker alla de hybrider som finns på marknaden.

Lilium canadense, kanadalilja, hör hemma i nordöstra Nordamerika och blommar i juli med blommor som hänger likt klockor. I normalfallet är den gul men jag har via frösådd lyckats få fram den ovanliga röda formen. Det är en lilja för lövskogsmiljö och trivs bäst i lite halvskugga där jorden håller fuktigheten bra. Likt de flesta liljor är den gynnad av en lucker mylla.


Lilium superbum, drottninglilja, växer i större delen av östra Nordamerika och har blommor som är rätt lika kanadaliljan i utspringet. Drottningliljan böjer emellertid kronbladen bakåt när blomman utvecklas, ungefär som exempelvis krolliljan. Även i det här fallet är min frösådda form färgavvikande från den vanliga. Den är nämligen helt gul mot normalt orangeröd. Avvikande färg förekommer spontant i det vilda och är speciellt vanlig i vissa bestämda områden, exempelvis i närheten av huvudstaden Washington.


Lilium grayi, är även den en nordamerikansk lilja. Den växer i sydost och är sällsynt såväl i det vilda som i trädgårdarna. Även den ser i utspringet litegrann ut som en kanadalilja som inte är fullt utvecklad. Kronbladen böjer sig emellertid inte utåt som hos kanadaliljan.


Lilium lancifolium var splendens , stor tigerlilja, kommer från Ostasien och har en stor utbredning i Kina, Korea och Japan. Den får rikligt med bulbiller i bladvecken och förökar sig flitigt genom dessa. Man kan ibland tycka att den sprider sig lite väl ohämmat, så det gäller att se upp med småplantor om man inte vill ha för många. En viktig egenskap hos tigerliljan är att den är resistent mot liljevirus och därför kan förökas vegetativt utan risk. Lättodlad och kräver inte så mycket av jorden.


Lilium lancifolium var flaviflorum, gul tigerlilja. Den gulblommiga formen är mycket ovanligare och mycket eftertraktad. Lyckligtvis sätter även den bulbiller och kan lätt förökas, så det är lite förvånande att den inte förekommer mer i handeln. 


Lilium martagon ’Norrland’, svart krollilja, fick jag en gång av en god vän i Norrland. Det är en färgvarietet som jag inte är helt säker på ursprunget till, mer än att den dykt upp bland trädgårdsamatörer i Norrland. Den påminner om varieteten cattaniae men är ännu mörkare. Hittills har jag inte sett att den bildar några fröer och såvitt jag vet förökas den enbart vegetativt och sprids utanför den ordinarie handeln.


Gladiolus flanaganii får komma med här som exempel på gladiolussläktet. I det släktet finns flera arter/hybrider som inte är härdiga i vårt klimat utan får odlas som sommarlökar. Men det finns även några arter som går bra i södra delarna av landet. Just denna är en av de ädlare men även en av de mera känsliga. I sitt hemland Sydafrika växer den på Drakensbergens sluttningar i branta klippskrevor. De oländiga växtplatserna har gett den namnet självmordsgladiolus, eftersom det är förenat med livsfara att försöka plocka den.









fredag 20 november 2015

Mina lökväxter. Del 5 Lökhus

Min lökbädd har i stort sett fungerat som jag tänkt, men jag har likväl förlorat många lökar, eftersom plantering i grus inte varit tillräcklig för att de skulle klara vårt blöta klimat. Jag har insett att mycket behöver odlas under tak med bättre kontroll av vattentillgången. Att täcka lökbädden med någon form av tak kändes inte lockande så jag kom fram till att jag kunde använda mig av mitt gamla växthus och där bygga upp en grusbädd där jag kunde ha krukor med ömtåliga lökar. I samband med att jag reparerade en massa stormskadade fönster rensade jag ut allt jag haft i växthuset och byggde en särskild lökodlingsbädd i ena halvan av växthuset. Denna färdigställdes hösten 2014 och en del krukor planterades med lökar. Så här såg det då ut i mars i år.


En tanke är också att få lökar över i krukorna som sedan kan sättas ut i lökbädden. Lite billigare att experimentera med än att köpa färdiga lökar. Här kommer ett antal exempel på vad jag odlat och som blommat i våras eller under hösten. Än återstår en del innan jag fått till lökhuset så som jag vill ha det.

Colchicum montanum, (syn Merendera montana) irrblosslilja kommer från Spanien och Portugal och den har jag tidigare odlat i lökbädden utan tak. Den klarade sig ett par år och tillhör inte de allra mest känsliga. Nu prövar jag krukodling av den. Den är höstblommande.


Colchicum szovitsii, snöljusblomma, kommer från Turkiet, Iran och Kaukasus och är vårblommande. Även den har jag haft i lökbädden men den blev inte så långlivad.


Crocus paschei från Turkiet skall egentligen inte heller behöva total sommartorka men jag prövar den i alla fall här, bland annat för att föröka upp ett antal lökar att plantera ut. Vårblommande.


Crocus tournefortii från Grekland och Kreta behöver däremot sommartorka och är ett typiskt exempel på sådant som är tämligen omöjligt på friland i Sverige. Den läckert förgrenade pistillen är ett kännemärke, liksom att blommorna inte sluter sig nattetid. Höstblommande.


Fritillaria kurdica från Kurdistan vet jag inte särskilt mycket om, mer än att den kommer från ett sommartorrt område. Det är inte så lätt att hitta mer uppgifter om den.


Fritillaria stenanthera, skär hornlilja, från Västasien har jag lyckats dräpa ett par exemplar av i lökbädden. Nytt försök nu i kruka. En trevlig lökväxt som jag gärna vill ha.


Narcissus watieri, snöjonkvill, från hög höjd i Atlasbergen i Marocko. Somliga ser den som en underart till N rupicola men jag använder mig av uppgifterna i SKUD. Mycket trevlig liten narciss som har använts mycket för hybridisering men duger gott som den är.









lördag 14 november 2015

Mina lökväxter. Del 4, lökäng

Många sommarvilande lök-/knölväxter har sitt ursprung i trakter med extrem torka sommartid och har anpassat sig efter det. De blir väldigt svårodlade i vårt klimat. Men det finns också vårblommande och sommarvilande lökar-/knölar, som hör hemma i en lite annorlunda miljö och som växer i jord som är fuktig även sommartid. Det är sådana som mest säljs i den vanliga handeln hos oss. Ett trevligt sätt att odla sådana är att plantera dem i en ängsliknande miljö, alltså med gräs.

I botaniska planterade man 2007 en stor äng med tusentals lökar av olika slag. Jag blev väldigt frestad att göra ett försök med en miniatyrvariant av deras lökäng. Jag hade ett nyrensat område över under några gamla päronträd och det blev mitt försök till lökäng. De första lökarna planterade jag 2009 och därefter har jag försökt fylla på med flera varje år. För att lökarna skall leva och utvecklas i längden får man vänta med gräsklippningen till dess att lökbladen vissnat ned vilket blir framåt mitten av juni. Det blev ett bakslag i våras då rådjur eller möjligen harar härjade svårt bland krokus och tulpaner. I år har jag inhägnat min lilla äng med nylonnät och hoppas på att lökblomningen skall bli fin igen.


Bilderna här blir mest översiktsbilder och inte så mycket närbilder på enskilda växter. Först två bilder från 2012. Den första bilden togs i slutet av mars då det främst handlade om krokusblomning och innan gräset hade börjat växa. Den andra togs en månad senare i slutet av april och nu är det narcisser och tulpaner som dominerar. Gräset har börjat växa men också vitsippor som spridit sig. Fram till i dag har jag planterat ett 20-tal sorter av krokusar, främst snökrokus, vårkrokus och bägarkrokus. Narcisser har jag planterat ungefär tio sorter, varav flera i cyclamineus-gruppen, tulpaner ungefär lika många sorter.



Jag grävde upp och flyttade hit ett antal lökar av bägarkrokus, Crocus chrysanthus, från min lökbädd. Det är alltså en vildinsamlad form som Jimmy Persson tagit hem från Grekland. Här i gräset går de bra, när inte rådjuren tar dem.


Här finns också några enstaka höstblommande lökar. En är iriskrokus, Crocus banaticus, som blommar i början av oktober.


En allium som jag mera av en händelse kom att plantera är Allium zebdanense, majlök. Det visade sig vara ett lyckokast. Den har trivts bra och får givetvis vara i fred för rådjur. En mera översiktsbetonad bild och en närbild. Blommar, som det svenska namnet antyder, i senare delen av maj.



Kungsängslilja, Fritillaria meleagris, kändes det väldigt naturligt att plantera in. Jag började med den vita formen men har senare också planterat några lökar av den rosa. Det är bara den förstnämnda som fastnat på bild. Den blommar i maj ungefär samtidigt med majlöken.


Till sist en duo små fina tulpaner. Först Tulipa ’Little Beauty’ och därefter bokharatulpan Tulipa linifolia (Batalinii-gruppen) ’Red Hunter’.







lördag 7 november 2015

Mina lökväxter. Del 3, lökbädd

Jag hade länge insett att om jag skulle kunna odla lite ömtåligare läckerbitar i lökväg skulle jag vara tvungen att iordningställa en odlingsplats som var lite bättre än mitt vanliga stenparti. Under år 2005 och 2006 byggde botaniska en helt ny lökträdgård som invigdes våren 2006. Där odlade man sommarvilande lökväxter helt i grus och med ett glastak över hela anläggningen. Glastak insåg jag att jag varken ville eller kunde bygga men en bra väldränerad upphöjd bädd med grus skulle jag kunna hitta en plats för. Under sommaren 2006 grävde jag helt ur den översta tredjedelen av stenpartiet ned till berg och byggde upp en bädd där bestående av grov makadam i botten, därefter bra mullrik men lätt jord och slutligen ett lager av grus att plantera lökarna i. Tanken var att där skulle vara tillräckligt torrt både under den regnrika sommaren då lökarna vilade och under vintern då kyla i kombination med blöt jord går illa åt många lökar. Efter påfyllning och utkrattning av grus såg det hela ut så här. För att gruset skulle ligga kvar bättre vid häftigt regn täcktes senare alltsammans med någon centimeter fin makadam.



Nu hade som nämnts Konnässörsklubben upphört med sin lökverksamhet, så det blev till att vända sig i annan riktning för att hitta lökar att börja fylla bädden med. Via Jimmy Persson fick jag ta del av de överskottlökar som man sorterar ut varje år i botaniska på hösten då man omplanterar i sina krukor. Dessa går till andra botaniska trädgårdar eller till vissa ickekommersiella lökodlare runtomkring i Sverige och Europa. En del odlas ibland upp i kruka för försäljning i butiken men mycket blir helt enkelt över. Jag var glad att kunna rädda en del som annars troligen skulle kastas. De flesta var Jimmys egna insamlingar av krokus och tidlösa i Grekland och Turkiet. Utöver detta har jag köpt mycket från England och i några fall kunnat byta till mig lökar från svenska vänner.
Jag har under åren förlorat massvis med lökar, eftersom jag varit alltför optimistisk. Här kommer nu en liten kavalkad över sådant som klarat sig hyfsat bra. Det som misslyckats får man dra en tystnadens slöja över! Det blir bilder med relativt kort presentationstext.


Först en av många små fina Allium, som jag försökt mig på med växlande framgång. Allium komarowii kommer från Centralasien. Den har Intensivt färgade rosavioletta blombollar, ca 5 centimeter i diameter på en 30 centimeters stängel. Doftar choklad.


Bellevalia pycnantha. En släkting till pärlhyacinterna från Turkiet, Iran och Kaukasus. Inte speciellt känslig för sommarväta och kan klara sig bra i vanlig väldränerad jord.


Colchicum baytopiorum. Från Taurusbergen i södra Turkiet. Läckra rosalila blommor i september.


Colchicum munzurense. Beskriven så sent som 1999 av Karin Persson, vår berömde tidlöseexpert (gift med Jimmy Persson). Ljust lila blommor i mars. Mina lökar är delningar från originalinsamlingen. Mycket ovanlig i handeln.



Crocus chrysanthus. Här är det den vanliga ickeselekterade vilda bägarkrokusen. Insamlad av Jimmy Persson 2001 i Grekland.


Crocus kotschyanus ’Reliance’. En selektion som är växtvillig och blommar bra till skillnad mot arten. Blommar tidigt på hösten.


Hyacinthella dalmatica ’Grandiflora’ ( synonym H pallens). Har inget svenskt namn i SKUD men släktet kallas ibland småhyacinter. En alldeles fantastisk blomfärg. Växer vilt på Balkan.

Iris graeberiana x magnifica. En hybrid mellan två junoirisar som gjorts i botaniska. Har hos mig visat sig hundraprocentigt pålitlig och blir bara större och blomrikare med åren. Måste snart delas.



Iris willmottiana. En annan iris i juno-gruppen. Klarade sig bra hos mig i rätt många år men gick ut den ogynnsamma våren 2013. Kan nog vara värd en ny chans.



Iris korolkowii, stäppiris. En iris i Regeliana-gruppen som visade sig överleva länge, dock utan blommor. Blommade till sist efter 3 år. Levde ytterligare några år utan blommor men dog till slut. Kanske inte direkt värd att rekommendera men en helt fantastisk blomma fick jag uppleva i alla fall.



Narcissus jonquilla v henriquesii, jonkvill. Det har blivit en del jonkviller och andra liknande smånarcisser planterade. De överlever med blad men blommar inte regelbundet. Detta är en av de blomvilligaste.


Prospero autumnale (syn Scilla autumnalis). En liten höstblommande blåstjärna, som jag själv sått. Gör inte så mycket väsen av sig och man blir lika angenämt överraskad varje gång, då den dyker upp med sina små blommor på sensommaren. En blomma som det är värt att knäfalla inför!


Tulipa humilis ’Odalisque’, violtulpan. Jag har planterat många tulpanlökar och även en hel del frösådder. I år och i fjol härjade tyvärr något rådjur svårt bland dem och många lökar revs också upp. Violtulpaner finns det ett flertal mycket trevliga selektioner av och denna är en av mina favoriter. Inte alls svårodlad och - peppar, peppar – rådjuren har missat den.










söndag 1 november 2015

Mina lökväxter. Del 2, Konnässörsklubben

Efter några års framgångar för vänföreningen med lökförsäljning väcktes tanken av Henrik Zetterlund att man på något sätt skulle vidga verksamheten. Några års tänkande utmynnade i det som kom att kallas Konnässörsklubben. Formellt har den inget att göra med vänföreningen. Denna ”klubb” utvecklades istället till botaniskas egen postorderverksamhet. Från början rörde det sig om både fröer och lökar. Första listan skickades ut till dem som anmält intresse år 1996. Sedan kom det två listor per år. Den ena i huvudsak inriktad mot lökar och den andra mot fröer. Lökförsäljningen visade sig medföra mycket jobb och det var ofta svårt att klara utlovade leveranser, då man var beroende av leverantörer utomlands. Det gjorde att man beslutade att lägga ned den delen av verksamheten. År 2004 var sista året med lökförsäljning. Sedan dess har det bara varit fröer. Från Konnässörsklubben har jag skaffat många av mina lökar i trädgården och här kommer ett urval.


Från allra första listan 1996 kommer en våriris, nämligen Iris reticulata ’Cantab’. Blomfärgen kan beskrivas som linblomsblå med en brandgul teckning. Något närmare om den vet jag inte, mer än att den visat sig trivas i min lökbädd med knölarna placerade i grus.


Från listan 1998 kommer Colchicum autumnale ’Nancy Lindsay’. En selekterad form av arten med starkt färgade blommor. Blomrik och växtvillig. Från en enda lök som kostade 25 kronor bildar den nu, efter delning och flyttning, två rejält stora ruggar med blommor under september-oktober varje år.


Släktet Camassia, stjärnhyacint, har funnits med vid flera tillfällen i löklistorna. År 1999 erbjöds ett paket med 13 olika lökar av tre arter. Jag beställde dem och de har nu alla förökat sig och spridits till flera olika ställen av trädgården. Stjärnhyacint passar bra i rabatter eller i buskage med lätt skugga. De får rosetter med långsmala blad som avger ett för rådjur och andra marodörer illaluktande och skarpt smakande slem. I slutet av maj eller början av juni kommer stänglar med stjärnliknande blommor i klase. Lökarna skall enligt uppgift vara ätliga och utgjorde en viktig basföda för indianerna i Nordamerika. Jag har aldrig smakat. Bilden visar den vita Camassia leichtlinii ’Alba’, vit stjärnhyacint vars blomstängel kan bli upp till en meter hög.


Från det höga pampiga till det låga och krypande. Blodnunneört, Corydalis buschii är en väldigt fin liten nunneört som breder ut sig i sidled utan att bli alltför expansiv. Det vackert smaragdgröna bladverket utgör den perfekta bakgrunden till de rosaröda blommorna som kommer i maj. Växer hos mig på två olika ställen, båda i full skugga med bara lite sen eftermiddagssol. Färgen hos bladen fick Henrik att ge den det svenska namnet smaragdbladsnunneört i lökkatalogen från 2000. SKUD har dock inte anammat det namnet. Tyvärr enligt min mening.


Konnässörsklubben har under åren tillhandahållit många ovanliga och fina krokusar. Tyvärr är dessa ofta krävande då det gäller sommartorka och jag har inte haft någon riktigt bra odlingsplats förrän en bit in på 2000-talet då jag iordningställde en riktigt bra lökbädd, där lökarna kan odlas i grus för bra sommardränering. De krokusar jag provat på innan dess blev oftast bara ettåriga. Min lökbädd gav andra förutsättningar och där har exempelvis Crocus abantensis, som visas på bilden, klarat sig bra. Däremot har rådjuren gjort come-back i trädgården på senare år efter att ha varit borta länge. Det har gjort att krokusodlingen försvårats avsevärt. (Jag återkommer senare med ett särskilt eget inlägg om min lökbädd – dess uppbyggnad och vad jag odlat där.)


Även tulpaner är tyvärr utsatta för rådjurens intresse och trädgårdens tulpansortiment har reducerats avsevärt i fjol och i år. En tulpan som av någon anledning hittills fått vara i fred är grekisk tulpan, Tulipa orphanidea. Eftersom det är en av de största favoriterna är jag tacksam för det. Den odlas i grus i lökbädden men går också bra i vanlig väldränerad rabatt.


Slutligen den lilla vitögda blåstjärnan från Kaukasus, Scilla rosenii. Den kom att bli en av de sista lökarna jag köpte från Konnässörsklubben 2004, sista året innan man upphörde med lökförsäljningen. Den har visat sig gå bra såväl i stenpartiet i söder som i lätt skugga i mitt woodland. Kanske egentligen allra bäst på den senare platsen. Märkligt tillbakaböjda kronblad gör att den får en viss likhet med cyklamenblommor.