måndag 8 februari 2016

Guldramssläktet

Uvularia eller guldramssläktet innehåller 5 olika arter och finns uteslutande i Nordamerika. Det är typiska skogsväxter som trivs bra i mullrik jord i halvskugga. Släktet tillhör familjen Colchicaceae, tidlösaväxter, men är inte några knölväxter. De växer med köttiga rhizomer, som beroende på art sprider sig i sidled i större eller mindre utsträckning.

Jag är en rätt typisk samlare och har alltid lockats av växtsläkten med ett rimligt antal arter, så att man kan ha ambitionen att skaffa alla. I släktet Uvularia med sina 5 olika arter är det frestande att försöka odla alla. En restriktion är dock att en av arterna inte anses härdig i Sverige och är mycket svår att uppbringa här i Europa, annars skulle jag gärna försökt. De fyra övriga har jag emellertid, eller har haft. En av dem är nu borta och jag har tyvärr heller inte kvar någon bild på den. Det problemet skall snarast åtgärdas eftersom jag beställt den från England och skall plantera den igen till våren.


Den i odling i vårt land särklassigt vanligaste är Uvularia grandiflora, guldrams. Den har tidigare gått under det svenska namnet sorgklocka och detta kan man fortfarande höra ibland. Den växer kompakt och breder bara mycket långsamt ut sig i sidled. Den får drygt halvmeterlånga stjälkar, som ibland grenar sig en gång, och ovala till lansettlika blad. Bladfärgen är friskt ljusgrön. I toppen av stjälkarna sitter enstaka eller ibland dubbla klocklika gula blommor, ungefär 5 cm stora. Den finns vildväxande i hela östra Nordamerika ända upp till Kanada.



Snarlik men något mindre är Uvularia perfoliata, liten guldrams. Höjden är under halvmetern och blommorna är bara ungefär 3,5 cm stora. Annars är det ingen större skillnad. Namnet perfoliata antyder att man skulle kunna se skillnad genom att stjälken går genom bladens nederdel. Det är tyvärr fallet även med guldrams, om än kanske inte lika påtagligt, men det kan vara väldigt svårt att se skillnaden. För experten finns några andra karaktärer som skiljer men jag går inte in på det. Det är den här arten som jag haft men inte har kvar längre och även saknar bild på. Den växer vild i samma område som föregående.

Därför över till nästa, Uvularia sessilifolia, blek guldrams. Denna är betydligt lägre och blir bara högst 30 cm hög. Å andra sidan sticker den raskt iväg i sidled med sin rhizomer. Stjälkar kan sticka upp flera decimeter bort och den kan snabbt täcka en kvadratmeter eller mer. Den växer då inte alls lika kompakt som de två föregående utan tämligen glest. Blommorna är utdraget klockformiga och mycket ljust gula, nästan vita. Också denna finns i stora delar av östra Nordamerika.




Den sista som jag har är Uvularia pudica, blyg guldrams. Det svenska namnet är inte officiellt och den finns inte omnämnd i Svensk Kulturväxtdatabas (SKUD). Det råder lite olika uppfattning om det korrekta vetenskapliga namnet. I Flora of North America heter den Uvularia puberula medan RHS växtdatabas anger det namnet som en synonym. Den är ännu mindre än föregående och blir ungefär 20 cm hög och är minst lika spridningsbenägen. Blommorna har liknade form som föregående men är mindre och något mörkare gula. En viktig skillnad är att blommorna sitter två och två på stjälkarna. Det är aldrig fallet hos U sessilifolia. Vildväxande i södra och centrala Appalacherna.



Den som jag inte har och kanske tvingas ge upp tanken på är Uvularia floridana, floridaguldrams. Den växer som namnet anger i Florida och några angränsande stater och kan nog vara svår att få att trivas i vårt klimat. 




2 kommentarer:

  1. Jättejättefina! Åker upp på önskelistan. Typiskt att så många fina växter vill ha skugga, vilket jag inte har så mycket än.

    SvaraRadera
  2. After all I’ll be subscribing on your feed and I am hoping you write again very soon!HD Wallpapers

    SvaraRadera