Mina lökväxter. Del 6 Sommargröna lökväxter

Hittills har det handlat om lökar/knölar som vissnar ned under våren och sedan vilar under sommaren. Det är en anpassning till klimatiska förhållanden med en het och torr sommar. En del växter har lånat tekniken med ett köttigt lagringsorgan, d v s en lök eller en knöl, där vatten och näring kan lagras under ogynnsamma förhållanden. I det fallet är det i stället vintern som blir den period då växten går i vila. På sommaren grönskar och blommar den. Det finns ett flertal växter som gör så, men här håller jag mig med ett undantag till växter i liljesläktet.

Liljor drabbas ibland av liljevirus, som för känsliga sorter leder till att de kan skrumpna och dö med tiden. Detta drabbades jag av i början av min trädgårdskarriär, då jag köpte maffiga liljehybrider som tyvärr visade sig bära på sådant virus. Jag ledsnade då helt på liljor och slutade odla dem. När vi började ställa i ordning trädgården på landet hade jag lärt mig att försöka undvika den här plågan. Det bästa och säkraste sättet är att välja fröförökade lökar eller att själv så sina liljor. Dessutom kan man välja garanterat motståndskraftiga sorter. Av det här skälet har det blivit så att jag nästan enbart odlar rena arter och undviker alla de hybrider som finns på marknaden.

Lilium canadense, kanadalilja, hör hemma i nordöstra Nordamerika och blommar i juli med blommor som hänger likt klockor. I normalfallet är den gul men jag har via frösådd lyckats få fram den ovanliga röda formen. Det är en lilja för lövskogsmiljö och trivs bäst i lite halvskugga där jorden håller fuktigheten bra. Likt de flesta liljor är den gynnad av en lucker mylla.

Lilium superbum, drottninglilja, växer i större delen av östra Nordamerika och har blommor som är rätt lika kanadaliljan i utspringet. Drottningliljan böjer emellertid kronbladen bakåt när blomman utvecklas, ungefär som exempelvis krolliljan. Även i det här fallet är min frösådda form färgavvikande från den vanliga. Den är nämligen helt gul mot normalt orangeröd. Avvikande färg förekommer spontant i det vilda och är speciellt vanlig i vissa bestämda områden, exempelvis i närheten av huvudstaden Washington.

Lilium grayi, är även den en nordamerikansk lilja. Den växer i sydost och är sällsynt såväl i det vilda som i trädgårdarna. Även den ser i utspringet litegrann ut som en kanadalilja som inte är fullt utvecklad. Kronbladen böjer sig emellertid inte utåt som hos kanadaliljan.

Lilium lancifolium var splendens , stor tigerlilja, kommer från Ostasien och har en stor utbredning i Kina, Korea och Japan. Den får rikligt med bulbiller i bladvecken och förökar sig flitigt genom dessa. Man kan ibland tycka att den sprider sig lite väl ohämmat, så det gäller att se upp med småplantor om man inte vill ha för många. En viktig egenskap hos tigerliljan är att den är resistent mot liljevirus och därför kan förökas vegetativt utan risk. Lättodlad och kräver inte så mycket av jorden.

Lilium lancifolium var flaviflorum, gul tigerlilja. Den gulblommiga formen är mycket ovanligare och mycket eftertraktad. Lyckligtvis sätter även den bulbiller och kan lätt förökas, så det är lite förvånande att den inte förekommer mer i handeln. 

Lilium martagon ’Norrland’, svart krollilja, fick jag en gång av en god vän i Norrland. Det är en färgvarietet som jag inte är helt säker på ursprunget till, mer än att den dykt upp bland trädgårdsamatörer i Norrland. Den påminner om varieteten cattaniae men är ännu mörkare. Hittills har jag inte sett att den bildar några fröer och såvitt jag vet förökas den enbart vegetativt och sprids utanför den ordinarie handeln.

Gladiolus flanaganii får komma med här som exempel på gladiolussläktet. I det släktet finns flera arter/hybrider som inte är härdiga i vårt klimat utan får odlas som sommarlökar. Men det finns även några arter som går bra i södra delarna av landet. Just denna är en av de ädlare men även en av de mera känsliga. I sitt hemland Sydafrika växer den på Drakensbergens sluttningar i branta klippskrevor. De oländiga växtplatserna har gett den namnet självmordsgladiolus, eftersom det är förenat med livsfara att försöka plocka den.