Släktet Saxifraga

Saxifraga är ett släkte med ett svenskt namn som jag inte är så bekväm med – bräckesläktet. Jag tycker det är fult och det känns obekvämt att använda. Det är skälet till att jag hellre använder det vetenskapliga namnet på släktet. Inte heller det är utan problem. Jag tänker då på uttalet. Korrekt skall betoningen ligga på tredje vokalen från slutet, alltså Saxi’fraga. Jag tror att många inte känner det helt naturligt.

Saxifraga är ett artrikt släkte med över 400 arter. Det finns även många hybrider i odling, liksom ett stort antal selekterade sorter med egna namn. Det blir lätt lite rörig med namnen och försök har gjorts med en sektionsindelning. Den används inte så mycket i dagligt bruk och jag använder den inte här. En stor del av arterna är låga städsegröna perenner, antingen kuddformiga eller mattbildande. 

Plantorna består av ett antal tätt växande rosetter, som breder ut sig i sidled. Blommorna sitter på en ofta fjällig stängel över rosetterna. I släktet finns även andra växtsätt och också ettåringar.

Saxifraga är lite knepiga att odla. De kudd- och mattformiga arterna kräver en mycket väldränerad, helst grusblandad jord. De vill ha en ljus placering men är inte så tåliga mot gassande sol. Särskilt under vårvintern kan solen ställa till stor skada på de vintergröna bladen. Dessutom gillar de inte att torka ut. En vanlig rekommendation är att placera dem i norrsluttningen av ett stort stenparti. Det går också bra att plantera på norrsidan av en stor sten där rötterna kan hitta fukt intill stenen och där det kan vara skuggigt under vårvintern.

Saxifraga burseriana ’Crenata’, stickbräcka. Arten hör hemma i östra Alperna där den växer på kalkrik mark. Sorten ’Crenata’ är utvald för sina stora blommor, som kan bli upp till 3 cm i diameter. Har trivts bra i skuggan av en sten men blommar tyvärr inte så rikligt som jag hoppats.

Saxifraga x apiculata ’Gregor Mendel’, uddbräcka. En trädgårdshybrid mellan arterna S marginata och S sancta. Det finns flera sorter men ’Gregor Mendel’ är den särklassigt vanligaste. Blommar tidigt på våren med ljusgula blommor. Har visat sig tåla ett soligt läge bra.

Saxifraga x grata ’Gratoides’ är en hybrid mellan S aretioides och S ferdinandii-coburgii. Den enda sorten som odlas numera är just ’Gratoides’. Mättat gula, ganska stora blommor på cirka fem cm höga stänglar. En av de finaste gula. Jag odlar den på samma sätt som ’Crenata’

Saxifraga sancta. Vildväxande i Grekland och Turkiet. Blommar på cirka 5 cm höga stänglar med små täta bollar med upp till sju blommor. Kan vara känslig för barfrost och sol. Jag odlar den i norrvänt stenparti dit solen inte når under vårvintern.

Saxifraga ’Peach Blossom’. Trädgårdshybrid med något oklart ursprung. I härstamningen torde finnas S burgeriana. 3-5 cm höga stjälkar med stora svagt rosa blommor. En av mina stora favoriter men även den ömtålig mot barfrost. Jag odlar den i samma läge som föregående.

Saxifraga (Arendsii-gruppen) ’Lushtinetz’, rosenbräcka, tidigare under sortnamnet ’Harder Zwerg. Rosenbräckan är inte så krävande som flera andra i släktet. Den kan odlas i vanlig väldränerad rabatt men bör likt andra släktingar helst skyddas mot vårsolen. Den växer som en matta och breder gärna ut sig i sidled. Det finns ett flertal sorter i gruppen med lite olika färgnyans.

Saxifraga fortunei, stor höstbräcka. Det här är en bräcka med helt annat utseende och andra odlingskrav än övriga här. Den blommar sent på hösten. Den kommer från Japan där den växer längs skuggiga bergssidor. Den behöver ständig tillgång till fukt men tål inte stående vatten. Den har stora vackert gröna blad och kan mycket väl odlas enbart för bladens skull. I mildare klimat än vårt kan den behålla bladen över vintern. Det finns flera sorter med mörkröda blad som odlas just främst för bladen. Blommorna är anslående med sina olikstora kronblad. Jag har funnit att den trivs bäst hos mig i skugga med mycket mullämnen i jorden.

Saxifraga fortunei ’Cheap Confections’. Det finns många namnsorter med mer eller mindre spektakulärt utseende på blommorna och tillika väldigt fantasifulla namn. De kommer mestadels från Japan och min erfarenhet av dessa sorter är nedslående. Jag har försökt med ett flertal men de har nätt och jämt överlevt och haft dålig utveckling. Ett undantag är ’Cheap Confections’, som i ett skuggigt läge utvecklats mycket bra.

Hundtandsliljor

Hundtandsliljor, släktet Erythronium, är som det svenska namnet säger ett släkte i familjen liljeväxter, Liliaceae. I släktet finns lite drygt 30 arter. De flesta av dem återfinns i Nordamerika, närmare bestämt 24 arter. De återstående finns i Europa och Asien. Det svenska namnet syftar på lökens utseende, som påminner om en hörntand hos hund. De arter som finns i Eurasien och de som finns i östra Nordamerika är närmast besläktade medan de som finns i västra Nordamerika kan ses som en egen avvikande grupp inom släktet. Om man så vill kan man i sin tur dela in de västliga arterna i två grupper. De med mönstrade blad och de med helgröna blad. De förra växer på låg höjd och blommar på våren, varefter de vilar under sommaren. De helgröna växer i bergen och blommar på sommaren och vilar på vintern.

Gemensamt för alla arterna är att de trivs i mullrik och väldränerad jord i halvskugga eller skugga. De eurasiska arterna och de som kommer från östra Nordamerika är lättast att odla i vårt klimat. Jag har haft en hel del misslyckanden med hundtandsliljor från väster men skam den som ger sig!

Hundtandslilja, Erythronium dens-canis, har fått ge namn åt hela släktet. Den har en stor utbredning över södra halvan av Europa från Atlantkusten ända bort mot Kaukasus. Tidigare räknades de asiatiska arterna som underarter till E dens-canis men ses numera som egna arter. Den här växer i mitt woodland i ganska djup skugga.

Erythronium dens-canis var niveum är en vitblommande varietet. Mitt exemplar är placerad i mitt norrvända stenparti med mullrik jord. Där tycks hundtandsliljorna trivas bra och där är betydligt ljusare än i woodlandet.

Erythronium dens-canis ’Charmer’ är en selektion med vita blommor, ganska lik föregående. Den växer i torvjord i den del av tomten som sluttar mot söder. Den är placerad i ren torvjord bland tallar tillsammans med bland annat rododendron.

Erythronium japonicum, japansk hundtandslilja, är den japanska och kinesiska motsvarigheten till vår europeiska hundtandslilja. Det är en mycket elegant blomma med slanka lilafärgade kronblad. Även denna växer i söder med samma typ av jord som förra och skuggad av en ek.

Erythronium sibiricum, sibirisk hundtandslilja, växer i södra Sibirien och Mongoliet. Den och föregående är de enda arterna i släktet som finns representerade i Flora of China. Finns i mitt norrvända stenparti.

Erythronium californicum ’White Beauty’, kalifornisk hundtandslilja. En amerikan från västkusten, som jag haft en del svårigheter med. Nu är den placerad i samma stenparti som föregående vilket verkar lyckosamt.

Erythronium ’Jeannine’ är en hybrid mellan de två amerikanerna E californicum och E toulumnense. Placerad på samma ställe som ’Charmer’.

Erythronium ’Pagoda’ är även den en  hybrid mellan samma båda arter som föregående. Har växt länge i mitt woodland och verkar mycket pålitlig.

Trillium-släktet

Trillium heter egentligen treblad på svenska men det är ett namn som man rätt sällan hör. Betydligt vanligare är att man använder sig av det vetenskapliga släktnamnet och säger Trillium även på svenska. Trillium är en huvudsakligen nordamerikansk växt. Av de cirka 45 arterna återfinns 38 i Nordamerika. Där är släktets utbredning i praktiken delat på väster och öster. Enkelt och lite slarvigt kan man säga att kontinenten delas av prärieområdena. Det är egentligen inga arter som har utbredning tvärs över kontinenten från öster till väster. 7 arter finns i östra Asien men såvitt jag vet är det bara några enstaka som förekommer i odling hos oss.

Trillium är i Nordamerika en skogsväxt, som där växer i samma typ av miljöer som exempelvis vitsippor och liljekonvaljer i Sverige. Olika arter har lite olika krav på växtmiljö och de kan återfinnas i såväl torrare områden som i bäckraviner där det tidvis är översvämmat. I trädgårdsodling trivs de bäst i mullrik jord i skugga eller halvskugga. De har en kraftig jordstam som långsamt sprider sig i sidled och ibland delar sig och ger upphov till flera skott. Blomningen äger rum i maj och längre fram på sommaren vissnar hela plantan ned och går i vila till nästa vår. Det finns två typer av Trillium med avseende på hur blommorna sitter. Den ena typen har sidriktade blommor på en kort stängel några centimeter över de tre bladen. På den andra typen växer de tre kronbladen upp direkt från bladen utan någon stängel och de är uppåtriktade.

Min egen erfarenhet av Trillium har under åren varit rätt nedslående. Det är först under senare år som jag lyckats på allvar etablera några arter. Länge gick jag i förvissningen att jag inte kunde odla Trillium. Det är under den senaste tioårsperioden som jag haft större lycka med att etablera olika arter och få dem att utvecklas väl. Man ser ibland uppgiften om att det skulle vara svårt att fröså Trillium men så är enligt min mening inte fallet. En viktig förutsättning för ett lyckat resultat är att man har tillgång till färska frön. Har man det är det lätt att få Trillium att gro. Sår man färska frön på hösten gror de i normalfallet under våren. Eventuellt kan två vintrar behövas. Utvecklingen efter grodd är långsam och det är tålamodsprövande innan man kan se resultatet i form av blomning. Det är detta som görTtrillium dyr att köpa och det är absolut värt att ta sig tid att vänta in frösådden.

Trillium albidum, vitt jättetreblad växer i Norra Kalifornien, Oregon och Washington. Den är i normalfallet vit men det förekommer en färgavvikelse med purpurfärgade blommor. Vid sådd kan det förekomma att en del exemplar får den avvikande färgen. Så blev fallet då jag 2007 sådde den. Det blev totalt 7 plantor varav en blev purpur. Trillium är inte populär hos rådjuren men kan däremot attackeras av mördarsniglar. Lite effekter av det kan urskiljas på bilden.

Trillium chloropetalum, jättetreblad finns också den i väster, närmare bestämt i Kalifornien. Den finns både som vit och som vinröd. Min sådd gav upphov till enbart röda exemplar. Bladen är dekorativt fläckiga.

Trillium kurabayashii, marmortreblad är ännu en av de västliga arterna och den finner man i Kalifornien och Oregon. Det svenska namnet syftar väl på de vackert marmorerade bladen. Blommorna är mörkt purpurfärgade.

Trillium ovatum, mysktreblad, har även den västlig utbredning men finns i ett större område omfattande flera stater öster om Klippiga Bergen. Den kan vara svår att särskilja från den nedanstående T grandiflorum. Ett kännetecken är att kronbladen hos T ovatum inte är överlappande. Dock förekommer en viss variation i utseende såtillvida att kronbladen ibland överlappar varandra. Då är skillnaderna så små att man i stort sett enbart kan särskilja dem utifrån var de växer. Mitt exemplar har enligt Göteborgs botaniska sitt ursprung i Oregon.

Trillium grandiflorum, stort treblad, är som sagt mycket lik föregående men förekommer enbart i öster. Den har där ett stor utbredningsområde ända från Georgia och Alabama i söder till Quebec i Kanada i norr. Blommorna sitter på en flera centimeter lång stängel och är sidriktade. Kronbladen har en tendens att krusa sig en aning i kanterna, vilket ger ett dekorativt intryck.

Trillium grandiflorum, ”Gothenburg Pink Strain” är en färgvariation som uppkommit i Göteborgs botaniska. Det är resultatet av att flera olika rosablommande kloner pollinerats med varandra. Det visar sig att den är frökonstant, såtillvida att den behåller sin rosa färg vid frösådd. De enskilda fröplantorna kan dock skilja sig något i intensitet i fråga om den rosa färgen.

Trillium sulcatum, sydligt purpurtreblad. Har som framgår av namnet ett sydligare utbredningsområde och finns i södra delarna av Apalacherna, mest i staterna Tennessee, Kentucky och Virginia. Den har blivit lite av min favorit med sina röda kronblad mot de friskt gröna bladen.

Stormhattar

Släktet Aconitum är ett stort växtsläkte med ungefär 400 arter. Uppgifterna varierar mycket i olika källor, vilket bland annat hänger samman med hur man klassar olika underarter. Det är ett släkte som är representerat i olika tempererade delar av norra halvklotet men den största förekomsten är i Kina. Flora of China beskriver totalt 211 arter av vilka 166 är endemiska. Det är alltså ett släkte där det knappast är aktuellt att samla på sig alla eller ens en majoritet av arterna. I sann samlaranda har jag lockats av det ovanliga och skaffar gärna arter som jag inte tidigare hört talas om. Jag har inte många arter men en del som inte är så vanliga i odling. Här blir det 8 stycken som får en liten presentation. Jag har insett att jag har plats för många fler!

Aconitum napellus ssp tauricum, rumänsk stormhatt. Detta är en underart av släktets typart A napellus, äkta stormhatt. Den växer vilt i Karpaterna. Tidigare betraktades den som en egen art under namnet A tauricum. Det namnet ser man fortfarande. En av dessa stadiga upprättväxande perenner som man inte behöver binda upp eller stötta på något sätt. Hos mig har den blivit ca 80 cm hög.

Aconitum carmichaelii, oktoberstormhatt. Som det svenska namnet anger blommar den sent på säsongen. Även denna växer upprätt och stadigt. Den har hos mig blivit hög, upp till 1,5 meter. Den växer vilt över stora delar av Kina och även i östra Sibirien och Mongoliet. Trivs bra i skugga. Den växer naturligt som undervegetation i gles skog eller buskterräng.

Aconitum arcuatum, bågstormhatt. En i odling ovanlig art från Korea. Hemfördes därifrån på 1990-talet av Mona Holmberg och Ulf Strindberg, då anställda i Göteborgs botaniska. Naturligt växer den klängande i låga buskar eller träd. Det svenska namnet refererar till växtsättet. Stjälkarna böjer sig i bågiga former och är vackert purpurbruna. I rabatt där den inte har något att luta sig mot blir det ett litet lågt buskage, som kan täcka mer än en meter i sidled.

Aconitum japonicum, japansk stormhatt. En meter hög med viss tendens att lägga sig ned. Kan behöva uppbindning. Även denna är hemförd av Holmberg-Strindberg. Blommorna är ljust lavendelblå men i övrigt en växt som ganska mycket påminner om den föregående.

Aconitum anthoroideum. Alla stormhattar är inte blå. Det finns gula och vita också. Den här växer vilt i norra Kina (Xinjiang-provinsen) och i Mongoliet/Ryssland. Frökällan till mitt exemplar finns i Altaibergen på gränsen mellan Ryssland och Mongoliet. Fröerna kom ursprungligen från Osnabrück till Göteborgs botaniska via det internationella fröutbytet mellan botaniska trädgårdar. Hos mig står den lite halvskuggigt i en rabatt och har blivit ungefär en halv meter hög. I Europa finns den liknande A anthora, gul stormhatt och en del anser att det egentligen är samma art.

 Aconitum hemsleyanum ’Red Wine’, slingerstormhatt. En del stormhattar har utvecklat ett slingrande växtsätt och växer naturligt klättrande i träd och buskar. Slingerstormhatten är varierande i utseende och det har selekterats fram ett flertal sorter. ’Red Wine’ är en av de mörkaste och den är i vissa ljusförhållanden nästan svart. Den behöver alltså något att klättra i. Bäst och mest naturligt är givetvis att låta den växa i någon buske men jag har den planterad vid en spaljé tillsammans med några klematis.

Aconitum austroyuannense, vindelstormhatt. Många stormhattar växer naturligt ungefär som jag beskrev för bågstormhatten ovan. Vindelstormhatten är en sådan. Den står alltså inte stadigt för sig själv utan behöver något att luta sig mot. Alternativt låter man den helt enkelt halvligga och fungera som ett slags marktäckare. Jag har bundit upp denna men vet inte riktigt hur jag skall ha den på sikt. Det är en kines från Yunnan-provinsen där den växer på hög höjd.

Aconitum episcopale, biskopsmössestormhatt. Också den här kommer från Yunnan-provinsen men växer på ännu högre höjd. Den har ett liknande växtsätt. Den har jag inte bundit upp utan den får ligga ned, mestadels lutande mot en stor sten.

Guldramssläktet

Uvularia eller guldramssläktet innehåller 5 olika arter och finns uteslutande i Nordamerika. Det är typiska skogsväxter som trivs bra i mullrik jord i halvskugga. Släktet tillhör familjen Colchicaceae, tidlösaväxter, men är inte några knölväxter. De växer med köttiga rhizomer, som beroende på art sprider sig i sidled i större eller mindre utsträckning.

Jag är en rätt typisk samlare och har alltid lockats av växtsläkten med ett rimligt antal arter, så att man kan ha ambitionen att skaffa alla. I släktet Uvularia med sina 5 olika arter är det frestande att försöka odla alla. En restriktion är dock att en av arterna inte anses härdig i Sverige och är mycket svår att uppbringa här i Europa, annars skulle jag gärna försökt. De fyra övriga har jag emellertid, eller har haft. En av dem är nu borta och jag har tyvärr heller inte kvar någon bild på den. Det problemet skall snarast åtgärdas eftersom jag beställt den från England och skall plantera den igen till våren.

Den i odling i vårt land särklassigt vanligaste är Uvularia grandiflora, guldrams. Den har tidigare gått under det svenska namnet sorgklocka och detta kan man fortfarande höra ibland. Den växer kompakt och breder bara mycket långsamt ut sig i sidled. Den får drygt halvmeterlånga stjälkar, som ibland grenar sig en gång, och ovala till lansettlika blad. Bladfärgen är friskt ljusgrön. I toppen av stjälkarna sitter enstaka eller ibland dubbla klocklika gula blommor, ungefär 5 cm stora. Den finns vildväxande i hela östra Nordamerika ända upp till Kanada.

Snarlik men något mindre är Uvularia perfoliata, liten guldrams. Höjden är under halvmetern och blommorna är bara ungefär 3,5 cm stora. Annars är det ingen större skillnad. Namnet perfoliata antyder att man skulle kunna se skillnad genom att stjälken går genom bladens nederdel. Det är tyvärr fallet även med guldrams, om än kanske inte lika påtagligt, men det kan vara väldigt svårt att se skillnaden. För experten finns några andra karaktärer som skiljer men jag går inte in på det. Det är den här arten som jag haft men inte har kvar längre och även saknar bild på. Den växer vild i samma område som föregående.

Därför över till nästa, Uvularia sessilifolia, blek guldrams. Denna är betydligt lägre och blir bara högst 30 cm hög. Å andra sidan sticker den raskt iväg i sidled med sin rhizomer. Stjälkar kan sticka upp flera decimeter bort och den kan snabbt täcka en kvadratmeter eller mer. Den växer då inte alls lika kompakt som de två föregående utan tämligen glest. Blommorna är utdraget klockformiga och mycket ljust gula, nästan vita. Också denna finns i stora delar av östra Nordamerika.

Den sista som jag har är Uvularia pudica, blyg guldrams. Det svenska namnet är inte officiellt och den finns inte omnämnd i Svensk Kulturväxtdatabas (SKUD). Det råder lite olika uppfattning om det korrekta vetenskapliga namnet. I Flora of North America heter den Uvularia puberula medan RHS växtdatabas anger det namnet som en synonym. Den är ännu mindre än föregående och blir ungefär 20 cm hög och är minst lika spridningsbenägen. Blommorna har liknade form som föregående men är mindre och något mörkare gula. En viktig skillnad är att blommorna sitter två och två på stjälkarna. Det är aldrig fallet hos U sessilifolia. Vildväxande i södra och centrala Appalacherna.

Den som jag inte har och kanske tvingas ge upp tanken på är Uvularia floridana, floridaguldrams. Den växer som namnet anger i Florida och några angränsande stater och kan nog vara svår att få att trivas i vårt klimat. 

Fransklocksläktet

Släktet Shortia, fransklockssläktet, är växter som inte odlas i den utsträckning de förtjänar. De är enligt min mening något av det allra finaste man kan ha i sin trädgård. Det finns totalt sex arter i släktet, varav tre återfinns i odling i Sverige. Ett par av arterna har ett flertal varieteter. Släktet beskrevs ursprungligen 1842 av två amerikanska botanister, Torrey och Gray. Den första arten som beskrevs var den amerikanska Shortia galacifolia men övriga fem arter återfinns i Ostasien. Släktnamnet hedrar en amerikansk amatörbotaniker vid namn Charles Wilkins Short.

Orsaken till att fransklockor så sällan odlas är, den enbart delvis berättigade, uppfattningen att de är svårodlade. Det gör att de vanligen bara återfinns hos odlare med specialintresse eller i botaniska trädgårdar. Samtliga arter växer naturligt i öppen lövskog där det inte är alltför mörkt och med mullrik, genomsläpplig jord. I exempelvis engelsk litteratur rekommenderas odling i sandblandad kompost i skugga eller halvskugga för att förhindra uttorkning. I Sverige har Göteborgs botaniska trädgård visat att fransklockorna med fördel odlas direkt i torvblock. Där garanteras fuktigheten på djupet utan att det någonsin blir för blött för rötterna. Med placering i torvblock kan de även odlas i full sol, vilket ger riklig blomning, men tyvärr inte alltid är så gynnsamt för bladen. Botaniskas massplanteringar av olika arter av Shortia är en stor sevärdhet och, för att parafrasera Guide Michelin, värd en egen resa. I botaniska självsår sig bland annat Shortia uniflora i torvblocken.

Tack vare försäljningen av såväl frö som plantor i botaniska har jag under åren kunnat förse mig med flera arter/varieteter för min egen trädgård, där jag nyttjar torvblocksmetoden. Den enligt mångas mening älskligaste av fransklockorna är Shortia uniflora med sina mycket svagt rosa blommor. I praktiken är det svårt att riktigt urskilja den rosa tonen, särskilt på bild där blommorna framstår som vita. De första två bilderna här är tagna på plantor som står i djup skugga och där blommar i mitten/slutet av april. Den sista bilden visar en planta som är betydligt soligare planterad och är på väg att slå ut sina blommor redan i slutet av mars. Där ser man också ett fenomen som blir särskilt påtagligt i en mera solig plantering, nämligen rödfärgningen av bladen under vintern. Längre fram på sommaren blir bladen gröna igen.

Den andra arten jag har är Shortia soldanelloides. Av den har jag tre olika varieteter. Den mest kraftigväxande och även mest lättodlade är S soldanelloides var magna. Stora vackert glänsande blad och kraftiga stänglar med flera mörkrosa, klockformiga blommor per stängel. Kronbladen något fransade vilket gett upphov till artnamnet. Den här arten blommar senare, närmare bestämt i första halvan av maj. Arten S soldanelloides har av en del botaniker förts till ett eget släkte, Schizocodon beroende på skiljaktigheter i fröernas utseende. Numera är de flesta dock överens om att den bör ingå i släktet Shortia. I botaniska ser man likväl fortfarande namnet Schizocodon.

Shortia soldanelloides var intercedens har mindre blad med lätt taggiga bladkanter. Den är betydligt långsammare i tillväxt än föregående och är trög att etablera. När den äntligen kommit igång lite bättre, där den planterades först, hade mycket annat hunnit växa desto mer och skymde den nästan helt. Det innebar att jag fick flytta fram den i ett mera framträdande läge. Det skedde på hösten 2012 och följdes av en mycket besvärlig vår med mycket barfrost ända in i april. Jag hade i praktiken räknat ut den, när den faktiskt återuppstod våren 2015 med nya blommor.

Shortia soldanelloides var ilicifolia är mycket lik föregående. Skillnaden syns på bladstorleken och att bladtaggarna är färre men större. Blomfärgen både hos denna och föregående är något variabel men generellt är denna tydligt rosa medan föregående är nästan vit.

Det kan vara svårt att hitta fransklockor i handeln. Troligen är det störst chans att få tag i fröer, exempelvis via frölistor. Frösådden är egentligen inte så svår och kan jämföras med sådd av rododendron. Använd en såjord med torv och grus och så ytligt. Någon köldbehandling behövs inte utan det gror bra vid ca 20 grader. Skydda på lämpligt sätt mot uttorkning och placera ljust. Jag brukar inte skola om under första säsongen men vattnar efter grodd med mycket svagt gödselvatten. Frösådd är tyvärr en långsam metod och det dröjer flera år innan man har blombara plantor.

Det finns flera specialplantskolor i landet med ett sortiment av udda växter. Det kan vara lönt att titta i deras växtlistor eller söka på trädgårdsamatörernas växtförsäljningar.

Dvärgbarr

När julen städats ut och Göteborgs filmfestival nalkas börjar det så smått kännas att det nog kommer en vår även i år. Det första steget mot våren brukar vara att sådden börjar. Eftersom jag i år bara tänkt så lite egna fröer klarades det av redan i början av december och krukorna står nu i en temperatur på fem grader i källaren på landet. Nästa steg brukar bli att se fram mot vilka nytillskott som kan behövas i trädgården. Inspiration kan komma från olika håll. En inspirationskälla är de bilder man har från trädgården och vad man kan vilja ha mer av eller vilka liknande växter som lockar. Jag håller på med detta och det kan troligen innebära några inlägg här.

Det som för tillfället är aktuellt är att lusläsa lite om dvärgbarrväxter, som jag absolut behöver mera av. Jag snöade in på så kallade häxkvastar för ett drygt tiotal år sedan men det blev inte så många, eftersom de kändes så dyra i förhållande till sin storlek. För några år sedan beslöt jag mig för att kosta på mig lite mer och då använda de förtjänster jag gjorde på mina guidningar i botaniska trädgården. De som jag därefter köpt hamnade i en speciell nyanlagd rabatt. Där är behovet i princip täckt men jag har från och med i höstas ännu en nyanlagd rabatt där det kan passa utmärkt med några ”låga barr”.

Här kommer alltså lite om ett par av de små barrväxter jag redan har, med utvärdering av dem. Först en av de lite större nämligen ädelgranen Abies koreana ’Bonsai Blue’. Köptes 2014 hos Hachmanns plantskola i Tyskland. Den selekterades och namngavs i början av 90-talet i plantskolan H Bolken. En blåbarrig Koreagran som växer lågt och brett. Efter tio år skall den vara ungefär 50 cm hög och en meter bred. Till att börja med växer den ganska oregelbundet men blir kompaktare med åren och får då även en låg topp. Den skall enligt uppgift redan som ung ansätta rikligt med vackra blå kottar. Allt detta under förutsättning att inte rådjur/älgar hittar den och använder den som vinterföda. Tyvärr råkade jag våren 2015 ut för just det och då förvandlades den på det sätt som visas av de här båda bilderna. Den första togs strax efter plantering och den senare efter odjurens härjningar. Den verkar kunna komma igen och är denna vinter nätinhägnad. Jag är nog inne på att skaffa ännu ett exemplar av den. 

Även av vanlig gran Picea abies finns det många små fina häxkvastar. Den som visas på bilden nedan är en obekant sort. Jag har fått den för flera år sedan och den ädla givaren hade själv inte något namn på den. Den är friskt grön till färgen och växer långsamt. Årstillväxten uppgår bara till ett par cm. Den är idag nästan rund till formen och ca 15 cm hög. Jag skall försöka hitta någon mer som har liknande färg och växtsätt. En kandidat med lite längre barr, som blir aningen större, är ’Palecek’ och ett par andra verkliga dvärgar är ’Bally’ och ’Blatny’. Jag får se vad som går att få tag i framåt våren då jag åker till Tyskland. Sannolikt blir det Horstmann i Schneverdingen som får besök. Där finns ett oerhört rikt utbud av små och även lite större barrväxter.

På tal om verkliga dvärgar så kan den här nämnas: Cryptomeria japonica ’Tansu’. Den var verkligen i miniformat då jag planterade den våren 2013 med en diameter på ca 8 cm. Nu, tre växtsäsonger senare är den inte särskilt mycket större, ca 12 cm. Kryptomeria är ömtåliga och den är lite på gränsen här i ett dåligt zon 1-läge. Den skall kunna klara zon 2 men man kan inte vara alltför säker. Jag har flera andra exemplar av kryptomeriadvärgar, som jag förökat själv och det är tveksamt om jag skaffar fler. I så fall lutar det nog åt sorten ’Little Sonja’, som är något mer starkväxande.

Nästan lika ömtålig är den här häxkvasten från en libanonceder, Cedrus libanii ’Taurus’. Den har hittills klarat både vinterkyla och rådjur. Växer lågt och brett med en årstillväxt på högst 10 centimeter. Vacker ljusgrön nytillväxt som tenderar att hänga en aning. Det finns inte så många dvärgformer av libanonceder men desto fler av himalajaceder, Cedrus deodara. Nästa inköp kan nog bli en sådan, exempelvis sorten ’Prostate Beauty’ eller kanske ’Vanilla’. 

Slutligen en barrfällande japansk lärk. Namnet är Larix kaempferi ’Tunis’. Den växer utbrett, nästan hängande, och det exemplar jag har är ympad på en 30 cm kort stam och avsikten är att den skall hänga ned runt stammen. Barren på den här häxkvasten är i princip normallånga och ser på grund av det låga formatet ovanligt stora ut. En speciell fördel är den fina höstfärgen. Andra bilden här togs i höstas. Om jag skall skaffa någon mer liknande lär det bli en sort som heter ’Nana’, som är mer svagväxande och lovordas mycket av dem som sett den.