Det första lökfloret med sådant som krokus, våriris och
snödroppar är i stort sett över nu och det andra med exempelvis klockliljor,
tulpaner och narcisser tar efter hand vid. En av de sista krokusarna finns i
mitt norrvända stenparti. Det är Crocus versicolor, en vacker och inte särskilt
svårodlad krokus. Att den inte odlas mera beror väl på handelns ovilja att
tillhandahålla annat än det mest traditionella. Bilden här är en dryg vecka
gammal och nu sjunger blomningen på absolut sista versen.
I lökhuset får numera mina klockliljor husera. Det är
exempel på lökar där flertalet klarar tillvaron i vårt land bäst under ordnade
former som odling i kruka kan erbjuda. Fritillaria stenanthera har jag prövat
på friland i min lökbädd men där blev den alltför kortlivad. Nu får den chansen
i kruka i lökhuset och det verkar riktigt lovande. SKUD har satt det svenska
namnet skär hornlilja och den har sitt vilda ursprung i Centralasien.
I lökhuset blommar nu också en
annan klocklilja som jag försökt på friland men som bara blev några år gammal
där, Fritillaria hermonis ssp amana ’Gokzum Gold’, amanusklocklilja.
Förhoppningsvis skall den gå bättre nu i kruka, där den slipper vår regniga
sommar. Arten växer vilt i Amanusbergen som sträcker sig från östra Turkiet via
Syrien och söderut till Libanon. Det är ett område som i dag inte ägnar sig så
väl för turism och växtjakt.
I stenpartiet börja de tidigaste
perennerna blomma. En som jag verkligen kan rekommendera och som utvecklats
förvånansvärt väl är den blålila Primula marginata ’Caerulea’, dvärgaurikel.
Den har brett ut sig så mycket att några grannar kommit i kläm och måste
flyttas, en händelseutveckling som jag inte förutsett. Arten hör hemma i
sydvästra Alperna.
Nu har också planteringssäsongen dragit igång. Min plan var
att låta den inledas med en inköpsresa till Tyskland där ett besök på växtmarknaden
i Kiekeberg var huvudmålet. När jag någon tid innan satt och gjorde upp planer
slog mig plötsligt att jag inte bytt mina dubbdäck på bilen och när jag inte
fick någon tid för byte förrän efter Kiekeberg slog jag de planerna ur hågen.
Dubbdäck är inte något som de tyska poliserna ser mellan fingrarna med. Jag
fick trösta mig med en betydligt kortare inköpsresa till Mölnlycke med besök på
Mölnlycke Garden Center och hos Gerben Tjeerdsma på Råda säteri. En magnolia
och en azalea blev resultatet av det första. Jag får säkert tillfälle att
återkomma närmare kring dem. På Gerbianska blev resultatet tre dvärgbarrväxter.
Han hade ett stort urval sådana till, i vissa fall, mycket förmånliga priser.
Ett besök rekommenderas för den som bor i närheten.
Två av de här var tänkta för den bergsskreva som jag rensade
ur och gjorde i ordning i höstas. Efter att ha sköljt ren rötterna från jord
hamnade nu två små granklot i gruset i skrevan. På bilden ser man närmast Picea
glauca ’Blue Planet’ och ovanför den Picea glauca ’Alberta Globe’. Bilderna
därefter visar närbilder på de båda.
Mellan de små granarna tänkte jag mig en krypande ginst,
Chamaecytisus pygmaeus. Det är mitt gamla namn på den men det har skett en
rejäl omgruppering bland ginstsläktena och jag får väl försöka vänja mig vid
ett nytt namn Cytisus austriacus ssp pygmaeus. Den ser ut som på första
bilden från annat ställe i trädgården. På den andra bilden ses de nygrodda
småplantorna från sådd i höstas. Det skall bli en av dem som hamnar här. Man får
ha tålamod!
Fina bilder och intressant läsning som alltid. Tråkigt med Kiekeberg, men klokt att avstå. Tyska polisen har som du redan vet nolltolerans mot dubbdäck och det hade kunnat bli en riktigt tråkig historia.
SvaraRaderaHälsningar Nora