Finast just nu

Finast just när jag skriver detta är att det regnar men det är inte särskilt lätt att illustrera på annat sätt än med ord. Varför jag tycker regnet är så fint beror på att det varit en långvarig vårtorka i min trädgård. Det regnade lite lätt – mindre än en mm – i torsdags. Annars har det varit helt torrt och soligt i princip varje dag sedan den 14 april. Nästan en månad utan regn alltså.

Bland växterna är det så mycket som är fint, att det är svårt att välja ut vad som är finast. Det varierar nästan från dag till dag vad man tycker. Fina är i alla fall de vita kungsängsliljorna på lökängen. Nu har nästan lökängen blommat över. Utöver kungsängsliljorna är det en del narcisser och tulpaner som blommar men de syns inte så bra på bilden.

Imponerande är också Rhododendron ’Baden Baden’. Det är en repenshybrid som jag haft väldigt länge. Den kommer från vår gamla trädgård I Pixbo där den planterades redan på 1970-talet. Den kan alltså snart fira sin 50-årsdag. Jag minns inte exakt år så något firande blir det kanske inte. Den drabbades rätt hårt av torkan 2018 men har nu repat sig fullt ut. Den är över en meter hög, vilket är dubbelt mot vad det brukar stå i beskrivningen av den.

Betydligt mindre är Rhododendron hirsutum, håralpros, som står i mitt lilla norrvända stenparti. Köpt som en miniatyrplanta i Tyskland för 7-8 år sedan och det är först nu som den blommar så här fint. Solen gör att blommorna på bilden blir lite ljusare än i verkligheten. Den härstammar från Karpaterna.

Smått kan också vara fint. Här är det en liten backsippa vid namn Pulsatilla albana ssp armena, armenisk klocksippa. Den har små hängande klockformiga blålila blommor. Det finns även flera underarter som har gula blommor. Den växer vilt i Armenien vilket namnet antyder.

Berberis darwinii, darwinberberis, kommer från en helt annan del av världen, nämligen Sydamerika, närmare bestämt Chile. Enligt SKUD odlas den som rumsväxt i Sverige men går utmärkt på friland i ett skyddat och varmt läge. Jag sådde den för en massa år sedan och den har så småningom växt upp till en praktfull städsegrön buske på en dryg meter. Enligt en av mina gamla trädgårdsböcker är det den vackraste i berberissläktet med sina orangegula blommor. 

Lite blekare gul är svavelpionen, Paeonia mlokosewitschii. Rekord i blommor för mig med elva stycken i år. Växer vilt i Kaukasus där den gärna hybridiserar med Paeonia dauricum och andra som blommar samtidigt. Därför svårt att hitta sant gula exemplar. Hybrider är vanliga och ger inte säkert gulblommiga avkommor.

I stenpartiet kan det var fint med små buskar, om de håller sig små. Daphne x susannae ’Anton Fandrich’ är en dvärgväxande tibast som passar bra. Det är en hybrid mellan D arbuscula och D collina som verkligen passar i stenpartiet. Mycket djupa rötter och torktålig. Synd att man så sällan hittar den i svenska plantskolor. Kanske för att den växer så långsamt. I dagens hetsiga värld skall det gå snabbt. Har man tid att vänta några år kan den bli så här fin.

Slutligen den härliga kaliforniska hundtandslljan, Erythronium californicum. Gräddvita typiska Erythronium-blommor. Anses svårodlad men trivs i mitt norrvända stenparti. Trivs så bra att den självsått sig.