Stenpartipresentation 4

Alla stenpartiväxter kräver inte gassande södersol utan växer hellre i ett läge där det är svalare och till och med skugga. Sådana ställen finns naturligtvis även i alpin miljö och de växter som specialiserat sig där kan vi också vilja odla. Ett stenparti kan ha en söder- och en norrsluttning eller det kan finnas en lämplig plats i norrläge att anlägga ett separat norrvänt stenparti. Jag har en sådan plats som jag inte visste riktigt vad jag skulle göra med, så det fick till slut bli ett litet stenparti. Så här såg det ut i september 2009, då det just var iordningställt. Det är ovalt, cirka tre meter långt och två meter brett. Som synes är mitt sätt att använda sten mer ett resultat av att jag har mycket sten att placera än av min estetiska talang.

Ett växtsläkte som passar utmärkt just i den här miljön är Astilbe. Det finns många sorter och en del är alldeles för stora. En liten art som är perfekt för det norrvända stenpartiet är Astilbe simplicifolia, som ses på första bilden. Den blir bara drygt en decimeter hög och kommer från Korea, Japan. Den är tyvärr ovanlig men det finns en hel grupp med hybrider av den, Simplicifolia-gruppen, som passar alldeles utmärkt. De blir dock lite större. En av dessa sorter kan ses på den andra bilden. Den heter ’Sprite’ och är rätt vanlig i handeln.

Släktet Dicentra innehåller flera fina arter som trivs bra just i den här miljön. Den ultimata utmaningen är den japanska Dicentra peregrina, samurajhjärta. Tyvärr mycket svårodlad och blir sällan långlivad hos oss. Jag har odlat den i några omgångar men gett upp. Första bilden visar en av dem som levde några år. Lyckligtvis har arten använts i en del korsningar som är utmärkta och lite mera lättodlade. Andra bilden här visar en av de mera kända ’King of Hearts’. Men man får räkna med att inte heller dessa korsningar (Rukojo-gruppen) blir särskilt långlivade ens under de bästa förhållanden.

Hundtandsliljor kan också passa bra i ett lite skuggigare stenparti. Den vanliga hundtandsliljan Erythronium dens-canis är den pålitligaste. På bilden syns en sort med vita blommor vid namn ’Niveum’.

Ramonda nataliae kan med fördel planteras lodrätt. Här växer den mellan två stenar som avgränsar stenpartiet. Genom att planteras så undviker man att vatten samlas i mitten av bladrosetten, vilket kan leda till röta.

Ett klassiskt släkte för lite halvskuggiga delar av stenpartiet är bräckorna. Det finns massor av fina och jag visar två stycken. Den första går numera under namnet Saxifraga (Arendsii-gruppen) ’Luschtinetz’. När den planterades här hette den ’Harder Zwerg’. Svenskt namn på hela gruppen är rosenbräcka.

Den andra bräckan är en riktigt fin kuddformig sak vid namn Saxifraga sancta. Den har så småningom fått egen artstatus och den har sitt ursprung på Balkan och närliggande områden. Jag har skrivit om denna och den föregående i en blogg för ett par år sedan. Den är min favorit i släktet men tyvärr lite känslig, särskilt för barfrost och sol.

Slutligen Oxalis enneaphylla ssp ibarica. Det är en underart av klippoxalis som kommer från allra sydligaste delen av Sydamerika. Alltid roligt med en sydamerikansk växt som kan odlas hos oss. Det finns inte så många. Den vill ha lite ljusare och platsar egentligen lika bra i den sydvända delen av stenpartiet. Hos mig har den trivts bra i båda de lägena. Det finns flera varianter som kommer från olika delar av Sydamerika och Falklandsöarna, vilka tidigare räknats som olika underarter. På den andra bilden ses två olika kloner som jag en gång inköpt under olika namn men som numera räknas till samma art. De växer tillsammans med en Saxifraga x apiculata ’Gregor Mendel’.