Höstfärger

Den varma och torra sommaren borde enligt mångas mening ge förutsättningar för fina höstfärger. Så är det men bara delvis, och hos mig på landet har det varit för torrt, vilket lett till att många träd och buskar fällt en stor del av sina blad alldeles för tidigt. En del av de senaste höstblommande perennerna har stått stilla i torkan och blomningen kommer därför, tvärtemot vad man kunde tro, extra sent i år. Ett exempel är Axtaea simplex ’Carbonella’, höstsilverax, som vid den här tidpunkten förra året var nästan överblommad. I år är den just utslagen och med väldigt få blomstänglar.

Min katsurahybrid som jag kallar Cercidiphyllum ’Ottostorp’ visade jag bild på i förra bloggen men jag måste visa en till som jag tog för en vecka sedan, då det var sol och klarblå himmel. Den har verkligen visat sig från sin bästa sida i år på alla vis. Bland annat har den utstått torkan helt utan problem.

När man nu flyttat in till Göteborg för vintern får det givetvis bli promenader i botaniska igen. Jag var där en sväng i dag och höstfärgerna är just nu imponerande. Det är ibland så att man får lite komplex när man kommer dit. De egna ansträngningarna ligger klart i lä. Här först lite lönnar av olika sort/art. Första heter Acer palmatum ’Shojo’ och i förgrunden är det en oktoberstormhatt, som gjorde mig grön av avund när jag tänkte på min egen som knappt överlevde den här sommaren och knappt har börjat blomma.

Andra bilden visar en annan japansk lönn, nämligen Acer palmatum ’Ornatum’ som ännu inte helt har färgats i höstskrud. Sällskap har den med en låg hemlock Tsuga canadensis ’Jeddeloo’.

Tredje lönnbilden är en helt annan art, nämligen Acer triflorum, klöverlönn. Vildinsamlad av botaniskas personal i Korea 1976. Den är alltid samma fantastiska blickfång då man kommer upp i klippträdgården så här års. Det är en lönn som man gärna skulle se mera av i handeln. Den blir inte jättestor och har en helt utsökt höstfärg.

I klippträdgården hittar man numera också ett exemplar av Ginkgo biloba. Den är gul som en eldsflamma och syns på långt håll med sin intensiva färg.

Intensiv, fast röd, är också den lilla dvärgbusken Gaylussacia dumosa, litet bockbär. Kanske mera känd under sitt amerikanska namn huckleberry. Vi som gillar vår Mark Twain har alltid undrat över vilket bär som gett Huckleberry Finn sitt namn. Det är denna eller någon annan nära släkting. Det finns ett par. Jag skulle gärna ha ett exemplar av den i min trädgård för den fantastiska höstfärgen. Undrar just var man kan få tag i den? Den är nära släkt med blåbär och bären lär smaka något liknande.

Höst och sommarfacit

På söndag går ”flyttlasset” från sommarstugan till stadslägenheten. Inte så mycket på flyttlasset nu för tiden. Det mesta av det som behövs på landet finns där året runt. Nu när vinden viner runt knutarna och det börjar bli mörkt och kallt längtar jag till stan. Mina närmaste grannar här har just valt att flytta ut hít på heltid, något som jag inte alls kan förstå. Det känns alltid lika skönt i september/oktober att återvända till civilisationen, liksom jag i april/maj lika mycket längtar ut till lantluften och trädgården.

Den här sommaren är minnesvärd. Aldrig har jag slitit så lite kläder och behövt tvätta så lite. Aldrig har jag heller burit och släpat på vattenkannor och slangar till den milda grad. Lyckligtvis har vattnet i brunnen runnit till i tillräcklig mängd. Det känns skönt att veta inför framtiden om något liknande skulle upprepas. Massor av temperaturrekord har slagits. För Göteborg blev det nya medeltemperaturrekord för maj och juli. Perioden juni-augusti är den varmaste jag har noterat sedan jag började föra anteckningar på 70-talet. Tidigare rekord för perioden var från 1997 med 18,5 grader i snitt. I år var motsvarande tal 19,3 – en rejäl putsning. Till det kommer en putsning av majrekordet. Även då det gäller maximalt uppmätta temperaturer slogs rekord. I maj noterades officiellt för Göteborg rekordvärdet 31,1 grader och för juli 34,1. Ja, här hos mig kunde jag notera att 35-gradersstrecket passerades med 35,1 grader i sista veckan i juli.

Men torrt var det alltså. Här i Kungsbackatrakten har det varit extra torrt. Flera av de regnväder som drog in i slutet av augusti valde att dela sig just över Kungsbacka och till det kommer att min tomt är extra torr med tunt jordlager på de flesta håll, särskilt i södersluttningen. Faktum är att det fortfarande inte har rättat till sig. I går då jag planterade lökar kunde jag konstatera att på vissa ställen är jorden fortfarande snustorr någon decimeter ner. Det är intressant att ändå se hur olika de olika buskarna och träden hanterar torkan. Här ett par exempel på sådant som utan vattning utan problem klarat torkan. Det kanske kan vara en värdefull information. På första bilden ser man Prunus lusitanica, portugisisk lagerhägg, och på den andra Elaeagnus x ebbingei, höstsilverbuske. Båda står i södersluttning och fullt exponerande för middagssolen. Vill man plantera någon av dem behöver man inte oroa sig för torka i alla fall.

Mycket tyder på att det kan bli vackra höstfärger i år. Färgerna börjar så smått att visa sig. Japanska lönnar är rätt pålitliga. Här är det sorterna ’Tsuma gaki’ och ’Aconitifolium’, som rodnar alltmera.

Min fina katsurahybrid (Cercidiphyllum japonicum x magnificum), som jag döpt till Ottostorp’ får först gyllengula blad som senare tonar alltmera i orange innan de faller av.

En av mina favoritbuskar alla kategorier är japanskt gaffelolvon. Den har i stort sett all fina egenskaper man kan tänka sig. Jag har haft en buske länge som tyvärr hamnat i ett rätt olämpligt läge och som troligen torkat till döds i år. Lyckligtvis fick jag tag i ett nytt exemplar förra året, som jag kunde plantera i mera lovande läge. Den är inte stor men man kan i alla fall se hur fantastiskt fina höstfärger den kan få.

Fina höstfärger kan också bär ge. Här är det ett vintergrönt oxbär vid namn Cotoneaster franchetii var sternianus, koralloxbär. Ofta hinner inte bären mogna och bli riktigt röda. Den här sommaren är det inga problem med det.

I somras när jag vattnade som mest och ändå hade svårt att undvika att bladen slokade på mina rododendron var jag övertygad om att det skulle bli riktigt dålig knoppsättning inför nästa säsong. Så tycks det inte ha blivit. Tvärtom är det gott om knopp, även i sorter som inte alltid blommar så mycket hos mig. Det blir spännande att se rododendronblomningen nästa år. Det kan bli något extra. Här svällande knoppar på 'Weisshorn'.

Än är det torrt

På sina ställen i södersluttningen har regnet ännu inte hunnit tränga ned särskilt långt. Efter några dagars sommarvärme under veckan hade den ytligt våta jorden torkat upp och i fredags eftermiddag då jag kom hem efter att ha varit bortrest några dagar övervägde jag om jag skulle behöva börja vattna igen. Men det var utlovat rikligt med regn på natten så jag väntade. Det kom 15 mm och under lördagen liksom även i förmiddags har det därutöver kommit flera regnskurar. Vid en kontroll för någon timme sedan hittade jag snustorr jord en knapp dm ned i den brantaste sluttningen. Jag ser fram mot mera regn under den kommande veckan. Åtminstone spår SMHI det. Det vore skönt inför den annalkande vintern.

Torkan har drivit på höstfärgerna hos en del buskar och träd. Abeliophyllum distichum, vinterbuske, har fått utomordentligt vackra blad. Jag har inte haft den så länge så jag vet inte om den här höstfärgen är en engångsföreteelse eller om den alltid har så fina höstlöv. Vi får se nästa år. Den har börjat sätta sina blomknoppar så det skall nog kunna bli en del blommor till våren hoppas jag.

Bland tidlösorna har sedan sist tillkommit den tvåfärgade Colchicum ’Harlekijn’. Oklart ursprung och namnet stavas ibland ’Harlequin’.

Färgkombinationer är något som jag sällan tänker på. Ibland blir det bra ändå. Här har jag dock faktiskt försökt vara lite medveten. Det är Actaea simplex ’Carbonella’, höstsilverax, med extremt mörka blad, nästan svarta, som har fått Rudbeckia fulgida var sullivantii ’Goldsturm’, strålrudbeckia, som sällskap.

En pålitlig hösblommande perenn är skogsaster. Här kommer först bild på vit skogsaster, Eurybia divaricata. Andra bilden visar Eurybia schreberi, som heter bara skogsaster. Den senare har jag sått med frön jag fick från botaniska. Jag såg den där och tyckte att den exakt liknade min vita skogsaster. Jag blev sugen på att få dem att växa intill varandra för jämförelse. Jag ser nu att den senare är vitare än den som heter vit skogsaster. Lite mystiskt. Egentligen tonar den förra en aning i gult medan den senare mer tonar i blått. Det är nog därför man upplever skogsastern som vitare.

Grönskan återvänder

Sista delen av augusti har äntligen bjudit på en del regn. Cirka 50 mm har kommit i ett par omgångar. Det har återgett livet till mycket. Några buskar som hade helt bruna, alternativt inga blad har börjat skjuta nya späda gröna blad och i rabatterna har alla de ogräsfröer som legat och bidat sin tid gripit chansen. Främst är det gräs som på sina håll skjuter upp minst lika tätt som om det vore en sådd gräsmatta. Jag får väl försöka ta itu med det även om det känns mindre lockande. Då det gäller de buskar som nu börjar grönska undrar man hur det blir till vintern. Kommer de att hinna mogna av och klara vintern eller blir det kylan som knäcker dem efter att torkan mjukat upp dem? Ja det får vi se till våren.

Jag tror att jag nämnt att det på ett område i trädgården visat sig finnas mycket god motståndskraft mot torkan. Jag har hänfört det till att det troligen finns någon källåder som ger fukt. Fastighetens första grävda brunn, som sedan länge är igenfylld, fanns just där. Allra bäst har min hybridkatsura  klarat sig. Den har i princip inte fällt ett enda blad och har behållit sin djupa fina grönska helt opåverkad. Jag har numera beslutat mig för att den hos mig skall få ett eget sortnamn, nämligen Cercidiphyllum ’Ottostorp’. Inget officiellt registrerat namn, men det namn jag själv kommer att använda för att slippa det långa krångliga hybridnamnet Cercidiphyllum japonicum x magnificum.

Ett träd som står i närheten och som eventuellt också dragit nytta av källådern är kinesträdet, Koelreuteria paniculata. Det blommade rikligare än någonsin i år men det var i den allra värsta hettan och blomningen var över så snabbt att jag aldrig fick någon bild. Nu har det vad man nästan kan kalla en andra blomning då frökapslarna pryder trädet. De är inledningsvis purpurfärgade och bleknar efter hand till ljusbeige. Ganska dekorativt faktiskt. Frökapslarna sitter högt men jag hoppas kunna ta hand om en del då de faller. Det skulle vara trevligt att så fröer. Inte för att jag har plats för något mer själv men för att kunna ge bort.

Som vanligt vid den här tiden signalerar tidlösorna höst. När de första arterna börjar blomma i slutet på sommaren är det dags att börja ställa in sig på vad som komma skall. Jag gillar egentligen hösten, så det känns inte alltför motbjudande att tänka på. Den första bilden visar Colchicum cilicicum och den andra Colchicum autumnale ’Album’. I den senare har nog nästlat in sig någon knöl av en annan art för en del blommor brukar vara betydligt mindre. Det har skett en hel del omflyttningar bland mina tidlösor och sådant händer lätt i så fall.

Mina frilandshibiskusar har trivts med värmen som kom tidigt och det har inte varit några större problem med torkan. En av dem, som var relativt nyplanterad har jag vattnat lite men övriga har fått klara sig själv. Här kommer bild på den rent vita Hibiscus syriacus ’White Chiffon’. Den har hamnat lite i skymundan på grund av närstående buskar som brett ut sig. Nu efter viss beskärning får den nytt ljus och skall förhoppningsvis sätta ny fart på tillväxten.

Mycket sågat

Den långa torkperioden medförde att en hel del trädgårdsarbete som man normalt gör inte behövdes. Gräsklippning var inte nödvändigt. Jag tror att sista gången jag klippte gräset var veckan före midsommar. Ogräsrensning slapp man. Inget fröogräs utom möjligen litegrann på vissa ställen där jag vattnade. Plantering kunde man inte ägna sig åt i den torra jorden. Det är först nu den sista veckan som den här typen av aktiviteter återigen får tas upp. Visserligen gick en del tid åt till att vattna men det inskränkte sig till tidig morgon och sen kväll. Resten av dagen var ledig för annan verksamhet. Jag passade på att städa och rensa bort sådant som växt upp på ställen där jag inte ville ha det och att äntligen helt eller delvis ta bort en del som växt sig för stort på fel ställen. Sågen har kommit till flitig användning.

Här under tallarna hade det blivit en allmän skräpplats där också många slybuskar vuxit sig stora. Bland annat var stora delar i princip igenväxt med ogenomtränglig kaprifol i kombination med taggiga björnbär. Det har jag säkert klagat över i tidigare bloggar men det är mina största gissel på tomten. Nu rensade jag helt och körde dessutom mycket skräp till tippen. I dag är marken i stort sett ren och fin även om visst efterarbete få göras till våren. Om jag skall plantera något har jag inte tagit ställning till men i så fall inte särskilt mycket. Det får förbli öppet i princip.

En stor buskformig tall har tyvärr tagit för sig mer än vad jag räknade med då den planterades för si så där 25 år sedan. Jag har tvekat eftersom den är tämligen unik men då jag märkte hur den påverkade andra närstående träd och buskar alltmer negativt tog jag beslutet att den fick ryka. På bilden här ser man den som den var för åtta år sedan. Redan då var den större än vad jag egentligen tänkt men sedan dess har den växt ytterligare ett par meter på höjden. Jag har tyvärr ingen färskare bild på hela. Det är en synnerligen ovanlig och som synes vacker tall från en liten ö i Japan och den heter Pinus hakkodensis, hakkodatall efter öns namn. Jag vet inte hur många det finns i odling i Sverige om ens någon utanför arboretet i Göteborgs botaniska. Den härstammar därifrån och såddes för uppemot 30 år sedan. Andra bilden visar vad som återstår efter min insats med sågen. Vad jag gör där i stället och om jag skall ta bort de höga stubbarna får jag fundera lite på. En möjlighet är att de får utgöra klätterstöd för något.

När jag tog bilden på tallstubbarna kunde jag inte låta bli att också ta en bild på ett av torkans offer. En rododendron av sorten Baden Baden, som väl högst sannolikt är heldöd. Nu kan man kanske säga att det där var väl bara vad man kunde vänta med den placeringen. Att den hamnade i den här lilla bergskrevan i helskugga var något av ett experiment. Jag hade i början av 90-talet tillgång till en hel massa småplantor som jag rensat ut från vår förra trädgård. De hamnade på lite olika håll här på landet, både möjliga och omöjliga ställen. Jag hade just då inte så många ställen att välja på. Men den har trots allt överlevt här utan någon nämnvärd skötsel och helt utan vattning sedan planteringen i mitten av 90-talet. Nu är det slut och jag får se vad jag gör här i stället. Det får bli något lämpligare.

Pang!

Pang lät det från himlen i nordväst och pang lät det från min altan då jag i middags korkade upp champagnen för att fira det länge efterlängtade regnet. Någon slags högre makt hade tydligen noterat mitt missmod från i går och beslutat att göra något åt saken. Redan på morgonen dök det plötsligt från ingenstans upp en liten ettrig regnskur på Kattegatt som styrde in rakt över Lygnern och upp över mina trakter. Det var knappt att SMHI hann fånga den på radarn och den var definitivt inte förutsagd. Den gav hastigt och lustigt 4 mm i regnmätaren och efter ett par timmar kom det ännu en skur som gav lika mycket, nu i kombination med åska. Jag beslöt att detta var värt att fira och korkade alltså upp champagnen. Därefter har det då och då småregnat lite och jag hör en samfälld jubellåt från ännu levande växter i trädgården – ÄNTLIGEN!

Tack vare mitt flitiga vattnande de senaste dagarna då jag hoppats på att äntligen få hjälp från ovan var det nu till slut planteringsbart i mitt senaste projekt, som jag iordningställde i höstas. En del planterades med rododendron och lite annat tidigare i våras innan torkan kom. Sedan har jag inte vågat plantera, då den extrema hettan i maj torkade ut jorden rejält. Jag har haft full sysselsättning med att hålla liv i det redan planterade. Ett par buskar som jag köpte från Boel Ströö, som var tänkt för det här området fick stå kvar i sina krukor i väntan på regn. Väntan blev lång men nu tycker jag att det får räcka. Nu skall det nog vara möjligt att klara de här buskarna med lite stödvattning som hjälp. Det är bra om de hinner etablera sina rotsystem före vintern, eftersom de är en aning ömtåliga.

Efter plantering ser här nu ut så här. I förgrunden är det en Viburnum davidii, davidsolvon. Räknat från den till vänster, alltså medsols, ser man Trachyurus chinensis ’Celina’, kinesisk pärlsvansbuske, Fargesia rufa, björnbambu, Hydrangea macrophylla, hortensia (sort okänd) och Mahonia bracteata ssp ganpinensis x gracilipes, en hybrid utan svenskt namn. Ett par av dessa är på gränsen då det gäller härdighet och det blir spännande att se vad som finns kvar efter vintern. Hoppas den blir vänlig.

Här kommer några närmare presentationer. Först davidsolvonet. Det är en vintergrön, låg, bred buske med vita blommor på våren och mörkblå bär på sensommaren. Den betraktas som ömtålig. Jag har haft ett annat exemplar på annat håll under cirka tio år. Vissa år frös den tillbaka men kom igen. Vårvintern 2013 tog dock definitivt död på den. Dags att försöka på nytt. Jag tror absolut mer på det nya läget. Här slipper den vårsolen, som jag tror var det största problemet på förra stället. Min vän Jimmy Persson i Göteborgs botaniska, kommenterade den på följande lakoniska sätt när han hörde att jag fått den i gåva i mitten av 90-talet: ”Den blir inte gammal”. Han hade väl både rätt och inte rätt.

Så den där mahoniahybriden. Jag köpte den på växtmarknaden i Kiekeberg i våras av en av mina favorithandlare där, en man med egen förökning, främst av ovanliga växter från Kina. Han bedömde den som möjlig men inte särskilt trolig. Vi får se hur det går. Här står den på den mest idealiska plats jag förmår uppbringa (tror jag).

Slutligen ”pärlsvansen”. Det är en buske som man inte noterar annat än då den blommar på bar kvist tidig vår. Jag har gått förbi en släkting till den i botaniska massor av gånger utan att tänka på den. Till slut en gång kom jag vid rätt tid och beslöt genast att sätta upp den på önskelistan. Jag nämnde detta för Jimmy Persson lite senare och han berättade att han hade exakt samma erfarenhet. Han upptäckte efter många år den här busken som han aldrig tidigare lagt märke till. Då bodde han ändå i botaniska! Min nyplanterade buske har knopp såg jag, så det blir spännande att se om den blommar till våren. Den har växt enormt i krukan under sommaren så jag fick stötta upp den lite med bambukäppar.

Börjar kännas uppgivet

Det eländiga blockerande högtrycket tycks inte var möjligt att rå på. Det ena lågtrycket efter det andra vandrar in mot brittiska öarna för att där gradvis lösas upp till intet. I början av den här veckan såg det likväl rätt hoppfullt ut. Flera meteorologiska institut var överens. Ett ganska djupt lågtryck skulle komma in natten mellan torsdag och fredag i en bana över Mellansverige Först en kallfront fredag morgon med 9-10 mm regn och därefter varmfronten med ytterligare 14-15 mm. Därefter ytterligare ett lågtryck under lördagen med ungefär samma nederbördsmängd under lördag-söndag. Alltså chans på 30, kanske 40 mm fördelade på 5 dagar. Jag lade champagnen på kylning och lovade mig själv att utbringa en skål stående mitt i regnet.

Det blev en tumme. I natt kom det ungefär en mm och enligt senaste prognos skall det i natt komma ytterligare cirka tre. Den stackars ytliga fukt som nattens nederbörd gav blåser nu bort i kraftiga stormbyar. Vissna grenar flyger och krukorna på altanen blåser omkull och går sönder. Nu är det strömavbrott och ingen chans att göra något annat än förlita sig på laptoppens batteri när jag skriver detta. Champagnen har förvisats till källaren igen. Det ser ut som om den för vila där till nyår. Jag kan ju inte ens vattna i den här blåsten. Jag törs knappt ens gå ut. Nästa lågtryck har tydligen redan gett upp. Just nu känns det som om jag också gör det.