lördag 17 november 2018

Stenpartipresentation 3


Bland de klassiska stenpartiväxterna återfinner man en del som växer i tät kuddform. Den formen är funktionell på heta blåsiga ställen. Den täta växten ger skydd mot avdunstning och inuti och under kudden blir det svalare än i omgivningen. Dock kan de vara känsliga mot våra regniga vinterförhållanden. I sina hemtrakter är de ofta snötäckta på vintern.

Dianthus (Plumarius-gruppen) ’Pixie’, fjädernejlika är väl egentligen ingen riktigt äkta kudde, bara nästan. Till skillnad mot de flesta mera kompakta kuddnejlikorna blommar den dock mycket rikligt. Gruppen består av sorter och hybrider med D plumarius och det finns en massa olika med olika färg och utseende.


Dianthus microlepis, dvärgnejlika, är betydligt kompaktare i sin form men blommar likväl bra. Den växer vilt på Balkan.


Det har visat sig vara ett problem att hålla reda på namnet på de olika kuddväxterna. Efter ett tag har de växt över namnskylten och den blir väldigt svår att återfinna utan att skada växten. Därför har jag ett flertal kuddar vars namn jag tappat bort. En sådan är denna som jag ändå vill visa bild på som illustration av hur kuddnejlikor kan se ut. En Dianthus är det i alla fall. Det är jag säker på.


Kuddväxter i ordets rätta bemärkelse återfinns inom släktet Acantholimon. Jag planterade en sådan som jag köpt i botaniska efter omläggningen av stenpartiet, troligen 2007, nämligen Acantholimon ulicinum var creticum. Första bilden nedan visar den och är tagen 2012. Den kommer från bergstrakter på Kreta och lever i total torka under sommaren. Första vintrarna täckte jag den mot regn med en glasskiva men då den blivit större struntade jag i det. Den dog tyvärr den besvärliga vårvintern 2013. Jag skaffade mig senare samma vår en släkting till den och planterade in i en hålighet i min tuffsten. Det var Acantholimon puberulum ssp longiscapum. Den härstammar från Turkiet och växer där under ungefär samma förhållanden som den förra. Fram till i år har den etablerat sig väl och växer till sig. Bilden är från 2017.



I ett stenparti är det en trevlig omväxling att plantera även något vedartat. Det finns exempelvis små dvärgväxande barrväxter, så kallade häxkvastar. Jag planterade två då jag gjorde om stenpartiet men en av dem har av oklar anledning dött. Den som finns kvar är Abies veitchii ’Rumburk’. Jag hade missat att rådjuren var förtjusta i ädelgranar och den blev nedbetad ordentligt våren 2015. Efter det var den länge ganska ful men börjar nu repa sig. Tyvärr har jag ingen alldeles färsk bild men så här såg den ut 2010 då den var nyplanterad och 2016, då den hade fått en något besynnerlig form. I dag är den bättre och med tiden skall den nog bli fin igen.




Jag har flera andra ställen på tomtens södersida där det inte precis är stenparti men där det likväl passar bra med små barrväxter. Exempelvis försöker jag plantera i de sprickor i berget, som finns. Det blir egentligen samma miljö som de alpina växterna ofta växer i naturligt. Här är en bild på Picea glauca ’Alberta Globe’. Det har visat sig att släktena Abies och Pinus är väldigt attraktiva för rådjuren på vintern och jag undviker numera dem för att slippa besvär med vintertäckning.


I tibastsläktet finns det ett par lågväxande arter, som gör sig väldigt bra i ett stenparti. En sådan är Daphne arbuscula. Den och hybrider med den är något av det bästa man kan ha i stenpartiet. De skickar sina rötter rejält på djupet och klarar i princip vilken torka som helst då de väl etablerat sig. Enligt uppgift kan rötterna söka sig ned i sprickor till en meters djup. Utmärkta små buskar för klippskrevor. Här är det Daphne x susannae ’Anton Fahndrich’, susannatibast. Det är en hybrid mellan D arbuscula och D sericea ’Collina’.


 Även ginst kan skicka sina rötter på djupet och klara torka bra. Här är det en liten krypande sak vid namn Cytisus pygmaeus. Tidigare kallad Chamaecytisus pygmaeus och dess artstatus verkar oklar. Somliga anser att det är en underart av Cytisus austriacus. Vad den nu än heter så är jag mycket förtjust i den. Den är lätt att så och jag har planterat egensådda småplantor på flera håll.



Som jag nämnde ovan planterar jag gärna i de sprickor som finns i berget. Här har jag planterat en lite större ginst vid namn Genista radiata, strålginst, i en sådan spricka. När den växt till sig lite ger det intrycket att den växer direkt ur berget. Jag tycker att det är ett utmärkt sätt att använda ett utrymme som annars normalt bara är till besvär och samlar ogräs.


2 kommentarer:

  1. Helt såld på dina grusbäddar med jättefina växter. Nästa år ska jag försöka lägga ner lite mer energi på trädgården. Kanske blir det då en upphöjd bädd för stenpartiväxter. FINT

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja ett litet stenparti borde det kunna få plats i varje trädgård. Med rätt växtval blir det väldigt fint och med bra underarbete är det också lättskött - i alla fall om det inte är för stort! Men det kommer mera, för att ytterligare fresta.

      Radera