En kall juni

När nu juni månad går mot sitt slut kan man konstatera att vädret varit ovanligt svalt och regnigt. Månadsmedeltemperaturen kommer att hamna ett par grader under det normala här vid västkusten. Vädret har påverkat växtligheten på olika sätt. Värmekrävande träd som Catalpa och Gymnocladus har varit väldigt försenade med lövsprickningen. Faktiskt har deras blad inte utvecklats fullt ut nu i slutet av juni. Den värme som väderprognoserna utlovar i början av juli hjälper förhoppningsvis till att få fart på dem. Andra växter, främst olika perenner har utvecklats desto bättre och mått bra av den goda tillgången på vatten.

En buske som inte verkar lida av det svala vädret är kinesisk blomsterkornell, Cornus kousa var chinensis ’China Girl’. Den har visat sig trivas bra här i full sol och med en bergvägg bakom sig. Blomningen är ständigt lika riklig och imponerande. Den tål vintrarna bra och hade inga problem den besvärliga våren 2013. Det enda problemet har visat sig vara rådjuren. Första året efter planteringen blev den kraftigt betad och fick då en något besynnerlig form som den endast så småningom växt ifrån. Numera skyddas den för säkerhets skull med nätinhägnad under vintern.

En annan pålitlig blommare är långbladig deutzia, Deutzia longifolia. Många har fördomar mot släktet Deutzia, som anses risiga och fula efter blom. Så är det inte med denna. Den växer kompakt och är frodigt grön under hela sommaren. Blomningen är lika riklig oavsett väder. Den blir inte så hög. Min är efter många år bara 1,5 meter men kan troligen bli åtminstone 2.

I stenpartiet växer en knölväxt som borde tycka riktigt illa om det här vädret. Det är irissläktningen gul påfågelslilja, Moraea spathulata. Den hör naturligt hemma i mycket varmare klimat. Den växer vilt i Sydafrika, Mozambique och Zimbabwe och det känns onekligen lite konstigt, att den kan trivas i vårt svala nordiska klimat. Den hemfördes ursprungligen av Gerben Tjeerdsma till Botaniska trädgården i Göteborg. Där har den odlats på en skyddad plats invid administrationsbyggnaden tillsammans med ett flertal andra sydafrikanska lökväxter. Mitt exemplar är frösådd med frö därifrån. Den har tagit god tid på sig och blommar för första gången just den här svala våren. Knölen utvecklar sidoknölar och man får så småningom en rugge med många blommor. Varje knöl ger ett eget nästan meterlångt blad och en blomstängel.

 

Slutligen ett par aklejor med japansk härkomst. Den första är purpurakleja, Aquilegia buergeriana. Den och nästa är fröplantor som är unga och ännu inte nått full höjd. Så småningom kommer de att nå cirka halvmetern i höjd.

Den andra är metkroksakleja, Aquilegia oxysepala var kansuensis. Det svenska namnet syftar på sporrarnas form, som med lagom mycket fantasi kan liknas vid små metkrokar.