Nytt år

Ännu ett år har gått och vi står inför ett nytt. Skall det bli ett gott år i trädgården månne? Ja det vet vi inget om. Ifall vädret just när jag skriver detta kan vara ett omen så ser det lovande ut. Klarblå himmel och 7 plusgrader den första januari tycker jag om i alla fall. Ser man tillbaka på det år som gått får man konstatera att det varit ett mycket minnesvärt år. Ett år som man kommer att tala om länge. Jag tänker då särskilt på den extremt långa sommarperiod vi fick, som sträckte sig från tidigt i maj till en bit in i september. ”Minns ni sommaren 2018” kommer att vara något som upprepas många gånger, när regnet faller. Eller ”det är inget mot 2018”, när vi får en varm sommar i framtiden.

År2018 började annars milt och snöfattigt, i alla fall i mina trakter. Barmark och mestadels plusgrader långt in i mitten av februari. Den här bilden på en blommande trollhassel togs i botaniska den 30 januari.

I slutet av februari kom det lite snö och temperaturen slog om till minussidan. Vintern varade från den sista veckan i februari till slutet av mars. I månadsskiftet februari-mars fick vi vinterns lägsta temperaturer med flera nätter med drygt 12 minusgrader. Den 6 mars tog jag den här bilden av ett snötäckt stenparti. Då var det som mest snö med en dryg decimeter.

  I början av april slog det om ordentligt och våren kom sedan raskt. April blev flera grader varmare än normalt men framförallt var det maj som utmärkte sig. Det slogs rekord i våra trakter både i fråga om medeltemperatur och maximitemperatur. Flera gånger steg termometern till över 30 grader med som mest 31,1 officiellt för Göteborg. Min termometer på landet visade då över 32 grader. Medeltemperaturen blev högre än en genomsnittlig julimånad under perioden 1961-90. På det viset fortsatte det i juni, juli och augusti. Juli gav nytt rekord för Göteborg då det gällde medeltemperatur och nästan också i fråga om maxtemperatur. Med 33,1 grader fattades det några tiondelar till rekordet från 1994. Den som är fotbollsintresserad fick en tydlig deja-vu-känsla när det svenska landslaget firade triumfer i VM i Ryssland.

Innan torkan slog till på allvar var trädgården riktigt fin med riklig blomning att njuta av. Särskilt nöjd var jag med en vildpion som blommade för första gången efter sådden. Den fick bli årets höjdpunkt. Det är turkisk pion, Paeonia peregrina. Vildväxande ibland annat Turkiet, men också på Balkan och i Italien. En synnerligen läcker pion. Min sådd 2014 resulterade bara i den här enda plantan. Nu blev det lite fröer som jag sått och ett frö har grott hittills. Jag vill gärna ha fler exemplar av denna utsökt vackra pion.

Hur skönt det än är med värme leder den emellertid till problem för trädgården, i alla fall då nederbörden uteblir. Med nödvattning klarades det mesta men många stora träd hade det besvärligt. Den här bilden är rätt karaktäristisk för hur det såg ut i mina trakter den 1 september. Min katsura har inte kvar många blad och björkarna i bakgrunden har också fällt sina flesta blad. Märkligt nog står en del opåverkat grönt och fint. Här på bilden är det magnolian till höger som grönskar hur fint som helst. Så skall egentligen allt se ut vid den tiden.

Det fina vädret var ju härligt, men det gick inte helt att njuta. Man kände mest dåligt samvete och oro. Att sitta och njuta på kvällen med ett glas vin, lösande en sudoku fungerade inte som vanligt. Tankarna gled ofta iväg till vilket ställe jag missat att vattna och hur det nu skulle gå. Trots allt verkade det att ha gått rätt bra. De rododendron jag kämpade med, och som trots det stundom slokade betänkligt, visar sig nu ha satt massor av knopp och de verkar kunna ge en överdådig blomning till våren.

Jag besökte landet i lördags och allt ser bra ut. Så här långt har min syddracena, Cordyline australis ’Purpurea’, klarat sig bra. Det har som kallast varit -6 grader en natt och det verkar den inte ha tyckt alltför illa om. Jag förväntar mig naturligtvis inte att den skall överleva vintern. Jag har inte plats för den inne längre, så den får dö en ”naturlig” död utomhus.