Mycket sågat

Den långa torkperioden medförde att en hel del trädgårdsarbete som man normalt gör inte behövdes. Gräsklippning var inte nödvändigt. Jag tror att sista gången jag klippte gräset var veckan före midsommar. Ogräsrensning slapp man. Inget fröogräs utom möjligen litegrann på vissa ställen där jag vattnade. Plantering kunde man inte ägna sig åt i den torra jorden. Det är först nu den sista veckan som den här typen av aktiviteter återigen får tas upp. Visserligen gick en del tid åt till att vattna men det inskränkte sig till tidig morgon och sen kväll. Resten av dagen var ledig för annan verksamhet. Jag passade på att städa och rensa bort sådant som växt upp på ställen där jag inte ville ha det och att äntligen helt eller delvis ta bort en del som växt sig för stort på fel ställen. Sågen har kommit till flitig användning.

Här under tallarna hade det blivit en allmän skräpplats där också många slybuskar vuxit sig stora. Bland annat var stora delar i princip igenväxt med ogenomtränglig kaprifol i kombination med taggiga björnbär. Det har jag säkert klagat över i tidigare bloggar men det är mina största gissel på tomten. Nu rensade jag helt och körde dessutom mycket skräp till tippen. I dag är marken i stort sett ren och fin även om visst efterarbete få göras till våren. Om jag skall plantera något har jag inte tagit ställning till men i så fall inte särskilt mycket. Det får förbli öppet i princip.

En stor buskformig tall har tyvärr tagit för sig mer än vad jag räknade med då den planterades för si så där 25 år sedan. Jag har tvekat eftersom den är tämligen unik men då jag märkte hur den påverkade andra närstående träd och buskar alltmer negativt tog jag beslutet att den fick ryka. På bilden här ser man den som den var för åtta år sedan. Redan då var den större än vad jag egentligen tänkt men sedan dess har den växt ytterligare ett par meter på höjden. Jag har tyvärr ingen färskare bild på hela. Det är en synnerligen ovanlig och som synes vacker tall från en liten ö i Japan och den heter Pinus hakkodensis, hakkodatall efter öns namn. Jag vet inte hur många det finns i odling i Sverige om ens någon utanför arboretet i Göteborgs botaniska. Den härstammar därifrån och såddes för uppemot 30 år sedan. Andra bilden visar vad som återstår efter min insats med sågen. Vad jag gör där i stället och om jag skall ta bort de höga stubbarna får jag fundera lite på. En möjlighet är att de får utgöra klätterstöd för något.

När jag tog bilden på tallstubbarna kunde jag inte låta bli att också ta en bild på ett av torkans offer. En rododendron av sorten Baden Baden, som väl högst sannolikt är heldöd. Nu kan man kanske säga att det där var väl bara vad man kunde vänta med den placeringen. Att den hamnade i den här lilla bergskrevan i helskugga var något av ett experiment. Jag hade i början av 90-talet tillgång till en hel massa småplantor som jag rensat ut från vår förra trädgård. De hamnade på lite olika håll här på landet, både möjliga och omöjliga ställen. Jag hade just då inte så många ställen att välja på. Men den har trots allt överlevt här utan någon nämnvärd skötsel och helt utan vattning sedan planteringen i mitten av 90-talet. Nu är det slut och jag får se vad jag gör här i stället. Det får bli något lämpligare.

Pang!

Pang lät det från himlen i nordväst och pang lät det från min altan då jag i middags korkade upp champagnen för att fira det länge efterlängtade regnet. Någon slags högre makt hade tydligen noterat mitt missmod från i går och beslutat att göra något åt saken. Redan på morgonen dök det plötsligt från ingenstans upp en liten ettrig regnskur på Kattegatt som styrde in rakt över Lygnern och upp över mina trakter. Det var knappt att SMHI hann fånga den på radarn och den var definitivt inte förutsagd. Den gav hastigt och lustigt 4 mm i regnmätaren och efter ett par timmar kom det ännu en skur som gav lika mycket, nu i kombination med åska. Jag beslöt att detta var värt att fira och korkade alltså upp champagnen. Därefter har det då och då småregnat lite och jag hör en samfälld jubellåt från ännu levande växter i trädgården – ÄNTLIGEN!

Tack vare mitt flitiga vattnande de senaste dagarna då jag hoppats på att äntligen få hjälp från ovan var det nu till slut planteringsbart i mitt senaste projekt, som jag iordningställde i höstas. En del planterades med rododendron och lite annat tidigare i våras innan torkan kom. Sedan har jag inte vågat plantera, då den extrema hettan i maj torkade ut jorden rejält. Jag har haft full sysselsättning med att hålla liv i det redan planterade. Ett par buskar som jag köpte från Boel Ströö, som var tänkt för det här området fick stå kvar i sina krukor i väntan på regn. Väntan blev lång men nu tycker jag att det får räcka. Nu skall det nog vara möjligt att klara de här buskarna med lite stödvattning som hjälp. Det är bra om de hinner etablera sina rotsystem före vintern, eftersom de är en aning ömtåliga.

Efter plantering ser här nu ut så här. I förgrunden är det en Viburnum davidii, davidsolvon. Räknat från den till vänster, alltså medsols, ser man Trachyurus chinensis ’Celina’, kinesisk pärlsvansbuske, Fargesia rufa, björnbambu, Hydrangea macrophylla, hortensia (sort okänd) och Mahonia bracteata ssp ganpinensis x gracilipes, en hybrid utan svenskt namn. Ett par av dessa är på gränsen då det gäller härdighet och det blir spännande att se vad som finns kvar efter vintern. Hoppas den blir vänlig.

Här kommer några närmare presentationer. Först davidsolvonet. Det är en vintergrön, låg, bred buske med vita blommor på våren och mörkblå bär på sensommaren. Den betraktas som ömtålig. Jag har haft ett annat exemplar på annat håll under cirka tio år. Vissa år frös den tillbaka men kom igen. Vårvintern 2013 tog dock definitivt död på den. Dags att försöka på nytt. Jag tror absolut mer på det nya läget. Här slipper den vårsolen, som jag tror var det största problemet på förra stället. Min vän Jimmy Persson i Göteborgs botaniska, kommenterade den på följande lakoniska sätt när han hörde att jag fått den i gåva i mitten av 90-talet: ”Den blir inte gammal”. Han hade väl både rätt och inte rätt.

Så den där mahoniahybriden. Jag köpte den på växtmarknaden i Kiekeberg i våras av en av mina favorithandlare där, en man med egen förökning, främst av ovanliga växter från Kina. Han bedömde den som möjlig men inte särskilt trolig. Vi får se hur det går. Här står den på den mest idealiska plats jag förmår uppbringa (tror jag).

Slutligen ”pärlsvansen”. Det är en buske som man inte noterar annat än då den blommar på bar kvist tidig vår. Jag har gått förbi en släkting till den i botaniska massor av gånger utan att tänka på den. Till slut en gång kom jag vid rätt tid och beslöt genast att sätta upp den på önskelistan. Jag nämnde detta för Jimmy Persson lite senare och han berättade att han hade exakt samma erfarenhet. Han upptäckte efter många år den här busken som han aldrig tidigare lagt märke till. Då bodde han ändå i botaniska! Min nyplanterade buske har knopp såg jag, så det blir spännande att se om den blommar till våren. Den har växt enormt i krukan under sommaren så jag fick stötta upp den lite med bambukäppar.

Börjar kännas uppgivet

Det eländiga blockerande högtrycket tycks inte var möjligt att rå på. Det ena lågtrycket efter det andra vandrar in mot brittiska öarna för att där gradvis lösas upp till intet. I början av den här veckan såg det likväl rätt hoppfullt ut. Flera meteorologiska institut var överens. Ett ganska djupt lågtryck skulle komma in natten mellan torsdag och fredag i en bana över Mellansverige Först en kallfront fredag morgon med 9-10 mm regn och därefter varmfronten med ytterligare 14-15 mm. Därefter ytterligare ett lågtryck under lördagen med ungefär samma nederbördsmängd under lördag-söndag. Alltså chans på 30, kanske 40 mm fördelade på 5 dagar. Jag lade champagnen på kylning och lovade mig själv att utbringa en skål stående mitt i regnet.

Det blev en tumme. I natt kom det ungefär en mm och enligt senaste prognos skall det i natt komma ytterligare cirka tre. Den stackars ytliga fukt som nattens nederbörd gav blåser nu bort i kraftiga stormbyar. Vissna grenar flyger och krukorna på altanen blåser omkull och går sönder. Nu är det strömavbrott och ingen chans att göra något annat än förlita sig på laptoppens batteri när jag skriver detta. Champagnen har förvisats till källaren igen. Det ser ut som om den för vila där till nyår. Jag kan ju inte ens vattna i den här blåsten. Jag törs knappt ens gå ut. Nästa lågtryck har tydligen redan gett upp. Just nu känns det som om jag också gör det.

”Blommor” i tulpanträdet

För några dagar sedan när jag kom upp för backen mot mitt hus efter att ha varit och hämtat tidningen i brevlådan fick jag se några riktigt gula saker i tulpanträdet. Det såg faktiskt ut som stora blommor som satt där och lyste i morgonljuset. Vid närmare påseende var det givetvis inte blommor utan ett antal höstgula blad insprängda bland de gröna. Ja torkan drar med sig en del som man inte är riktigt van vid. Bilden kanske inte helt lyckats fånga effekten som för ögat var verkligen slående.

Nu blommar också den blå hibiskusen Hibiscus syriacus ’Oisaeu Bleu’. I svensk handel översatt till Blue Bird, eftersom man tydligen inte litar på att svenska folket klarar av franska namn. Den är normalt en av de tidigaste sorterna och anses även tillhöra de härdigaste. Mitt exemplar har hamnat i rätt kraftig skugga numera men den blommar trots det fint om än lite senare.

Över till det som blivit sommarens följetong så här långt, torkan och värmen. Nu när hela juli har gått kan man göra facit för vädret. Nederbördsmässigt har det varit uselt. Här på landet har det regnat ännu mindre än inne i Göteborg. Totalt har det kommit sex millimeter fördelat på två skurar med några veckors mellanrum. En millimeter vid ena tillfället och fem vid det andra. Göteborg har enligt SMHI:s mätningar fått drygt det dubbla. Inte mycket att jubla över heller.

Eftersom värmen kulminerade den sista veckan kom det trots allt att slås rekord även i Göteborg. SMHI:s tjat om värmerekord kom alltså att besannas, även om jag inte trodde det för någon vecka sedan. Medeltemperaturrekordet slogs med två tiondelar och lyder numera på 21,4 grader. Tidigare rekordnotering var från 1994 och 2014. Nytt rekord blev det också då det gäller maximitemperatur. Officiellt för Göteborg noterades på månadens sista dag 34,1 grader. Det gamla rekordet från 1994 var på 33,8.

Här hos mig på landet blir det ofta något varmare än i Göteborg. Det beror bland annat på att det är lite längre till det svalkande havet än på mätstationen i Göteborg. Lördagen den 27 visade min termometer som mest 35,3 grader. Den 31 var det här ”bara” 34,9. Jag är helt säker på att det är den högsta temperatur jag varit med om hemma i Sverige. Jag tror att det var de här temperaturerna som pressade fram de gula bladen på tulpanträdet. Bara en siffra till och den ensam räcker för att illustrera sommaren hittills. Fram till den 31 juli har mätstationen i Göteborg noterat 44 dagar med maxtemperatur på 25 grader eller mer, alltså så kallade högsommardagar. Jag minns somrar då det inte varit en enda!

Nu verkar augusti fortsätta i ungefär samma fotspår så det blir till att fortsätta vattna. Jag läste i Göteborgs-Posten att man i Göteborg den här sommaren regelbundet vattnar över 1000 träd och räknar med att kunna behöva göra det hela augusti ut. Vanligen vattnas nyplanterade träd upp till tre år efter plantering. Nu har det utökats till att gälla för träd som är 5-6 år gamla och till och med en del äldre. Facit av torkans effekter får men först nästa vår i såväl Göteborg som här hos mig.

Rekordvarmt?

Radio och TV är som vanligt, då det gäller vädret, Stockholmslokala. ”Vi har den varmaste julimånaden på över 250 år”. Vilka vi? I alla fall inte Göteborg. Om jag läser rätt på SMHI:s temperaturkartor skulle västkusten landa på en medeltemperatur på knappt fyra grader varmare än normalt. Det innebär knappt 21 grader. Varmt javisst, men inte rekord. 1994 och 2014 hade Göteborg 21,2 grader i medeltemperatur i juli. Nära, men sannolikt inget rekord. Vi får vänta tills månaden är slut innan vi vet säkert.

Värmen och torkan sätter sina spår ibland växterna. Hur mycket som är definitivt dött trots vattning får framtiden utvisa. Vintergrönt, både barr- och bladväxter där bladen vissnar är ohjälpligt förlorade, men en del bladfällande träd och buskar som fällt sina blad kan komma igen nästa år. Det blir spännande att se. Här är en rododendron som absolut lämnat jordelivet. Det är ett nyinköp från Tyskland i våras vid namn ’Golden Everest’ Den blommade fint i början av maj efter planteringen men med torkan började den sloka alltmer. Eftersom andra lite äldre rododendron i närheten inte visade några torktendenser var jag dåligt uppmärksam. När jag så småningom blev varse vad som höll på att hända visade det sig vara för sent. Jag vattnade och vattnade men den repade sig bara litegrann. Lite desperat grävde jag upp och satte tillbaka i krukan som jag vattendränkte totalt. Tyvärr utan resultat och nu står den där i väntan på lämplig ”slutförvaring”.

Men nog om värme och torka. Våra små problem med döda växter är likväl värdsligt i jämförelse med vad andra får genomleva i form av skogsbrand och foderbrist till kreaturen. Lite ljusglimtar i form av blommor bjuder trädgården i alla fall på. Crocosmia ’Lucifer’ biter ingen torka på och värmen är bara gynnsam för den här gladiolussläktingen. Den är en korsning mellan de båda sydafrikanerna C masonorium och C paniculata och säkert härdig här. Från ursprungligen fem knölar finns det nu hur många som helst på flera olika håll i trädgården. En del vet jag att jag planterat efter delning. Andra har jag ingen aning om hur de kommit till nya ställen.

En annan växt som dyker upp lite här och var utan riktig koll från min sida är Tradescantia ohiensis. Den är en av föräldrarna till den mera kända tremastarblomman som det finns ett flertal sorter av på marknaden. Jag fick fröerna till denna för många år sedan från Henrik Zetterlund i botaniska. Sedan dess har jag haft den på olika håll i trädgården. Det här exemplaret dök upp spontant på ett ställe långt från ursprungsplatsen. Hur det gått till anar jag inte.

Echinacea ’Double Decker’ är den enda av de olika sorter jag planterat under senaste 15 åren som visat sig livskraftig. De första åren gjorde den skäl för namnet med en extra blomma i mitten av den andra men numera är där bara lite extra ”rufs”. Om det beror på att den inte får tillräckligt med näring eller bara ett åldersfenomen vet jag inte. Hur som helst gillar jag den – kanske till och med bättre än hur den ursprungligen såg ut.

Hibiskusarna har jag lyckats vattna tillräckligt. Denna som heter ’Pink Giant’ står i gassande sol och drar rätt mycket vatten. Men sol och värme har gett massvis av knoppar. Nu börjar de första slå ut. Om någon vecka gissar jag att den är riktigt praktfull. Om jag lyckas förse den med vatten i rätt mängd.

Rhododendronblomningen var ganska dålig i år och nytillväxten i år är både långsam och sen, så jag befarar att det kan bli dålig blomning även nästa år. Man får njuta av de fina nya bladen. Här kommer några exempel.

Rhododendrom ’Makiyak’ skimrar i silver med blad som är något hoprullade i värmen.

En av föräldrarna till ’Makiyak’ är R makinoi som jag planterade i våras.

R ’Weisshorn’ är också den vitpudrad men med bredare blad.

R ’Hydon Velvet’ har i stället ett rödbrunt indument.

Växthuseffekten?

I år är det i de allra flesta delarna av landet extremt varmt och torrt. Då hör man omgående hur detta skylls på växthuseffekten. Det är ett alltför enkelspårigt resonemang. Enstaka episoder med extremväder har vi alltid fått räkna med och det erinrar jag mig många under mina 45 år med trädgård. Det har varit, som nu, varmt och torrt på sommaren. Det har också varit regnigt så att jorden ruttnat. Det har varit vintrar då kylan helt uteblivit eller också vintrar så kalla att en massa träd och buskar frusit. För 20-30 år sedan noterades sådant som otrevligt, men något som man ibland fick räkna med.

Numera uppstår genast frågan om det nu är det definitiva beviset på växthuseffekten och det blir näst intill undergångsstämning. Det är klart, även jag ser med både oro och irritation på döende japanska lönnar och stora gamla träd som fäller nästan alla sina blad. Men så har det faktiskt varit förr och kommer att bli igen. Apropå fotbolls-VM så var situationen likartad när Sverige 1994 tog brons i USA. Här sprangs det mellan fotbollsmatcherna med vattenkannor och slangar för att hjälpligt hålla liv i trädgården.

Nej, skall man försöka se tecken på växthuseffekten får man inte hänga upp sig på enstaka torksomrar. I stället får man titta på hur temperatur och nederbörd i medeltal utvecklas på längre sikt. Får vår del i Göteborgstrakten är det väldigt tydligt att det skett något av ett trendbrott. Jag har samlat SMHI:s data över årsmedeltemperatur från 1991 till nu och då kan man se att det skett en stegring på exakt en grad jämfört med normalperioden 1961-90. Om två år kommer SMHI att byta normalperiod till 1991-2020 och då kommer vi med säkerhet att få en omfattande diskussion om växthuseffekten. En diskussion som har en något bättre vetenskaplig grund än att sommaren 2018 är varm och torr i Sverige. En grads ökning över en trettioårsperiod är alltså hälften av det som satts upp som mål, nämligen högst två graders ökning. Hur exakt det hänger ihop och hur temperaturökningen kan komma att fördelas på olika områden vet vi tyvärr rätt lite om. Likaså vad vi kan förvänta oss för slags förändringar då det gäller molnighet och nederbördsfördelning. När det gäller detta är det mycket som spelar in, exempelvis effekten på havsströmmar och annat. När det gäller vädret under enskilda somrar kommer det ibland att bli torrt och varmt som i år, ibland att regna så vi får översvämningar som för två år sedan och ibland att bli nästan som vanligt.

I min lilla värld, d v s trädgården här i Kungsbacka kan man hur som helst tydligt iaktta torkans härjningar. Då kan man också se att allt inte drabbas lika. Jag tog den här bilden i förmiddags, som visar en trädridå i kanten av min tomt. Det höga trädet till vänster som ser nästan kalt ut är en katsura, Cercidiphyllum japonicum. Strax till höger om den ser man ett träd som är helt grönt och utan vissna blad. Det är en Magnolia ’Wada’s Memory’, som inte har några som helst problem med torkan, trots att den bara står ungefär fem meter från katsuran. Ännu märkligare är att snett bakom den, och på bilden delvis sammansmältande med den, står en annan katsura, nämligen hybriden mellan C japonicum och C magnificum. Den är även den helt grön och visar ännu inga som helst tecken på att lida av torkan. Längst till höger på bild syns ett annat djupgrönt och friskt träd. Det är ett mullbärsträd.

Då det gäller de två katsurorna är troligen skillnaden att hybriden står ungefär där fastighetens brunn ursprungligen var belägen på 40- och 50-talet. Man får anta att här finns någon vattenåder som förser närstående träd med tillräckligt med vatten trots att omgivningen är torr. Sådant är givetvis oerhört värdefullt att veta då man väljer placering på sina växter. I det här fallet kan jag inte skryta med någon hög grad av medvetenhet. Det är först i efterhand som jag kommit underfund med vilken väl vald plats för en katsura som detta var.

Från det stora till det lilla. Lökbädden med grus och i stekande söderläge är givetvis snustorr för tillfället. Det är meningen, men det blir ändå lite av en överraskning varje högsommar, då den lilla höstblåstjärnan , Prospero autumnale (tidigare Scilla autumnalis), dyker upp med sina blommor mitt i ”öknen”. Absolut ingen jätte. Man får lägga sig på knä för att fotografera men trots det lyser den tydligt blått, där jag sitter nu på altanen en bit bort. Man upphör aldrig att förundras över växterna. Hur kan den klara att blomma där i det helt torra gruset? Blad har den haft hela våren och de har nu börjat vissna bort.

I år valde jag att plantera ett antal av mina gamla, stora krukor med sommarblommor. Det har jag inte gjort på länge. Det var som om jag anade att perennerna i hög grad skulle komma att svika i år. Det är jag glad för. Krukor kan man vattna och sommarblommor trivs med värmen. Jag tog en bild på en kruka med pelargoner. Den får utgöra ett exempel och även vara en illustration av hur lätt det kan vara att ta sticklingar på pelargoner. I det här fallet utan att jag egentligen var ute efter sticklingar. Jag brukar ha vanliga tegelröda pelargoner i söderfönstret. Det passar i ett gammalt hus på landet tycker jag. För två år sedan gjorde jag ett undantag och köpte ett par av den här sorten. Pelargonerna brukar jag övervintra i den svala stugan och nästa vår får de efter putsning åka ut över sommaren i ett par utekrukor. Putsningen förra våren hamnade på komposten och en bit fram under förra sommaren fann jag att pelargonrenset var fortsatt grönt. Närmare undersökning visade att ”renset” slagit rot och börjat växa. Framåt hösten planterade jag fem små spontana pelargonsticklingar i små krukor som fick övervintra inne. I våras planterade jag dem tillsammans i den här krukan och simsalabim så blommar det kastade pelargonrenset nu så här fint.

Höstkänning i juli

Torkan börjar sätta påtagliga spår. Björkarna runt omkring har massvis av gula blad och detsamma gäller min stora katsura, Cercidiphyllum japonicum. Den har olyckligtvis hamnat i ett läge där den inte får tillräckligt med vatten under torrperioder. I år inträffar det osedvanligt tidigt. Nu gulnar den betänkligt och vissna blad täcker marken under den. Luften är på morgonen mättad med den speciella doften från de fallna bladens ärr. Just nu nästan så att man storknar.

Lyckligtvis gäller detta inte för min katalpahybrid som jag är så förtjust i. Den står oförändrat grön. Så är den också placerad på det stället där tomtens ursprungliga grävda brunn fanns. Här finns tydligen en outsinlig vattenåder. Sådant är inte alltid så lätt att veta men givetvis mycket värdefullt då man planerar sin trädgård. Förutsättningarna kan skilja sig en hel del bara på ett avstånd på tio meter.

SMHI hade för gårdagen sedan rätt länge en prognos som föreföll lite hoppingivande. Förutsagd regnmängd varierade kraftigt från ibland sju, åtta mm till noll mm. På radarn kunde man under eftermiddagen följa en åskfront från nordost med mycket blixtar och kraftiga regn. Vid femtiden började det mullra långt bort och jag såg fram mot välbehövligt regn, om än för lite. Strax innan fronten kom fram löstes den upp och regnet räckte knappt till att väta taket på bilen. I natt kom det lite regn, ungefär en mm i regnmätaren. Uttrycket en droppe i havet är befogat.

Förra året då jag rensade på ett ställe som jag försummat en del upptäckte jag en perenn som jag trodde var borta. Den hade frösått sig och nu fanns en ny blommande planta kvar en bit från ursprungsplatsen. Det är Salvia forskahlei, violsalvia, en riktigt trevlig växt som är värd en mera framskjuten plats en den har för tillfället. I år skall jag försöka komma ihåg att ta fröer och så, för framtida plantering på annat ställe. Artnamnet gavs av Linné för att hedra Peter Forsskål, en av hans lärjungar som dog i malaria under en expedition till Egypten och Arabien. Han var då enbart 33 år.

Trots alla fallna löv är det ändå bara högsommar och dagliljorna börjar nu blomma. De frodas trots torkan och den här som heter ’Daring Dilemma’ blommar i år riktigt rikligt. Den liksom flera andra blev flyttade och delade för ett par år sedan och har först nu kommit igen ordentligt.

Apropå att rensa i förfallet så har jag den senaste veckan hållit på en hel del med det, i mitt anletes svett. Har man en tomt som till delar är vildtomt, så blir resultatet lätt att förvildningen blir värre än man tänkt. Jag tog itu med att städa upp i sluttningen under några stora tallar där diverse slybuskar tillsammans med kaprifol fått breda ut sig till en rätt oskön röra. Till min glädje hittade jag i röran två små järnekar som hamnat där för några år sedan. Det var ursprungligen tre olika arter. En av dem hade dött, en hade frusit tillbaka en del och den tredje var vid god vigör och hade fått riktigt bra fart på tillväxten. Här kommer bilder som visar bladen på de båda levande. Första bilden visar Ilex bioritsensis, Taiwanjärnek och den andra visar Ilex pernyi, kinesisk järnek. Inget mer om dem nu, utan jag tror att jag får återkomma med lite mer detaljer senare.