fredag 28 september 2018

Höst och sommarfacit

På söndag går ”flyttlasset” från sommarstugan till stadslägenheten. Inte så mycket på flyttlasset nu för tiden. Det mesta av det som behövs på landet finns där året runt. Nu när vinden viner runt knutarna och det börjar bli mörkt och kallt längtar jag till stan. Mina närmaste grannar här har just valt att flytta ut hít på heltid, något som jag inte alls kan förstå. Det känns alltid lika skönt i september/oktober att återvända till civilisationen, liksom jag i april/maj lika mycket längtar ut till lantluften och trädgården.

Den här sommaren är minnesvärd. Aldrig har jag slitit så lite kläder och behövt tvätta så lite. Aldrig har jag heller burit och släpat på vattenkannor och slangar till den milda grad. Lyckligtvis har vattnet i brunnen runnit till i tillräcklig mängd. Det känns skönt att veta inför framtiden om något liknande skulle upprepas. Massor av temperaturrekord har slagits. För Göteborg blev det nya medeltemperaturrekord för maj och juli. Perioden juni-augusti är den varmaste jag har noterat sedan jag började föra anteckningar på 70-talet. Tidigare rekord för perioden var från 1997 med 18,5 grader i snitt. I år var motsvarande tal 19,3 – en rejäl putsning. Till det kommer en putsning av majrekordet. Även då det gäller maximalt uppmätta temperaturer slogs rekord. I maj noterades officiellt för Göteborg rekordvärdet 31,1 grader och för juli 34,1. Ja, här hos mig kunde jag notera att 35-gradersstrecket passerades med 35,1 grader i sista veckan i juli.


Men torrt var det alltså. Här i Kungsbackatrakten har det varit extra torrt. Flera av de regnväder som drog in i slutet av augusti valde att dela sig just över Kungsbacka och till det kommer att min tomt är extra torr med tunt jordlager på de flesta håll, särskilt i södersluttningen. Faktum är att det fortfarande inte har rättat till sig. I går då jag planterade lökar kunde jag konstatera att på vissa ställen är jorden fortfarande snustorr någon decimeter ner. Det är intressant att ändå se hur olika de olika buskarna och träden hanterar torkan. Här ett par exempel på sådant som utan vattning utan problem klarat torkan. Det kanske kan vara en värdefull information. På första bilden ser man Prunus lusitanica, portugisisk lagerhägg, och på den andra Elaeagnus x ebbingei, höstsilverbuske. Båda står i södersluttning och fullt exponerande för middagssolen. Vill man plantera någon av dem behöver man inte oroa sig för torka i alla fall.




Mycket tyder på att det kan bli vackra höstfärger i år. Färgerna börjar så smått att visa sig. Japanska lönnar är rätt pålitliga. Här är det sorterna ’Tsuma gaki’ och ’Aconitifolium’, som rodnar alltmera.




Min fina katsurahybrid (Cercidiphyllum japonicum x magnificum), som jag döpt till Ottostorp’ får först gyllengula blad som senare tonar alltmera i orange innan de faller av.



En av mina favoritbuskar alla kategorier är japanskt gaffelolvon. Den har i stort sett all fina egenskaper man kan tänka sig. Jag har haft en buske länge som tyvärr hamnat i ett rätt olämpligt läge och som troligen torkat till döds i år. Lyckligtvis fick jag tag i ett nytt exemplar förra året, som jag kunde plantera i mera lovande läge. Den är inte stor men man kan i alla fall se hur fantastiskt fina höstfärger den kan få.



Fina höstfärger kan också bär ge. Här är det ett vintergrönt oxbär vid namn Cotoneaster franchetii var sternianus, koralloxbär. Ofta hinner inte bären mogna och bli riktigt röda. Den här sommaren är det inga problem med det.

I somras när jag vattnade som mest och ändå hade svårt att undvika att bladen slokade på mina rododendron var jag övertygad om att det skulle bli riktigt dålig knoppsättning inför nästa säsong. Så tycks det inte ha blivit. Tvärtom är det gott om knopp, även i sorter som inte alltid blommar så mycket hos mig. Det blir spännande att se rododendronblomningen nästa år. Det kan bli något extra. Här svällande knoppar på 'Weisshorn'.

söndag 9 september 2018

Än är det torrt


På sina ställen i södersluttningen har regnet ännu inte hunnit tränga ned särskilt långt. Efter några dagars sommarvärme under veckan hade den ytligt våta jorden torkat upp och i fredags eftermiddag då jag kom hem efter att ha varit bortrest några dagar övervägde jag om jag skulle behöva börja vattna igen. Men det var utlovat rikligt med regn på natten så jag väntade. Det kom 15 mm och under lördagen liksom även i förmiddags har det därutöver kommit flera regnskurar. Vid en kontroll för någon timme sedan hittade jag snustorr jord en knapp dm ned i den brantaste sluttningen. Jag ser fram mot mera regn under den kommande veckan. Åtminstone spår SMHI det. Det vore skönt inför den annalkande vintern.

Torkan har drivit på höstfärgerna hos en del buskar och träd. Abeliophyllum distichum, vinterbuske, har fått utomordentligt vackra blad. Jag har inte haft den så länge så jag vet inte om den här höstfärgen är en engångsföreteelse eller om den alltid har så fina höstlöv. Vi får se nästa år. Den har börjat sätta sina blomknoppar så det skall nog kunna bli en del blommor till våren hoppas jag.



Bland tidlösorna har sedan sist tillkommit den tvåfärgade Colchicum ’Harlekijn’. Oklart ursprung och namnet stavas ibland ’Harlequin’.



Färgkombinationer är något som jag sällan tänker på. Ibland blir det bra ändå. Här har jag dock faktiskt försökt vara lite medveten. Det är Actaea simplex ’Carbonella’, höstsilverax, med extremt mörka blad, nästan svarta, som har fått Rudbeckia fulgida var sullivantii ’Goldsturm’, strålrudbeckia, som sällskap.



En pålitlig hösblommande perenn är skogsaster. Här kommer först bild på vit skogsaster, Eurybia divaricata. Andra bilden visar Eurybia schreberi, som heter bara skogsaster. Den senare har jag sått med frön jag fick från botaniska. Jag såg den där och tyckte att den exakt liknade min vita skogsaster. Jag blev sugen på att få dem att växa intill varandra för jämförelse. Jag ser nu att den senare är vitare än den som heter vit skogsaster. Lite mystiskt. Egentligen tonar den förra en aning i gult medan den senare mer tonar i blått. Det är nog därför man upplever skogsastern som vitare.



söndag 2 september 2018

Grönskan återvänder


Sista delen av augusti har äntligen bjudit på en del regn. Cirka 50 mm har kommit i ett par omgångar. Det har återgett livet till mycket. Några buskar som hade helt bruna, alternativt inga blad har börjat skjuta nya späda gröna blad och i rabatterna har alla de ogräsfröer som legat och bidat sin tid gripit chansen. Främst är det gräs som på sina håll skjuter upp minst lika tätt som om det vore en sådd gräsmatta. Jag får väl försöka ta itu med det även om det känns mindre lockande. Då det gäller de buskar som nu börjar grönska undrar man hur det blir till vintern. Kommer de att hinna mogna av och klara vintern eller blir det kylan som knäcker dem efter att torkan mjukat upp dem? Ja det får vi se till våren.

Jag tror att jag nämnt att det på ett område i trädgården visat sig finnas mycket god motståndskraft mot torkan. Jag har hänfört det till att det troligen finns någon källåder som ger fukt. Fastighetens första grävda brunn, som sedan länge är igenfylld, fanns just där. Allra bäst har min hybridkatsura  klarat sig. Den har i princip inte fällt ett enda blad och har behållit sin djupa fina grönska helt opåverkad. Jag har numera beslutat mig för att den hos mig skall få ett eget sortnamn, nämligen Cercidiphyllum ’Ottostorp’. Inget officiellt registrerat namn, men det namn jag själv kommer att använda för att slippa det långa krångliga hybridnamnet Cercidiphyllum japonicum x magnificum.



Ett träd som står i närheten och som eventuellt också dragit nytta av källådern är kinesträdet, Koelreuteria paniculata. Det blommade rikligare än någonsin i år men det var i den allra värsta hettan och blomningen var över så snabbt att jag aldrig fick någon bild. Nu har det vad man nästan kan kalla en andra blomning då frökapslarna pryder trädet. De är inledningsvis purpurfärgade och bleknar efter hand till ljusbeige. Ganska dekorativt faktiskt. Frökapslarna sitter högt men jag hoppas kunna ta hand om en del då de faller. Det skulle vara trevligt att så fröer. Inte för att jag har plats för något mer själv men för att kunna ge bort.




Som vanligt vid den här tiden signalerar tidlösorna höst. När de första arterna börjar blomma i slutet på sommaren är det dags att börja ställa in sig på vad som komma skall. Jag gillar egentligen hösten, så det känns inte alltför motbjudande att tänka på. Den första bilden visar Colchicum cilicicum och den andra Colchicum autumnale ’Album’. I den senare har nog nästlat in sig någon knöl av en annan art för en del blommor brukar vara betydligt mindre. Det har skett en hel del omflyttningar bland mina tidlösor och sådant händer lätt i så fall.




Mina frilandshibiskusar har trivts med värmen som kom tidigt och det har inte varit några större problem med torkan. En av dem, som var relativt nyplanterad har jag vattnat lite men övriga har fått klara sig själv. Här kommer bild på den rent vita Hibiscus syriacus ’White Chiffon’. Den har hamnat lite i skymundan på grund av närstående buskar som brett ut sig. Nu efter viss beskärning får den nytt ljus och skall förhoppningsvis sätta ny fart på tillväxten.