Torrt och varmt här

Det är ungefär nu som den riktiga högsommaren inträder. I genomsnitt är det mellan den 15 juli och den 15 augusti som allra varmast. Det är också då som man brukar få de allra högsta maxtemperaturerna. Det är inte säkert att det blir så i år eftersom jag redan flera gånger uppmätt temperatur på över 30 grader. Det är inte lika torrt som förra året men var klart på väg ditåt för någon vecka sedan. Emellertid kom det en del regn i slutet av förra veckan och det blev totalt cirka 10 mm. Det gjorde nytta men ett par solgassiga dagar har gjort att jag ändå måste vattna på de mest solbakade delarna i södersluttningen. Tala inte om det för semesterfirarna men jag hoppas faktiskt på betydligt mera regn!

Lökblomning förknippas väl oftast med våren men det finns en del som blommar även nu mitt i den varmaste sommaren. En sådan är Allium cernuum, prärielök. Det är en ganska lättodlad lökväxt, som i och för sig kräver väldränerad jord men annars inga problem med den. Den rekommenderar jag gärna. Kanske lite svår att få tag i.

En annan lökväxt som blommar nu är den vackert blå Triteleia laxa, blå bukettlilja. Här är det sorten ’Corinna’. Dess ursprung är kanske lite oklart men många ser den som en kultivar av T laxa. Möjligen kan det vara en hybrid. Förr i tiden ansågs den som en sommarlök, som såldes på våren för blomning under sommaren, men som sedan likt exempelvis Gladiolus måste tas upp för frostfri vinterförvaring. Den gick då även under namnet Brodeia. Att den skulle vara ohärdig är fel. I åtminstone zon 3 kan man räkna med att den klarar vintern galant om den får stå i väldränerad jord. Kanske beror missuppfattningen beträffande härdigheten på att den härstammar från Kalifornien. Man har väl helt enkelt utgått ifrån att en lökväxt därifrån inte kan klara vintern på våra breddgrader. Mina exemplar har står på den här platsen i över tio år utan problem. Ja, den förökar sig inte direkt men kommer troget tillbaka med att antal blommor varje år.

Mer traditionellt är det såklart med liljeblom. På bilden syns de vackert röda blommorna hos Lilium pumilum, korallilja. Det är en lilja att rekommendera för en traditionell liljebädd, gärna i lite halvskugga. Den blir rätt hög. I år är den ungefär så hög som jag, d v s ungefär 175 cm. Så hög brukar den inte bli. Den fick väl lite extra kraft i löken förra sommaren.

En annan lilja med turbanformade blommor är den vanliga krolliljan, Lilium martagon. På bilden är det en vit form, som även den är ovanligt högväxt i år. Något lägre än förra men klart över en meter.

En pålitlig perenn som blommar nu är  Sidalcea candida, som ses här, bildande bakgrund till Actaea simplex ’Carbonella’, höstsilverax. Denna sort av höstsilverax är nog den med den mörkaste färgen. Stammarna är nästan svarta och bladen mörkt lila. Bilden ljuger lite. Mörkare i verkligheten.

Jag har som jag berättat i tidigare bloggar kunnat glädja mig åt många ”förstagångsblommare” bland mina buskar och träd. Här kommer ännu en och det torde vara den sista. Nu är nog alla avverkade. Man får förmoda att det var förra sommaren som satte fart på en del. Den här lilla ginsten heter Genista hispanica ssp occidentalis och blommar alltså för första gången i år. Den såddes 2010 och har växt långsamt där den är placerad i en djup spricka i berget fylld med grus. Fröerna till min sådd kom från det exemplar som växer i ett liknande läge i Botaniskas klippträdgård. Fröerna till den insamlades i sin tur i sydvästra Frankrike i departementet Pyrennées-Atlantiques. För monarkisten kan nämnas att huvudstad i det departementet är staden Pau, varifrån vår svenska kungaätt härstammar. En växt för rojalister? Ingen jätte någonsin. Den blir max cirka 60 cm hög och något bredare. Växer mycket kompakt och ser som fullt utvuxen ut nästan som en jättestor igelkott med sina gråskimrande blad och grenar.

Vid den här tiden av sommaren är trädgården full av ungfåglar som firar sin nyvunna förmåga att flyga. Ibland överskattar de dock sin förmåga. Det visar sig bland annat i ideliga kollisioner med mina fönster. Tre på en vecka har gett två fatala resultat men den tredje för ett par dagar sedan klarade sig med livhanken, om än nätt och jämt. Efter att ha legat och pustat ut i tre timmar, lyckades den till slut lyfta och flyga upp på taket till min friggebod. Det var när jag tog ut kameran för att ta en bild, som den beslöt sig för att nu hade den vilat färdigt. Undrar just om det kanske var en ättling till den närsynta bofinken Knut?