Sommar och sol

Varmt och torrt har det varit här i maj och juni fram till för en knapp vecka sedan då det började regna lite mera. Jag hade hunnit plantera en del innan torkan kom och det har varit jobbigt att stödvattna i rabatterna. I mitten av juni började även en del äldre träd och buskar visa tecken på torkproblem. Så det regn som kommit nu under en period har varit behövligt. Än så länge är, trots några rejäla regnskurar och ett mera omfattande regnområde, marken riktigt torr en bit ned. Det märktes häromdagen då jag fick för mig att jag kanske kunde plantera ut en del av årets sådder som stått och väntat ett tag. Fem cm under den fuktiga ytan var det torrt så att det rök om jorden. Det tar sin tid innan vi är tillbaka till normal markfukt. En fördel är dock att mördarsniglarna strukit med. För tillfället är det näst intill snigelfritt här.

Lökblomningen är trots att vi är i slutet av juni inte helt över. Många i släktet Allium blommar exempelvis under senvåren och sommaren, ja somliga till och med under sensommaren. Här är nu tre arter som blommar för fullt. Den första är Allium acuminatum, näbblök, en lökväxt från Nordamerikas västkust. Den växer på bergsängar på Klippiga Bergens västsida och kan bilda stora bestånd. Det är tämligen nederbördsrika områden och den klarar vårt sommarklimat bra om den får en väldränerad placering. Jag har ursprungligen planterat en lök men den har frösått sig i gruset i min lökbädd och nu är där många exemplar. Jag är inte helt säker på ursprunget till det svenska namnet men jag kan tänka mig att det syftar på de yttre kronbladen som böjer sig ned i en näbbliknande spets.

Allium cernuum heter på svenska prärielök, vilket ger en antydan om var man kan återfinna den i vilt tillstånd. Vanligast är den i USA:s västliga präriestater. I förhållande till den förra alltså på andra sidan av Klippiga Bergen. På engelska heter den nodding onion, vilket syftar på de hängande blommorna, en ovanlig form för Alliumblommor. Prärielöken är härdig och tål även den vårt sommarklimat bra.

Allium chloranthum är en betydligt ovanligare lök än de båda föregående. Den kommer också från en helt annan del av världen, nämligen Libanon och södra Turkiet. Den gulgröna färgen hos blommorna tilltalar mig mycket. Med tanke på hemtrakterna borde den vara känslig för fukt men har visat sig gå bra där den växer överst i mitt stenparti. Den har funnits här cirka 10 år och förökat sig med sidolökar. Våren 2013 var en hård tid för den och flertalet av lökarna dog. Riktigt varför är jag inte säker på men nu har den i stort sett återhämtat sig igen.

De traditionellt försommarblommande perennerna blommar såklart också. Värmen gör att många blommar över snabbare än vanligt. Så är fallet med många pioner och jag har inte varit beredd med kameran. En som jag bevakat och varit angelägen att fotografera är Paeonia lactiflora ’Jappensha Ikhu’, en luktpion av s k japansk typ. Den har stora enkla blommor och en härlig djupröd färg. Dess blommor har jag inte sett till på ett tag. Jag blev tvungen att flytta den och det har lett till flera års blomstrejk. I år har den kommit tillbaka och på den nya platsen hoppas jag att den skall utvecklas väl.

Lite liljeblom kan man också njuta av. Jag sådde några krolliljor för några år sedan. Den ena kom från en vit form och den andra en mörkröd. De blommar nu för första gången och har visat sig ärva sin föräldrars färg.

Ungefär samtidigt som jag planterade ut de här frösådderna planterade jag en inköpt lök av en lilja i Martagongruppen, nämligen ’Mrs R O Backhaus’. Nu blommar också den och man kan lätt se släktskapet med Lilium hansonii. Det är närmare bestämt en s k Marhan-hybrid, alltså en hybrid mellan L martagon och L hansonii.

Den ena föräldern, d v s fläcklilja, Lilium hansonii blommar nu också på flera håll i trädgården. En mycket trevlig lilja enligt min smak, som lyser långa vägar med kraftigt gula blommor.