tisdag 13 november 2018

Stenpartipresentation 2


I mitt första större stenpartiförsök i vår tidigare trädgård gjorde jag misstaget att inte rensa ur ordentligt så där fanns kvar en del flerårigt rotogräs, som visade sig omöjligt att hantera i stenpartiet. I mitt andra försök vid sommarstugan blev växtvalet rätt dumt. Jag satsade mycket på mattbildande perenner varav några var alltför expansiva. Dessutom valde jag bland annat några aklejasorter som självsådde sig alldeles för mycket. De grodde mitt bland andra växter där de var svåra att rensa bort. Det växte bra men blev rörigt, och mera ömtåliga arter kom i kläm. Efter ett antal år insåg jag att det fick göras något radikalt och som jag beskrev i förra bloggen grävdes alltsammans bort 2006 och jag började om.

Jag beslöt att nu skulle jag undvika aggressiva mattbildare och sådant som var alltför benäget att självså sig. Ett stort misstag var att jag planterade en japansk vildros, som jag själv sått längst ned i stenpartiet. Jag blev totalt vilseledd i fråga om dess växtkraft och den blev alldeles för stor. Den var fin när den blommade men jag beslöt mig ändå för att den absolut inte passade. Jag tog fröer och sådde för placering på annat ställe och sedan sågades den ned. Ett annat misstag var att jag blev alltför försiktig med mattbildare. Det blev lite glest och inte alls så imponerande i fråga om helhetsintryck. Jag tror att det är därför jag nästan helt saknar översiktsbilder.

Så småningom har jag valt att plantera in fler mattbildare men varit noga med urval för att slippa de värsta expansionisterna. Jag får väl se hur det blir om ett par år. Nu skall jag i alla fall inte vara alltför sentimental utan omgående ta bort det som visar sig felplanterat. Iberis aurosica, dvärgiberis , är jag kanske något orolig för. Den är planterad alldeles i kanten mellan några stenar och den bör kunna hålla sig på plats. I det vilda växer den i sydvästra Alperna.


Arabis caucasica, fagertrav, kan kanske vara lite väl expansiv. Den är placerad så att det skall vara relativt lätt att begränsa den åtminstone i den ena riktningen. Får se hur det går. Den kan vara lite ömtålig, vilket man förstår då man hör dess utbredning. Den finns i hela medelhavsområdet och bort mot Iran. Alltså ett område med värme och sommartorka. Inget som präglar den svenska västkusten precis.


Arabis stelleri, stellertrav, är vintergrön och kommer från Ostasien. Både namnet A japonica och A stelleri var japonica förekommer. Växer vilt i grusiga slänter nära kusterna. Borde inte vara härdig här, men har klarat sig länge nu hos mig. Den står lite svårtillgängligt så man ser den inte så bra. Därför köpte jag mig en ny i våras på Kiekeberg. Märkligt nog klarade den som nyplanterad den långa torkperioden i somras med bara en aning vattningshjälp.


Campanula garganica, italiensk klocka, är jag rädd inte blir alltför gammal hos mig. Den härstammar från sydöstra Italien och Grekland. Det är alltså en chansning, som i alla fall klarat två vintrar. Nu blir det spännande att se hur det går den tredje.


Lysimachia japonica var minutissima, dvärglysing, hör till ett släkte som inte brukar vara direkt blygsamma då det gäller utbredning. Den har hittills växt kompakt och snällt, så den skall nog inte ställa till några problem för grannarna. Möjligen är härdigheten tveksam. Som namnet antyder kommer den från Japan, närmare bestämt södra delen.


Phlox nivalis ’Nivea’, snöflox, heter så på grund av sin vita färg och inte för att den har något med snö att göra. Tvärtom kommer den från snöfria delar av sydöstra USA, bland annat Texas. Här är jag verkligen orolig för härdigheten. Blöta västkustska vintrar med barfrost emellanåt känns inte så lovande. Den verkar heller inte trivas så bra. Synd för den är verkligen fin.


Potentilla verna, småfingerört, bör inte ge några härdighetsproblem. Den finns vildväxande i Sverige, främst på kalkrik mark i sydost. Det är lite problem med namnet. Den återfinns även under namnen P neumanniana och P tabernaemontani. Jag litar på SKUD. Växtsättet är nedliggande men skotten verkar inte rota sig och den tycks inte breda ut sig särskilt mycket.


Silene pusilla, flikglim, är lite mer utbredningsvillig och den tycks också självså sig en del. Lite besvär med den kan jag nog komma att få. Kärt besvär i så fall för den tillhör favoriterna. Vilt har den en ganska stor utbredning i södra Europa.


 Veronica bombycina ssp bolkardaghensis kunde gärna för mig få byta namn. Fullständigt hopplös att minnas och det florerar flera olika stavningar på internet. Finns inte med i SKUD och är sannolikt mycket ovanlig i Sverige. Ett av mina fynd från trädgårdsmässan i Kiekeberg. Har klarat sig några år och jag hoppas den fortsätter med det. Vildväxande i Turkiet.



Vitaliana primuliflora ssp cinerea, barrviva är en mattbildande primulasläkting från Alpernas sydsluttningar. Den har växt på bra hos mig utan att jag känner mig direkt orolig för att den skall bli alltför vidlyftig.        



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar