Intåg i sommarhagen

Med Peterson-Bergers musik ringande i öronen vandrar vi ut i sommarträdgården. Slutet av maj blev här mer än sommar, snarare högsommar med temperaturer som ibland var uppe och snuddade vid och någon gång överskred 30-gradersstrecket. Göteborg redovisade nytt temperaturrekord för maj med 29,7 grader och här i Ottostorp, Kungsbacka var det ännu lite varmare. Torkan, ett av mina sommargissel här på berget, gör sig gällande, men också våldsamma åskoväder med häftigt regn. Vad kan man mer begära av sommar.

Än är dock inte lökblomningen slut. En del sena arter blommar för fullt här i skiftet mellan maj och juni. Först är det den senblommande junoirisen Iris cycloglossa. Det är en av de få arterna i den gruppen som trivs hyggligt i vårt våta sommarklimat. I sitt hemland Afganistan utsätts den under sommaren tidvis för översvämningar på grund av sen snösmältning och den är alltså rätt väl anpassad för ett västkustklimat. Det har man visat i Göteborgs botaniska där den odlats sedan 1969, då den hemfördes av trädgårdens dåvarande prefekt, lökexperten Per Wendelbo. Han är också den som beskrivit och namnsatt den. Från botaniska har den sedan spridits ut i handeln och kan hittas hos en del lökspecialister. Svenskt namn är doftande junoiris.

Även bland tulpanerna hittar man senblommande arter. En sådan är den utsökta Tulipa sprengeri, sommartulpan. Den blommar här i maj-juni och väcker verkligen uppseende med sin häftiga eldröda färg. Den har en så intensiv färg att kameran lätt baxnar. Man kan tro att det här är ett resultat av Photo Shop och det är det delvis, eftersom jag funnit det nödvändigt att litegrann dämpa intensiteten för att det inte skall se alltför märkligt ut. Inte tvärtom alltså.

De vilda arterna av pion är alltid först att blomma. Jag har ett antal sådana i trädgården och njuter mest av deras enkla men vackra blommor. I den enkla blomman kan man njuta av kontrasten mellan kronbladens färg och de lysande gula ståndarknapparna. Särskilt stolt är jag över min balearpion, Paeonia cambessedesii. Den skall enligt vittnesmål från många håll inte gå att få i blom på våra breddgrader. Här har det dock lyckas och min frösådda planta blommar nu för andra gången.

Nu blommar också buskpionerna. Paeonia ostii har helt vita blommor utan någon purpurfärgad fläck på den inre delen av kronbladen, som Paeonia rockii och hybrider av den. Här två nytagna bilder som visar skillnaden. Den första bilden visar en rockii-hybrid. Dessa har under åren gått under diverse namn men samlas nu under beteckningen Gansu-gruppen, purpurfläckig buskpion. Den andra bilden visar en frösådd Paeonia ostii. 

Buskpionerna kommer från Kina, som så många andra av våra trädgårdsväxer. Betydligt ovanligare är det med växter från Sydamerika. Här bilder på två arter i släktet Oxalis från sydligaste delen av Sydamerika. Första bilden visar Oxalis enneaphylla ssp ibari. Den har tidigare gått under namnet O enneaphylla var patagonica, ett namn som den fick av Göteborgs botaniskas första prefekt Carl Skottsberg. Den andra bilden visar arten Oxalis enneaphylla, klippoxalis. Båda växer i mitt norrvända lätt skuggiga stenparti.

Vår, sommar - vinter (?)

Våren började tidigt men kom av sig i april och utvecklingen stannade upp. I månadsskiftet till maj vände det och den 6 maj bröt sommaren plötsligt in i Västsverige med dagstemperaturer på över 25 grader. Det stod sig ungefär en vecka men i dag rasade temperaturen rejält. I morse var det bara lite drygt 5 grader och inte blev det så mycket mer under resten av dagen. Trädgårdsarbete i dag präglades inte av så mycket svett som rinnande näsa. Det kändes nästan som februari och inte maj. Hur som helst blev resultatet av värmen under första delen av maj att växtligheten och blomningen mer eller mindre exploderade.

Blomningen i lökhuset gick in i slutfasen och den sista att blomma var Fritillaria persica ’Ivory Bells’. Svenskt namn på arten är mörk klocklilja men här handlar det om en sort med vita eller kanske snarare ljust gröngula blommor. Inte särskilt lättodlad på friland men verkar gå bra i kruka i växthus.

Ute i trädgården kom blomningen igång på allvar med hjälp av värmen. I min japanska rabatt är en av favoriterna japansk hundtandslilja, Erythronium japonicum. Inte så olika vår vanliga hundtandslilja men mer elegant i framtoningen.

Först bland magnoliorna är ’Wada’s Memory’, en hybrid mellan M kobus och M salicifolia. Inga direkt eleganta enskilda blommor men huvudintrycket är fantastiskt tack vare den överflödande blomrikedomen. Grannen som har den precis i blickfånget berömmer den varje år och tackar för fägringen.

Även lökängen går in i slutfasen. Bland de sista att blomma är kungsängsliljan, Fritillaria meleagris. Här finns såväl den vita formen ’Alba’ som den vanliga rosa. Bilden visar den vita.

I närheten finns ett skuggigt område bakom växthuset där jag planterat ett antal olika Trillium. En av dem är T grandiflorum ’Gothenburg Pink’, en form med rosafärgade blommor som behåller den rosa färgen vid frösådd.

Träd och buskar grönskar i rasande fart. Japanska lönnar har ofta röda nyanser på de nya bladen. En sådan är Acer palmatum ’Tsuma Gaki’. Fantastisk rödorange färg på de nyutsprungna bladen. Lite svårt att ge riktig rättvisa på bild.

Svalört är inte speciellt välsedd i trädgården och får närmast anses om ett ovälkommet ogräs. Spridningsvillig med hjälp av små groddknoppar gör den väldigt konkurrenskraftig. Det finns dock ett antal namngivna sorter som man mycket väl kan odla. De är inte alls lika expansiva och de har attraktiva blommor. Jag har planterat ett par sorter och nu blommar de. På bilden ses Ficaria verna ’Collarette’. Tidigare namn på svalört är Ranunculus ficaria.

När ’Wada’s Memory’ blommat över är det dags för en annan magnoliasort. Det är Magnolia (Liliflora-gruppen) ’Spectrum’, en hybrid mellan M liliflora ’Nigra’ och M sprengeri ’Diva’. Jag såg denna för ett antal år sedan i Kew Gardens och bestämde mig direkt för att en sådan skulle hamna i min trädgård.

Vart tog våren vägen?

Efter en osedvanligt mild mars och likaså inledning av april hade man så smått börjat kika efter sommarkläderna. Men som vanligt visade sig april nyckfull. I går vaknade jag till ett rejält snöväder och bara några få plusgrader. Visserligen slutade det snart och temperaturen steg till lite anständigare nivå men i dag var det dags igen. Två plusgrader i morse, hagelskurar varvat med solglimtar hela dagen. Solen värmer väldigt bra när den kommer fram men det gör den alldeles för korta stunder.

Inget ont som inte har något gott med sig. Vårblomningen blir ovanligt långvarig i det svala vädret och det kan man glädja sig åt. Jag har under veckan tagit lite bilder i trädgården. Mycket är ungefär lika långt kommet som förra våren. En pålitlig vårblommare är junoirishybriden, Iris graeberiana x magnifica. Det är min absolut tåligaste junoiris som verkar tåla alla väderförhållanden. Den har med åren växt till sig rejält och blommar nu så här fint.

Hundtandsliljorna som växer skuggigt kommer nu också med sina blommor. Här är två. Den första är Erythronium dens-canis ’Niveum’ och den andra är Erythronium dens-canis ’Old Aberdeen’. De här båda finns i ett norrvänt litet stenparti med relativt mycket mull i jorden. 

I stenpartiet som vetter åt söder har jag några primulor av en typ som vill ha det ordentligt väldränerat och soligt. Där de växer brukar jag lägga över en glasskiva under vintern för att skydda mot vinterregnen och det har gjort att de överlever vårt klimat som kanske inte är helt lämpat för de här primula-arterna. Den som blommar bäst i år är Primula recubariensis.

I mitt lökhus är blomningen i full gång. Här märker man vad det betyder att komma i lä bakom glas. I dag då det var bitande kallt ute och bara korta solglimtar var det trots allt angenämt varmt i växthuset. Nackdelen med det är att blomningen går över väldigt mycket fortare. Lite har jag i alla fall hunnit fotografera. Den första bilden visar Bellevalia pycnantha, sorghyacint. Det är en trevlig pärlhyacintsläktning trots sitt dystra svenska namn, som jag också odlat i flera år på friland i min lökbädd. Jag satte några stycken i kruka för att komma lite närmare blommorna. De är verkligen raffinerat färgade i de små klockorna. Men man behöver komma nära för att riktigt notera det.

Iris bucharica ’Baldschuan Yellow’ är en kraftigt färgad klon som troligen skulle gå bra i lökbädden också men den får ha sin plats i lökhuset tills vidare. Kanske jag delar den så småningom, när den växt till sig, och planterar ut. Gul junoiris tillhör de tåligare i den gruppen.

Slutligen Fritillaria kurdica. Den har jag svårt att tro skulle klara sig på friland så den får förbli i kruka.

Lökblomning och plantering

Det första lökfloret med sådant som krokus, våriris och snödroppar är i stort sett över nu och det andra med exempelvis klockliljor, tulpaner och narcisser tar efter hand vid. En av de sista krokusarna finns i mitt norrvända stenparti. Det är Crocus versicolor, en vacker och inte särskilt svårodlad krokus. Att den inte odlas mera beror väl på handelns ovilja att tillhandahålla annat än det mest traditionella. Bilden här är en dryg vecka gammal och nu sjunger blomningen på absolut sista versen.

I lökhuset får numera mina klockliljor husera. Det är exempel på lökar där flertalet klarar tillvaron i vårt land bäst under ordnade former som odling i kruka kan erbjuda. Fritillaria stenanthera har jag prövat på friland i min lökbädd men där blev den alltför kortlivad. Nu får den chansen i kruka i lökhuset och det verkar riktigt lovande. SKUD har satt det svenska namnet skär hornlilja och den har sitt vilda ursprung i Centralasien.

I lökhuset blommar nu också en annan klocklilja som jag försökt på friland men som bara blev några år gammal där, Fritillaria hermonis ssp amana ’Gokzum Gold’, amanusklocklilja. Förhoppningsvis skall den gå bättre nu i kruka, där den slipper vår regniga sommar. Arten växer vilt i Amanusbergen som sträcker sig från östra Turkiet via Syrien och söderut till Libanon. Det är ett område som i dag inte ägnar sig så väl för turism och växtjakt.

I stenpartiet börja de tidigaste perennerna blomma. En som jag verkligen kan rekommendera och som utvecklats förvånansvärt väl är den blålila Primula marginata ’Caerulea’, dvärgaurikel. Den har brett ut sig så mycket att några grannar kommit i kläm och måste flyttas, en händelseutveckling som jag inte förutsett. Arten hör hemma i sydvästra Alperna.

Nu har också planteringssäsongen dragit igång. Min plan var att låta den inledas med en inköpsresa till Tyskland där ett besök på växtmarknaden i Kiekeberg var huvudmålet. När jag någon tid innan satt och gjorde upp planer slog mig plötsligt att jag inte bytt mina dubbdäck på bilen och när jag inte fick någon tid för byte förrän efter Kiekeberg slog jag de planerna ur hågen. Dubbdäck är inte något som de tyska poliserna ser mellan fingrarna med. Jag fick trösta mig med en betydligt kortare inköpsresa till Mölnlycke med besök på Mölnlycke Garden Center och hos Gerben Tjeerdsma på Råda säteri. En magnolia och en azalea blev resultatet av det första. Jag får säkert tillfälle att återkomma närmare kring dem. På Gerbianska blev resultatet tre dvärgbarrväxter. Han hade ett stort urval sådana till, i vissa fall, mycket förmånliga priser. Ett besök rekommenderas för den som bor i närheten.

Två av de här var tänkta för den bergsskreva som jag rensade ur och gjorde i ordning i höstas. Efter att ha sköljt ren rötterna från jord hamnade nu två små granklot i gruset i skrevan. På bilden ser man närmast Picea glauca ’Blue Planet’ och ovanför den Picea glauca ’Alberta Globe’. Bilderna därefter visar närbilder på de båda.

Mellan de små granarna tänkte jag mig en krypande ginst, Chamaecytisus pygmaeus. Det är mitt gamla namn på den men det har skett en rejäl omgruppering bland ginstsläktena och jag får väl försöka vänja mig vid ett nytt namn Cytisus austriacus ssp pygmaeus. Den ser ut som på första bilden från annat ställe i trädgården. På den andra bilden ses de nygrodda småplantorna från sådd i höstas. Det skall bli en av dem som hamnar här. Man får ha tålamod!

Söder och norr

När man har en tomt som min märker man väldigt tydligt hur olika våren framskrider på södersidan och norrsidan. Tomten är avlång och huset ligger på högsta punkten. Därifrån sluttar det ganska brant åt söder respektive norr. Vid den här tiden skiljer det säkert två veckor i utveckling mellan södersluttningen och norrsluttningen. På södersidan har alla de tidiga krokussorterna nu blommat över medan de just börjat komma fram i norr.

På södersidan har de första narcisserna börjat visa sig. Det är en förvildad sort som jag inte har något namn på. Troligen är det fröplantor från sorter ur Cyclamineus-gruppen, som varit planterade här för 10-15 år sedan men som nu är flyttade. De är alltid tidigast av alla och det händer inte så sällan att de blommar i mars. I år blev det första veckan i april. Det är klart att stenarna bakom hjälper till att ge den rätta värmen för tidig blomning.

I lökbädden på södersidan har jag numera rätt många olika sorter av våriris, d v s irisar i Reticulata-gruppen. De har blomningstid som är utsträckt över flera veckor och ett par är redan överblommade. Just nu är det tre stycken som blommar som bäst. Här bilder på dem. Det är i ordning sorterna: ’Spot On’, ’Blue Note’ och ’White Caucasus’.

På norrsidan har jag min lökäng, där precis i dagarna krokusarna börjat blomma ordentligt. Lite mulet i dag och blommorna var inte helt öppna men här kommer i alla fall en bild. Jag var slarvig i höstas och krattade inte upp löven. Det ser lite stökigt ut och jag måste nog städa lite bättre till hösten. Förra året hade jag mycket rådjursbesök på våren och mina krokusar blev då uppätna. I år har jag satt upp nylonnät för att hålla ute rådjuren. Typiskt att de då inte verkar ha varit här!

På norrsidan har jag också mina julrosor. Här är det den gula sorten Helleborus ’Gelber Schmetterling’. Den har visat sig mycket odlingsvärd. Växer bra och blommar rikligt. Jag tror att den här är minst sex år gammal och har blommat flitigt varje år. Jag valde att inte vinkla upp blommorna så man ser inte den vackra insidan.

På norrsidan finns också den här vita tibasten, Daphne mezereum ’Album’. Den är ibland extremt tidig, men i år har den valt att vänta ända till nu i början av april att blomma. Jag tycker det är bra för man har mera glädje av den nu.

Slutligen åter till söder. I stenpartiet blommar nu den lilla malkanunneörten, Corydalis malkensis. Det är en mycket tacksam liten knölväxt, som flitigt frösår sig och sprider sig rikligt. Inga problem med spridningen eftersom den blommat färdigt och vissnar ned när resten av växterna kommer igång.

Släktet Saxifraga

Saxifraga är ett släkte med ett svenskt namn som jag inte är så bekväm med – bräckesläktet. Jag tycker det är fult och det känns obekvämt att använda. Det är skälet till att jag hellre använder det vetenskapliga namnet på släktet. Inte heller det är utan problem. Jag tänker då på uttalet. Korrekt skall betoningen ligga på tredje vokalen från slutet, alltså Saxi’fraga. Jag tror att många inte känner det helt naturligt.

Saxifraga är ett artrikt släkte med över 400 arter. Det finns även många hybrider i odling, liksom ett stort antal selekterade sorter med egna namn. Det blir lätt lite rörig med namnen och försök har gjorts med en sektionsindelning. Den används inte så mycket i dagligt bruk och jag använder den inte här. En stor del av arterna är låga städsegröna perenner, antingen kuddformiga eller mattbildande. 

Plantorna består av ett antal tätt växande rosetter, som breder ut sig i sidled. Blommorna sitter på en ofta fjällig stängel över rosetterna. I släktet finns även andra växtsätt och också ettåringar.

Saxifraga är lite knepiga att odla. De kudd- och mattformiga arterna kräver en mycket väldränerad, helst grusblandad jord. De vill ha en ljus placering men är inte så tåliga mot gassande sol. Särskilt under vårvintern kan solen ställa till stor skada på de vintergröna bladen. Dessutom gillar de inte att torka ut. En vanlig rekommendation är att placera dem i norrsluttningen av ett stort stenparti. Det går också bra att plantera på norrsidan av en stor sten där rötterna kan hitta fukt intill stenen och där det kan vara skuggigt under vårvintern.

Saxifraga burseriana ’Crenata’, stickbräcka. Arten hör hemma i östra Alperna där den växer på kalkrik mark. Sorten ’Crenata’ är utvald för sina stora blommor, som kan bli upp till 3 cm i diameter. Har trivts bra i skuggan av en sten men blommar tyvärr inte så rikligt som jag hoppats.

Saxifraga x apiculata ’Gregor Mendel’, uddbräcka. En trädgårdshybrid mellan arterna S marginata och S sancta. Det finns flera sorter men ’Gregor Mendel’ är den särklassigt vanligaste. Blommar tidigt på våren med ljusgula blommor. Har visat sig tåla ett soligt läge bra.

Saxifraga x grata ’Gratoides’ är en hybrid mellan S aretioides och S ferdinandii-coburgii. Den enda sorten som odlas numera är just ’Gratoides’. Mättat gula, ganska stora blommor på cirka fem cm höga stänglar. En av de finaste gula. Jag odlar den på samma sätt som ’Crenata’

Saxifraga sancta. Vildväxande i Grekland och Turkiet. Blommar på cirka 5 cm höga stänglar med små täta bollar med upp till sju blommor. Kan vara känslig för barfrost och sol. Jag odlar den i norrvänt stenparti dit solen inte når under vårvintern.

Saxifraga ’Peach Blossom’. Trädgårdshybrid med något oklart ursprung. I härstamningen torde finnas S burgeriana. 3-5 cm höga stjälkar med stora svagt rosa blommor. En av mina stora favoriter men även den ömtålig mot barfrost. Jag odlar den i samma läge som föregående.

Saxifraga (Arendsii-gruppen) ’Lushtinetz’, rosenbräcka, tidigare under sortnamnet ’Harder Zwerg. Rosenbräckan är inte så krävande som flera andra i släktet. Den kan odlas i vanlig väldränerad rabatt men bör likt andra släktingar helst skyddas mot vårsolen. Den växer som en matta och breder gärna ut sig i sidled. Det finns ett flertal sorter i gruppen med lite olika färgnyans.

Saxifraga fortunei, stor höstbräcka. Det här är en bräcka med helt annat utseende och andra odlingskrav än övriga här. Den blommar sent på hösten. Den kommer från Japan där den växer längs skuggiga bergssidor. Den behöver ständig tillgång till fukt men tål inte stående vatten. Den har stora vackert gröna blad och kan mycket väl odlas enbart för bladens skull. I mildare klimat än vårt kan den behålla bladen över vintern. Det finns flera sorter med mörkröda blad som odlas just främst för bladen. Blommorna är anslående med sina olikstora kronblad. Jag har funnit att den trivs bäst hos mig i skugga med mycket mullämnen i jorden.

Saxifraga fortunei ’Cheap Confections’. Det finns många namnsorter med mer eller mindre spektakulärt utseende på blommorna och tillika väldigt fantasifulla namn. De kommer mestadels från Japan och min erfarenhet av dessa sorter är nedslående. Jag har försökt med ett flertal men de har nätt och jämt överlevt och haft dålig utveckling. Ett undantag är ’Cheap Confections’, som i ett skuggigt läge utvecklats mycket bra.

Hundtandsliljor

Hundtandsliljor, släktet Erythronium, är som det svenska namnet säger ett släkte i familjen liljeväxter, Liliaceae. I släktet finns lite drygt 30 arter. De flesta av dem återfinns i Nordamerika, närmare bestämt 24 arter. De återstående finns i Europa och Asien. Det svenska namnet syftar på lökens utseende, som påminner om en hörntand hos hund. De arter som finns i Eurasien och de som finns i östra Nordamerika är närmast besläktade medan de som finns i västra Nordamerika kan ses som en egen avvikande grupp inom släktet. Om man så vill kan man i sin tur dela in de västliga arterna i två grupper. De med mönstrade blad och de med helgröna blad. De förra växer på låg höjd och blommar på våren, varefter de vilar under sommaren. De helgröna växer i bergen och blommar på sommaren och vilar på vintern.

Gemensamt för alla arterna är att de trivs i mullrik och väldränerad jord i halvskugga eller skugga. De eurasiska arterna och de som kommer från östra Nordamerika är lättast att odla i vårt klimat. Jag har haft en hel del misslyckanden med hundtandsliljor från väster men skam den som ger sig!

Hundtandslilja, Erythronium dens-canis, har fått ge namn åt hela släktet. Den har en stor utbredning över södra halvan av Europa från Atlantkusten ända bort mot Kaukasus. Tidigare räknades de asiatiska arterna som underarter till E dens-canis men ses numera som egna arter. Den här växer i mitt woodland i ganska djup skugga.

Erythronium dens-canis var niveum är en vitblommande varietet. Mitt exemplar är placerad i mitt norrvända stenparti med mullrik jord. Där tycks hundtandsliljorna trivas bra och där är betydligt ljusare än i woodlandet.

Erythronium dens-canis ’Charmer’ är en selektion med vita blommor, ganska lik föregående. Den växer i torvjord i den del av tomten som sluttar mot söder. Den är placerad i ren torvjord bland tallar tillsammans med bland annat rododendron.

Erythronium japonicum, japansk hundtandslilja, är den japanska och kinesiska motsvarigheten till vår europeiska hundtandslilja. Det är en mycket elegant blomma med slanka lilafärgade kronblad. Även denna växer i söder med samma typ av jord som förra och skuggad av en ek.

Erythronium sibiricum, sibirisk hundtandslilja, växer i södra Sibirien och Mongoliet. Den och föregående är de enda arterna i släktet som finns representerade i Flora of China. Finns i mitt norrvända stenparti.

Erythronium californicum ’White Beauty’, kalifornisk hundtandslilja. En amerikan från västkusten, som jag haft en del svårigheter med. Nu är den placerad i samma stenparti som föregående vilket verkar lyckosamt.

Erythronium ’Jeannine’ är en hybrid mellan de två amerikanerna E californicum och E toulumnense. Placerad på samma ställe som ’Charmer’.

Erythronium ’Pagoda’ är även den en  hybrid mellan samma båda arter som föregående. Har växt länge i mitt woodland och verkar mycket pålitlig.