Seg vår

 

Våren känns ovanligt seg det här året men nu börjar det röra på sig lite. Vårdagjämningen har passerats så det börjar bli dags. Fast egentligen är det väl rätt normalt. Det har varit ett antal ovanligt tidiga vårar på rad, så man har vant sig vid det. Förhoppningsvis skall vi slippa kalla nätter med flera minusgrader den närmaste tiden. Stor skillnad mellan södersidan och norrsidan i trädgården. I norr är det i princip fortfarande vinter med tjäle kvar på en del ställen där solen inte alls kommer åt.

På södersidan ligger min lökbädd och där har det börjat blomma en hel del. Colchicum trigynum har blommat länge nu. Den är egentligen mera en vinterblommare än en vårblommare. Nu är den på gränsen till överblommad. Den kommer från Turkiet, Kaukasus och Iran. Inget svenskt namn.

Många krokusar i lökbädden försvann för några år sedan. Jag tror att det var möss som bosatt sig där och kalasat på krokuslökar. Några hade fröat av sig och en del har nu växt upp till blombara lökar. Crocus versicolor är en sådan.

Våriris i reticulatagruppen kommer med ständigt nya sorter. Det har varit populärt med vita sorter ett tag och här är två sådana. Den första heter ’Polar Ice’ och den andra ’Frozen Planet’.

En tålig sort som jag haft nu i många år är ’Pixie’. Den har till och med förökat sig och spridit sig ut i stenpartiet intill. Fröplantorna skall väl kanske inte kallas ’Pixie’ men de är så lika att jag inte ser någon skillnad. 

I stenpartiet växer den här julrosen som är en riktig hejare på att sprida sig. Det är Helleborus foetidus, klockjulros, som är så spridningsvillig att jag försökt att utrota den i stenpartiet. Det har dykt upp en som jag missat och nu blommar den. Rätt fin med gulgröna klockformiga blommor. Den får nog stå kvar!

 

25 grader upp på en vecka

 

Den 14 februari på morgonen var här -12,5 grader på morgonen. I dag på eftermiddagen visade termometern på +12,5 grader. Köldknäppen som inleddes i slutet av januari kom som lite av en överraskning efter den milda vintern så långt. Lika överraskande kom den sköna vårvärmen i går och det blev ännu varmare i dag. Här inne i Göteborg försvann de sista snödrivorna i går. Kvar ligger lite smutsiga hopskottade högar. På landet där jag var i går låg fortfarande upp emot en dm snö i skuggan på norrsidan.

På södersidan var det i stort sett barmark och i lökbädden såg man krokusar och våririsar som stack upp som spjutspetsar i gruset. Trots värmen som råder just nu lär det nog dröja lite innan första blomningen där. Förra året den 23 februari blommade Iris ’Polar Ice’ så här fint. I år ser man bara cirka 5 cm långa smala knoppar som sticker upp.

Kylan blev lite värre än vad jag hoppats. Jag har i nyodlingarna satt en del vintergrönt som är tveksamt härdigt. En sådan är hybriden Mahonia eurobracteata ssp ganpinensis x gracilipes. Erfarenheten av den från svenska förhållanden är nog nästan obefintlig. Jag har haft den några år och den har blommat de senaste två åren. Ingen överväldigande blomning men rätt fina små blommor på långa stänglar. Nu tittade jag på den i går och jag vet inte. Den såg inte död ut men sprudlade heller inte av friskt grönt liv. Det ger sig väl framåt maj ungefär, vilka eventuella skador den fått och om jag skall få se blommor på den igen.

 Jag satte några små miniatyrrododendron förra året och hur vinterhärdiga de är har jag ingen aning om men de bör ha klarat sig tycker jag. Jag har ingen bild på just dem och har inte direkt namnen i huvudet nu. Däremot har jag gamla bilder på några andra små rododendron som kan var värt att visa. Det är inte av den allra lägsta sorten utan sådana som blir cirka 3-5 dm på höjden. Det blir ingen ytterligare beskrivning. Det kanske jag återkommer till då det är aktuellt med årets blomning.

Rhododendron radistrotum

Rhododendron tolmachevii

Rhododendron ’Web’s Bee’

Nytt år

Så har året 2020 gått till ända och ett nytt år, 2021, har börjat. Som vanligt vet man inte vad det kan komma att innebära. Inte hade man en aning för ett år sedan, att det gångna året skulle bli så annorlunda. Många av de planer man gjort upp fick skrinläggas. Jag hade redan i januari gjort en lista på sådant som jag skulle köpa på plantmarknaden i Kiekeberg i april. Det var en helt nyanlagd rabatt som skulle fyllas med växter. Så blev det inte utan jag fick försöka tänka om en del.

Inte heller kunde man tro att all vetenskap och beprövad erfarenhet skulle sättas åt sidan i världens rikaste och mäktigaste stat. Presidentvalrörelsen fylldes med lögner och konspirationsteorier på ett sätt som man inte i sin vildaste fantasi kunde ha föreställt sig. Pandemin försökte presidenten till att börja med förneka att den ens existerade. Allra mest märkligt var att han fick stora delar av det amerikanska folket att tro på det.

Lögn döptes om till ”alternativa fakta”, och man lyckades övertyga massor av människor att det var något som existerade. ”Alternativa fakta” är ett begrepp som är totalt motsägelsefullt. Fakta är fakta och något alternativ finns inte. Alternativa hypoteser är något annat och ett viktigt inslag i den vetenskapliga metodiken, men måste beläggas innan de förvandlas till fakta.

Om jag påstår att jag har 62 sorter av rododendron i min trädgård så är det ett faktum som lätt kan kontrolleras genom att de räknas. Om någon vill lansera hypotesen att det egentligen är 50 så är det bara att räkna. Antingen stämmer det eller så stämmer det inte. 50 är inte ett alternativt faktum utan en lögn, om räkningen visar på 62.

Många av mina 62 rododendron verkar av knoppsättningen att döma komma att blomma extra rikligt i år. Jag skall försöka njuta av det och dessutom vara flitig med kameran. Jag inser när jag tittar i mina fotoalbum att jag har varit dålig på att ta helhetsbilder på mina rododendron. Mest har det blivit närbilder av blommor. Nu skall jag försöka reparera det.

Här kommer en bildkavalkad som visar några av mina 62 rododendron. Bilderna illustrerar hur många olika typer av rododendron det finns. För varje trädgård bör det finnas någon sort som passar. Många av bilderna har jag antagligen visat tidigare och även lämnat beskrivning. Därför nöjer jag mig nu med bilderna.

Rhododendron kiusianum

Rhododendron pemakoense

Rhododendron 'Makiyak'

Rhododendron 'Sarled'

Rhododendron 'Scintillation'

Rhododendron 'Polaris'

Rhododendron 'Irene Koster'

Första frosten

 

I morse visade min termometer för första gången den här hösten minussiffror. Som lägst har det i natt varit -1,8. Jag besökte landet en stund i förmiddags och även där hade det varit under noll i natt, närmare bestämt -1,6. Det är rekordsent. 2014 var det något liknade men då kom första minusnoteringen någon vecka tidigare. November har för övrigt varit mycket mild. Inte bara här utan i stora delar av landet. För Göteborgs del lutar det åt att det gamla rekordet för november ryker all världens väg. Rekordet är så gammalt som från 1938 så det är på tiden. Som det ser ut just nu med några dagar kvar på månaden kan novembermedeltemperaturen komma att bli nästan en hel grad högre än då. Det verkar bli lite kallt här på slutet så vi får se hur det går. En ny högsta notering lär det i alla fall bli.

På landet är det nu vintervila som gäller. Alla krukor står inomhus. De sista tog jag in i dag. Blomningen är nu så gott som slut. Det finns några eftersläntrare som ännu framhärdar med blommor. En sådan är Clematis (Texensis-gruppen) ’Graveteye Beauty’, som blommat oavbrutet sedan åtminstone början av september och har rätt många blommor fortfarande. Kompensation för den väldigt klena blomningen förra året. I dag var blommorna lite vita av rimfrost i kanten så nu sjunger de nog på sista versen.

En buske med mycket sen blomning är Elaeagnus x submacrophylla, höstsilverbuske. Det är en vintergrön naturhybrid mellan E macrophylla och E pungens från Japan-Korea. Namnet jag köpt den under är E x ebbingei och som sådan träffar man nog oftast på den. Den blommar i oktober/november med rätt obetydliga vita blommor, som dock doftar kraftigt. Ofta märker man blomningen just på doften. Tittar man då efter hittar man sådana här små blomklasar. Doften är nog lite bortkastad i vårt klimat där det knappast finns några pollinerande insekter så här sent på hösten. Det vill till varmare klimat för att den skall hinna blomma och sätta frukt.

Blommar gör inte mina rododendron men de har däremot extremt mycket knopp i år. Här står exempelvis ’Makiyak’ med massor av runda blomknoppar som bara väntar på att våren skall komma. Än dröjer det men den som väntar på något gott…

Stadsliv

 

Så är det dags att ersätta lantlivet med stadsliv. I fredags, den 16 oktober flyttade jag ”officiellt” in till stadslägenheten. Än är landet inte helt lagt i vintervila. Exempelvis har jag ännu inte tagit in krukorna med icke vinterhärdiga växter. De står på altanen under tak ett tag till. Än är risken för svårare frost liten och några minusgrader klarar de. Det är sällan man behöver befara frost på landet i oktober. För det mesta i så fall bara enstaka minusgrader. Det stora undantaget var 2003, då det uppmättes -8,5 grader den 24 oktober i Göteborg. På landet var det någon grad mildare, d v s cirka -7. Jag hade ingen riktigt pålitlig termometer där då, så jag är lite osäker. Det var en riktig dräparkyla. Exempelvis dog många rododendron i Göteborgs botaniska, som inte hunnit avmogna inför vintern. Även hos mig på landet var det en hel del förluster av träd och buskar.

Sådant vill vi helst slippa och i år verkar det lugnt. Ännu ingen frost. Som kallast fram till i går, då jag var ute på ett kort besök, har det varit en plusgrad. Ingen svårare kyla förutses för den närmaste veckan. Det är inte så mycket blommor kvar att glädja sig åt så här års. I lökhuset blommar dock en höstkrokus fint. Det är Crocus goulimyi ssp leucanthus, olivlundskrokus. Växer naturligt i södra Grekland och, som namnet antyder, företrädesvis i gamla olivlundar. Jag har bestämt mig för att avveckla mitt lökhus. Mycket arbete med att odla ömtåliga lökar i kruka och många av dem blommar vid tillfällen då jag knappast är på landet, så jag hinner ofta nästan inte uppleva blomningen. Lökarna kommer jag att plantera ut i min lökbädd nästa höst. Denna lär då inte ha någon större chans att leva vidare och blomma. Kanske nästa höst då, men sedan är det nog slut. Jag har fått glädja mig åt den vid några tillfällen i alla fall.

En senblommande perenn är nordamerikansk grenaster, Symphyotricum lateriflorum ’Horizontale’. Det är en höstaster som inte drabbas av mjöldagg och liknande och som trivs bäst där det inte är alltför torrt, gärna i ljus halvskugga. Jag har haft svårt att hitta en bra plats för den. Detta är tredje försöket och nu står den i mullrik jord med skugga mitt på dagen men sol morgon och kväll. Det tycks vara bingo. Så här kraftigt har den inte växt, och så riklig blomning har jag aldrig sett, trots att jag haft den i närmare 20 år. De små blommorna ser på håll vita ut men kryper man närmare ser man att de har en kraftig purpurfärg i mitten. Förtjusande små blommor, som man alltså bör komma nära för att helt uppskatta.

Annars är det mest bären som svarar för färgprakten i trädgården (förutom så klart de höstfärgade bladen). Narrbuskens, Decaisnea fargesii, märkliga blå fröbaljor dyker plötsligt upp vid den här tiden som ett trolleri. Man har inte tänkt på dem förrän de plötsligt är där, synliga på långt håll. Den här busken från Kina är inte så härdig, och ett exemplar i rododendrondalen i botaniska frös ihjäl den förskräckliga oktobermånaden 2003, som jag nämnde inledningsvis. De märkligt färgade fröbaljorna har gett upphov till en del fantasifulla namn och ibland hör man dem omnämnas som ”död mans fingrar”. En buske som likväl förtjänar en större uppmärksamhet i de mildare zonerna.

En annan buske med uppseendeväckande färg hos bären är glasbusken. Bilden visar sorten Callicarpa bodinieri ’Imperial Pearl’. Arten är liksom narrbusken hemmahörande i Kina och är väl ungefär lika härdig. Bären är en prydnad där de sitter kvar länge efter det att bladen fallit. Fåglarna i vårt land tycks inte riktigt förstå att det är något ätbart.

Från Kina kommer också koralloxbär Cotoneaster franchetii var sternianus, ibland också kallad Sterns oxbär. Halvt vintergrön, d v s den behåller bladen under milda vintrar. Bladen är något håriga och därför inte så blanka som de flesta oxbärsbladen. Jag tycker ändå bladen har en väldigt fin färg och med de bågböjda grenarna är det en dekorativ solitär buske. Likväl används den mest som häckväxt i lite varmare klimat, där den oftast behåller bladen över vintern. Bären blir lysande orangeröda och sitter kvar länge eftersom de inte verkar lockande för våra fåglar. Ovanlig i handeln i vårt land, om den ens finns att få tag i. Härdigheten kan diskuteras. Hos mig är det inga problem och den till och med självsår sig, så att jag får rensa bort småplantor. Busken blir 2-3 meter hög och lika bred. Det kan slutligen nämnas att busken av RHS tilldelats utmärkelsen Award of Garden Merits.

Sommarfacit

 

Nu är vi en dryg vecka in i september och man kan inte undvika det faktum att hösten börjar göra sig gällande. Sommarhögtrycken har ersatts av lågtryck och ostadigt väder. Regn, blåst och lite lägre temperatur vittnar om att sommaren går mot sitt slut. Man måste ibland tända lampan mitt på dagen. Rent meteorologiskt dröjer det ett bra tag till innan SMHI proklamerar höst i våra trakter men det är onekligen dags att så smått börja förberedelser för att flytta in till stan igen.

Det har varit en lång lantvistelse i år. Den utlösande faktorn bakom att jag redan i april började tillbringa alltmer tid på landet var Covid -19. Det kändes lättare att hålla sig isolerad på landet än i stan och när dessutom vädret tidigt blev riktigt sommarvarmt flyttade jag definitivt ut redan i senare delen av april, nästan en månad tidigare än vanligt. Det blev en vädermässigt konstig sommar med tidig värme och en lång torkperiod. Högsommaren, d v s juli blev sval och ostadig med en hel del regn, även om det mätt i millimeter inte blev så mycket som det verkade. Juli följdes av en augusti som blev varm och torr. Medeltemperaturen var uppe och snuddade vid rekordnoteringar och en period i mitten av månaden var det högsommarvärme med över 25 grader varje dag under en tvåveckorsperiod. Någon av de första dagarna i augusti kom det ett ordentligt regn på cirka 10 mm. Efter det tömde jag regnmätaren. Nästa gång jag tömde den var i månadsskiftet augusti-september. Då var det totalt 8 mm i den.

Ännu en sommar alltså med stort behov av vattning. Nu fjärde året i rad med nederbördsbrist. Mycket i trädgården och runt omkring har lidit svårt av torkan. Träd har dött eller vissnat till stor del. Jag har flera gamla tallar på tomten som är döende och jag kommer att få fälla dem till våren. Nedanför, söder om min tomt på kommunens mark, står den här ruinen till tall som fällde sina sista levande barr i våras. Det gör mig egentligen inget eftersom den, tillsammans med den tall som blåste omkull i vintras, skymde väldigt mycket av min utsikt. Inget ont som inte har något gott med sig.

Trots allt har den här sommaren inte varit lika förödande torr som exempelvis för två år sedan, 2018. Det är bara i de mest solutsatta delarna av trädgården som jag behövt vattna. Framför allt på norrsidan har växterna trivts utmärkt i värmen och med hyfsad tillgång till vatten. Ett släkte som gillat läget är rododendron. Knoppsättningen är nu imponerande och det kan förväntas en mycket riklig blomning nästa år. I år var det däremot mycket skralt. Flera blommade inte alls och andra hade bara enstaka blommor. Det stora gamla buskaget med Rhododendon catawbiense ’Grandiflorum’ har blivit för stort och jag var tvungen att inskränka det. Resultatet blev att jag stammade upp buskarna och lämnade kvar en grön krona. Det blev bra tycker jag men en hel del uppsnyggning under och runtom behövs. Det blir nästa år. Man får spara lite på arbetet så att det inte tar slut direkt!

Ett växtsläkte som inte riktigt får den uppmärksamhet det förtjänar är aklejorna. Jag har under årens lopp planterat in många olika arter, både höga och låga, men inte tagit hand om dem så bra. Många har hamnat i skymundan av annat och försvunnit. I gengäld har de korsat sig med varandra och frösått sig både här och där. När jag flyttat jord har fröer följt med och nu har jag mängder av aklejor av de mest skilda utseende. På sina ställen får de nu härja fritt och bilda en vild undervegetation under buskar och träd. Det gör att jag inte behöver rensa men att det ändå ser rätt välvårdat ut. Aklejor har varit en av sommarens behållningar. Här kommer några bilder som exempel på hur de kan se ut.

 

En annan spridningsvillig växt som jag tidigare förde en ojämn kamp mot är fingerborgsblomma, Digitalis. Den är lite för vildsint för mera ordnade rabatter men numera får den i stort sett hållas på vissa ställen. Den här sommaren har blomningen varit helt otrolig i och utanför trädgården. De högsta exemplaren blev flera decimeter högre än jag, d v s uppemot eller kanske över två meter. Jag har inga bra bilder annat än på en bukett jag plockade till midsommar i en vas på altanen.

Hösttecken utöver vädret hittar man här och där i trädgården. Här ett par bilder. Ett första är tidlösa, Colchicum autumnale ’Nancy Lindsay’. Ett annat är höstfärgen på katsuran, Cercidiphyllum japonicum. Det är dock nog mer en effekt av torkan än av hösttemperatur.

Sensommarhetta

 

Hett och torrt är ord som man numera upprepar allt oftare under somrarna. I maj och juni var det varmt och nu är högtrycket tillbaka med intensivt soliga dagar. Till skillnad mot i juni är det dessutom hög luftfuktighet. Att orka ut i trädgården efter lunch är uteslutet för min del. Det blir lite arbete på förmiddagen och därefter vila på svalast möjliga plats. Regnet i juli skapade en viss vattenbuffert men nu börjar den ta slut i solbelysta delar av trädgården. Nu är det vattning som gäller, fast jag hade hoppats slippa det mer i år.

I lökbädden blommar den sista vårlöken eller kanske den första höstlöken? Det är Prospero autumnale (tidigare Scilla autumnalis) som på svenska heter höstblåstjärna. Liten och späd ser den nästan lite malplacerad ut i stekande sol. Bilden har någon vecka på nacken. Nu har den i stort sett blommat över.

Kryddbuskarna kommer nu med ett andra blomflor. Här är bild först på Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’, storblommig kryddbuske, sedan på Calycanthus ’Venus’ Det svenska namnet, kryddbuske, ger en antydan om doft men det är inget som framträder särskilt tydligt tycker jag.

Påtaglig doft har däremot konvaljbusken, Clethra alnifolia. Den är nyplanterad i år och visade sig vara rosafärgad i stället för vit, som jag tänkte mig. Här har tydligen hamnat en rosa namnsort i krukan utan att etiketten anger det. Det får gå. Jag orkar inte klaga. I svenska beskrivningar av dess doft talas det i allmänhet om likhet med liljekonvalj. Det kan jag absolut inte tycka. Läser man på amerikanska hemsidor så talas det om komplex doft med inslag av kryddnejlika, kaprifol och ros. Det känns definitivt som en bättre beskrivning. I USA borde man veta eftersom den växer vild där, i Apalacherna. Det är en lågvuxen art som blir mindre än 1,5 meter. Populär hos kolibrier i sitt hemland.

Doftar gör också Catalpa ovata, kinesisk katalpa, om än väldigt annorlunda. Jag skulle snarast säga att den har en frisk citrusaktig doft. Särskilt påtaglig kvällstid eller på morgonen. Den höga luftfuktigheten gynnar doften. Vill man känna den riktigt får man gå upp vid sextiden innan solen hinner dit och torkar upp fukten. Trädet är frösått och långt ifrån fullväxt.

Inte långt från katalpan blommar nu också ett annat träd nämligen kinesträd, Koelreuteria paniculata. Lite svårt att fånga de gula blommorna på bild så att de görs rättvisa. Det är ett fantastiskt litet träd som ser riktigt exotiskt ut när det blommar.

Gul är också läkepatrinia, Patrinia heterophylla. Denna perenn är betydligt lättare att fånga på bild. Det är en mycket ovanlig men utmärkt blomma, som kan fungera som marktäckare. Den breder ut sig med sidorötter och den självsår sig också en del. Den har visat sig må bäst i halvskugga med mullrik jord. Men den verkar tåla torka rätt bra. Det går dock ut över blomningen. Får den bara tillräckligt med nederbörd så blommar den i stort sett hela sommaren. Jag har upptäckt att den står fint i vas som snittblomma. Den kommer från Kina och har hemförts till Europa vid en insamlingsexpedition gemensam för Göteborgs botaniska och Alnarp. Den har kommit ut i handeln men inte blivit någon större succé verkar det. Konstigt. Insamlingsnumret, för den som är intresserad av sådant, är HeHeHe 311.