Några ovanliga växter i min trädgård

Jag söker gärna det ovanliga när det gäller val av växter till trädgården ibland kanske på bekostnad av utseendet. Det märks då jag visar en del växter för trädgårdsvänner. Deras entusiasm är inte alltid lika stor som min. Här kommer en kavalkad av lite ovanligare växter som ändå tilltalar de flesta (tror jag). Det första är en sydafrikan som jag nog kommenterat i tidigare bloggar. Gul påfågelsiris, Moraea spathulata är namnet och den härstammar från en insamling i Lesotho. Via Göteborgs botaniska hamnade fröer hos mig och jag har lyckats odla den rätt många år nu i mitt stenparti. Det dröjde länge innan den började blomma men sedan 2015 blommar den årligen. Vintrar som den gångna fryser stora delar av det vintergröna bladverket tillbaka men den har hittills snällt kommit igen. I botaniska finns den inte kvar längre. Undrar om det finns fler blommande exemplar i landet än min. Det gör det nog men det skulle var roligt att veta. Härdigheten är inte den bästa. I Kulturväxtdatabasen anges den som en rumsväxt.

Från botaniska kommer också en buske som jag inte har sett i odling någon annanstans i Sverige. Därmed inte sagt att den inte finns, men vanlig är den inte, det törs jag påstå. Även den tycks ha gått ut i botaniska. Den finns i alla fall inte kvar i deras databas på nätet. Det rör sig om Deutzia longifolia, långbladig deutzia. Härrör som så många andra fina blommande buskar från Kina. Jag fick en gång för många år sedan fröer från botaniskas fröbytessortiment med andra trädgårdar och den är säkert 25 år gammal här i trädgården. Bilden är tagen ovanifrån, från min altan. Busken blir ungefär 2,5 meter hög och är inte alls så spretig och kal nedtill som många andra Deutzia-arter.

En liten buske som inte är lika ovanlig är doftabelia, Abelia mosanensis. Dock ser man den inte i de vanliga plantskolornas sortiment och om den finns till salu någonstans i Sverige är jag osäker på. Denna är inköpt i Tyskland. Dess främsta företräden är inte en praktfull blomning utan, som framgår av det svenska namnet, doften. Angenäm och märkbar på avstånd, särskilt kvällstid. En liten buske på 1,5 meters höjd och bredd.

En lilja som verkligen är ovanlig i odling är Lilium rhodopeum. Den finns inte upptagen i Svensk Kulturväxtdatabas och har inget svenskt namn. I sitt hemland Grekland är den dessutom mycket ovanlig och utrotningshotad. Mitt exemplar härrör från botaniska och kommer från en insamling som en gång gjordes av experten på den grekiska floran, Arne Strid.

Till de direkt ovanliga kanske man inte kan räkna Edraianthus montenegrinus men den hör absolut till de mera svårodlade. De olika arter av Edraianthus jag planterat är det egentligen bara denna som klarat sig någon längre tid. Det beror, tror jag, på den speciella växtplatsen, nämligen i ett litet hål i sten av tuff, d v s ett poröst vulkaniskt material. Här behöver den aldrig befara att bli för blöt om fötterna men rötterna kan alltid hitta en aning fukt i små håligheter inne i stenen.

På den förra bilden av stenen kan kanske anas en liten kuddformig nejlika som också växer där. Det är en stickling som jag tagit från ett betydligt större exemplar som trivs bra och utvecklats till en stor kudde i stenpartiet. Det är Dianthus nivalis (inget svenskt namn). Jag har tyvärr inget minne av var den kommer ifrån men misstänker att jag köpt den någon gång på växtmarknaden på Kiekeberg.

Till slut kan jag inte låta bli att visa en rododendron som jag verkligen njuter av varje år när den blommar. Den står så att jag ser den från flera av husets fönster och även från altanen. Ganska ovanlig är den . Jag tycker i alla fall inte man ser den så ofta. Det är japansk småbladig rododenron som kan hänföras till de japanska azaleorna, Rhododendron kiusianum, dvärgazalea. Det har funnit ett sortnamn på den men det har fallit bort. Ursprungligen en liten obetydlig stickling köpt på en växtmarknad anordnad av föreningen Botaniskas vänner. Bilden gör tyvärr inte färgen riktig rättvisa. I verkligheten purpurlila, en färg som alltid förvrängs av min kamera.