Mest smått

Svenska folket gläder sig över sommarvärmen som brett ut sig över i stort sett hela landet. Min entusiasm är inte helhjärtad. Min tomt har på många ställen tunt med jord ner till berget och med mellan 28 och 30 grader varje dag i kombination med gassande sol torkar det tunna jordlagret ut till den grad att det nästan är meningslöst att vattna. Vattnet försvinner omgående, så fort solen kommer åt. Särskilt lider det nyplanterade. Undrar just varför man envisas med att plantera en massa på våren, när det nästan jämt blir så här numera. Det får bli nödvattning där det är mest angeläget.

Som väl är finns det en hel del smått och gott som inte tycks bekommas av lite torka. Det är etablerade växter där rotsystemet hunnit ta sig ned på betryggande djup och även en del som blommar fint i helskugga. Det sistnämnda får representeras av den sista nunneörten för säsongen, Corydalis buschii, blodnunneört. Den tenderar man att glömma bort och så står den där plötsligt med sina rosaröda blommor mot ett smaragdgrönt finflikigt bladverk. Kan det bli så mycket bättre?

Jag har en porös tuffsten i kanten på stenpartiet, som jag kommenterat lite då och då. I den söker sig växternas rötter via fina sprickor in i det vattenmagasin som kan finnas inne i stenen och som fylls på av kapillärkrafter underifrån. Tidigare i våras blommade en Draba som jag inte hann fotografera. Nu är det en kuddformig liten nejlika, som blommar. Namnet har jag slarvat bort. Jag vet att det är en egentagen stickling från någon av kuddarna i stenpartiet. Den som verkar troligast är Dianthus microlepis, dvärgnejlika. Den får gå under det namnet tills vidare.

Ett annat sätt att få vatten är alltså att skicka rötterna på djupet. Släktet Daphne har några arter som är mästare på det. Här är det Daphne x susannae ’Anton Fahndrich’, susannatibast. Det är en hybrid mellan D arbuscula och D collina. Det svenska namnet på hybriden blir lite lustigt, när sortnamnet samtidigt är Anton. Den lär efter vad jag hört ha förmågan att skicka rötter ned i sprickor i berget upp till någon meter. Det är en utmärkt stenpartiväxt. Den är städsegrön och tål som sagt en mycket karg och torr miljö om bara det finns möjlighet för den att låta rötterna gå djupt.

En annan städsegrön stenpartiväxt är Arabis japonica. Hur dess rotsystem ser ut har jag ingen kännedom om, men torka klarar den i alla fall galant har jag märkt.

Att växa i skugga och i torvblock är en annan garanti för att klara sig under torkperioder. Torvblocken är liksom den ovan nämnda tuffstenen alltid fuktig i mitten och där kan det fina släktet Shortia förse sig med de nödvändiga dropparna. Jag har tre arter, varav två redan blommat över. Kvar att blomma är Shortia soldanelloides var magna, skär fransklocka.

Mina fransklockor frösår sig flitigt i torvblocken och där finns nu gott om småplantor. Det dröjer några år innan de blir blombara. Jag ser fram mot det och hoppas att de skall överleva.