Varmt, blåsigt, torrt

Det har visst blivit mitt signum att ständigt klaga över torkan. Det verkar som den typen av väder som beskrivs i rubriken har etablerat sig för all framtid här på västkusten – i alla fall vid den här årstiden – när vi vanligen kan räkna med en hel del regn. Jag får inse att det inte hjälper att klaga. Vädret blir som det blir och vissa växter kan jag nog inte räkna med kommer att klara sig där jag planterat dem. I en blogg för en månad sedan nämnde jag blått som favoritfärg på blommor fast jag då nästan bara visade gula blommor. En fin blå växt blommar nu i stenpartiet. Det är Glandora diffusa ’Grace Ward’, bergstensfrö . Den klarar torkan alldeles utmärkt och risken är nog snarare att den drabbas av en blöt höst och vinter och ruttnar bort. Lite olika uppfattningar om släktnamnet. Ofta ser man namnet Lithodora.

En bit bort i stenpartiet växer en annan torkälskande växt, Aethionema grandiflorum, praktklippört. Även när det gäller den är vätan under höst och vinter den största fienden. Den växer vilt bland annat i bergen i Iran. Där blir kallt på vintern med mycket snö. Det är inte som i våra trakter, där det ibland regnar hela vintern. Annars en mycket tilltalande stenpartiväxt med ljust syrenlilja blommor som doftar av mandel och honung. I vissa väderförhållande en mycket genomträngande doft. Ibland på kvällarna undrar jag om grannarna bakar bullar.

För att fortsätta på temat torkälskande vänder jag mig till min vulkaniska tuffsten som ligger mitt i stenpartiet. Där blommar nu en Edraianthus. Arten är jag inte säker på. Jag har slarvat med namnlappen men tror att det är E pumilio, dvärggräsklocka. Det är ett släkte som inte brukar bli så långlivat hos mig men här i stenen riskerar den definitivt inte drunkningsdöden.

Det gula representeras nu i stenpartiet av en gul påfågelslilja, Moraea spathulata. Jag blir lika nöjd varje år när jag ser hur knopparna i den skjuter upp. Det känns inte självklart med växter från södra Afrika i våra trakter. Ursprungligen härstammar den från fröer som samlats på hög höjd i Lesotho. En populär trädgårdsväxt i England men sällsynt i Sverige.

Över huvud taget är det ont om växter från södra halvklotet som går att odla i trädgårdar i vårt klimat. En sådan från en annan världsdel är Oxalis enneaphylla ssp ibari, klippoxalis. Hör hemma längst i söder av den amerikanska kontinenten.

Buskpionerna har sin blomningstid nu precis före midsommar. Detta är Paeonia delavayi,småbuskpion, med mörkt brunröda små blommor. Det kan bli en riktigt högväxt buske men min är än så länge bara ungefär en och en halv meter.

I ganska precis samma färgskala hittar man den här kryddbusken, Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’. Naturligtvis inte alls släkt med den förra, även om blommorna en aning påminner om varandra.

När det gäller regn får man väl förlita sig på midsommar.