Trillium-släktet

Trillium heter egentligen treblad på svenska men det är ett namn som man rätt sällan hör. Betydligt vanligare är att man använder sig av det vetenskapliga släktnamnet och säger Trillium även på svenska. Trillium är en huvudsakligen nordamerikansk växt. Av de cirka 45 arterna återfinns 38 i Nordamerika. Där är släktets utbredning i praktiken delat på väster och öster. Enkelt och lite slarvigt kan man säga att kontinenten delas av prärieområdena. Det är egentligen inga arter som har utbredning tvärs över kontinenten från öster till väster. 7 arter finns i östra Asien men såvitt jag vet är det bara några enstaka som förekommer i odling hos oss.

Trillium är i Nordamerika en skogsväxt, som där växer i samma typ av miljöer som exempelvis vitsippor och liljekonvaljer i Sverige. Olika arter har lite olika krav på växtmiljö och de kan återfinnas i såväl torrare områden som i bäckraviner där det tidvis är översvämmat. I trädgårdsodling trivs de bäst i mullrik jord i skugga eller halvskugga. De har en kraftig jordstam som långsamt sprider sig i sidled och ibland delar sig och ger upphov till flera skott. Blomningen äger rum i maj och längre fram på sommaren vissnar hela plantan ned och går i vila till nästa vår. Det finns två typer av Trillium med avseende på hur blommorna sitter. Den ena typen har sidriktade blommor på en kort stängel några centimeter över de tre bladen. På den andra typen växer de tre kronbladen upp direkt från bladen utan någon stängel och de är uppåtriktade.

Min egen erfarenhet av Trillium har under åren varit rätt nedslående. Det är först under senare år som jag lyckats på allvar etablera några arter. Länge gick jag i förvissningen att jag inte kunde odla Trillium. Det är under den senaste tioårsperioden som jag haft större lycka med att etablera olika arter och få dem att utvecklas väl. Man ser ibland uppgiften om att det skulle vara svårt att fröså Trillium men så är enligt min mening inte fallet. En viktig förutsättning för ett lyckat resultat är att man har tillgång till färska frön. Har man det är det lätt att få Trillium att gro. Sår man färska frön på hösten gror de i normalfallet under våren. Eventuellt kan två vintrar behövas. Utvecklingen efter grodd är långsam och det är tålamodsprövande innan man kan se resultatet i form av blomning. Det är detta som görTtrillium dyr att köpa och det är absolut värt att ta sig tid att vänta in frösådden.

Trillium albidum, vitt jättetreblad växer i Norra Kalifornien, Oregon och Washington. Den är i normalfallet vit men det förekommer en färgavvikelse med purpurfärgade blommor. Vid sådd kan det förekomma att en del exemplar får den avvikande färgen. Så blev fallet då jag 2007 sådde den. Det blev totalt 7 plantor varav en blev purpur. Trillium är inte populär hos rådjuren men kan däremot attackeras av mördarsniglar. Lite effekter av det kan urskiljas på bilden.

Trillium chloropetalum, jättetreblad finns också den i väster, närmare bestämt i Kalifornien. Den finns både som vit och som vinröd. Min sådd gav upphov till enbart röda exemplar. Bladen är dekorativt fläckiga.

Trillium kurabayashii, marmortreblad är ännu en av de västliga arterna och den finner man i Kalifornien och Oregon. Det svenska namnet syftar väl på de vackert marmorerade bladen. Blommorna är mörkt purpurfärgade.

Trillium ovatum, mysktreblad, har även den västlig utbredning men finns i ett större område omfattande flera stater öster om Klippiga Bergen. Den kan vara svår att särskilja från den nedanstående T grandiflorum. Ett kännetecken är att kronbladen hos T ovatum inte är överlappande. Dock förekommer en viss variation i utseende såtillvida att kronbladen ibland överlappar varandra. Då är skillnaderna så små att man i stort sett enbart kan särskilja dem utifrån var de växer. Mitt exemplar har enligt Göteborgs botaniska sitt ursprung i Oregon.

Trillium grandiflorum, stort treblad, är som sagt mycket lik föregående men förekommer enbart i öster. Den har där ett stor utbredningsområde ända från Georgia och Alabama i söder till Quebec i Kanada i norr. Blommorna sitter på en flera centimeter lång stängel och är sidriktade. Kronbladen har en tendens att krusa sig en aning i kanterna, vilket ger ett dekorativt intryck.

Trillium grandiflorum, ”Gothenburg Pink Strain” är en färgvariation som uppkommit i Göteborgs botaniska. Det är resultatet av att flera olika rosablommande kloner pollinerats med varandra. Det visar sig att den är frökonstant, såtillvida att den behåller sin rosa färg vid frösådd. De enskilda fröplantorna kan dock skilja sig något i intensitet i fråga om den rosa färgen.

Trillium sulcatum, sydligt purpurtreblad. Har som framgår av namnet ett sydligare utbredningsområde och finns i södra delarna av Apalacherna, mest i staterna Tennessee, Kentucky och Virginia. Den har blivit lite av min favorit med sina röda kronblad mot de friskt gröna bladen.

Stormhattar

Släktet Aconitum är ett stort växtsläkte med ungefär 400 arter. Uppgifterna varierar mycket i olika källor, vilket bland annat hänger samman med hur man klassar olika underarter. Det är ett släkte som är representerat i olika tempererade delar av norra halvklotet men den största förekomsten är i Kina. Flora of China beskriver totalt 211 arter av vilka 166 är endemiska. Det är alltså ett släkte där det knappast är aktuellt att samla på sig alla eller ens en majoritet av arterna. I sann samlaranda har jag lockats av det ovanliga och skaffar gärna arter som jag inte tidigare hört talas om. Jag har inte många arter men en del som inte är så vanliga i odling. Här blir det 8 stycken som får en liten presentation. Jag har insett att jag har plats för många fler!

Aconitum napellus ssp tauricum, rumänsk stormhatt. Detta är en underart av släktets typart A napellus, äkta stormhatt. Den växer vilt i Karpaterna. Tidigare betraktades den som en egen art under namnet A tauricum. Det namnet ser man fortfarande. En av dessa stadiga upprättväxande perenner som man inte behöver binda upp eller stötta på något sätt. Hos mig har den blivit ca 80 cm hög.

Aconitum carmichaelii, oktoberstormhatt. Som det svenska namnet anger blommar den sent på säsongen. Även denna växer upprätt och stadigt. Den har hos mig blivit hög, upp till 1,5 meter. Den växer vilt över stora delar av Kina och även i östra Sibirien och Mongoliet. Trivs bra i skugga. Den växer naturligt som undervegetation i gles skog eller buskterräng.

Aconitum arcuatum, bågstormhatt. En i odling ovanlig art från Korea. Hemfördes därifrån på 1990-talet av Mona Holmberg och Ulf Strindberg, då anställda i Göteborgs botaniska. Naturligt växer den klängande i låga buskar eller träd. Det svenska namnet refererar till växtsättet. Stjälkarna böjer sig i bågiga former och är vackert purpurbruna. I rabatt där den inte har något att luta sig mot blir det ett litet lågt buskage, som kan täcka mer än en meter i sidled.

Aconitum japonicum, japansk stormhatt. En meter hög med viss tendens att lägga sig ned. Kan behöva uppbindning. Även denna är hemförd av Holmberg-Strindberg. Blommorna är ljust lavendelblå men i övrigt en växt som ganska mycket påminner om den föregående.

Aconitum anthoroideum. Alla stormhattar är inte blå. Det finns gula och vita också. Den här växer vilt i norra Kina (Xinjiang-provinsen) och i Mongoliet/Ryssland. Frökällan till mitt exemplar finns i Altaibergen på gränsen mellan Ryssland och Mongoliet. Fröerna kom ursprungligen från Osnabrück till Göteborgs botaniska via det internationella fröutbytet mellan botaniska trädgårdar. Hos mig står den lite halvskuggigt i en rabatt och har blivit ungefär en halv meter hög. I Europa finns den liknande A anthora, gul stormhatt och en del anser att det egentligen är samma art.

 Aconitum hemsleyanum ’Red Wine’, slingerstormhatt. En del stormhattar har utvecklat ett slingrande växtsätt och växer naturligt klättrande i träd och buskar. Slingerstormhatten är varierande i utseende och det har selekterats fram ett flertal sorter. ’Red Wine’ är en av de mörkaste och den är i vissa ljusförhållanden nästan svart. Den behöver alltså något att klättra i. Bäst och mest naturligt är givetvis att låta den växa i någon buske men jag har den planterad vid en spaljé tillsammans med några klematis.

Aconitum austroyuannense, vindelstormhatt. Många stormhattar växer naturligt ungefär som jag beskrev för bågstormhatten ovan. Vindelstormhatten är en sådan. Den står alltså inte stadigt för sig själv utan behöver något att luta sig mot. Alternativt låter man den helt enkelt halvligga och fungera som ett slags marktäckare. Jag har bundit upp denna men vet inte riktigt hur jag skall ha den på sikt. Det är en kines från Yunnan-provinsen där den växer på hög höjd.

Aconitum episcopale, biskopsmössestormhatt. Också den här kommer från Yunnan-provinsen men växer på ännu högre höjd. Den har ett liknande växtsätt. Den har jag inte bundit upp utan den får ligga ned, mestadels lutande mot en stor sten.

Guldramssläktet

Uvularia eller guldramssläktet innehåller 5 olika arter och finns uteslutande i Nordamerika. Det är typiska skogsväxter som trivs bra i mullrik jord i halvskugga. Släktet tillhör familjen Colchicaceae, tidlösaväxter, men är inte några knölväxter. De växer med köttiga rhizomer, som beroende på art sprider sig i sidled i större eller mindre utsträckning.

Jag är en rätt typisk samlare och har alltid lockats av växtsläkten med ett rimligt antal arter, så att man kan ha ambitionen att skaffa alla. I släktet Uvularia med sina 5 olika arter är det frestande att försöka odla alla. En restriktion är dock att en av arterna inte anses härdig i Sverige och är mycket svår att uppbringa här i Europa, annars skulle jag gärna försökt. De fyra övriga har jag emellertid, eller har haft. En av dem är nu borta och jag har tyvärr heller inte kvar någon bild på den. Det problemet skall snarast åtgärdas eftersom jag beställt den från England och skall plantera den igen till våren.

Den i odling i vårt land särklassigt vanligaste är Uvularia grandiflora, guldrams. Den har tidigare gått under det svenska namnet sorgklocka och detta kan man fortfarande höra ibland. Den växer kompakt och breder bara mycket långsamt ut sig i sidled. Den får drygt halvmeterlånga stjälkar, som ibland grenar sig en gång, och ovala till lansettlika blad. Bladfärgen är friskt ljusgrön. I toppen av stjälkarna sitter enstaka eller ibland dubbla klocklika gula blommor, ungefär 5 cm stora. Den finns vildväxande i hela östra Nordamerika ända upp till Kanada.

Snarlik men något mindre är Uvularia perfoliata, liten guldrams. Höjden är under halvmetern och blommorna är bara ungefär 3,5 cm stora. Annars är det ingen större skillnad. Namnet perfoliata antyder att man skulle kunna se skillnad genom att stjälken går genom bladens nederdel. Det är tyvärr fallet även med guldrams, om än kanske inte lika påtagligt, men det kan vara väldigt svårt att se skillnaden. För experten finns några andra karaktärer som skiljer men jag går inte in på det. Det är den här arten som jag haft men inte har kvar längre och även saknar bild på. Den växer vild i samma område som föregående.

Därför över till nästa, Uvularia sessilifolia, blek guldrams. Denna är betydligt lägre och blir bara högst 30 cm hög. Å andra sidan sticker den raskt iväg i sidled med sin rhizomer. Stjälkar kan sticka upp flera decimeter bort och den kan snabbt täcka en kvadratmeter eller mer. Den växer då inte alls lika kompakt som de två föregående utan tämligen glest. Blommorna är utdraget klockformiga och mycket ljust gula, nästan vita. Också denna finns i stora delar av östra Nordamerika.

Den sista som jag har är Uvularia pudica, blyg guldrams. Det svenska namnet är inte officiellt och den finns inte omnämnd i Svensk Kulturväxtdatabas (SKUD). Det råder lite olika uppfattning om det korrekta vetenskapliga namnet. I Flora of North America heter den Uvularia puberula medan RHS växtdatabas anger det namnet som en synonym. Den är ännu mindre än föregående och blir ungefär 20 cm hög och är minst lika spridningsbenägen. Blommorna har liknade form som föregående men är mindre och något mörkare gula. En viktig skillnad är att blommorna sitter två och två på stjälkarna. Det är aldrig fallet hos U sessilifolia. Vildväxande i södra och centrala Appalacherna.

Den som jag inte har och kanske tvingas ge upp tanken på är Uvularia floridana, floridaguldrams. Den växer som namnet anger i Florida och några angränsande stater och kan nog vara svår att få att trivas i vårt klimat. 

Fransklocksläktet

Släktet Shortia, fransklockssläktet, är växter som inte odlas i den utsträckning de förtjänar. De är enligt min mening något av det allra finaste man kan ha i sin trädgård. Det finns totalt sex arter i släktet, varav tre återfinns i odling i Sverige. Ett par av arterna har ett flertal varieteter. Släktet beskrevs ursprungligen 1842 av två amerikanska botanister, Torrey och Gray. Den första arten som beskrevs var den amerikanska Shortia galacifolia men övriga fem arter återfinns i Ostasien. Släktnamnet hedrar en amerikansk amatörbotaniker vid namn Charles Wilkins Short.

Orsaken till att fransklockor så sällan odlas är, den enbart delvis berättigade, uppfattningen att de är svårodlade. Det gör att de vanligen bara återfinns hos odlare med specialintresse eller i botaniska trädgårdar. Samtliga arter växer naturligt i öppen lövskog där det inte är alltför mörkt och med mullrik, genomsläpplig jord. I exempelvis engelsk litteratur rekommenderas odling i sandblandad kompost i skugga eller halvskugga för att förhindra uttorkning. I Sverige har Göteborgs botaniska trädgård visat att fransklockorna med fördel odlas direkt i torvblock. Där garanteras fuktigheten på djupet utan att det någonsin blir för blött för rötterna. Med placering i torvblock kan de även odlas i full sol, vilket ger riklig blomning, men tyvärr inte alltid är så gynnsamt för bladen. Botaniskas massplanteringar av olika arter av Shortia är en stor sevärdhet och, för att parafrasera Guide Michelin, värd en egen resa. I botaniska självsår sig bland annat Shortia uniflora i torvblocken.

Tack vare försäljningen av såväl frö som plantor i botaniska har jag under åren kunnat förse mig med flera arter/varieteter för min egen trädgård, där jag nyttjar torvblocksmetoden. Den enligt mångas mening älskligaste av fransklockorna är Shortia uniflora med sina mycket svagt rosa blommor. I praktiken är det svårt att riktigt urskilja den rosa tonen, särskilt på bild där blommorna framstår som vita. De första två bilderna här är tagna på plantor som står i djup skugga och där blommar i mitten/slutet av april. Den sista bilden visar en planta som är betydligt soligare planterad och är på väg att slå ut sina blommor redan i slutet av mars. Där ser man också ett fenomen som blir särskilt påtagligt i en mera solig plantering, nämligen rödfärgningen av bladen under vintern. Längre fram på sommaren blir bladen gröna igen.

Den andra arten jag har är Shortia soldanelloides. Av den har jag tre olika varieteter. Den mest kraftigväxande och även mest lättodlade är S soldanelloides var magna. Stora vackert glänsande blad och kraftiga stänglar med flera mörkrosa, klockformiga blommor per stängel. Kronbladen något fransade vilket gett upphov till artnamnet. Den här arten blommar senare, närmare bestämt i första halvan av maj. Arten S soldanelloides har av en del botaniker förts till ett eget släkte, Schizocodon beroende på skiljaktigheter i fröernas utseende. Numera är de flesta dock överens om att den bör ingå i släktet Shortia. I botaniska ser man likväl fortfarande namnet Schizocodon.

Shortia soldanelloides var intercedens har mindre blad med lätt taggiga bladkanter. Den är betydligt långsammare i tillväxt än föregående och är trög att etablera. När den äntligen kommit igång lite bättre, där den planterades först, hade mycket annat hunnit växa desto mer och skymde den nästan helt. Det innebar att jag fick flytta fram den i ett mera framträdande läge. Det skedde på hösten 2012 och följdes av en mycket besvärlig vår med mycket barfrost ända in i april. Jag hade i praktiken räknat ut den, när den faktiskt återuppstod våren 2015 med nya blommor.

Shortia soldanelloides var ilicifolia är mycket lik föregående. Skillnaden syns på bladstorleken och att bladtaggarna är färre men större. Blomfärgen både hos denna och föregående är något variabel men generellt är denna tydligt rosa medan föregående är nästan vit.

Det kan vara svårt att hitta fransklockor i handeln. Troligen är det störst chans att få tag i fröer, exempelvis via frölistor. Frösådden är egentligen inte så svår och kan jämföras med sådd av rododendron. Använd en såjord med torv och grus och så ytligt. Någon köldbehandling behövs inte utan det gror bra vid ca 20 grader. Skydda på lämpligt sätt mot uttorkning och placera ljust. Jag brukar inte skola om under första säsongen men vattnar efter grodd med mycket svagt gödselvatten. Frösådd är tyvärr en långsam metod och det dröjer flera år innan man har blombara plantor.

Det finns flera specialplantskolor i landet med ett sortiment av udda växter. Det kan vara lönt att titta i deras växtlistor eller söka på trädgårdsamatörernas växtförsäljningar.

Dvärgbarr

När julen städats ut och Göteborgs filmfestival nalkas börjar det så smått kännas att det nog kommer en vår även i år. Det första steget mot våren brukar vara att sådden börjar. Eftersom jag i år bara tänkt så lite egna fröer klarades det av redan i början av december och krukorna står nu i en temperatur på fem grader i källaren på landet. Nästa steg brukar bli att se fram mot vilka nytillskott som kan behövas i trädgården. Inspiration kan komma från olika håll. En inspirationskälla är de bilder man har från trädgården och vad man kan vilja ha mer av eller vilka liknande växter som lockar. Jag håller på med detta och det kan troligen innebära några inlägg här.

Det som för tillfället är aktuellt är att lusläsa lite om dvärgbarrväxter, som jag absolut behöver mera av. Jag snöade in på så kallade häxkvastar för ett drygt tiotal år sedan men det blev inte så många, eftersom de kändes så dyra i förhållande till sin storlek. För några år sedan beslöt jag mig för att kosta på mig lite mer och då använda de förtjänster jag gjorde på mina guidningar i botaniska trädgården. De som jag därefter köpt hamnade i en speciell nyanlagd rabatt. Där är behovet i princip täckt men jag har från och med i höstas ännu en nyanlagd rabatt där det kan passa utmärkt med några ”låga barr”.

Här kommer alltså lite om ett par av de små barrväxter jag redan har, med utvärdering av dem. Först en av de lite större nämligen ädelgranen Abies koreana ’Bonsai Blue’. Köptes 2014 hos Hachmanns plantskola i Tyskland. Den selekterades och namngavs i början av 90-talet i plantskolan H Bolken. En blåbarrig Koreagran som växer lågt och brett. Efter tio år skall den vara ungefär 50 cm hög och en meter bred. Till att börja med växer den ganska oregelbundet men blir kompaktare med åren och får då även en låg topp. Den skall enligt uppgift redan som ung ansätta rikligt med vackra blå kottar. Allt detta under förutsättning att inte rådjur/älgar hittar den och använder den som vinterföda. Tyvärr råkade jag våren 2015 ut för just det och då förvandlades den på det sätt som visas av de här båda bilderna. Den första togs strax efter plantering och den senare efter odjurens härjningar. Den verkar kunna komma igen och är denna vinter nätinhägnad. Jag är nog inne på att skaffa ännu ett exemplar av den. 

Även av vanlig gran Picea abies finns det många små fina häxkvastar. Den som visas på bilden nedan är en obekant sort. Jag har fått den för flera år sedan och den ädla givaren hade själv inte något namn på den. Den är friskt grön till färgen och växer långsamt. Årstillväxten uppgår bara till ett par cm. Den är idag nästan rund till formen och ca 15 cm hög. Jag skall försöka hitta någon mer som har liknande färg och växtsätt. En kandidat med lite längre barr, som blir aningen större, är ’Palecek’ och ett par andra verkliga dvärgar är ’Bally’ och ’Blatny’. Jag får se vad som går att få tag i framåt våren då jag åker till Tyskland. Sannolikt blir det Horstmann i Schneverdingen som får besök. Där finns ett oerhört rikt utbud av små och även lite större barrväxter.

På tal om verkliga dvärgar så kan den här nämnas: Cryptomeria japonica ’Tansu’. Den var verkligen i miniformat då jag planterade den våren 2013 med en diameter på ca 8 cm. Nu, tre växtsäsonger senare är den inte särskilt mycket större, ca 12 cm. Kryptomeria är ömtåliga och den är lite på gränsen här i ett dåligt zon 1-läge. Den skall kunna klara zon 2 men man kan inte vara alltför säker. Jag har flera andra exemplar av kryptomeriadvärgar, som jag förökat själv och det är tveksamt om jag skaffar fler. I så fall lutar det nog åt sorten ’Little Sonja’, som är något mer starkväxande.

Nästan lika ömtålig är den här häxkvasten från en libanonceder, Cedrus libanii ’Taurus’. Den har hittills klarat både vinterkyla och rådjur. Växer lågt och brett med en årstillväxt på högst 10 centimeter. Vacker ljusgrön nytillväxt som tenderar att hänga en aning. Det finns inte så många dvärgformer av libanonceder men desto fler av himalajaceder, Cedrus deodara. Nästa inköp kan nog bli en sådan, exempelvis sorten ’Prostate Beauty’ eller kanske ’Vanilla’. 

Slutligen en barrfällande japansk lärk. Namnet är Larix kaempferi ’Tunis’. Den växer utbrett, nästan hängande, och det exemplar jag har är ympad på en 30 cm kort stam och avsikten är att den skall hänga ned runt stammen. Barren på den här häxkvasten är i princip normallånga och ser på grund av det låga formatet ovanligt stora ut. En speciell fördel är den fina höstfärgen. Andra bilden här togs i höstas. Om jag skall skaffa någon mer liknande lär det bli en sort som heter ’Nana’, som är mer svagväxande och lovordas mycket av dem som sett den.

Glädjeämnen det gångna året

Nu när år 2015 är inne på de allra sista dagarna är det roligt att se tillbaka på vad som hänt i trädgården under året. Ett sätt att göra det är att titta igenom bilderna i albumen och på så sätt erinra sig vad som känts speciellt glädjande. Det blir då mest sådant som gjort sin första debut eller sådant som visat sig kunna överleva och frodas, kanske lite grann mot förmodan. En del av det som visas här nedan har funnits med i tidigare bloggar men en del är nytt.

En speciellt glädjande sak är de första vårblommorna. Den milda vintern 2014-2015 var det en del som blev alldeles ovanligt tidiga. Redan den 3 januari kunde jag inregistrera fullt utslagna blommor på min vita tibast, Daphne mezereum ’Album’ Den är ofta tidigt framme men så här tidig minns jag inte den varit någon gång. Som synes var gräset lika grönt som i år.

Samma dag tog jag en bild på en sprickfärdig knopp på en hybridjulros, Helleborus x ericsmithii ’Pink Penny’.

Så småningom blev det lite mera vinter med tidvis en hel del snö och vårblommorna kom i lite normalare tid. Ett nytillskott bland våririsarna som blev en mycket angenäm överraskning var Iris reticulata ’Spot on’, som blommade så här fint den 6 mars.

Extra tidig var den här vita hundtandsliljan i år, Erythronium dens-canis ’Niveum’. Den tycks trivas bra i ett stenparti i en norrsluttning där det är skuggigt större delen av året utom under högsommaren då solen når dit. Bilden togs den 22 april.

Bland nytillskotten till min ”Japan”-rabatt var det en hel del premiärblommare. En av de mängder av olika stormhattar som växer i Kina, som blev planterad för ett par år sedan, var Aconitum austroyuannense. Blommade lite grann förra året men hade nu växt till sig en hel del. Blomfärgen har visat sig vara högst tilltalande. Jag ser fram mot förhoppningsvis många år med de här läckra blå blommorna.

Coluria omeiensis ssp nanchengensis är en annan kines som nu blommade för första gången. Ibland glömmer man att man planterat en växt och plötsligt dyker den upp med blommor. Detta är ett sådant exempel. Jag tror att den kommer från växtmarknaden I Kiekeberg och lyckligtvis fanns namnetiketten kvar. I övrigt var den bortglömd när blommorna visade sig i mitten av maj.

Ännu en kines hade hamnat bland de japanska blommorna, nämligen Tripterospermum sp. Obestämd art från den svenska expeditionen till Shaanxi i Kina 2008, insamlingsnummer HeHeHe 220. En slingrande släkting till gentiana, som här skall få växa som marktäckare.

Det känns kanske som om jag får börja kalla den här delen av trädgården för Kina i stället för Japan? Epimedium ’Amber Queen’ är en sprillans ny hybrid, också den med kinesiskt påbrå. Den har lovordats i varma ordalag och blev lite av en favorit i somras med flera omgångar med blommor. Den här bilden togs i början av maj.

Årets största trädgårdssensation blev det i alla fall då min Moraea spathulata blommade. Den sådde jag 2004 och det enda exemplaret som överlevt har inte blommat förrän i år. När det i år plötsligt visade sig något som liknade blomstänglar på den här sydafrikanska lökväxten blev jag alldeles till mig och trodde först inte mina ögon. Jag har skrivit om den i en tidigare blogg men känner mig fortfarande lätt upphetsad då jag tar fram bilderna. De enskilda blommorna stod inte så länge men det kom oupphörligt nya på ett flertal stänglar så den blommade säkert under en månad totalt. Det blev massor av frön som jag sått så jag håller tummarna för lyckat resultat.

Då jag besökte dottern i Kalifornien i juni i år såg jag på många håll i trädgårdarna där den närstående Dietes iridioides. Man kan se släktskapet och jag skulle inte ha något emot att plantera ett exemplar av den i trädgården. Frågan är i så fall om den kan klara sig?

Slutligen en annan frösådd växt, en liten buske som gav mig sköna vibrationer, när jag kunde konstatera att den överlevt sin första vinter på friland. Det är den enligt många vackraste arten inom berberissläktet, Berberis darwinii. En ömtålig sak från Chile som jag hoppas, men kanske innerst inne inte tror, skall överleva och så småningom börja blomma. Just nu kanske ni inte tycker att det här är mycket för världen men i mina ögon kanske det mest spännande i trädgården under 2015.

Mina lökväxter. Del 6 Sommargröna lökväxter

Hittills har det handlat om lökar/knölar som vissnar ned under våren och sedan vilar under sommaren. Det är en anpassning till klimatiska förhållanden med en het och torr sommar. En del växter har lånat tekniken med ett köttigt lagringsorgan, d v s en lök eller en knöl, där vatten och näring kan lagras under ogynnsamma förhållanden. I det fallet är det i stället vintern som blir den period då växten går i vila. På sommaren grönskar och blommar den. Det finns ett flertal växter som gör så, men här håller jag mig med ett undantag till växter i liljesläktet.

Liljor drabbas ibland av liljevirus, som för känsliga sorter leder till att de kan skrumpna och dö med tiden. Detta drabbades jag av i början av min trädgårdskarriär, då jag köpte maffiga liljehybrider som tyvärr visade sig bära på sådant virus. Jag ledsnade då helt på liljor och slutade odla dem. När vi började ställa i ordning trädgården på landet hade jag lärt mig att försöka undvika den här plågan. Det bästa och säkraste sättet är att välja fröförökade lökar eller att själv så sina liljor. Dessutom kan man välja garanterat motståndskraftiga sorter. Av det här skälet har det blivit så att jag nästan enbart odlar rena arter och undviker alla de hybrider som finns på marknaden.

Lilium canadense, kanadalilja, hör hemma i nordöstra Nordamerika och blommar i juli med blommor som hänger likt klockor. I normalfallet är den gul men jag har via frösådd lyckats få fram den ovanliga röda formen. Det är en lilja för lövskogsmiljö och trivs bäst i lite halvskugga där jorden håller fuktigheten bra. Likt de flesta liljor är den gynnad av en lucker mylla.

Lilium superbum, drottninglilja, växer i större delen av östra Nordamerika och har blommor som är rätt lika kanadaliljan i utspringet. Drottningliljan böjer emellertid kronbladen bakåt när blomman utvecklas, ungefär som exempelvis krolliljan. Även i det här fallet är min frösådda form färgavvikande från den vanliga. Den är nämligen helt gul mot normalt orangeröd. Avvikande färg förekommer spontant i det vilda och är speciellt vanlig i vissa bestämda områden, exempelvis i närheten av huvudstaden Washington.

Lilium grayi, är även den en nordamerikansk lilja. Den växer i sydost och är sällsynt såväl i det vilda som i trädgårdarna. Även den ser i utspringet litegrann ut som en kanadalilja som inte är fullt utvecklad. Kronbladen böjer sig emellertid inte utåt som hos kanadaliljan.

Lilium lancifolium var splendens , stor tigerlilja, kommer från Ostasien och har en stor utbredning i Kina, Korea och Japan. Den får rikligt med bulbiller i bladvecken och förökar sig flitigt genom dessa. Man kan ibland tycka att den sprider sig lite väl ohämmat, så det gäller att se upp med småplantor om man inte vill ha för många. En viktig egenskap hos tigerliljan är att den är resistent mot liljevirus och därför kan förökas vegetativt utan risk. Lättodlad och kräver inte så mycket av jorden.

Lilium lancifolium var flaviflorum, gul tigerlilja. Den gulblommiga formen är mycket ovanligare och mycket eftertraktad. Lyckligtvis sätter även den bulbiller och kan lätt förökas, så det är lite förvånande att den inte förekommer mer i handeln. 

Lilium martagon ’Norrland’, svart krollilja, fick jag en gång av en god vän i Norrland. Det är en färgvarietet som jag inte är helt säker på ursprunget till, mer än att den dykt upp bland trädgårdsamatörer i Norrland. Den påminner om varieteten cattaniae men är ännu mörkare. Hittills har jag inte sett att den bildar några fröer och såvitt jag vet förökas den enbart vegetativt och sprids utanför den ordinarie handeln.

Gladiolus flanaganii får komma med här som exempel på gladiolussläktet. I det släktet finns flera arter/hybrider som inte är härdiga i vårt klimat utan får odlas som sommarlökar. Men det finns även några arter som går bra i södra delarna av landet. Just denna är en av de ädlare men även en av de mera känsliga. I sitt hemland Sydafrika växer den på Drakensbergens sluttningar i branta klippskrevor. De oländiga växtplatserna har gett den namnet självmordsgladiolus, eftersom det är förenat med livsfara att försöka plocka den.