Ljusare tider på gång

Nu, en månad efter vintersolståndet, börjar man lite smått att märka av hur solen stiger allt högre. Lite ljusare på morgnarna och en aning längre kvällar. Soliga dagar värmer solen nu rätt märkbart. Skönt att hittills i stort sett ha sluppit snö. Några centimeter snö vid ett par tillfällen som raskt smält undan. Så är det inte alltid här. För tre år sedan, nästan exakt på dagen, stod avenboken på gården här utanför nedtyngd med snö. I dag ser det betydligt angenämare ut.

Jag besökte landet en stund i förmiddags och där värmde solen ordentligt mot söderväggen trots att det var nollgradigt i luften. Hade jag haft med mig fika kunde jag gott suttit där en stund och njutit. Annars är där inte direkt några vårtecken men det skall det heller inte vara den 20 januari. Som jag i en tidigare blogg nämnt ser man nu hur knoppsättningen varit hos rododendronbuskarna. Hos många av dem är det tätt med knopp, vilket jag inte räknade med efter den långa torkan i somras. Så här ser Rhododendron ’Makiyak’ ut. Om inget dumt händer får vi njuta av en fantastisk blomning här.

Skall man hitta blommor i januari får man söka sig till lökträdgården i botaniska. Om det inte är ovanligt kallt hittar man garanterat blommande lökar att glädja sig åt så här mitt i vintern. Den rätta beteckningen på dessa är väl egentligen vinterblommande och inte vår-dito. I sina hemländer blommar de normalt i december-januari. Oftast kan vi också i våra trakter glädja oss åt dem i januari. De här tre bilderna tog jag tidigare i veckan. De visar i ordning: Colchicum atticum, Colchicum doerfleri och Colchicum serpentinum.

Det är inte bara lökväxter som kan glädja med blommor i januari. Det finns även ett par rododendron som är ganska säkra januariblommare, men jag brydde mig inte om att leta upp dem. Däremot blommade en av trollhasselbuskarna fint. Det är Hamamelis x intermedia ’Allgold’.

Om man skall tro på långtidsprognoserna tycks vintern komma nu. Det är något som varit vanligt de senaste 10-15 åren, nämligen att vintern anländer i slutet av januari och ger kyla och kanske snö under februari. Mycket tyder på att så blir fallet även i år. Man kan alltid hoppas på att prognosmakarna har fel.

Nytt år

Ännu ett år har gått och vi står inför ett nytt. Skall det bli ett gott år i trädgården månne? Ja det vet vi inget om. Ifall vädret just när jag skriver detta kan vara ett omen så ser det lovande ut. Klarblå himmel och 7 plusgrader den första januari tycker jag om i alla fall. Ser man tillbaka på det år som gått får man konstatera att det varit ett mycket minnesvärt år. Ett år som man kommer att tala om länge. Jag tänker då särskilt på den extremt långa sommarperiod vi fick, som sträckte sig från tidigt i maj till en bit in i september. ”Minns ni sommaren 2018” kommer att vara något som upprepas många gånger, när regnet faller. Eller ”det är inget mot 2018”, när vi får en varm sommar i framtiden.

År2018 började annars milt och snöfattigt, i alla fall i mina trakter. Barmark och mestadels plusgrader långt in i mitten av februari. Den här bilden på en blommande trollhassel togs i botaniska den 30 januari.

I slutet av februari kom det lite snö och temperaturen slog om till minussidan. Vintern varade från den sista veckan i februari till slutet av mars. I månadsskiftet februari-mars fick vi vinterns lägsta temperaturer med flera nätter med drygt 12 minusgrader. Den 6 mars tog jag den här bilden av ett snötäckt stenparti. Då var det som mest snö med en dryg decimeter.

  I början av april slog det om ordentligt och våren kom sedan raskt. April blev flera grader varmare än normalt men framförallt var det maj som utmärkte sig. Det slogs rekord i våra trakter både i fråga om medeltemperatur och maximitemperatur. Flera gånger steg termometern till över 30 grader med som mest 31,1 officiellt för Göteborg. Min termometer på landet visade då över 32 grader. Medeltemperaturen blev högre än en genomsnittlig julimånad under perioden 1961-90. På det viset fortsatte det i juni, juli och augusti. Juli gav nytt rekord för Göteborg då det gällde medeltemperatur och nästan också i fråga om maxtemperatur. Med 33,1 grader fattades det några tiondelar till rekordet från 1994. Den som är fotbollsintresserad fick en tydlig deja-vu-känsla när det svenska landslaget firade triumfer i VM i Ryssland.

Innan torkan slog till på allvar var trädgården riktigt fin med riklig blomning att njuta av. Särskilt nöjd var jag med en vildpion som blommade för första gången efter sådden. Den fick bli årets höjdpunkt. Det är turkisk pion, Paeonia peregrina. Vildväxande ibland annat Turkiet, men också på Balkan och i Italien. En synnerligen läcker pion. Min sådd 2014 resulterade bara i den här enda plantan. Nu blev det lite fröer som jag sått och ett frö har grott hittills. Jag vill gärna ha fler exemplar av denna utsökt vackra pion.

Hur skönt det än är med värme leder den emellertid till problem för trädgården, i alla fall då nederbörden uteblir. Med nödvattning klarades det mesta men många stora träd hade det besvärligt. Den här bilden är rätt karaktäristisk för hur det såg ut i mina trakter den 1 september. Min katsura har inte kvar många blad och björkarna i bakgrunden har också fällt sina flesta blad. Märkligt nog står en del opåverkat grönt och fint. Här på bilden är det magnolian till höger som grönskar hur fint som helst. Så skall egentligen allt se ut vid den tiden.

Det fina vädret var ju härligt, men det gick inte helt att njuta. Man kände mest dåligt samvete och oro. Att sitta och njuta på kvällen med ett glas vin, lösande en sudoku fungerade inte som vanligt. Tankarna gled ofta iväg till vilket ställe jag missat att vattna och hur det nu skulle gå. Trots allt verkade det att ha gått rätt bra. De rododendron jag kämpade med, och som trots det stundom slokade betänkligt, visar sig nu ha satt massor av knopp och de verkar kunna ge en överdådig blomning till våren.

Jag besökte landet i lördags och allt ser bra ut. Så här långt har min syddracena, Cordyline australis ’Purpurea’, klarat sig bra. Det har som kallast varit -6 grader en natt och det verkar den inte ha tyckt alltför illa om. Jag förväntar mig naturligtvis inte att den skall överleva vintern. Jag har inte plats för den inne längre, så den får dö en ”naturlig” död utomhus.

Stenpartipresentation 5

Ett väldränerat stenparti erbjuder en perfekt miljö för många sommarvilande lök- och knölväxter. Här kommer en provkarta på sådant som jag har eller har haft i mina stenpartier. Den enda haken är att man måste låta bladen stå kvar till dess att de naturligt vissnat. Det kan vara mindre tilltalande och därför kan det vara bra att välja sådant som hinner försvinna innan huvudblomningen i övrigt börjar.

Perfekt för stenpartiet är en del nunneörter. Allra bäst tycker jag om Corydalis malkensis. Den blommar tidigt på våren och har i allmänhet helt försvunnit när det är blomdags för annat. När den väl etablerat sig sprider den sig villigt och man har snart så mycket man vill. Den heter på svenska malkanunneört och har sin vilda hemvist i Kaukasus bergstrakter.

Krokusar är också utmärkta i stenpartiet och går bra även i skugga. Crocus chrysanthus, bägarkrokus finns i många sorter. De som finns i handeln är selektioner eller hybrider med Crocus biflorus, blå bägarkrokus. I mitt södra stenparti finns den rena arten, som jag fått som överskottsmaterial från löksamlingen i Göteborgs botaniska. Den är ursprungligen vildinsamlad i Grekland av min vän Jimmy Persson. Ursprungligen planterad i lökbädden har den ”rymt” över till stenpartiet, där den faktiskt trivs bättre.

Crocus kosaninii, kosovokrokus, kommer som namnet antyder från Kosovo och växer där i skuggiga gräsmarker. Den tolererar fukt bra och vill gärna ha det lite svalt på sommaren. Jag har den i mitt norra stenparti.

Crocus versicolor, fransk krokus, kommer från sydöstra Frankrike och har liknande krav som den förra. Även den har jag i det norra stenpartiet.

Allium sikkimense, porslinslök, från Himalaja blommar i juli-augusti och har diskreta blad som inte stör så mycket. Små fina blå blommor och passar alldeles förträffligt i stenpartiet.

Allium chloranthum, grönblommig dagglök har en riktigt läcker gulgrön färg. Den växer vilt i södra Turkiet och Libanon. Den kan ha lite härdighetsproblem i Sverige. Tyvärr svår att få tag i. Lite fula blad efter blomningen skämmer en aning.

Bland narcisserna är min favoritgrupp, Cyclamineus-gruppen. Dessa är lågväxta med ganska små blommor. Oftast har de tillbakavikta kalkblad och lång smal trumpet. ’Beryl’ är en karaktäristisk cyclamen-narciss, som funnits på marknaden i klart över hundra år. Kan rekommenderas. Många generationer har fallit för dess charm. Jag har planterat många cyclamen-narcisser under åren och har tappat kontrollen över dem, men det går bra även om man inte alltid minns sortnamnet.

Slutligen en läcker liten tulpan, Tulipa batalinii, bokharatulpan, från Uzbekistan, eller som den här sorten egentligen skall heta, Tulipa linifolia (Batalinii-gruppen) ’Yellow Jewel’. Namnen blir lite tungrodda nu för tiden! En långlivad och fin tulpan om den får en sommarvarm och torr placering.

Detta var den sista presentationen i serien. Jag antar att ni kunnat notera att jag inte är en idealisk stenkonstruktör och att jag också kan vara rätt slarvig då det gäller att hålla ordning i stenpartierna. Främst har jag velat ge en bild av några av de hundratals olika växter som man kan tänka sig att odla i sitt stenparti. Här är det bara smaken och kanske hur pass mycket man är beredda att lägga ned i form av arbete som avgör växtvalet.

Stenpartipresentation 4

Alla stenpartiväxter kräver inte gassande södersol utan växer hellre i ett läge där det är svalare och till och med skugga. Sådana ställen finns naturligtvis även i alpin miljö och de växter som specialiserat sig där kan vi också vilja odla. Ett stenparti kan ha en söder- och en norrsluttning eller det kan finnas en lämplig plats i norrläge att anlägga ett separat norrvänt stenparti. Jag har en sådan plats som jag inte visste riktigt vad jag skulle göra med, så det fick till slut bli ett litet stenparti. Så här såg det ut i september 2009, då det just var iordningställt. Det är ovalt, cirka tre meter långt och två meter brett. Som synes är mitt sätt att använda sten mer ett resultat av att jag har mycket sten att placera än av min estetiska talang.

Ett växtsläkte som passar utmärkt just i den här miljön är Astilbe. Det finns många sorter och en del är alldeles för stora. En liten art som är perfekt för det norrvända stenpartiet är Astilbe simplicifolia, som ses på första bilden. Den blir bara drygt en decimeter hög och kommer från Korea, Japan. Den är tyvärr ovanlig men det finns en hel grupp med hybrider av den, Simplicifolia-gruppen, som passar alldeles utmärkt. De blir dock lite större. En av dessa sorter kan ses på den andra bilden. Den heter ’Sprite’ och är rätt vanlig i handeln.

Släktet Dicentra innehåller flera fina arter som trivs bra just i den här miljön. Den ultimata utmaningen är den japanska Dicentra peregrina, samurajhjärta. Tyvärr mycket svårodlad och blir sällan långlivad hos oss. Jag har odlat den i några omgångar men gett upp. Första bilden visar en av dem som levde några år. Lyckligtvis har arten använts i en del korsningar som är utmärkta och lite mera lättodlade. Andra bilden här visar en av de mera kända ’King of Hearts’. Men man får räkna med att inte heller dessa korsningar (Rukojo-gruppen) blir särskilt långlivade ens under de bästa förhållanden.

Hundtandsliljor kan också passa bra i ett lite skuggigare stenparti. Den vanliga hundtandsliljan Erythronium dens-canis är den pålitligaste. På bilden syns en sort med vita blommor vid namn ’Niveum’.

Ramonda nataliae kan med fördel planteras lodrätt. Här växer den mellan två stenar som avgränsar stenpartiet. Genom att planteras så undviker man att vatten samlas i mitten av bladrosetten, vilket kan leda till röta.

Ett klassiskt släkte för lite halvskuggiga delar av stenpartiet är bräckorna. Det finns massor av fina och jag visar två stycken. Den första går numera under namnet Saxifraga (Arendsii-gruppen) ’Luschtinetz’. När den planterades här hette den ’Harder Zwerg’. Svenskt namn på hela gruppen är rosenbräcka.

Den andra bräckan är en riktigt fin kuddformig sak vid namn Saxifraga sancta. Den har så småningom fått egen artstatus och den har sitt ursprung på Balkan och närliggande områden. Jag har skrivit om denna och den föregående i en blogg för ett par år sedan. Den är min favorit i släktet men tyvärr lite känslig, särskilt för barfrost och sol.

Slutligen Oxalis enneaphylla ssp ibarica. Det är en underart av klippoxalis som kommer från allra sydligaste delen av Sydamerika. Alltid roligt med en sydamerikansk växt som kan odlas hos oss. Det finns inte så många. Den vill ha lite ljusare och platsar egentligen lika bra i den sydvända delen av stenpartiet. Hos mig har den trivts bra i båda de lägena. Det finns flera varianter som kommer från olika delar av Sydamerika och Falklandsöarna, vilka tidigare räknats som olika underarter. På den andra bilden ses två olika kloner som jag en gång inköpt under olika namn men som numera räknas till samma art. De växer tillsammans med en Saxifraga x apiculata ’Gregor Mendel’.

Stenpartipresentation 3

Bland de klassiska stenpartiväxterna återfinner man en del som växer i tät kuddform. Den formen är funktionell på heta blåsiga ställen. Den täta växten ger skydd mot avdunstning och inuti och under kudden blir det svalare än i omgivningen. Dock kan de vara känsliga mot våra regniga vinterförhållanden. I sina hemtrakter är de ofta snötäckta på vintern.

Dianthus (Plumarius-gruppen) ’Pixie’, fjädernejlika är väl egentligen ingen riktigt äkta kudde, bara nästan. Till skillnad mot de flesta mera kompakta kuddnejlikorna blommar den dock mycket rikligt. Gruppen består av sorter och hybrider med D plumarius och det finns en massa olika med olika färg och utseende.

Dianthus microlepis, dvärgnejlika, är betydligt kompaktare i sin form men blommar likväl bra. Den växer vilt på Balkan.

Det har visat sig vara ett problem att hålla reda på namnet på de olika kuddväxterna. Efter ett tag har de växt över namnskylten och den blir väldigt svår att återfinna utan att skada växten. Därför har jag ett flertal kuddar vars namn jag tappat bort. En sådan är denna som jag ändå vill visa bild på som illustration av hur kuddnejlikor kan se ut. En Dianthus är det i alla fall. Det är jag säker på.

Kuddväxter i ordets rätta bemärkelse återfinns inom släktet Acantholimon. Jag planterade en sådan som jag köpt i botaniska efter omläggningen av stenpartiet, troligen 2007, nämligen Acantholimon ulicinum var creticum. Första bilden nedan visar den och är tagen 2012. Den kommer från bergstrakter på Kreta och lever i total torka under sommaren. Första vintrarna täckte jag den mot regn med en glasskiva men då den blivit större struntade jag i det. Den dog tyvärr den besvärliga vårvintern 2013. Jag skaffade mig senare samma vår en släkting till den och planterade in i en hålighet i min tuffsten. Det var Acantholimon puberulum ssp longiscapum. Den härstammar från Turkiet och växer där under ungefär samma förhållanden som den förra. Fram till i år har den etablerat sig väl och växer till sig. Bilden är från 2017.

I ett stenparti är det en trevlig omväxling att plantera även något vedartat. Det finns exempelvis små dvärgväxande barrväxter, så kallade häxkvastar. Jag planterade två då jag gjorde om stenpartiet men en av dem har av oklar anledning dött. Den som finns kvar är Abies veitchii ’Rumburk’. Jag hade missat att rådjuren var förtjusta i ädelgranar och den blev nedbetad ordentligt våren 2015. Efter det var den länge ganska ful men börjar nu repa sig. Tyvärr har jag ingen alldeles färsk bild men så här såg den ut 2010 då den var nyplanterad och 2016, då den hade fått en något besynnerlig form. I dag är den bättre och med tiden skall den nog bli fin igen.

Jag har flera andra ställen på tomtens södersida där det inte precis är stenparti men där det likväl passar bra med små barrväxter. Exempelvis försöker jag plantera i de sprickor i berget, som finns. Det blir egentligen samma miljö som de alpina växterna ofta växer i naturligt. Här är en bild på Picea glauca ’Alberta Globe’. Det har visat sig att släktena Abies och Pinus är väldigt attraktiva för rådjuren på vintern och jag undviker numera dem för att slippa besvär med vintertäckning.

I tibastsläktet finns det ett par lågväxande arter, som gör sig väldigt bra i ett stenparti. En sådan är Daphne arbuscula. Den och hybrider med den är något av det bästa man kan ha i stenpartiet. De skickar sina rötter rejält på djupet och klarar i princip vilken torka som helst då de väl etablerat sig. Enligt uppgift kan rötterna söka sig ned i sprickor till en meters djup. Utmärkta små buskar för klippskrevor. Här är det Daphne x susannae ’Anton Fahndrich’, susannatibast. Det är en hybrid mellan D arbuscula och D sericea ’Collina’.

 Även ginst kan skicka sina rötter på djupet och klara torka bra. Här är det en liten krypande sak vid namn Cytisus pygmaeus. Tidigare kallad Chamaecytisus pygmaeus och dess artstatus verkar oklar. Somliga anser att det är en underart av Cytisus austriacus. Vad den nu än heter så är jag mycket förtjust i den. Den är lätt att så och jag har planterat egensådda småplantor på flera håll.

Som jag nämnde ovan planterar jag gärna i de sprickor som finns i berget. Här har jag planterat en lite större ginst vid namn Genista radiata, strålginst, i en sådan spricka. När den växt till sig lite ger det intrycket att den växer direkt ur berget. Jag tycker att det är ett utmärkt sätt att använda ett utrymme som annars normalt bara är till besvär och samlar ogräs.

Stenpartipresentation 2

I mitt första större stenpartiförsök i vår tidigare trädgård gjorde jag misstaget att inte rensa ur ordentligt så där fanns kvar en del flerårigt rotogräs, som visade sig omöjligt att hantera i stenpartiet. I mitt andra försök vid sommarstugan blev växtvalet rätt dumt. Jag satsade mycket på mattbildande perenner varav några var alltför expansiva. Dessutom valde jag bland annat några aklejasorter som självsådde sig alldeles för mycket. De grodde mitt bland andra växter där de var svåra att rensa bort. Det växte bra men blev rörigt, och mera ömtåliga arter kom i kläm. Efter ett antal år insåg jag att det fick göras något radikalt och som jag beskrev i förra bloggen grävdes alltsammans bort 2006 och jag började om.

Jag beslöt att nu skulle jag undvika aggressiva mattbildare och sådant som var alltför benäget att självså sig. Ett stort misstag var att jag planterade en japansk vildros, som jag själv sått längst ned i stenpartiet. Jag blev totalt vilseledd i fråga om dess växtkraft och den blev alldeles för stor. Den var fin när den blommade men jag beslöt mig ändå för att den absolut inte passade. Jag tog fröer och sådde för placering på annat ställe och sedan sågades den ned. Ett annat misstag var att jag blev alltför försiktig med mattbildare. Det blev lite glest och inte alls så imponerande i fråga om helhetsintryck. Jag tror att det är därför jag nästan helt saknar översiktsbilder.

Så småningom har jag valt att plantera in fler mattbildare men varit noga med urval för att slippa de värsta expansionisterna. Jag får väl se hur det blir om ett par år. Nu skall jag i alla fall inte vara alltför sentimental utan omgående ta bort det som visar sig felplanterat. Iberis aurosica, dvärgiberis , är jag kanske något orolig för. Den är planterad alldeles i kanten mellan några stenar och den bör kunna hålla sig på plats. I det vilda växer den i sydvästra Alperna.

Arabis caucasica, fagertrav, kan kanske vara lite väl expansiv. Den är placerad så att det skall vara relativt lätt att begränsa den åtminstone i den ena riktningen. Får se hur det går. Den kan vara lite ömtålig, vilket man förstår då man hör dess utbredning. Den finns i hela medelhavsområdet och bort mot Iran. Alltså ett område med värme och sommartorka. Inget som präglar den svenska västkusten precis.

Arabis stelleri, stellertrav, är vintergrön och kommer från Ostasien. Både namnet A japonica och A stelleri var japonica förekommer. Växer vilt i grusiga slänter nära kusterna. Borde inte vara härdig här, men har klarat sig länge nu hos mig. Den står lite svårtillgängligt så man ser den inte så bra. Därför köpte jag mig en ny i våras på Kiekeberg. Märkligt nog klarade den som nyplanterad den långa torkperioden i somras med bara en aning vattningshjälp.

Campanula garganica, italiensk klocka, är jag rädd inte blir alltför gammal hos mig. Den härstammar från sydöstra Italien och Grekland. Det är alltså en chansning, som i alla fall klarat två vintrar. Nu blir det spännande att se hur det går den tredje.

Lysimachia japonica var minutissima, dvärglysing, hör till ett släkte som inte brukar vara direkt blygsamma då det gäller utbredning. Den har hittills växt kompakt och snällt, så den skall nog inte ställa till några problem för grannarna. Möjligen är härdigheten tveksam. Som namnet antyder kommer den från Japan, närmare bestämt södra delen.

Phlox nivalis ’Nivea’, snöflox, heter så på grund av sin vita färg och inte för att den har något med snö att göra. Tvärtom kommer den från snöfria delar av sydöstra USA, bland annat Texas. Här är jag verkligen orolig för härdigheten. Blöta västkustska vintrar med barfrost emellanåt känns inte så lovande. Den verkar heller inte trivas så bra. Synd för den är verkligen fin.

Potentilla verna, småfingerört, bör inte ge några härdighetsproblem. Den finns vildväxande i Sverige, främst på kalkrik mark i sydost. Det är lite problem med namnet. Den återfinns även under namnen P neumanniana och P tabernaemontani. Jag litar på SKUD. Växtsättet är nedliggande men skotten verkar inte rota sig och den tycks inte breda ut sig särskilt mycket.

Silene pusilla, flikglim, är lite mer utbredningsvillig och den tycks också självså sig en del. Lite besvär med den kan jag nog komma att få. Kärt besvär i så fall för den tillhör favoriterna. Vilt har den en ganska stor utbredning i södra Europa.

 Veronica bombycina ssp bolkardaghensis kunde gärna för mig få byta namn. Fullständigt hopplös att minnas och det florerar flera olika stavningar på internet. Finns inte med i SKUD och är sannolikt mycket ovanlig i Sverige. Ett av mina fynd från trädgårdsmässan i Kiekeberg. Har klarat sig några år och jag hoppas den fortsätter med det. Vildväxande i Turkiet.

Vitaliana primuliflora ssp cinerea, barrviva är en mattbildande primulasläkting från Alpernas sydsluttningar. Den har växt på bra hos mig utan att jag känner mig direkt orolig för att den skall bli alltför vidlyftig.