Mest smått

Svenska folket gläder sig över sommarvärmen som brett ut sig över i stort sett hela landet. Min entusiasm är inte helhjärtad. Min tomt har på många ställen tunt med jord ner till berget och med mellan 28 och 30 grader varje dag i kombination med gassande sol torkar det tunna jordlagret ut till den grad att det nästan är meningslöst att vattna. Vattnet försvinner omgående, så fort solen kommer åt. Särskilt lider det nyplanterade. Undrar just varför man envisas med att plantera en massa på våren, när det nästan jämt blir så här numera. Det får bli nödvattning där det är mest angeläget.

Som väl är finns det en hel del smått och gott som inte tycks bekommas av lite torka. Det är etablerade växter där rotsystemet hunnit ta sig ned på betryggande djup och även en del som blommar fint i helskugga. Det sistnämnda får representeras av den sista nunneörten för säsongen, Corydalis buschii, blodnunneört. Den tenderar man att glömma bort och så står den där plötsligt med sina rosaröda blommor mot ett smaragdgrönt finflikigt bladverk. Kan det bli så mycket bättre?

Jag har en porös tuffsten i kanten på stenpartiet, som jag kommenterat lite då och då. I den söker sig växternas rötter via fina sprickor in i det vattenmagasin som kan finnas inne i stenen och som fylls på av kapillärkrafter underifrån. Tidigare i våras blommade en Draba som jag inte hann fotografera. Nu är det en kuddformig liten nejlika, som blommar. Namnet har jag slarvat bort. Jag vet att det är en egentagen stickling från någon av kuddarna i stenpartiet. Den som verkar troligast är Dianthus microlepis, dvärgnejlika. Den får gå under det namnet tills vidare.

Ett annat sätt att få vatten är alltså att skicka rötterna på djupet. Släktet Daphne har några arter som är mästare på det. Här är det Daphne x susannae ’Anton Fahndrich’, susannatibast. Det är en hybrid mellan D arbuscula och D collina. Det svenska namnet på hybriden blir lite lustigt, när sortnamnet samtidigt är Anton. Den lär efter vad jag hört ha förmågan att skicka rötter ned i sprickor i berget upp till någon meter. Det är en utmärkt stenpartiväxt. Den är städsegrön och tål som sagt en mycket karg och torr miljö om bara det finns möjlighet för den att låta rötterna gå djupt.

En annan städsegrön stenpartiväxt är Arabis japonica. Hur dess rotsystem ser ut har jag ingen kännedom om, men torka klarar den i alla fall galant har jag märkt.

Att växa i skugga och i torvblock är en annan garanti för att klara sig under torkperioder. Torvblocken är liksom den ovan nämnda tuffstenen alltid fuktig i mitten och där kan det fina släktet Shortia förse sig med de nödvändiga dropparna. Jag har tre arter, varav två redan blommat över. Kvar att blomma är Shortia soldanelloides var magna, skär fransklocka.

Mina fransklockor frösår sig flitigt i torvblocken och där finns nu gott om småplantor. Det dröjer några år innan de blir blombara. Jag ser fram mot det och hoppas att de skall överleva.

Ingen vårflod här

När jag började skriva det här satt jag och svettades i skuggan på altanen i 25 graders värme. I bakgrunden gick radion med nyheter om snösmältning, vårflod och översvämningar i norr. Det är ett avlångt land! Lite av allt det där vattnet skulle inte varit dumt att få till trädgården. I södersluttningen är det nu snustorrt, där solen kommer åt. Det tycks vara modellen nu för tiden med en lång torkperiod vid den här tiden.

De tidiga vårblommorna håller på att blomma över. En sådan är Pulsatilla vulgaris ssp grandis ’Papageno’, stor backsippa. Den lider i hettan på dagarna och börjar redan vissna.

En mycket fin lökväxt som är rätt lättodlad är blek klocklilja, Fritillaria pallidiflora. Trivs bra i sol även om det brukar rekommenderas lite skuggigare läge. Nackdelen är väl att vid sådant här högsommarväder blommar den över snabbt.

I skuggan i woodlandet är det lite svalare. Där står Erythronium ’Pagoda’ och lyser gult. Mycket tacksam och lättodlad hundtandslilja som är en hybrid mellan E californicum och E tuolumnense.

Alla buskar och träd har ännu inte börjat grönska. Av de japanska lönnarna är sorten Acer palmatum  ’Tsuma-gaki’ först med sitt ljusröda bladutspring. Nu är den som finast.

Dags också för de första pionblommorna. Det är de rena arterna som inleder. Paeonia mlokosewitschii, svavelpion är en av de allra bästa. Trivs bra i ett väldränerat läge. Detta är en egen frösådd som gett vackert gula blommor. Jag har en till som just står i begrepp att spricka ut i sin första blomning. Den blir gul den också kan jag konstatera.

Andromeda polifolia ’Blue Ice’ heter på svenska rosling och arten finns vildväxande i vårt land. Färgen är lite svårfångad med kameran. I verkligheten har den små stålblå pärlor till blommor.

Sommar på riktigt

Jag har mina egna definitioner på när de olika årstiderna startar. Sommaren anser jag har inletts när jag kan sitta på min lilla skuggaltan på nordsidan av huset på eftermiddagen efter dagens arbete och njuta av en gin och tonic. Så har det varit i dag med maximalt 27,8 grader och ännu klockan 18 klart över 25 grader. Nu är det den tid som brukar kallas ”mellan hägg och syren”. Fortsätter värmen så blir det en kort period. Just nu blommar i naturen, häromkring slån och fågelbär, två växter som det finns mycket gott om i den här trakten. Det är lika fantastiskt varje år.

I trädgården är det magnolior som briljerar. Precis de senaste dagarna har ’Wada’s Memory’ varit som bäst men i dag började kronbladen falla i stor omfattning. Marken under är nu alldeles vit. Underbart är kort ibland.

De enskilda blommorna hos Wada’s Memory är inte så imponerande, utan det är mera helheten som imponerar. Jag har några andra magnolior. som inte blommar lika överdådigt, men där de enskilda blommorna är vackrare. Första bilden visar Magnolia (Liliflora-gruppen) ’Spectrum’ , en hybrid mellan M liliflora ’Nigra’ och M sprengeri ’Diva’. Den såg jag första gången för ett antal år sedan i Kew Gardens. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Till min stora glädje kunde jag vid hemkomsten hitta den i min lokala plantskola, Hjälmeskulla Handelsträdgård. Nu har den växt till sig och blommar precis så fint som jag minns från Kew.

Betydligt nyare är Magnolia ’Sunrise’ med sina ljust gula blommor. Den har jag bara haft i tre år och första vintern blev den tyvärr rådjursmat. Den kom tillbaka och blommar fint i år. Svårt att få rätt på färgen men det här stämmer rätt bra. Fullt öppnad blomma avbildad i eftermiddags.

I den mindre skalan finns det en hel del att böja knä inför, exempelvis Shortia uniflora, fransklocka. Även i det fallet är färgen svår att få till. Den är egentligen svagt rosa, men blir gärna vit i kameran.

Soldanella montana, skogsalpkolcka är en skuggväxt som kan vara svår att tillfredsställa. Jag planterade den för många år sedan i mitt woodland och där har den utvecklats mycket väl och spridit sig alltmer. Jag har försökt att dela den och sätta på annat håll men utan framgång. Varför den inte vill växa på andra ställen vet jag tyvärr inte riktigt.

I min samling av japanska växter har en japansk hundtandslilja, Erythronium sahohime, visat sig trivas hyfsat. Den kommer tillbaka år för år utan att göra större väsen av sig. Mycket fin tycker jag.

I lökhuset är det nu för varmt och dags för lökarna att gå till vila. En av de sista att blomma är Muscari macrocarpum ’Golden Fragrance’, gul myskhyacint. Bilden togs i förrgår. I dag är den ett vrak.

Narcisskavalkad

Nu är det dags för narcisserna att blomma. Jag har på senare år planterat en hel del narcisser i lökängen och alla har inte trivts riktigt bra men de flesta har gått bra. Här kommer några bilder från lökängen. Jag presenterar dem bara med sortnamn. De flesta tillhör cyklamineus-gruppen men det finns även några andra.

’Mother Duck’

’Rapture’

’Sabrosa’

’Tête Bouclé’

’Trena’

’Velocity’

Tidigare år har jag planterat narcisser lite varstans i olika rabatter och för många av dem har jag inte längre koll på namnen. En som är lite ömtålig och som jag faktiskt trodde hade gått ut upptäckte jag häromdagen blommande. Det är den helt utsökta Narcissus moschatus med sin gräddvita färg. Den kan man inte ta fel på.

Somliga narcisser är svårare att odla och behöver stå i sommartorrt läge. Jag har satt en del i lökbädden men just nu är det bara den lilla miniatyren Narcissus scaberulus som blommar. Den har visat sig långlivad och den sprider sig till och med en aning.

Jag avslutar med något helt annat, nämligen två vitblommande och tidigblommande buskar. Den första är Abeliophyllum distichum, vinterbuske, som ibland brukar kallas den vita forsythian. Ingen nära släkting till forsythia, även om den tillhör samma växtfamilj, men blommorna är något lika i formen. Än så länge en liten buske som jag hoppas så småningom skall växa till sig en del.

Den andra har hunnit bli lite större. Det är Oemleria cerasiformis. En amerikan som fått det svenska namnet indianplommon. Den blommar alltid först av alla på våren och börjar nästan redan bli överblommad. Den skall enligt vad jag läst få riktigt smakliga frukter, något som jag dock aldrig fått uppleva. Den är tydligen tvåbyggare med separata han- och honbuskar. Eftersom min buske är ensam lär det inte bli några frukter. Jag bryr mig inte så mycket om det men det vore roligt att någon gång få smaka.

Plötsligt blev det sommar

Det som är skillnaden mellan begreppen ”klimat” och ”väder” är bland annat att i det första begreppet har det skett en utjämning till genomsnitt. En mars som är kallare än normalt kan exempelvis följas av en april som är varmare än normalt. I det långa loppet jämnar det ut sig. April har hittills enligt SMHI varit tre till fyra grader varmare än normalt i våra trakter och i den gångna veckan fick vi vissa dagar med rena sommartemperaturer. Det har gjort att växtligheten tagit ifatt förseningen och nu är allt i stort sett som vanligt. Jag såg i dag hur kastanjerna har börjat öppna sina knoppar och små ljusgröna blad vecklat ut sig.

I går njöt jag i fulla drag på landet med 23 graders värme och man kunde lätt klädd äta sin lunch ute i ett skuggigt läge utan minsta obehag. I söder blommar många växter vid ungefär normal tid nu, ja i en del fall tidigare än förra året. Ett exempel är halmgul kejsarkrona, Fritillaria raddeana.

I lökbädden hittar man de små blommorna av Tulipa bifloriformis ’Starlight’. Den lilla narcissen som syns på bilden är en obekant rymling från någon närstående gammal plantering. Jag har totalt tappat kontrollen på de här småttingarna som dyker upp här och där, troligen spontansådda. Jag antar att den härstammar från någon sort i gruppen cyclamen-narcisser, som jag planterade en del av på 90-talet. Huvuddelen har flyttats härifrån, då jag helt grävde upp och lade om stenpartiet i början på 00-talet men nu dyker en del små ättlingar upp här och där.

Mera svårodlade lökväxter försöker jag odla i kruka i mitt lökhus. Allt går inte så bra men nu blommar i alla fall en fin junoiris, Iris orchioides ’Baschi’. Jag har haft problem tidvis med att små möss gnager på blomknoppar och de första bladspetsarna på just iris och även krokus. Ingen jätteskada men blommorna deformeras.

I skuggan i woodlandet breder ungersk tandrot, Cardamine glanduligera ut sig i stadig takt. Den har väl lite mer än tio år på nacken i det här läget och de första åren gick det långsamt. Nu växer den med flera kvadratmeter per år. Det finns plats för mycket till.

I stenpartiet börjar nu, ett par veckor tidigare än förra året, stor backsippa att blomma, Pulsatilla vulgaris ssp grandis. En underart som tidigare sågs som en egen art, men nu inordnats som underart till vanlig backsippa. Den är alltid tidig - flera veckor tidigare än andra backsippor.

I förra bloggen berättade jag om den nyröjda delen av tomten i söder och hur jag planterat rododendron i en del av den. I går planterade jag i den solbakade delen där en syddracena, Cordyline australis ’Purpurea’.

Nu tänker ni som läser detta, att något gått riktigt snett i huvudet på mig. Var lugn - jag förstår naturligtvis att det här liljeträdet från Nya Zeeland inte har en chans i min trädgård trots växthuseffekten. Orsaken till att den nu får ståta här med sin en aning exotiska uppenbarelse är, att den inte längre ryms inomhus i min sommarstuga på vintern. Takhöjden räcker inte till längre. I vintras fick den hanka sig fram med de översta bladen vikta. Nästa år kommer det inte att gå. I stället kommer den att få en sista säsong i frihet och dö en långsam död nästa vinter. Jag gjorde så med en kamelia som blivit för stor förra våren. Den fick en sommar på sig. Trots en elakartad vårvinter verkar den trots allt ha klarat sig med livet i behåll. Jag får bevaka den och återkomma med rapport.

Säsongstart

För mig brukar trädgårdsäsongen starta på allvar med två händelser. Den ena är den första övernattningen på landet och den andra är besöket på trädgårdsmarknaden på Kiekeberg i Hamburg. Ofta sammanfaller dessa båda i och med att jag åker från sommarstugan i Kungsbacka efter att ha sovit över där. Det gör att det blir några mil kortare bilkörning. I år är allt försenat och jag hade inte riktigt fått ordning på landet för att bo där över natten. Jag åkte alltså från Göteborg i fredags morse och besökte på eftermiddagen Hachmanns rododendronplantskola i Barmstedt, några mil norr om Hamburg.

Besöket hos Hachmann var egentligen den här gången huvudsyftet med resan. Jag gjorde i höstas i ordning för plantering av ett antal rododendron på en nyröjd del av tomten. Där såg i mitten av juli förra året ut så här. Rododendronplanteringen planerades för det område i bakgrunden som är röjt, med en stor grov trädstam i mitten. Rishögen till höger eldades upp senare på hösten och där är nu också moget att plantera. Där blir det annat än rododendron. Ännu inte helt klart vad.

I går planterade jag sju rododendron som jag köpte i Tyskland. Det var följande sorter: ’Caruso’, ’Erato’, ’Great Dane’, ’Goldprinz’, ’Hummeltanz’, ’Kabarett’ samt Rhod makinoi. Redan tidigare i höstas satte jag här också en planta av Trochocendron aralioides, som jag haft i kruka länge. Ursprungligen frösådd. Jag vet att den är en rådjursfavorit så den var skyddad med nät i vintras. Jag tog bort nätet i förra veckan i tron att när vintern var över skulle rådjuren söka annan föda. Tyvärr hade rådjuren en annan uppfattning, så nu är den busken bladlös. Den lär komma igen med nya blad men lite förargligt. Hur som helst ser det hela ut så här efter plantering. Jag får återkomma med blombilder på de olika sorterna i en senare blogg.

Hamburg visade sig vara ett dåligt val då det gällde vädret. Lätt regn i fredags eftermiddag och ihållande regn hela lördagen. Den typ av regn som man knappt märker förrän man inser att man är helt genomblöt. Samtidigt var det tydligen sol och 20 grader i Göteborgstrakten. Det gjorde att en del blommar spurtade ordentligt här medan jag var borta. Forsythior och påskliljor börjar nu slå ut. I Hamburg var de redan i full blom men några dagars värme så är vi nästan ifatt.

Jag tog ett fåtal bilder i går. Vädret var gråmulet och trist och jag hann inte med så mycket. Jag tänker åka ut i morgon och stanna till fredag. Det kanske blir läge att återkomma med lägesrapport efter det. Här är i all fall tre bilder. Första visar den synnerligen pålitliga och långlivade gula julrosen Helleborus ’Gelber Schmetterling’. Den andra visar en vårstjärna från Cypern vid namn Scilla lochiae. Förr benämnd Chionodoxa lochiae och saknar svenskt namn. På Cypern är den utrotningshotad och fridlyst. Sista bilden visar malkanunneörten Corydalis malkensis, som har en fantastisk spridningsförmåga. I går hittade jag ett exemplar i gräset minst tio meter ifrån stenpartiet, där den egentligen hör hemma. Nästan lite ogräsvarning, men den är väldigt sympatisk, eftersom den någon tid efter blomning helt vissnar ner och inte syns mer förrän nästa vår.

Tvåsiffrigt

Riktig vår brukar det kännas som först då termometern för första gången visar tvåsiffriga plusgrader. Det skedde i den här veckan och i dag blev det en riktig värmechock med 17,5 grader när jag var på landet. Alla rådjursskydd för det vintergröna åkte nu bort och jag kunde börja städa lite i rabatterna. Vårblommorna formligen exploderar i solvärmen. I stenpartiet har spridit sig dels en blå klon av våriris vid namn ’Pixie’, dels en form av gul bägarkrokus, Crocus chrysanthus. Jag har egentligen inte planterat dem där utan de får ses som rymlingar från lökbädden intill. Här i stenpartiet verkar de trivas bättre än i lökbädden.

I lökbädden blommar den här krokusen som jag är lite osäker på. Troligen är det Crocus dalmaticus ’Petrovac’, dalmatinerkrokus,  men viss reservation eftersom alla namnlapparna är borta. Synd att inte veta säkert eftersom jag gillar den mycket skarpt.

Intill växer sedan många år Colchicum trigynum, som visat sig pålitlig här.

En bra bit därifrån finns en annan tidlösa som antagligen är en annan klon av samma art. Jag planterade för rätt många år sedan ett par exemplar av Colchícum trigynum som jag fick som vildinsamlade från Armenien. Jag tror att detta är en av dem.

För en dryg vecka sedan skrev jag i bloggen om en ny våriris ’Katharine Gold’ och utlovade bild på utslagna blommor. Det höll på att helt utebli. Rådjuret var framme och åt upp dem. Men en eftersläntrare kom undan och blommar nu, så en blomma kan jag alltså visa upp.

Jag har en vanlig julros, Helleborus niger, som jag haft svårt att hitta en bra plats för. Den har funnits här i långt över 20 år men aldrig trivts särskilt bra, trots att den fått flytta otaliga gånger. Nu mår den hyfsat bra där den står och blommar med rätt fina blommor i år. Hoppas att den nu skall växa till sig ordentligt, för än är den inte speciellt imponerande.

På lökängen är det nu främst krokusar som blommar och några våririsar.