Juli blev inte varm

Den varma, för att inte säga heta, försommaren följdes inte upp av en liknade högsommar. Juli blev ungefär en grad svalare än normalt. Jag är nöjd med det. Tro det eller ej. Den lägre temperaturen följdes också av mera regn. Inte jättemycket men tillräckligt för att det inte skulle behövas vattning. Det är skillnaden mot de tre-fyra senaste åren, då jag fått springa som en galning med vattenslangen men ändå drabbats av en del förluster. I år har också det nyplanterade klarat sig bra och hunnit etablera sig väl inför kommande torksomrar. Sådana lär nog komma.

I naturen har de senaste åren torksomrar satt sina spår här. Precis utanför min tomt i söder har en stor gammal tall helt dött och i dess närhet ser en ek ut att gå samma väg. Det gör egentligen inte så mycket eftersom det öppnat upp utsikten. Värre är att minst två gamla tallar på tomten, som gett visst vindskydd är döende. Jag skulle inte tro att de överlever nästa år. De ser i dag ut som den nämnda döda tallen gjorde förra hösten.

Men som sagt, mina nyplanterade buskar från i våras har klarat sig bra utan någon stödvattning. Nu blommar exempelvis glasbärsbusken, Callicarpa bodinieri ’ Imperial Pearl’. Blommorna är lilafärgade och kommer sedan att åtföljas av blålila bär som lyser kraftigt i höst. Först tillsammans med ett höstfärgat bladverk och sedan ensamma då bladen fallit. Hoppas kunna visa bilder på detta senare. Bären sitter förhoppningsvis kvar länge. Min erfarenhet är att bären inte lockar fåglarna. De tycker nog att färgen är konstig.

Glasbärsbusken är planterad i en rabatt som blev resultatet av röjning förra hösten. Här hamnade nu ett antal buskar, men det blev också utrymme för några perenner. Jag har valt sådant som förhoppningsvis skall bli långlivat och kräva lite i form av skötsel. Mest är det växter för halvskugga, som exempelvis dagliljor. Två nyinköp ses på bilderna här. Den första är Hemerocallis ’Crimson Pirate’ och den andra Hemerocallis ’Joan Senior’. Två illustrativa exempel på hur väldigt olika blommorna på dagliljor kan se ut.

Dagliljorna kompletteras bland annat av funkior eller, som de nu allt oftare kallas även på svenska, Hosta. Jag bryr mig nu inte om att visa bild på dem. De är små och rätt obetydliga än. Hoppas att de växer till sig nästa sommar. Hosta växer ganska långsamt och man gör klokt i att ”ta höjd för” att en del sorter med tiden kräver väldigt mycket plats. Jag har missat det i början när vi planterade den här trädgården. Det har gjort att jag i flera fall fått gräva upp, dela och flytta vissa av dem. Ett ganska tungt arbete när det gäller de storväxta sorterna. En som absolut inte hör till de storväxta är den lilla funkian som ses på bilden. Namnet är Hosta ’Blue Mouse Ears’. Små blad som när de växer fram är hoprullade så att de påminner om musöron. Antar att namnet kommer därifrån.

Högsommar

När vi kommit en bit in i juli befinner vi oss i det som vanligen kallas högsommaren. Nu är det vanligtvis som varmast, men i år ser det inte riktigt ut så. Juni bjöd på hög värme och torka. Juli har hittills varit svalare och en aning blötare. Trädgården tycks må bra av det. Nu är blomningen här i trädgården ändå ganska måttfull. Men det kan finnas annat att uppskatta än blommor, exempelvis vackra blad. Jag har ganska många rododendron och en hel del har valts mera på grund av bladens utseende än blommorna. Blomning har man trots allt under en relativt kort tid medan bladen finns där året runt på de vintergröna arterna. En rododendron som jag definitivt valt på grund av bladen är Rhododendron ’Hydon Velvet’. Det är en hybrid mellan H yakushimanum och R bureavii, som gett fantastiskt färgrikt bladutspring. Jag kan inte riktigt ge den rättvisa med hjälp av kameran men här kommer i alla fall ett försök.

Den allra sista rododendronblomningen i min trädgård svarar Rhododendron lepidostylum för. Den har inte någon särskilt praktfull blomning. Till skillnad mot många andra i släktet har den bara ett fåtal blommor i klasarna, oftast bara två, men kontrasten mot de blågrågröna bladen är mycket dekorativ. Det är en art från Yunnan-provinsen i Kina. Plantan är en egen frösådd och jag är inte helt säker på varifrån fröerna kommit, troligen Göteborgs botaniska.

Liljorna står nu inför sin finaste period. Först att blomma hos mig är krolliljorna. De ses kanske ofta lite över axeln eftersom de är så vanliga och ofta har en lite oansenlig färg. Men det finns undantag. Personligen är jag rätt förtjust i de vita. Jag har ett antal vitblommande frösådder.

Men den krollilja jag uppskattar allra mest är den ”svarta” från Norrland. Det är en mycket mörk typ som har sitt ursprung i norra Sverige. Det finns en varietet med namnet Lilium martagon v cattaniae men den här har en ännu mörkare nyans och dess ursprung är oklar åtminstone för mig. Klart är att den spridits längst upp i norra Sverige. Själv fick jag den för tretton år sedan av en mycket god trädgårdsvän vid namn Berit från Piteå. Jag kallar den för Lilium martagon ’Norrland’ och om den registrerats formellt under något namn är jag osäker på. I mina trakter här söderut är den hur som helst ovanlig.

Kobrakallor blommar nu. Här kommer bild på två stycken, Arisaema speciosum, fläckig kobrakalla, och Arisaema kiushianum (saknar svensk namn). Den senare har jag haft i mer än tio år och den har börjat sätta sidolökar. Den får man alltså betrakta som härdig här. Den förra är bara två år så den har fortfarande en del att bevisa.

I perennrabatten lyser nu en av mina absoluta favoriter, Gillenia trifoliata. Den har jag god erfarenhet av sedan minst 30 år i mina olika trädgårdar och den vill jag verkligen inte vara utan.

Rosor har jag egentligen inte i trädgården av olika skäl, främst för att jag inte har förutsättningar at ge dem riktig rättvisa. Främst menar jag då de praktfulla rabattrosorna av olika slag. Dock finns här kvar två stycken sedan sådär ungefär 35 år. Jag har inte gjort så mycket med dem mer än flyttat dem en gång till ett soligare och bättre ställe. Tyvärr har detta ändrats så nu står de i ett mycket olämpligt läge med skugga under stor del av dagen. Likväl lever de vidare och blommar också. Här en bild på en av dem. Sorten tyvärr helt okänd.

På tomten finns delar som aldrig röjts och iordningställts som trädgård. På ett av de ställena har vandrat in en trädgårdsväxt som vet att ta för sig och tränga undan annat. Det är praktlysing, Lysimachia punctata. Den tillhör den grupp som idag ses som potentiellt invasiv främmande art och man kan kanske fundera på att utrota den. Jag lämnar den därhän eftersom den egentligen inte kommer någonstans men pryder en plats som annars inte skulle vara någon direkt skönhetsupplevelse. Skulle jag någon gång orka ta itu med att röja där får den stryka på foten men det är nog väldigt osannolikt. Platsen ifråga är tämligen oanvändbar av olika skäl.

Mina bambu

Jag har fyra bambu i trädgården. Egentligen har jag inte så bra förutsättningar för att odla bambu. De kräver i princip mullrik och fuktig jord, gärna i halvskugga till skugga. Jag har inte direkt sådana förhållanden men har ändå velat ha bambu, som jag gillar mycket. Lyckligtvis har mina bambu troligen inte läst böckerna utan har visat sig tillfreds med min tämligen magra jord som lätt torkar ut. De fyra bambu jag har på olika håll i trädgården har mycket varierande storlek. Den minsta blir bara cirka en halvmeter i höjd och den högsta är för närvarande fyra meter men kan nog bli lite högre med tiden.

Lägst i särklass är en sort av bergbambu som heter Fargesia murielae ’Luca’. Det är en ny sort på marknaden och den blir bara 40-50 cm hög. Den har fått en hel del uppmärksamhet och valdes exempelvis till årets växt på Chelsea Flower Show för några år sedan. Jag tror det var 2018. I Sverige har den konstigt nog ännu inte kommit ut i handeln. I alla fall har jag inte sett den. Det är annars den ideala bambun för mindre trädgårdar och även krukodling. Låg och kompakt utan otrevlig tendens att expandera för mycket i sidled.

Den vanliga bergbambun, Fargesia murielae blommade för sådär 25 år sedan i Europa, varvid samtliga dog. Det var nämligen en och samma klon som kommit hit från Kina i början av 1900-talet. De flesta bambuarter är monokarpa, d v s de blommar en gång och därefter dör de. Det kan, beroende på art, dröja olika länge innan de blommar men vanligen handlar det om många tiotals år, ibland uppemot hundra år. När bergbambun i Göteborgs botaniska blommade tog man hand om fröer och sådde. Det blev många nya plantor och en av dem finns sedan länge i min trädgård. Den står både soligt och torrt men kämpar på. Somrarna 2018 och 2019 blev särskilt påfrestande. Jag trodde i våras att det nu var ute med den. Det fanns efter vintern inte många gröna blad. Nu har den dock repat sig fint och verkar överleva, om vi nu inte får en hemsk torrsommar till. Den är cirka 1,5 meter hög vilket är onormalt lågt för arten och kan kanske bero på det något ogynnsamma läget. Den har vackert gula stjälkar, som nästen tenderar mot orange.

Något högre än bergbambu blir björnbambu, Fargesia rufa. Den skall enligt vad jag läst vara en favoritföda för pandabjörnarna, vilket väl förklarar det svenska namnet. Den skall kunna bli tre, meter hög men mitt exemplar har inte så många år på nacken, så den är ännu inte mer än två meter.

Högst i teorin, och även i praktiken hos mig, är Fargesia angustissima, wenchuanbambu. Den kan bli minst fem meter och mitt exemplar är nu drygt fyra. Inköpt helt på vinst och förlust på Plantagens höstrea för sådär 15 år sedan. Växtrea är jag närmast allergisk mot men jag köpte likväl denna, eftersom jag var mycket sugen på att testa. En bambuart som då inte funnits på den svenska marknaden och knappast inte därefter heller, tror jag. Varken jag själv eller de jag pratade med om den räknade med att den skulle klara sig i vårt klimat. Bland annat uttryckte Björn Aldén i Göteborgs botaniska stor skepsis. Nu tror jag att jag kan rekommendera denna mäktiga bambuart för odling i alla fall i zon 1 i Sverige.

Varmt, blåsigt, torrt

Det har visst blivit mitt signum att ständigt klaga över torkan. Det verkar som den typen av väder som beskrivs i rubriken har etablerat sig för all framtid här på västkusten – i alla fall vid den här årstiden – när vi vanligen kan räkna med en hel del regn. Jag får inse att det inte hjälper att klaga. Vädret blir som det blir och vissa växter kan jag nog inte räkna med kommer att klara sig där jag planterat dem. I en blogg för en månad sedan nämnde jag blått som favoritfärg på blommor fast jag då nästan bara visade gula blommor. En fin blå växt blommar nu i stenpartiet. Det är Glandora diffusa ’Grace Ward’, bergstensfrö . Den klarar torkan alldeles utmärkt och risken är nog snarare att den drabbas av en blöt höst och vinter och ruttnar bort. Lite olika uppfattningar om släktnamnet. Ofta ser man namnet Lithodora.

En bit bort i stenpartiet växer en annan torkälskande växt, Aethionema grandiflorum, praktklippört. Även när det gäller den är vätan under höst och vinter den största fienden. Den växer vilt bland annat i bergen i Iran. Där blir kallt på vintern med mycket snö. Det är inte som i våra trakter, där det ibland regnar hela vintern. Annars en mycket tilltalande stenpartiväxt med ljust syrenlilja blommor som doftar av mandel och honung. I vissa väderförhållande en mycket genomträngande doft. Ibland på kvällarna undrar jag om grannarna bakar bullar.

För att fortsätta på temat torkälskande vänder jag mig till min vulkaniska tuffsten som ligger mitt i stenpartiet. Där blommar nu en Edraianthus. Arten är jag inte säker på. Jag har slarvat med namnlappen men tror att det är E pumilio, dvärggräsklocka. Det är ett släkte som inte brukar bli så långlivat hos mig men här i stenen riskerar den definitivt inte drunkningsdöden.

Det gula representeras nu i stenpartiet av en gul påfågelslilja, Moraea spathulata. Jag blir lika nöjd varje år när jag ser hur knopparna i den skjuter upp. Det känns inte självklart med växter från södra Afrika i våra trakter. Ursprungligen härstammar den från fröer som samlats på hög höjd i Lesotho. En populär trädgårdsväxt i England men sällsynt i Sverige.

Över huvud taget är det ont om växter från södra halvklotet som går att odla i trädgårdar i vårt klimat. En sådan från en annan världsdel är Oxalis enneaphylla ssp ibari, klippoxalis. Hör hemma längst i söder av den amerikanska kontinenten.

Buskpionerna har sin blomningstid nu precis före midsommar. Detta är Paeonia delavayi,småbuskpion, med mörkt brunröda små blommor. Det kan bli en riktigt högväxt buske men min är än så länge bara ungefär en och en halv meter.

I ganska precis samma färgskala hittar man den här kryddbusken, Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’. Naturligtvis inte alls släkt med den förra, även om blommorna en aning påminner om varandra.

När det gäller regn får man väl förlita sig på midsommar.

Maj går över till juni

Skiftet mellan månaderna maj och juni representerar på sätt och vis mognaden i trädgården. Nu har de allra flesta träd och buskar fått sina blad och de har mörknat till djupt sommargrönt. Några av de allra vackraste blommande träden blommar. I botaniska, när jag hade visningar där, var det en populär tid, då grupperna tidvis nästan stod på kö. Det hängde mycket samman med att vid den här tiden blommar ett av trädgårdens mest spektakulära (och ovanliga) träd, nämligen näsduksträdet, Davidia involucrata. Jag har nu, sedan förra året, glädjen att själv ha ett sådant träd blommande i trädgården. Det är cirka 20 år sedan jag sådde frö från ett av träden i botaniska och nu har det resulterat i detta. Ännu lite ojämnt i blommängd och inte lika överdådigt som i botaniska men jag ser framtiden an med tillförsikt.

Ett annat träd som är mindre omtalat, men mycket uppskattat vid mina visningar vid den här tiden, är snödroppsträdet, Halesia monticola ’Vestita’. Även det har jag glädjen att kunna avnjuta på nära håll i min egen trädgård. Jag ser nu i SKUD att det bytt namn till Halesia carolina (Vestita-gruppen) och på svenska ludet snödroppsträd. Jag tror jag vägrar!

Ett tredje träd som är mycket uppskattat vid den här tiden är Wilsonmagnolian, Magnolia wilsonii, min favoritmagnolia. Här måste jag tyvärr konstatera att mitt eget träd haft stora problem med torkan under de senaste tre åren och nu enbart är en spillra. Jag har tvingats såga ned det till cirka en meters höjd där det ännu finns ett par skott som grönskar. Någon blomning kan man inte räkna med på länge om det ens blir något med det efter detta.

Lite rododendron finns dock att trösta sig med. Det här är sorten ’Walküre’, som blommar nu. Oerhört stora blommor, både blomklasarna och de enskilda blommorna. Jag tror inte jag sett några så stora rododendronblommor. Lite problem är det med den. Jag misstänker att den här busken kommer att växa till sig betydligt mer än vad jag planerat. Återigen lurad av uppgifterna från plantskolan. Något mera långsamväxande grannar kommer troligen i kläm så småningom. Jag kunde ha misstänkt detta om jag tittat på härstamningen. Där finns både R catawbiense och R griffitianum. Inga direkta dvärgar det.

Betydligt mera småväxta är i alla fall de japanska azaleorna. De är hybrider mellan ett flertal olika lågväxta, vintergröna och småbladiga ostasiatiska rododendron. Här har jag en samling sådana som i år blommar riktigt bra, trots flera års torksomrar på rad här. Bilden tagen från fönstret i ett av huset sovrum. Mysigt att titta ut på då rullgardinen dras upp. Det enda jag kan klaga på är att de kunde ha blommat mera samtidigt. Någon har redan blommat över medan ett par knappt slagit ut.

I hybridkomplexet bakom de japanska azaleorna ingår Rhododendron kiusianum. Det är en mycket fin rododendron som i vårt klimat är halvt vintergrön. Jag har haft flera olika kloner i lite olika färgnyanser. Även de har haft problem med torkan de senaste åren. Någon dog helt och ett par dog delvis. En enda hade det lite bättre och vattnades väl också lite. Den tackar med den här överdådiga blomningen just nu.

Men det är inte bara träd och buskar som blommar. Än finns det lökar i lökbädden som blommar och andra som står i knopp. Scilla litardierei, dalmatisk blåstjärna, blommar exempelvis. Här står den i lökbädden men den klarar även andra miljöer i trädgården och skulle även kunna klara sig bra på lökängen eller i en vanlig perennrabatt. Rekommenderas.

Lite regn

Med betoning på lite har det nu kommit regn här i min trädgård. Totalt har det under några dagar blivit ungefär 5 mm i regnmätaren. Egentligen inte tillräckligt men jag var ute för en stund sedan och kände lite i de mest torkutsatta delarna och jorden har blivit betydligt våtare än vad jag trodde. I de nordvända delarna av trädgården har det ännu inte blivit så torrt att jag börjat oroa mig. Där har däremot nu sniglarna vaknat till. Inga jättemängder än men man kan se spåren på en del särskilt läckra blad så som exempelvis Hosta.

Pionblomningen kommer efterhand. Det är först en del olika vildarter som blommar. Först om några veckor kommer de olika sorterna av luktpioner. Här är bilder på Paeonia peregrina, turkisk pion och Paeonia veitchii, lackpion. Den förstnämnda har sin vilda hemvist i bland annat Turkiet och är för mig en speciell favorit. Jag uppskattar blomman mycket. P veitchii kommer från Kina.

Jag har under den senaste veckan, innan regnet kom, ägnat mig åt ogräsrensning. Då kommer det fram sådant som man nästan glömt av att man hade. Här är det den rosafärgade formen av Trillium grandiflorum som hade kommit i kläm bakom en kraftigväxande hosta. Hostan grävde jag upp förra året och flyttade och när nu en del annat rensats bort ser man det fina trebladet igen. Dessutom upptäckte jag nu, att i skyddet av de stora hostabladen har en hel hop med trilliumfröplantor grott. Eftersom den här rosafärgade varianten ger konstant fröavkomma ser jag fram mot en riktigt fin liten rosafärgad trebladsgrupp här om några år.

Det är mycket ojämnt med blomningen bland mina rododendron i år. De flesta blommar nästan inte alls medan några har lika riklig blomning som vanligt. Exempelvis blommar nu trädgårdens två äldsta rododendron väldigt fint. Det är Yaskushimanum-hybriden ’Polaris’ och den gula Wardii-hybriden Goldbukett som ses här på bilden. Förra året hade däremot dessa båda en mycket dålig blomning – den sämsta sedan de planterades. Bra att de tar igen det i år.

Rhododendron ’Goldinetta’ är en annan Wardii-hybrid, som jag bara haft några år. Den har i år den finaste blomningen sedan jag planterade den.

Keiskei-hybriden ’Ginny Gee’ hade, när jag planterade den, rykte om sig att vara kinkig. Det stämmer inte. Den har på sin ursprungsplats växt till sig ordentligt och den blommar väldigt rikligt nästan varje år. Förra året var ett undantag men i år är den som vanligt igen. Den har också visat sig lätt att ta sticklingar av, så den finns numera på fler ställen i trädgården.

Mina japanska azaleor blommade väldigt dåligt förra året men i år ser det ut att bli bättre. Än så länge är det bara sorten ’Hans Scholl’ som slagit ut men flera andra har rikligt med knoppar.

Ibland uppstår kombinationer som är lyckade men inte alls planerade. Här slingrar sig en självsådd fröplanta av Clematis alpina mellan grenarna på ett par Rhododendron ’Baden Baden’, som hamnat här mer av en slump. De var dessutom nära att dö under torksommaren 2018 men har nu repat sig riktigt bra.

Med ögon känsliga för gult

Jag brukar alltid säga att min favoritfärg på blommor är blått. När jag tar mig en sväng i trädgården med kameran för tillfället är det en helt annan färg som totalt dominerar, nämligen gult. Gult har jag fått höra många gånger är fult. Jag tycker inte det. På våren är gula blommor verkligen något som formligen skriker vår. Det är solens färg och sol vill vi ha mycket av på våren. Här kommer en kavalkad av bilder på gula blommor tagna de senaste dagarna i min trädgård.

Jag inleder med en gul sippa, alltså Anemone ranunculoides fl pl. Det är den dubbla formen av gulsippa. Jag har den enkla ursprungsformen också, men den har inte varit lika duktig på att sprida sig av någon anledning.

Svalört är nog en växt som många ställer sig skeptiska till. Den sprider sig hejdlöst och är exempelvis inte så bra när den kommer ut i gräsmattan. Det finns några namnsorter som är betydligt snällare då det gäller spridning. Här är det två stycken. Den första heter Ficaria verna ’Collarette’ och den andra F verna ’Flore Pleno’.

Gulblommande hundtandsliljor finns några stycken. Detta är Erythronium ’Pagoda’. Mycket lättodlad.

En aristokrat i trädgården är den gula svavelpionen, Paeonia mlokosewitschii. Detta är en frösådd från 2012 och nu har den absolut uppnått ”vuxen” ålder. När den blommar är det en höjdpunkt.

En gulblommande buske som också den kan sägas ha uppnått vuxen ålder är den vintergröna Berberis darwinii från Patagonien längst i söder på den sydamerikanska kontinenten. Blommar mycket rikligt i år med sina mättat gula blomklasar, som litegrann stöter i orange. Jag hoppas på mycket bär och således många fröer, som jag kan så och få nya små buskar. Humlorna är i alla fall flitiga har jag märkt.

En favorit bland gulblommande rododendron är ’Princess Anne’. Den har hamnat lite i kläm men sticker i alla fall ut med sina lysande blommor.

En annan gulblommande rododendron är ’Goldprinz’, som inte är rent gul utan bär på en rosa anstrykning, särskilt på knopparna innan de slagit ut. Har bara ett par blommor i år. Det gäller för många rododendron här. Förra året var det väldigt dålig knoppsättning. Oklart varför.

Men man kan väl inte sluta utan att få med en bild på en blå blomma. Det blir en av de absolut vackraste enligt min smak: vårgentiana, Gentiana acaulis. Ytterligare kommentar överflödig.