I mitt första större stenpartiförsök i vår tidigare trädgård
gjorde jag misstaget att inte rensa ur ordentligt så där fanns kvar en del
flerårigt rotogräs, som visade sig omöjligt att hantera i stenpartiet. I mitt
andra försök vid sommarstugan blev växtvalet rätt dumt. Jag satsade mycket på
mattbildande perenner varav några var alltför expansiva. Dessutom valde jag
bland annat några aklejasorter som självsådde sig alldeles för mycket. De
grodde mitt bland andra växter där de var svåra att rensa bort. Det växte bra
men blev rörigt, och mera ömtåliga arter kom i kläm. Efter ett antal år insåg
jag att det fick göras något radikalt och som jag beskrev i förra bloggen
grävdes alltsammans bort 2006 och jag började om.
Jag beslöt att nu skulle jag undvika aggressiva mattbildare
och sådant som var alltför benäget att självså sig. Ett stort misstag var att jag
planterade en japansk vildros, som jag själv sått längst ned i stenpartiet. Jag
blev totalt vilseledd i fråga om dess växtkraft och den blev alldeles för stor.
Den var fin när den blommade men jag beslöt mig ändå för att den absolut inte
passade. Jag tog fröer och sådde för placering på annat ställe och sedan
sågades den ned. Ett annat misstag var att jag blev alltför försiktig med
mattbildare. Det blev lite glest och inte alls så imponerande i fråga om
helhetsintryck. Jag tror att det är därför jag nästan helt saknar
översiktsbilder.
Så småningom har jag valt att plantera in fler mattbildare
men varit noga med urval för att slippa de värsta expansionisterna. Jag får väl
se hur det blir om ett par år. Nu skall jag i alla fall inte vara alltför
sentimental utan omgående ta bort det som visar sig felplanterat. Iberis
aurosica, dvärgiberis , är jag kanske något orolig för. Den är planterad
alldeles i kanten mellan några stenar och den bör kunna hålla sig på plats. I
det vilda växer den i sydvästra Alperna.
Arabis caucasica, fagertrav, kan kanske vara lite väl
expansiv. Den är placerad så att det skall vara relativt lätt att begränsa den
åtminstone i den ena riktningen. Får se hur det går. Den kan vara lite ömtålig,
vilket man förstår då man hör dess utbredning. Den finns i hela
medelhavsområdet och bort mot Iran. Alltså ett område med värme och
sommartorka. Inget som präglar den svenska västkusten precis.
Arabis stelleri, stellertrav, är vintergrön och kommer från
Ostasien. Både namnet A japonica och A stelleri var japonica förekommer. Växer
vilt i grusiga slänter nära kusterna. Borde inte vara härdig här, men har
klarat sig länge nu hos mig. Den står lite svårtillgängligt så man ser den inte
så bra. Därför köpte jag mig en ny i våras på Kiekeberg. Märkligt nog klarade
den som nyplanterad den långa torkperioden i somras med bara en aning
vattningshjälp.
Campanula garganica, italiensk klocka, är jag rädd inte blir
alltför gammal hos mig. Den härstammar från sydöstra Italien och Grekland. Det
är alltså en chansning, som i alla fall klarat två vintrar. Nu blir det
spännande att se hur det går den tredje.
Lysimachia japonica var minutissima, dvärglysing, hör till
ett släkte som inte brukar vara direkt blygsamma då det gäller utbredning. Den
har hittills växt kompakt och snällt, så den skall nog inte ställa till några
problem för grannarna. Möjligen är härdigheten tveksam. Som namnet antyder
kommer den från Japan, närmare bestämt södra delen.
Phlox nivalis ’Nivea’, snöflox, heter så på grund av sin
vita färg och inte för att den har något med snö att göra. Tvärtom kommer den
från snöfria delar av sydöstra USA, bland annat Texas. Här är jag verkligen
orolig för härdigheten. Blöta västkustska vintrar med barfrost emellanåt känns
inte så lovande. Den verkar heller inte trivas så bra. Synd för den är
verkligen fin.
Potentilla verna, småfingerört, bör inte ge några
härdighetsproblem. Den finns vildväxande i Sverige, främst på kalkrik mark i
sydost. Det är lite problem med namnet. Den återfinns även under namnen P
neumanniana och P tabernaemontani. Jag litar på SKUD. Växtsättet är nedliggande
men skotten verkar inte rota sig och den tycks inte breda ut sig särskilt
mycket.
Silene pusilla, flikglim, är lite mer utbredningsvillig och
den tycks också självså sig en del. Lite besvär med den kan jag nog komma att
få. Kärt besvär i så fall för den tillhör favoriterna. Vilt har den en ganska
stor utbredning i södra Europa.
Vitaliana primuliflora ssp cinerea, barrviva är en mattbildande
primulasläkting från Alpernas sydsluttningar. Den har växt på bra hos mig utan
att jag känner mig direkt orolig för att den skall bli alltför vidlyftig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar