måndag 28 november 2016

Bildredigering 3

Så har jag fått tid att gå igenom de sista av mina bilder som inte har blivit bearbetade. Det är bilder från i år men även en del från 2015 som blivit liggande. Först ett par marktäckare som jag haft stor glädje av. Marktäckare skall gärna breda ut sig men det är en fördel om de inte är alltför expansiva. Då kan de bli mer irriterande än nyttiga.

Cardamine glanduligera, ungersk tandrot är precis lagom tycker jag. Med den behöver man inte direkt befara ohämmad utbredning. Den växer här i skugga under träd och buskar och täcker 2016 ett par kvadratmeter. En enda planta planterades ursprungligen 2003. Henrik Zetterlund har kallat den för världens bästa skuggperenn och jag har inget direkt att invända mot den beskrivningen. Vilt växer den som namnet antyder i Ungern men även i andra delar av Central- och Sydosteuropa.


Cornus canadensis, amerikanskt hönsbär, är avsevärt vildare i sin utbredningsförmåga. Den fungerar bra som sällskapsväxt till rododendron och som sådan har jag ursprungligen planterat den. Därifrån har den expanderat åt olika håll och har på något sätt lyckats ta sig över kala berghällar. Passar absolut bäst i den lite vildare trädgården där den kan härja mera fritt. En nära släkting till vårt vilda hönsbär och förekommer främst i Nordamerika men även i nordligaste Ostasien.


Forsythia finns väl i de flesta trädgårdar och är så vanlig att den nästan fått lite dåligt rykte. Oförtjänt i så fall. Det finns få så uppmuntrande vårtecken, som när forsythian blommar. Jag glömmer aldrig en gång då jag flög in över London i mars. Precis hela staden var bokstavligt talat gul av blommande forsythiabuskar. Märklig upplevelse som verkligen illustrerade hur vanlig den är. Min buske är en sticklingsplanta av ett exemplar som var bland det första vi planterade i vår första trädgård i början av 1970-talet. Forsythia x intermedia är namnet och det är en korsning mellan två kinesiska buskar F suspensa och F viridissima. Det finns ett rätt stort antal namnsorter och jag minns nu inte vilken det rör sig om.


Arabis flaviflora, svaveltrav, Har jag planterat i två omgångar i stenpartiet. Först en egen frösådd för cirka 15 år sedan. Tyvärr gick den ut under en ogynnsam vinter men för några år sedan lyckade jag få tag i en planta på växtmarknaden i Kiekeberg. Den är annars ovanlig i odling. Exempelvis tas den inte upp i SKUD, så det svenska namn jag uppger här är inte officiellt. Det syftar annars på att den intensivt gula mitten av blommorna. Den har sin vilda hemvist i Kaukasus.


Till samma växtfamilj, korsblommiga, hör Thlaspi zaffranii, en art i skärvfrösläktet. En frösådd från cirka 2010, där ursprungsplantan inte blev särskilt långlivad i stenpartiet men som hade den goda smaken att självså sig i närheten i min lökbädd i grus. Där trivs den hur bra som helst verkar det, och den har spridit sig så att jag har ett flertal plantor numera. Liten låg vintergrön sak som blommar fint i april. Kommer ifrån Grekland och hemfördes till botaniska av Arne Strid.


Edraianthus pumilio, dvärggräsklocka, är ett annat fynd från Kiekeberg. Jag har planterat in även den i lökbädden i grus. Jag har lite dålig erfarenhet av Edraianthus. Flera arter har jag försökt med, men de har blivit kortlivade. Placeringen i grus verkar lyckad så jag ser fram mot dess utveckling med viss tillförsikt.


Narcissus scaberulus, liten gulljonkvill, har visat sig tåla vårt klimat bra placerad i grus i lökbädden. Den har till och med spontansått sig en hel del. Annars härstammar den från Portugal och jag gissar att det där inte blir så kruttorrt på sommaren som det kan bli i östra Medelhavsområdet. Jag har tyvärr ingen anteckning om när jag planterade den, men det torde vara ungefär tio år sedan.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar