Mina bambu

Jag har fyra bambu i trädgården. Egentligen har jag inte så bra förutsättningar för att odla bambu. De kräver i princip mullrik och fuktig jord, gärna i halvskugga till skugga. Jag har inte direkt sådana förhållanden men har ändå velat ha bambu, som jag gillar mycket. Lyckligtvis har mina bambu troligen inte läst böckerna utan har visat sig tillfreds med min tämligen magra jord som lätt torkar ut. De fyra bambu jag har på olika håll i trädgården har mycket varierande storlek. Den minsta blir bara cirka en halvmeter i höjd och den högsta är för närvarande fyra meter men kan nog bli lite högre med tiden.

Lägst i särklass är en sort av bergbambu som heter Fargesia murielae ’Luca’. Det är en ny sort på marknaden och den blir bara 40-50 cm hög. Den har fått en hel del uppmärksamhet och valdes exempelvis till årets växt på Chelsea Flower Show för några år sedan. Jag tror det var 2018. I Sverige har den konstigt nog ännu inte kommit ut i handeln. I alla fall har jag inte sett den. Det är annars den ideala bambun för mindre trädgårdar och även krukodling. Låg och kompakt utan otrevlig tendens att expandera för mycket i sidled.

Den vanliga bergbambun, Fargesia murielae blommade för sådär 25 år sedan i Europa, varvid samtliga dog. Det var nämligen en och samma klon som kommit hit från Kina i början av 1900-talet. De flesta bambuarter är monokarpa, d v s de blommar en gång och därefter dör de. Det kan, beroende på art, dröja olika länge innan de blommar men vanligen handlar det om många tiotals år, ibland uppemot hundra år. När bergbambun i Göteborgs botaniska blommade tog man hand om fröer och sådde. Det blev många nya plantor och en av dem finns sedan länge i min trädgård. Den står både soligt och torrt men kämpar på. Somrarna 2018 och 2019 blev särskilt påfrestande. Jag trodde i våras att det nu var ute med den. Det fanns efter vintern inte många gröna blad. Nu har den dock repat sig fint och verkar överleva, om vi nu inte får en hemsk torrsommar till. Den är cirka 1,5 meter hög vilket är onormalt lågt för arten och kan kanske bero på det något ogynnsamma läget. Den har vackert gula stjälkar, som nästen tenderar mot orange.

Något högre än bergbambu blir björnbambu, Fargesia rufa. Den skall enligt vad jag läst vara en favoritföda för pandabjörnarna, vilket väl förklarar det svenska namnet. Den skall kunna bli tre, meter hög men mitt exemplar har inte så många år på nacken, så den är ännu inte mer än två meter.

Högst i teorin, och även i praktiken hos mig, är Fargesia angustissima, wenchuanbambu. Den kan bli minst fem meter och mitt exemplar är nu drygt fyra. Inköpt helt på vinst och förlust på Plantagens höstrea för sådär 15 år sedan. Växtrea är jag närmast allergisk mot men jag köpte likväl denna, eftersom jag var mycket sugen på att testa. En bambuart som då inte funnits på den svenska marknaden och knappast inte därefter heller, tror jag. Varken jag själv eller de jag pratade med om den räknade med att den skulle klara sig i vårt klimat. Bland annat uttryckte Björn Aldén i Göteborgs botaniska stor skepsis. Nu tror jag att jag kan rekommendera denna mäktiga bambuart för odling i alla fall i zon 1 i Sverige.

Varmt, blåsigt, torrt

Det har visst blivit mitt signum att ständigt klaga över torkan. Det verkar som den typen av väder som beskrivs i rubriken har etablerat sig för all framtid här på västkusten – i alla fall vid den här årstiden – när vi vanligen kan räkna med en hel del regn. Jag får inse att det inte hjälper att klaga. Vädret blir som det blir och vissa växter kan jag nog inte räkna med kommer att klara sig där jag planterat dem. I en blogg för en månad sedan nämnde jag blått som favoritfärg på blommor fast jag då nästan bara visade gula blommor. En fin blå växt blommar nu i stenpartiet. Det är Glandora diffusa ’Grace Ward’, bergstensfrö . Den klarar torkan alldeles utmärkt och risken är nog snarare att den drabbas av en blöt höst och vinter och ruttnar bort. Lite olika uppfattningar om släktnamnet. Ofta ser man namnet Lithodora.

En bit bort i stenpartiet växer en annan torkälskande växt, Aethionema grandiflorum, praktklippört. Även när det gäller den är vätan under höst och vinter den största fienden. Den växer vilt bland annat i bergen i Iran. Där blir kallt på vintern med mycket snö. Det är inte som i våra trakter, där det ibland regnar hela vintern. Annars en mycket tilltalande stenpartiväxt med ljust syrenlilja blommor som doftar av mandel och honung. I vissa väderförhållande en mycket genomträngande doft. Ibland på kvällarna undrar jag om grannarna bakar bullar.

För att fortsätta på temat torkälskande vänder jag mig till min vulkaniska tuffsten som ligger mitt i stenpartiet. Där blommar nu en Edraianthus. Arten är jag inte säker på. Jag har slarvat med namnlappen men tror att det är E pumilio, dvärggräsklocka. Det är ett släkte som inte brukar bli så långlivat hos mig men här i stenen riskerar den definitivt inte drunkningsdöden.

Det gula representeras nu i stenpartiet av en gul påfågelslilja, Moraea spathulata. Jag blir lika nöjd varje år när jag ser hur knopparna i den skjuter upp. Det känns inte självklart med växter från södra Afrika i våra trakter. Ursprungligen härstammar den från fröer som samlats på hög höjd i Lesotho. En populär trädgårdsväxt i England men sällsynt i Sverige.

Över huvud taget är det ont om växter från södra halvklotet som går att odla i trädgårdar i vårt klimat. En sådan från en annan världsdel är Oxalis enneaphylla ssp ibari, klippoxalis. Hör hemma längst i söder av den amerikanska kontinenten.

Buskpionerna har sin blomningstid nu precis före midsommar. Detta är Paeonia delavayi,småbuskpion, med mörkt brunröda små blommor. Det kan bli en riktigt högväxt buske men min är än så länge bara ungefär en och en halv meter.

I ganska precis samma färgskala hittar man den här kryddbusken, Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’. Naturligtvis inte alls släkt med den förra, även om blommorna en aning påminner om varandra.

När det gäller regn får man väl förlita sig på midsommar.

Maj går över till juni

Skiftet mellan månaderna maj och juni representerar på sätt och vis mognaden i trädgården. Nu har de allra flesta träd och buskar fått sina blad och de har mörknat till djupt sommargrönt. Några av de allra vackraste blommande träden blommar. I botaniska, när jag hade visningar där, var det en populär tid, då grupperna tidvis nästan stod på kö. Det hängde mycket samman med att vid den här tiden blommar ett av trädgårdens mest spektakulära (och ovanliga) träd, nämligen näsduksträdet, Davidia involucrata. Jag har nu, sedan förra året, glädjen att själv ha ett sådant träd blommande i trädgården. Det är cirka 20 år sedan jag sådde frö från ett av träden i botaniska och nu har det resulterat i detta. Ännu lite ojämnt i blommängd och inte lika överdådigt som i botaniska men jag ser framtiden an med tillförsikt.

Ett annat träd som är mindre omtalat, men mycket uppskattat vid mina visningar vid den här tiden, är snödroppsträdet, Halesia monticola ’Vestita’. Även det har jag glädjen att kunna avnjuta på nära håll i min egen trädgård. Jag ser nu i SKUD att det bytt namn till Halesia carolina (Vestita-gruppen) och på svenska ludet snödroppsträd. Jag tror jag vägrar!

Ett tredje träd som är mycket uppskattat vid den här tiden är Wilsonmagnolian, Magnolia wilsonii, min favoritmagnolia. Här måste jag tyvärr konstatera att mitt eget träd haft stora problem med torkan under de senaste tre åren och nu enbart är en spillra. Jag har tvingats såga ned det till cirka en meters höjd där det ännu finns ett par skott som grönskar. Någon blomning kan man inte räkna med på länge om det ens blir något med det efter detta.

Lite rododendron finns dock att trösta sig med. Det här är sorten ’Walküre’, som blommar nu. Oerhört stora blommor, både blomklasarna och de enskilda blommorna. Jag tror inte jag sett några så stora rododendronblommor. Lite problem är det med den. Jag misstänker att den här busken kommer att växa till sig betydligt mer än vad jag planerat. Återigen lurad av uppgifterna från plantskolan. Något mera långsamväxande grannar kommer troligen i kläm så småningom. Jag kunde ha misstänkt detta om jag tittat på härstamningen. Där finns både R catawbiense och R griffitianum. Inga direkta dvärgar det.

Betydligt mera småväxta är i alla fall de japanska azaleorna. De är hybrider mellan ett flertal olika lågväxta, vintergröna och småbladiga ostasiatiska rododendron. Här har jag en samling sådana som i år blommar riktigt bra, trots flera års torksomrar på rad här. Bilden tagen från fönstret i ett av huset sovrum. Mysigt att titta ut på då rullgardinen dras upp. Det enda jag kan klaga på är att de kunde ha blommat mera samtidigt. Någon har redan blommat över medan ett par knappt slagit ut.

I hybridkomplexet bakom de japanska azaleorna ingår Rhododendron kiusianum. Det är en mycket fin rododendron som i vårt klimat är halvt vintergrön. Jag har haft flera olika kloner i lite olika färgnyanser. Även de har haft problem med torkan de senaste åren. Någon dog helt och ett par dog delvis. En enda hade det lite bättre och vattnades väl också lite. Den tackar med den här överdådiga blomningen just nu.

Men det är inte bara träd och buskar som blommar. Än finns det lökar i lökbädden som blommar och andra som står i knopp. Scilla litardierei, dalmatisk blåstjärna, blommar exempelvis. Här står den i lökbädden men den klarar även andra miljöer i trädgården och skulle även kunna klara sig bra på lökängen eller i en vanlig perennrabatt. Rekommenderas.

Lite regn

Med betoning på lite har det nu kommit regn här i min trädgård. Totalt har det under några dagar blivit ungefär 5 mm i regnmätaren. Egentligen inte tillräckligt men jag var ute för en stund sedan och kände lite i de mest torkutsatta delarna och jorden har blivit betydligt våtare än vad jag trodde. I de nordvända delarna av trädgården har det ännu inte blivit så torrt att jag börjat oroa mig. Där har däremot nu sniglarna vaknat till. Inga jättemängder än men man kan se spåren på en del särskilt läckra blad så som exempelvis Hosta.

Pionblomningen kommer efterhand. Det är först en del olika vildarter som blommar. Först om några veckor kommer de olika sorterna av luktpioner. Här är bilder på Paeonia peregrina, turkisk pion och Paeonia veitchii, lackpion. Den förstnämnda har sin vilda hemvist i bland annat Turkiet och är för mig en speciell favorit. Jag uppskattar blomman mycket. P veitchii kommer från Kina.

Jag har under den senaste veckan, innan regnet kom, ägnat mig åt ogräsrensning. Då kommer det fram sådant som man nästan glömt av att man hade. Här är det den rosafärgade formen av Trillium grandiflorum som hade kommit i kläm bakom en kraftigväxande hosta. Hostan grävde jag upp förra året och flyttade och när nu en del annat rensats bort ser man det fina trebladet igen. Dessutom upptäckte jag nu, att i skyddet av de stora hostabladen har en hel hop med trilliumfröplantor grott. Eftersom den här rosafärgade varianten ger konstant fröavkomma ser jag fram mot en riktigt fin liten rosafärgad trebladsgrupp här om några år.

Det är mycket ojämnt med blomningen bland mina rododendron i år. De flesta blommar nästan inte alls medan några har lika riklig blomning som vanligt. Exempelvis blommar nu trädgårdens två äldsta rododendron väldigt fint. Det är Yaskushimanum-hybriden ’Polaris’ och den gula Wardii-hybriden Goldbukett som ses här på bilden. Förra året hade däremot dessa båda en mycket dålig blomning – den sämsta sedan de planterades. Bra att de tar igen det i år.

Rhododendron ’Goldinetta’ är en annan Wardii-hybrid, som jag bara haft några år. Den har i år den finaste blomningen sedan jag planterade den.

Keiskei-hybriden ’Ginny Gee’ hade, när jag planterade den, rykte om sig att vara kinkig. Det stämmer inte. Den har på sin ursprungsplats växt till sig ordentligt och den blommar väldigt rikligt nästan varje år. Förra året var ett undantag men i år är den som vanligt igen. Den har också visat sig lätt att ta sticklingar av, så den finns numera på fler ställen i trädgården.

Mina japanska azaleor blommade väldigt dåligt förra året men i år ser det ut att bli bättre. Än så länge är det bara sorten ’Hans Scholl’ som slagit ut men flera andra har rikligt med knoppar.

Ibland uppstår kombinationer som är lyckade men inte alls planerade. Här slingrar sig en självsådd fröplanta av Clematis alpina mellan grenarna på ett par Rhododendron ’Baden Baden’, som hamnat här mer av en slump. De var dessutom nära att dö under torksommaren 2018 men har nu repat sig riktigt bra.

Med ögon känsliga för gult

Jag brukar alltid säga att min favoritfärg på blommor är blått. När jag tar mig en sväng i trädgården med kameran för tillfället är det en helt annan färg som totalt dominerar, nämligen gult. Gult har jag fått höra många gånger är fult. Jag tycker inte det. På våren är gula blommor verkligen något som formligen skriker vår. Det är solens färg och sol vill vi ha mycket av på våren. Här kommer en kavalkad av bilder på gula blommor tagna de senaste dagarna i min trädgård.

Jag inleder med en gul sippa, alltså Anemone ranunculoides fl pl. Det är den dubbla formen av gulsippa. Jag har den enkla ursprungsformen också, men den har inte varit lika duktig på att sprida sig av någon anledning.

Svalört är nog en växt som många ställer sig skeptiska till. Den sprider sig hejdlöst och är exempelvis inte så bra när den kommer ut i gräsmattan. Det finns några namnsorter som är betydligt snällare då det gäller spridning. Här är det två stycken. Den första heter Ficaria verna ’Collarette’ och den andra F verna ’Flore Pleno’.

Gulblommande hundtandsliljor finns några stycken. Detta är Erythronium ’Pagoda’. Mycket lättodlad.

En aristokrat i trädgården är den gula svavelpionen, Paeonia mlokosewitschii. Detta är en frösådd från 2012 och nu har den absolut uppnått ”vuxen” ålder. När den blommar är det en höjdpunkt.

En gulblommande buske som också den kan sägas ha uppnått vuxen ålder är den vintergröna Berberis darwinii från Patagonien längst i söder på den sydamerikanska kontinenten. Blommar mycket rikligt i år med sina mättat gula blomklasar, som litegrann stöter i orange. Jag hoppas på mycket bär och således många fröer, som jag kan så och få nya små buskar. Humlorna är i alla fall flitiga har jag märkt.

En favorit bland gulblommande rododendron är ’Princess Anne’. Den har hamnat lite i kläm men sticker i alla fall ut med sina lysande blommor.

En annan gulblommande rododendron är ’Goldprinz’, som inte är rent gul utan bär på en rosa anstrykning, särskilt på knopparna innan de slagit ut. Har bara ett par blommor i år. Det gäller för många rododendron här. Förra året var det väldigt dålig knoppsättning. Oklart varför.

Men man kan väl inte sluta utan att få med en bild på en blå blomma. Det blir en av de absolut vackraste enligt min smak: vårgentiana, Gentiana acaulis. Ytterligare kommentar överflödig.

Från vår till sommar

Maj räknar jag som den första sommarmånaden. Det är i allmänhet i början av maj som dygnsmedeltemperaturen här går över tio grader, och alltså den meteorologiska sommaren inträder. Ofta kommer en värmeperiod i slutet av april då man börjar ana att sommaren är på väg. Så även i år och det som då är ett vackert sommartecken är när magnolian ’Wada’s Memory’ slår ut sina blommor. Mot den blå himlen med några lätta vita moln får man den rätta sommarkänslan.

Vitsippor är väl förstås mera vår än sommar, även om de är blå som här. Jag tror mig minnas att det rör sig om den gamla klassiska blå sorten ’Robinsoniana’ men minns inte säkert.

Lökängen är jag alltmer nöjd med. Allt som jag planterat där har inte trivts så bra, men de vita kungsängsliljorna är en succé. De har spridit sig ordentligt och dominerar vid den här tiden. De små blå pärlhyacinterna gör sig bra som sällskap och verkar också vilja öka i mängd.

Pärlhyacinter är inte alltid blå och jag har en del olika nyanser på olika håll men det finns även gula släktingar. Här i lökhuset blommar den gula myskhyacinten Muscari macrocarpum, med ursprung i Grekland/Turkiet. Som det svenska namnet antyder sprider den en viss väldoft i växthuset. När vädringsfönstren är öppna lockar det humlor och jag får då och då hjälpa stora humledrottningar ut, när de inte klarar det själv.

Gul är också den här bergtulpanen från Iran. Det är en varietet av den vanliga bergtulpanen med gula blommor och namnet är Tulipa montana var chrysanthum. Ingen tulpan jag vågar plantera på friland så den får stå i kruka.

Nu börjar också backsippornas tid. En liten fin backsippa är Pulsatilla albana, klocksippa. Såddes 2015 och planterades ut 2017. Den har haft ett par kämpiga ungdomsår med intensiv torka både 2018 och 2019 i den solbakade backe där den står. Visserligen skall den vara torktålig men ung som den är har den haft svårt att klara etableringen, trots idog vattning. Trots allt har den nu sin första blomma. Ingen jätteplanta än så länge. Jag hoppas på en sommar med lite mer naturlig nederbörd, så att den kan växa till sig.

Också hundtandsliljorna är på gång. Först är en japan, Erythronium sahohime. Som jag konstaterat tidigare är namnet lite tveksamt. Jag börjar alltmer luta åt att det egentligen rör sig om en klon av E japonica med sortnamnet ’Sahohime’. Ljusförhållandena spelar stor roll för bilden. Nu sken solen på den medan motsvarande bild från förra året togs när solen börjat gå ned. Jag försökte korrigera med Photo-shop men riktigt bra blev det inte.

Livet på landet

April är en månad då det inte är enbart angenämt att bo i en dragig och dåligt isolerad stuga. Den äldre delen av huset är närmare 80 år gammal och byggd med en standard som inte påminner om den nuvarande. Dagar utan sol och med kulingvindar runt knuten är det omöjligt att få upp temperaturen till dräglig nivå. Det innebär att än så länge nöjer jag mig med deltidsboende på landet. Skönt att några dagar i veckan komma in till stadslägenheten och värma upp sig, och att dessutom rehabilitera rygg och leder som, ovana vid arbete i obekväma ställningar, ibland skriker till, att nu får det vara nog.

Soliga dagar med mera måttlig vind är det desto skönare. Nu ser det ut som om vi har en sådan vecka framför oss och då blir det mycket tid på landet. Därefter får jag se om det kanske är dags att ta steget till heltidsboende på landet. Det är mycket att göra för att få det snyggt och fint utomhus. Än finns det kvar massor av ris att elda upp. Det har varit extremt blåsigt under höst och vinter. Utöver den nedfallna tallen som jag tidigare kommenterat finns det massor av nedfallna grenar från andra träd att ta hand om. Nästa vindfria dag väntar en ny hög att bli uppeldad. Troligen får det bli på måndag. Dessutom är det hög tid att städa bort allt visset i rabatterna plus att rensa allt ogräs som grott under den rekordmilda vintern.

De kalla nätterna har bromsat upp vårblomningen så att det nästan är som vanligt. Första blommorna börjar slå ut på den första rododendronen. Det är som vanligt R pemakoense, pemakoalpros, som kan börja blomma redan i mitten av april. Det lutar åt en mager blomning i år på mina rododendron. Jag gissar att det var för torrt i samband med knoppsättningen. Pemakoalprosen är ett exempel på det. Så lite knopp som i år har jag nog aldrig upplevt. Den brukar vara mycket rikblommig. Den har sin hemvist i gränstrakterna mellan Tibet och Indien där den växer i klippiga raviner på över 3000 meters höjd. Är härdig till uppåt zon 4 men på grund av sin tidiga blomning kanske mindre lämplig där man kan förvänta sig sena, hårda nattfroster. Blommorna tål inte frost.

Narcisser och pärlhyacint dominerar för närvarande lökblomningen. Här har jag bilder på ett par narcisser i det mindre formatet. Pärlhyacinterna har jag försummat att fotografera i år. Det kan jag nog tänkas reparera till nästa blogg. Första bilden här visar Narcissus scaberulus, som jag haft nu i rätt många år i lökbädden. Där har den också så smått börjat frösprida sig. Ursprungligen är den här miniatyren, som bara är 10-15 cm hög, endemisk i ett litet område i Mondegodalen i Portugal. Lite märkligt att den trivs så bra i Kungsbacka, att den till och med förökar sig.

Nästa bild visar ett nytillskott. Narcissus ’More and More’ är namnet och det är en s k trädgårdsjonkvill. Lågvuxen men något större än föregående. Jonkvillerna karaktäriseras av att varje lök kan ge upphov till flera blomstänglar och att det kan vara flera blommor på varje stängel. Det gör att de är väldigt rikblommiga. Väldoften är en ytterligare tilltalande egenskap. De är emellertid inte alltid så nöjda med vårt klimat och kräver för att bli långlivade god dränering. Åtminstone är det min erfarenhet, som under mitt trädgårdsliv dräpt många sorter av trädgårdsjonkvill. Därför fick denna sin plats i lökbädden, så får vi se om den tycker bättre om det.